100. Hockeyn och pausen

Hejsan!

Välkomna till Hockeyrelaterat. En hockeyblogg som varit tänkt att skriva om det som andra hockeybloggar inte skriver om. Jag tror att jag har lyckats, men vet inte säkert. Vad jag vet är att jag haft väldigt roligt under det senaste året. Idag når jag text nummer hundra, vilket också kommer att bli bloggens sista i sin nuvarande form.

Jag vet ju inte riktigt vad jag ska göra framöver, men på något sätt kommer jag förstås att förvalta materialet som producerats. Tills vidare kommer alla texter finnas kvar på sidan, om nu någon skulle vilja fräscha upp sina kunskaper om exempelvis miljöarbete eller olika sätt att tejpa klubban. Men nu tar jag en paus och givetvis tänker jag göra blogg av det också. För i hockey pausar man ju hela tiden. Det behöver inte vara så dramatiskt. Häng med!

I både svensk och internationell ishockey kan man ta time out under matchens gång. Båda lagen har rätt att begära varsin time out som alltid pågår i 30 sekunder. Oftast sker det under perioder då ett av lagen är hårt tillbakapressat och inte får spelet att stämma. Det tilltufsade laget får då chansen att samla sig under en liten stund för att snacka taktik, skrika på varandra eller bara mysa lite. Vad som nu behövs. Förhoppningen är att breaket ska ge energi samtidigt som motståndarlaget ska hamna ur gängorna och tappa rytmen i sitt spel. Ibland lyckas det.

För det är det som är så roligt med hela time out-regeln. Det andra laget har ju ingen som helst lust att pausa spelet och hänga i båset en stund. Pausen är helt ofrivillig. Så ett tips till alla: Nästa gång ett hockeylag begär time out, fäst blicken på laget som inte vill ha time out. Känsliga tittare varnas för rastlösa och hålögda ishockeyspelare. Men det är rätt kul. Och skulle det inte vara kul så tar det ju bara en halv minut och sedan är allt igång igen.

Man kan också begära time out för att busa lite. Som Bengt-Åke Gustafsson gjorde med 0,7 sekunder kvar av sin tid som förbundskapten för herrlandslaget. Bengt-Åke förresten, jag kan knappast tänka mig ett rejälare namn på en person. Det skojar man inte bort. Men se så glad han var.

Många tycker att detta var fånigt gjort, och det var det väl kanske i viss mån, men det var ju faktiskt hans sista dag på jobbet. Hoppas han snodde med sig några pennor och kollegieblock också.

Jaja. Numera har lagen faktiskt ytterligare tid på sig att slipa detaljer. De många reklamavbrotten, så kallade power breaks, medger ibland någon minuts paus i väntan på att TV-tittarna ska hinna exponeras för gasolgrillar och trehundra olika spelbolag med huvudkontor på Malta. Saker och ting förändras.

Mitt eget lilla power break börjar nu. Eller time out om ni så vill. Jag vill tacka alla ni som har hängt med från början, ni som kommit in någonstans i mitten och ni som kanske varit inne och läst lite då och då. Fint av er. Vill ni övertala mig att fortsätta är det som vanligt john@hockeyrelaterat.se som gäller. Men främst är jag tillgänglig för andra uppdrag – läs mer under Anlita Hockeyrelaterat.

Tack igen.

Kram!

99. Hockeyn och kommunikationen

Halloj!

Hoppas allt är bra. Jag mår toppen! Igår var jag verkligen i farten. Jag drog till Malmö Arena och såg på riktig ishockey. LIVE. Malmö – HV 71 i den andra semifinalen i bäst av sju. Det är inte ofta jag går på hockey, men någon gång om året kan det väl bli. Hur som helst oerhört roligt. Det blir nog en sväng nästa år också.

Så här i slutspelstider gnälls det extra mycket på domarna. Alla tveksamma domslut får också en himla massa medieutrymme eftersom varje seger är så betydelsefull. Inte bara på yttersta elitnivån. Förra veckan blev det fel i en match i landets lägre divisioner, och då skrev Mikael Mjörnberg på Hockeysverige en krönika där han menade att domslutet hade en ”enorm inverkan på slutresultatet”, vilket i sig är lite märkligt eftersom en match antingen slutar på det ena… eller det andra sättet. En vinner och en förlorar. Mer enormt än så blir det knappast. Men jag fattar poängen, ta det lugnt.

I alla fall. Det jag tänkte när jag satt där på sektion A, strax bakom utvisningsbåset, var varför i hela friden människor väljer att bli ishockeydomare? Sedan funderade jag lite till och insåg att det kanske inte bara är kämpigt, utan kanske rentav kul emellanåt. Så, för er som är intresserade av yrket ishockeydomare har Hockeyrelaterat gjort lite research i hur det kan vara. Häng med!

