2. Tankar om fotboll, hockey och öppenhet

Hej!

Det här inlägget kommer att utgå från det som hände i onsdagens allsvenska möte mellan IFK Göteborg och Malmö FF. Ja jag vet, detta är en hockeyblogg men det finns en poäng med att börja i denna ände.

Med drygt tio minuter kvar av matchen hivade en göteborgssupporter ett knallskott som brann av alldeles nära MFF’s Tobias Sana (som höll på att värma upp) och den assisterande domaren Mathias Klasenius. Matchen avbröts omgående och återupptogs aldrig igen. Fiasko.

En central reflektion i detta är hur sport egentligen upplevs och ska upplevas. Fotbollen lever för öppenheten. Gränsen mellan läktare och fotbollsplan är högst symbolisk och det är väl så det ska vara. Det är vanligt att supportrar till och med tittar på när lagen tränar och kommunicerar direkt med spelare och ledare. Trösklarna är låga, fotbollen är lättillgänglig, supportrarna engagerar sig något oerhört och är en erkänd del av lagets framgång (den tolfte spelaren). Det som hände i matchen mellan IFK och MFF är ett pris för detta. Någon eller några kan förstöra oerhört mycket för andra. Öppenheten kostar. Som tur är händer det inte ofta.

Ishockeyn är i jämförelse en annan värld. Den är mer svårtillgänglig, mer stängd och mer reglerad. Läktaren och rinken är tydligt åtskilda sfärer. Att springa in på planen är svårt, inte bara för att isen är hal utan för att sargen med plexiglaset är hög. Träningarna är ofta stängda. Jag tror även att ishockeyspelarnas heltäckande utrustningar medför en distansering gentemot supportrarna, vilket gör att ishockeyn kan upplevas mer som kvalificerad underhållning och mindre som något livsviktigt. Spelarna blir anonyma och har inte samma förutsättningar för att utveckla personkulter. När Markus Rosenberg återvände till MFF efter många år utomlands åtnjöt han nästan legendstatus och kanske sålde klubben några extra säsongsbiljetter bara på grund av honom. Detta försvinner lite när man trycker ner en hjälm på huvudet. En annan distansering består förstås i att ishockeyn inte är tillgänglig för alla som skulle vilja utöva sporten, eftersom utrustning är dyrt och säsongsavgifter är höga. Klass är alltid en avgörande faktor.

Ishockey kommer långt ner på listan enligt Riksidrottsförbundets statistik över mest utövade sporter, men när det gäller publiksiffror är siffrorna inte lika entydiga. Fotbollen är idag störst, men det har funnits perioder då ishockeyn varit en mer populär publiksport, inte minst under 1980-talet. Min slutsats är att ishockeyn har ett högt underhållningsvärde men högre trösklar för att kunna utövas. För att spela fotboll behöver du egentligen bara en boll, två ben och en plan yta.

När media rapporterar om skandaler kopplade till fotboll respektive ishockey är min uppfattning följande: i fotbollen handlar det nästan uteslutande om händelser kopplade till interaktionen mellan åskådare och spelare/domare (kort sagt: någon/några i publiken gör något oerhört korkat), medan det inom ishockeyn i princip alltid handlar om något som händer på planen. De senaste åren har det varit tacklingar mot huvudet som renderat störst och flest rubriker. Det stärker min uppfattning att ishockeyn betraktas, medan fotbollen upplevs.

Kulturskillnader alltså. Fotboll och ishockey är olika. Men så förenas de ibland. När den guldfirande Frölundaspelaren Mats Rosseli Olsen i onsdags ramlade in på planen i kölvattnet efter knallskottskalabaliken, bidrog han kanske till ett litet möte sporterna emellan. Eller så var det bara ett osedvanligt dumt sätt att avsluta guldfesten på.

1. I’m back + det krympande avståndet till NHL

Hej!

Bloggen är tillbaka efter fyra års uppehåll. I ärlighetens namn har jag knappt ägnat den en tanke sedan jag skrev sista inlägget i maj 2012, men det låter smartare att säga att jag ”väntat på inspiration” eller något liknande. Snart fyller jag 27 år och har de senaste knappa tre åren bott i Malmö. Här har jag bland annat tagit en masterexamen i historia och spelat rockmusik i Skurklandet. Jag bor tillsammans med Moa i en stor tvåa i närheten av Möllevången.

I mina studier i historia har jag specifikt valt att inrikta mig mot idrottshistoria, vilket också kommer att prägla bloggen en del. Jag strävar efter att belysa aktuella eller halvaktuella ämnen genom att lägga an historiska perspektiv, varvade med egna reflektioner och kryddat med lite forskningsreferenser.

I det här inlägget ska jag utgå från