Vanligt är ju att börja tidigt. Det finns ingen minimiålder för att börja döma, men Hockeyförbundet rekommenderar att man fyllt 12 år för att döma ishockey på fullstor rink. Är man yngre bör man starta med knattehockey på halvplan. För att få en domarlicens behöver man gå en domarkurs, där man lär sig alla regler och tecken, och för att sedan börja praktisera sina färdigheter gäller det att ha en svart hjälm, svarta byxor och en domartröja. En randig en. Ja just det, en visselpipa också. Svårare än så här är det inte om ambitionen är att döma ungdomsishockey på den så kallade breddnivån. Men om man siktar högre, mot elitnivån, ja då blir ställs det genast högre krav på kompetens eftersom spelet blir snabbare och mer komplext.

Många som dömer på högsta nivå är ofta lite äldre, vilket säger en del om hur lång vägen dit kan vara. Det kan också vara en fördel eftersom ålder också medför viss auktoritet. Och auktoritet kan ju vara bra om man ska bestämma grejer. Rent generellt kan man ändå säga att erfarenhet betyder allt. För att bli påtänkt som elitdomare behöver man helt enkelt ha dömt en otrolig massa matcher på olika nivåer. Och åren går ju. Sedan är det ju så, att som domare håller man också länge. Det enda som gäller är att hålla skridskoåkningen intakt och att se till att huvudet är med.

Det finns många klipp som tar en med lite bakom kulisserna på hockeydomaryrket. Alltid kul. Här är ett.

Den här är bäst av alla bakom kulisserna-videos jag sett. Jag gillar när de sätter mikrofoner på spelare och domare, så att kommunikationen mellan dem hörs. För det är ju det som är grejen. Jisses vad det snackas på isen och vilket makalöst tålamod domarna ändå visar. Tänk dig själv att resonera med en hundratiokilos adrenalinstinn hockeyarbetare. Jag hade aldrig fixat detta. Antingen hade jag blivit rädd eller så hade jag tappat det totalt och blivit förbannad. Men dessa herrar blir varken det ena eller det andra. Genom en gnutta diplomati och en – faktiskt – gedigen respekt för spelarna kan de ta hela matchen i hamn utan större bekymmer. Ja, plus att de verkar ha smetat in domarkläderna med teflon. Jag menar, att publiken skanderar domarjävel verkar ju rinna av dem som vatten på en gås. It’s a part of the game.

Så, nu vet ni lite mer. Intresserade? Anmäl intresse via sajten hockeydomare.se och bli kontakade av ert distriktsförbund. OBS Detta är ej sponsrat.

Nu är det dags för mig att avsluta den här bloggen och blicka framåt. På fredag är det dags för inlägg nummer hundra (100!) och jag vill redan nu flagga för att det inlägget kommer att bli det sista på ett tag. Då har den här trevliga hockeybloggen kört på non-stop i närmare ett år och jag behöver en paus. Kanske ni också. Just nu vet jag inte riktigt vad framtiden kommer att erbjuda, men jag lovar att ni kommer att höra av mig på ett eller annat sätt. LOVAR. Ok?

Kram på er!

98. Hockeyn och baksidan

Heeeeej!

Välkomna! Det är fredag och jo, det verkar bli en härlig dag. Åtminstone här nere i södern. Jag gläds åt att arbetsveckan övergår i helg och ska försöka få mig lite extra sömn. Visst är jag överlag en pigg person, men sedan jag passerade 25 har återhämtning blivit allt viktigare. Så är det. Men skit i det nu. Jag är ju här för att blogga om hockey och inte om mina krämpor. Så nu kör vi. Nummer 98.

Jag har under den senaste tiden funderat över hur ishockeyspelare egentligen har det. Alltså, jag förstår att det kan vara upp och ner på det personliga planet, så är det för alla, men när vanliga människor fastnar i tillvaron finns det ju oftast en hel del lösningar att ta till. Man kan gå ner i arbetstid eller kanske jobba hemifrån någon dag i veckan. Man kan kanske rentav byta arbetsuppgifter, om så bara tillfälligt. Eller ta tjänstledigt och läsa en A-kurs i marknadsföring. Bara för att komma bort, eller få en nytändning.

Jag har liksom aldrig hört talas om någon ishockeyspelare som lirar med ett 75 procents-kontrakt för att få livet att gå ihop. Eller att någon forward presterat lite sämre under en tid och därför bytt till backplats för några veckor för att få lite nya perspektiv. Föräldraledig? Nä? Men det kanske finns exempel på det, vad vet jag? Min poäng är i alla fall att en ishockeytillvaro tycks vara väldigt väldigt väldigt hårt reglerad jämfört med ett vanligt kneg. Det lär förstås gälla många elitsporter, men ändå, detta är ju en hockeyblogg så ni får stå ut med min relativa trångsynthet.

Visst ligger det i sportens natur att man alltid ska vara tillgänglig för spel. Det finns ju alltid någon annan som annars vill ta ens plats. Men det handlar så klart lika mycket om att ett ishockeyproffs förväntas ha en helt annan relation till sitt yrke än en svetsare eller en lärare. Alla ishockeyproffs lever sina drömmar, heter det. Då duger det inte att känna efter och kanske ta en paus om det blir för mycket. Man måste hela tiden älska sitt jobb och vara sitt jobb. Många spelar säkert för andra människors skull. Publiken, staden, organisationen. Jobbet pågår ju trots allt bara en begränsad period av ens liv – efter 40 år fyllda brukar det bli dags att tänka på refrängen och gå vidare i livet.

Det kan nog vara rätt knepigt att ställa om livet efter en inrutad proffskarriär. Psykisk ohälsa är ganska vanligt inom ishockey och självmord har förekommit. Inte sällan har det rört sig om spelare som närmat sig slutet på sina karriärer, eller precis lagt av. Hockeyrelaterat vill inte utge sig för att besitta någon slags expertis, men tror ändå att kontrasten mellan ett proffsliv och ett vanligt liv kan vara förödande om man inte har något skyddsnät att landa i. Numera har klubbar och landslag anställda psykologer som kan erbjuda stöd, men faktum kvarstår: en proffskarriär är något helt annat än ett liv med fasta arbetstider, A-kurser och sparade semesterdagar.

Wade Belak. En som lämnade för tidigt.

Jag menade inte att förstöra fredagen för er. Det brukar vara roligare ämnen än så här. Men hockeyn är inte bara tjo och tjim, det är en hel del depp också. Svårt. Jag hoppas i alla fall att ni får en fin helg. Så är jag åter på tisdag. Förhoppningsvis roligare! Mer skratt! Ni ska få se…

Kram!

97. Hockeyn och det behagliga ljuset

Hej!

Oj, vilken helg. Många mil på vägarna. Två spelningar i två städer med hemresa emellan. Det var superkul, men… det straffar sig. Trött nu. Och sommartid på det. Precis vad jag inte behövde. Men okej, det är lugnt, och Hockeyrelaterat måste så klart produceras ändå. Vad har vi idag då?

Först tänkte jag att jag skulle kommentera Nygren-händelsen och liksom djupet. Ni har kanske läst om Färjestads lagkapten Magnus Nygren som rumlade runt på Karlstads gator i lördags kväll och fällde (minst) en rasistisk kommentar till en medmänniska. Här kan man annars läsa mer. Nu har ju dock hela hockeyvärlden redan hunnit fördöma detta och jag vill inte direkt tillföra något till diskussionen. Men jag kan väl hålla med. Det var rätt dumt att uttrycka sig på det viset.

Istället ska jag skriva om något roligare. Åtminstone roligare än rasism, vilket borde vara enkelt. Som liten knatte var jag ibland i de stora arenorna och tittade på ishockey. Globen och Hovet. Det var coolt när spelarna åkte in på isen till tuff musik och dov belysning. Men jag gillade också när musiken tystnade och arenan tändes upp strax innan matchstart. Ljuset var så behagligt. Så varmt. Drygt 20 år senare sitter jag med en någorlunda välbesökt hockeyblogg (tack allihopa) och har bestämt mig för att lära mig mer om ishockeyarenornas belysning. Och nu ska jag dela med mig av det jag har lärt mig. Till min hjälp har jag en fantastisk studie som jag hittat på det lika fantastiska Internet. Titta ni också. Studien är från Tekniska Högskolan i Jönköping och är delvis finansierad av Svenska Ishockeyförbundet, vilket gör den hyggligt trovärdig och inte särskilt tendentiös.

Hela grejen med belysningen på ishockeyarenor är att den ska vara behaglig för alla inblandade. Spelare, funktionärer, publik samt TV-kameror. Därför är det viktigt att ljuset är konstant och utan flimmer. Om ljuset flimrar eller blinkar till kan en slow motion-repris vara helt förstörd, samtidigt som det är otroligt enerverande för de som faktiskt vistas i hallen. Visste ni förresten att man är som mest känslig för flimmer mellan 16 och 20 års ålder? Sedan blir man för trög för att uppfatta så pass snabba förändringar. Betryggande, jag vet.

Traditionellt har stora lysrör med metallhalogen använts som huvudsaklig ljuskälla i ishallar. Dessa har uppenbarligen fungerat bra, jag har aldrig mått dåligt, men de har så klart haft sina nackdelar. En stor nackdel är att dessa värmealstrande system visat sig ha påverkat temperaturen isen. Ser man på. Ni som hängt med i Hockeyrelaterat minns kanske från text 74 att idealtemperaturen för isytan är tre till fem minusgrader och det vore ju olyckligt om lysrören skulle förstöra alltihop, eller hur? Ja, sedan är väl inte de där gamla lamporna hundra procent energieffektiva heller. Men här kommer det fina: Det är ny teknik på gång och vi är mitt inne i ett skifte.

Studien jag länkade till handlar egentligen om huruvida LED-belysning ska vara den nya grejen i våra ishallar. Mycket tyder på att det ska vara så. Färgåtergivningen är minst lika bra som med konventionell teknik och vad gäller temperatur så blir LED-lamporna inte i närheten lika varma som vanliga lysrör, vilket gör dem idealiska att använda i kalla miljöer. LED-lampan till och med gillar när det är kallt, då fungerar den som bäst. Den är också energieffektiv och håller typ hur länge som helst, en inte obetydlig detalj eftersom det är rätt knepigt att byta lampor i en ishall. Det enda som är svårare är väl baklyktorna på min bil, men den kan jag ju lämna in. Lämna in en ishall om du kan. Här är ett klipp från utomlands! Bridgestone Arena i USA, där bland andra NHL-laget Nashville Predators spelar. De har LED och det är coolt.

Ja, det är mycket som är bra med LED-belysning. Studien visar att alla gillar det – spelare, publik och TV-folk. Vissa spelare uppger att de känner sig piggare och att ljuset påminner om dagsljus. Toppenbra ju. Publiken är glad för att pucken syns även när den flyger i luften och att skuggorna på isen förefaller vara naturliga. TV-producenterna är glada för att inga repriser går sönder. Äsch. Det finns visst inga nackdelar. Studien är från 2014 och vid det här laget bör väl alla stora arenor ha bytt ut sina gamla lysrörsarmaturer. Eller? Mejla mig om ni vet mer: john@hockeyrelaterat.se.

Så där då. Den här bloggtexten har idag varit lite längre än vanligt men jag hoppas att det är okej. Jag återkommer på fredag igen.

Kram!

96. Hockeyn och tacksamheten

Hej gänget!

Härligt med en solig fredag. Jag är ledig idag vilket är mysigt. Därför har jag valt att senarelägga bloggen lite grann. Vanligtvis skriver jag ju kvällen innan och släpper texten klockan 06:00 dagen därpå, men nu är det liksom redan dagen därpå och eftersom jag inte har några akuta tider att passa så skriver jag nu istället. Men det får väl gå an, eller?

Senaste veckan har jag tittat mycket på ishockey. Vi har gjort det till en liten gemensam aktivitet i hemmet. Malmö – Växjö är vad som gäller nu. Rafflande, visst? Igår vände Malmö underläge 0-3 till seger med 4-3 och har nu ett gyllene läge att avgöra hela matchserien i nästa möte. Men det var inte det jag skulle skriva om idag. Jag hade tänkt fördjupa mig i tacksamhet.

Att hålla på med ishockey är tidskrävande. Inte minst som ledare. Och absolut inte minst som ledare för ett ungdomslag. Jag skrev i förra inlägget om materialförvaltare, som ofta är på plats först och går hem sist för att se till att allt är i sin ordning. Sådant tar ju tid. Men då handlar det också i regel om arbete på professionell nivå och därmed också en avlönad tjänst. Som ungdomstränare innebär arbetet många obetalda timmar i ishallar, på vägarna eller framför datorn. Just detta tar Fredrik Sandquist, ungdomstränare i HV 71, upp i sin krönika publicerad på sajten Hockeysverige. Han lägger ofta ner uppemot 20 timmar i veckan på sin fritidssyssla i form av utbildningar, resande och administrativt arbete. Förutom själva tränandet då.

Sandquist framhåller att han är privilegierad som ändå får träna ett lag med resurser att ha fler ledare, så att de kan dela på ansvaret. Han påpekar också att han inte avser att låta gnällig, utan försäkrar att han gärna lägger tid på detta eftersom det är hans största intresse. Han behöver inte ens ett muntligt tack. Det räcker med att se tacksamheten i kidsens ögon. Kort sagt: Han är en fin kille och säkert en fantastisk förebild.

Tacksamheten är så klart en avgörande faktor, liksom att man själv tycker att det är skoj att hålla på. Jag har respekt för det. Men jag tycker inte att man ska nöja sig med tacksamhet som betalning för att man skänker andra människors barn mål och mening med deras liv 20 timmar i veckan. I en klubb som HV 71, där det säkerligen finns både pengar och ambitioner, måste rimligtvis en ekonomisk ersättning utgå. Det är ändå framtidens stjärnor och medborgare som ska fostras. Jag blir inte klok på det. För mig som också är musiker kan jag bara jämföra det med att förväntas uppträda gratis, eftersom man ju ”får chansen att synas”. Det är inte rimligt.

Så, nu vet ni vad jag tycker. Jag tycker inte att man ska jobba gratis. Men det finns så klart en annan sida av myntet. Konflikten mellan att göra något av ren kärlek kontra att förstå och åtnjuta värdet av det arbete man faktiskt utför, är inte busenkel. Det är heller inte bara fråga om ett systemfel. Ingen har någonsin blivit tvingad till att leda ett ungdomslag eller att ställa sig på en scen. Om det inte passar är man fri att gå därifrån eller bara avstå från första början.

Det finns tusentals ledare, män som kvinnor, som runt om i landet ser till att ungdomsidrotten rullar. Många gör det säkert obetalt och av fri vilja, vilket är hedervärt och i många fall den enda vägen att gå. Men i de fall det är möjligt, vilket borde vara självklart i elitklubbar, kan folk inte förväntas jobba gratis för att det är kul. All respekt åt Fredrik Sandquist, men Hockeyrelaterat tycker att det hela är djupt problematiskt.

Så, hör ni. Ibland tänder jag till och det får ni leva med. Detta har varit text nummer 96 av Hockeyrelaterat, som är en hockeyblogg för alla med minsta intresse av ishockey. Förhoppningsvis kan du som inte är superintresserad ändå finna glädje i mina små alster. Det är min ambition. Mig når ni via kommentarsfältet eller på mejl: john@hockeyrelaterat.se.

Ha nu en fin helg. Åter på tisdag.

Kram!

95. Hockeyn och allas bästa kompis

Hallå!

Välkomna till ännu en tisdag i min alldeles egna hockeyblogg. Som jag skrev i förra i texten så är ju ishockeyn glödhet just nu. Så himla mycket som händer, hela tiden. Man hinner ju inte med. Som tur är har jag min alldeles egna filterbubbla som sorterar bort det mest dramatiska ur Facebook-flödet och istället ger mig information om bibliotekens särskilda öppettider under påsk. Jag älskar min filterbubbla. Världens finaste filterbubbla. Vill jag se på ishockey knäpper jag bara på TV:n, så enkelt är det.

I söndags gjorde vi det, jag och min sambo. Knäppte på TV:n alltså. Vi såg den andra kvartsfinalen mellan Malmö Redhawks och Växjö Lakers. Det såg länge ut som att Malmö skulle ta hem det, men så vände Växjö på steken och kom både ikapp och förbi. Ett av Malmös baklängesmål föregicks av att backen Noah Welch tappade fästet och ramlade omkull bakom eget mål, varpå en Växjöspelare stal pucken och petade in den. Noah Welch hastade genast till båset, snörade av sig skridskorna och kastade dem på omedelbar omslipning för att han inte skulle ramla igen.

Personen han kastade pjucken till var ingen mindre än alla spelares bästa vän och högra hand, nämligen materialförvaltaren. Det finns en sådan i varje lag. Och om det är någon hockeymedarbetare som förtjänar en hel bloggtext så är det väl just materialförvaltaren.

Ishockeyspelare är ena petiga rackare. Det blir väl så om man utövar prylsporternas prylsport, tänker jag. Varje pinal – från strumpa till handske – måste sitta och kännas rätt för att ishockeyspelaren ska vara nöjd. Men om något skulle krångla, typ att hjälmen sitter lite löst efter att spelaren varit hos frissan, så fixar materialförvaltaren detta på 14 sekunder. Eller om skridskorna inte riktigt fäster vid vänstersvängar, då finns det alltid en slipmaskin stående i kulissen. Och om målvaktens benskyddsremmar börjar bli slitna, ja då kan de sys ihop i nästa periodpaus. Lite så funkar det. Materialförvaltaren fixar allt och gör det snabbt.

Men materialförvaltaren, eller materialaren, gör mer än så. Hen ordnar med tvätt av tröjor och övrig utrustning. Hen är oftast på plats först av alla för att förbereda omklädningsrum inför match eller träning. Inte minst är hen ofta en viktig länk mellan spelarna och den övriga ledarstaben. Genom att arbeta med spelarnas utrustning kommer materialaren mycket nära spelartruppen och utvecklar en god kännedom om lagets olika individer. Hur är stämningen i truppen? Är någon utfryst? Får alla vara med och välja musik innan matchen? Sådant kan vara nyttigt för en ledare att veta om.

Så här är det ju. Materialaren besitter viss makt, det går inte att komma ifrån. De brukar också hänga i rätt länge. Herrlandslaget Tre Kronor har haft samma snubbe sedan 1984. Han heter Anders Weiderstål men kallas så klart för Pudding. Här är en av många intervjuer med honom där han berättar roliga grejer. Och här är en liten film.

Det är gott om manliga materialare inom elitishockey. Så har det blivit eftersom ishockey är en manlig domän överlag. Men det finns undantag. I Tingsryds AIF är det en viss Anna Berglund som sköter utrustningen. Här kan ni lyssna på ett radioinslag med henne. Ett riktigt proffs.

Ja, hör ni, det här var väl kul? En hel del länkar och en liten film. Jag gillar att berika min lilla hockeyblogg med sådant. Det ger ju förhoppningsvis lite mervärde för dig som läser. Hoppas det. Men i alla fall. Ha nu en fin tisdag så lovar jag att återkomma på fredag. Mejla på john@hockeyrelaterat.se om ni vill ha kontakt.

Kram!

94. Hockeyn och besvikelsen

Hej bloggen!

Jag mår bra. I veckan har jag jobbat, spelat musik och sett på TV. En ganska vanlig vecka. Men nu är nog våren på gång ändå. Vintern till ända. Belöningen nära.

Det pågår just nu lite extra het herrishockey runt om i landet. Vi är ju i slutspels- och kvalspelstider. Jag har sett fragment av matcher flimra förbi på TV:n, men särskilt noga har jag inte tittat. Jag vet ju redan hur det är. Hårt, hårdare, hårdast. Och känsligt. Oerhört känsligt. Ishockeyutövare har alltid kommit undan med att ha känslorna utanpå, men frågan är om Luleås tränare Petter Lasu Nilsson inte gick fyrahundra steg för långt när han intervjuades för C More efter att hans lag blivit utslaget av självaste Malmö Redhawks. Eller?

Man kan förstås diskutera hur rimligt det är att tvingas träffa media så nära inpå en förlust. Man kan diskutera hela systemet med videogranskningar. Och man kan så klart också diskutera huruvida det är rimligt att bli så generalförbannad över något så världsligt som sport när det faktiskt finns folk med riktiga problem. Men men. Klart är i alla fall att Petter verkade må väldigt dåligt.

Det är dock inte första gången en ishockeymänniska vädrar ilska och slänger hot omkring sig. Världens bästa Foppa var ju på 1990-talet även världens argaste Foppa.

Här tycks det vara lite skillnad på folk och folk. Petter Lasu Nilsson blev rätt hårt kritiserad efter intervjun med C More. Det var liksom inte okej att bete sig så här. Foppa däremot, honom skrattar vi åt och avfärdar som en vinnarskalle med just det här videoklippet i åtanke. Nu säger ju inte Foppa att han skulle kunna mörda, så visst är det lite skillnad, men väl att han kan tänka sig att dra på Börje (domaren) en smäll. Och det är så klart inte heller bra.

En avgörande faktor är förstås att Foppas katastrofintervju är över 20 år gammal. När den sändes hade den ingen chans att bli viral eftersom inget blev viralt på den tiden. När den visas idag är det med en hel del nostalgi inblandat, speciellt eftersom Foppas karriär ju blev så sagolikt fantastisk. I klippet ser vi inte bråkstaken och slyngeln, vi ser den oslipade diamanten och vinnarskallen. Vad ser vi i klippet med Petter Lasu Nilsson? Ja, jag vet inte vad ni ser, men jag ser i alla fall en besviken man som ser ut att behöva en kram. Hoppas han fick en. På köpet blev han viral, en ofrånkomlig konsekvens av det mediesamhälle vi lever i.

Återstår en del frågor. Är detta verkligen okej? Får man stå och veva i teve på det här sättet? Är man inte en dålig förebild för yngre?

Alltså, klart att det är okej. Det är ju sport vi talar om och sport gör otroligt ont ibland. Frågar ni mig, vilket ni så klart gör, så är jag helt för att visa känslor i TV. Jag står inte bakom snacket om våld, det hade de kunnat skippa båda två, men det är klart att man ska få gnälla på domaren om man blivit brutalt utslagen ur en slutspelsserie. Dock kan man gott hålla klaffen om man förlorat med uddamålet mot Frölunda i typ tolfte omgången. Vi måste förstå att det här betyder väldigt mycket för många människor.

Se, jag är mänsklig. Besvikelser bör vädras, annars gör det bara ont inombords istället. Nu ska jag sluta för idag. Jag hoppas att ni har haft en trevlig stund ombord på denna skuta som är Hockeyrelaterat. En blogg om hockey för er som bryr er mycket eller bara bryr er litegrann. Alla ska med!

Ta hand om er så hörs vi nästa vecka. Trevlig helg.

Kram!

93. Hockeyn och de roliga rekorden

Hej alla läsare!

Jag hade en supertrevlig helg på ÖSTERLEN. Versaler är viktigt. Nej, men allvarligt, det var hur fint som helst. På lördagen badade vi i havet, rekommenderas ej vid nuvarande årstid, men det var ju som man brukar säga skönt efteråt. Vad det nu hjälper när man står vid kanten och tittar ner i det svarta vattnet.

I helgen har jag alltså varken spelat eller tänkt på ishockey, vilket har varit skönt. Men nu är det dags att åter träda i tjänst. Som vanligt har jag börjat med att gräva där jag står och letat igenom nyhetsflödet på jakt efter något att sätta hockeytänderna i, eller ja, fördjupa mig i. Bygga en story, ett sammanhang. Och idag tänkte jag börja i det smått osannolika som hände i Norge häromkvällen. I staden Hamar sattes nämligen ett herrishockeyvärldsrekord i matchen mellan Storhamar och Sparta Sarpsborg. Nej, det gjordes inte rekordmånga mål. Nej, det togs inte rekordmånga utvisningar. Men. De höll på förbannat länge. Matchen avgjordes inte förrän i elfte (!!!!!!!!!) perioden när hemmalaget stötte in 2-1. Världens längsta ishockeymatch har alltså avgjorts i Norge. Vem kunde anat det?

Har vi några andra roliga? Ja, jag tänkte nämligen att vi kunde göra detta till en rekordblogg. Bara för att det är så roligt, och för att ishockeyns historia rymmer otroligt många knasiga rekord. Jag har bara tagit med en knapp bråkdel. All information kommer från Guinness World Records och är således hyggligt faktagranskad.

  • Tidigare i bloggen har jag nämnt världens målrikaste match – när Slovakiens damer spöade Bulgariens med 82-0 i OS-kvalet 2008. En så kallad promenadseger, fast på skridskor.
  • Flest mål i följd gjorde amerikanen Ralph DeLeo i när hans Boston Technical vann med 14-0 över Roxbury Memorial. Två universitetslag, vilket kanske hörs på namnet. Året var 1953 och DeLeo gjorde matchens 10 första mål på ett bräde. Han petade även in elvan i slutet, men det var ju en klen tröst.
  • Flest medverkande spelare i en uppvisningsmatch? Ja, nu behöver ni inte undra längre. 2016 deltog 257 spelare i en uppvisningsmatch på Nya Zeeland, arrangerad av klubben Otago Hockey. Vissa hade förmodligen svårt att få speltid, men vad gör man inte för att få vara med om ett rekord.
  • Mike Sillinger och Brent Ashton kanske mår bra idag, men särskilt kul kan det inte ha varit under deras NHL-karriärer. Båda två är nämligen de mest tradade (bortbytta) spelarna någonsin. Var och en av dem bytte NHL-adress nio gånger under sina år i Nordamerika.
  • Vi stannar kvar i NHL: Färst (minst antal) segrar under en säsong stod Washington Capitals för, när de säsongen 1974/1975 mäktade med blott åtta vinster på 82 matcher. Kämpigt, men också lite lite kul.

Det var några. Min personliga favorit är nog ändå den senaste. Norge-händelsen. Twitterrykten gör gällande att ett antal personer i publiken anmäldes försvunna eftersom matchen drog ut på tiden. Samt att spelarna fick pizzaleveranser för att orka spela. Men visst är det ju lite löjligt ändå, att man måste hålla så hårt på reglerna. Varför gav man inte bara upp och lät matchen avgöras på straffar? Kanske visste man att ett rekord var i görningen och såg chansen att låta norsk ishockey för en gångs skull hamna i världens fokus.

Så där! Jag ska vila lite nu. Österlen drog en massa energi ur mig. På fredag är jag tillbaka med ny blogg. Vi hörs då!

Kram!

92. Hockeyn och språket

Hallå hallå!

Äntligen fredag! Solen skiner förhoppningsvis där du är. Och där jag är. Jag har inte hunnit titta efter. Sedan vi hördes sist har jag inte gjort något särskilt förutom att arbeta och repa med bandet. Vanlig vecka.

Jag satt här om dagen och funderade på olika uttryck inom ishockey. Sådana som liksom inte förekommer någon annanstans än i olika ishockeysammanhang. Några är så konstiga att jag faktiskt har fått googla för att förstå den exakta innebörden, men de flesta är ändå ganska självklara för mig som har hållit på med sporten i närmare 20 år. Ja, det är sant. Vad tiden går.

Man skulle nästan kunna kalla det för ett ishockeyspråk. Precis som fotbollen, handbollen eller varför inte simningen också har egna språk som jag inte kan. Vid sådana här tillfällen är det tur att jag har en alldeles egen hockeyblogg. Dagens Hockeyrelaterat tänkte nämligen bjuda på en mindre djupdykning i ishockeyspråket och förklara de viktigaste och mest förekommande begreppen. Ett uttryck förklaras bäst av upphovsmannen själv, men mer om det senare. Nu åker vi.

Sarg ut – En uppmaning som förekommer när ett av lagen är hårt tillbakapressat i egen zon. Vem som helst i det pressade laget kan uttrycka orden men tränaren hörs alltid mest, då hen i båsets skyddade värld – helt oandfådd – kan uppbringa precis rätt magstöd. Vad det betyder? Att få bort pucken ur egen zon genom att valla ut den mot sargen. Funkar alltid. Husmorstips.

Kom å byt – Hörs sällan på kontoret, förutom möjligtvis när någon behöver hjälp med att byta kapslar i kaffemaskinen och inte orkar vara trevlig. Men på ishockeyrinken betyder det att typ 40 sekunder av en spelsekvens har passerat och det är dags att byta ut spelarna på isen. Japp, ishockeybyten är sällan längre än 40-60 sekunder. Och när folk på bänken är adrenalinstinna och otåliga, då skriker de. Kom å byt.

Åk skridskor – Kanske inte det absolut svåraste uttrycket att förstå. Men med tanke på hur ofta det faktiskt hörs, så måste det ju vara något mer än en… påminnelse? Alla spelare har skridskor på fötterna och sporten kräver ju att man rör sig. Jag kan tala om att ”åk skridskor” ropas när det egna laget ser lite trötta ut, när de liksom blir mer och mer stillastående eller bara glider fram. Väldigt ofta följs därför detta uttryck av det nyss nämnda ”kom å byt”. Ja, det finns en logik.

Framför mål – Det enda uttrycket som används i både försvars- och anfallszon. När man ligger på försvar ropas det för att påminna backarna om att ”hålla rent” framför det egna målet. Markera spelare, få undan pucken, låta målvakten jobba ostört. I anfallszon är ”framför mål” en uppmaning till samtliga att komma in framför motståndarnas mål i syfte att vara passningsbara, störa motståndarna och slutligen göra mål. Ibland är det enkelt.

Käka puck – Det är det här jag själv har haft problem med att förstå. Ingen vill äta vulkaniserat gummi. Men efter att ha hört uttrycket så många gånger, och utan att förstå dess innebörd, bestämde jag mig för att ta reda på det. Så, jag googlade. Och fick upp en träff signerad upphovsmannen själv. Så här förklarar Niklas Wikegård uttrycket ”käka puck”.

Mycket pedagogiskt. Men jag förstår inte riktigt vad näringslivet har med saken att göra. Mejla mig gärna på john@hockeyrelaterat.se om ni har några käka puck-exempel från den så kallade verkligheten. Jag betvivlar.

Nu hoppas jag att ni fått på fötterna så att ni kan slänga er med lite hockeyuttryck på nästa firmafest. Själv ska jag jobba några timmar och sedan ta helg. En helg på Österlen! Inte helt dumt. Åter på tisdag!

Kram!

91. Hockeyn och bockeyn

Hej där!

Jaha, nummer 91. Det var väl det nummer som Sergej Fedorov hade på ryggen när han spelade ishockey, mest i Detroit va? Jaja, det är ju ett tag sedan han slutade. Idag tror jag att han jobbar som kostymklädd farbror för ryska landslaget. Lite som de luddiga senior advisor-tjänsterna Nicklas Lidström, Mats Sundin och Daniel Alfredsson har i det svenska herrlandslaget. Om du sitter på information om vad de männen jobbar med rent konkret, mejla mig i så fall på john@hockeyrelaterat.se. Det kan du så klart även kan göra i andra ärenden. Läs mer under Konsulttjänster.

Men, det var egentligen inte herrlandslagets nya arbetstillfällen jag skulle skriva om idag. Jag hade faktiskt tänkt skriva om den mest kända (kanske den enda) hybridsporten som spelas på ishockeyrinkar. Alltså en blandning av två sporter. Sporterna är var för sig ganska besläktade, så blandningen blir väl något i stil med kakao och O’boypulver, men ändå. Ishockey och bandy som tillsammans bildar korpsporten hockeybockey.

Först en rättelse. Hockeybockey finns egentligen inte längre. Från och med 1971 benämns sporten rinkbandy, men vem säger det? Hockeybockey är ju ett hundra gånger roligare ord, både att säga men även att skriva. Att benämningen har ändrats avslöjar dessutom att sporten har något slags seriöst skimmer över sig. Inte illa för en korpsport. Men hur spelar man egentligen?

Jo, det är enkelt. Som sagt så spelar man på en vanlig hockeyrink. Laguppställningen är hämtad från ishockeyn, med fem utespelare plus målvakt i vardera lag. Men i övrigt gäller bandyregler. Det finns en boll som ska in i mål – flest mål vinner. Inga tacklingar är tillåtna, inga höga klubbor heller. Alla spelare ska bära bandyutrustning, men det är vanligt att man tummar lite på detaljerna. Mjukisbyxor bör fungera, speciellt om man bara spelar på lek. Men nu ska ni få se. Jag hittade ett klipp från en vanlig sammankomst i hockeybockey. Ni får ursäkta musiken, den fanns där från början.

Och jag som trodde att Söderkamraterna bara höll på med fotboll på grusplan. Men tji fick jag.

Historien om hockeybockey är faktiskt ganska rolig. Den börjar med bandyn. Bandyn var tidig. Den var till exempel långt före ishockeyn i Sverige. Men sedan kom ishockeyn och liksom tog en massa plats på en gång, helt utan att skämmas. Första gången vi skickade iväg en hockeytrupp till OS (Antwerpen 1920) så bestod gänget i princip enbart av gamla bandyspelare. Ishockeyn kapade bandyn, hajar ni? Så blev det. Och när ishockeyn tog över och det började byggas ishockeyrinkar runt om i landet, ja då blev bandyn ännu mer frånåkt. Bandyrinkar var (och är) oerhört utrymmeskrävande, vilket gav ishockeyn ett produktionsmässigt försprång.

Bandyentusiaster såg ingen annan utväg än att liera sig med konkurrenten för att kunna utöva sin sport. Med lite regeluppoffringar gick det bra. Så började de, efter bästa förmåga, helt enkelt spela bandy på ishockeyrinkarna. Och vips var hockeybockeyn född i mitten av 1950-talet.

Under 1980-talet var hockeybockeyn som störst och det anordnades till och med ett gäng internationella mästerskap. Numera för sporten en smått tynande tillvaro, men fungerar ändå som en viktig inkörsport och ett komplement till den riktiga bandyn, speciellt i länder där bandyn inte är så lätt att utöva. Man kan säga att hockeybockey är en slags minibandy. Vilket det faktiskt även kallas på ryska. Ja, fast ryssarna säger ju inte minibandy utan мини-хоккею с мячом.

Jag hoppas att ni tyckte att den här episoden var rolig. Jag tyckte att det var roligt att skriva den. Men men. Hockeybockey är kanske inget för mig, men jag är av uppfattningen alla sporter får finnas. Åtminstone på is. Vi måste kunna dela isen, allihopa – ishockeyspelare, konståkare, hockeybockeyspelare, vaktmästare, sjukvårdspersonal, demoexemplar av Skoda-bilar, röda mattor, Tommy Körberg som sjunger nationalsången, Edda Magnason som sjunger nationalsången, Ebbot som sjunger nationalsången… ja, alla. Isen tillhör alla.

Vi hörs på fredag. Ta hand om er!

Kram!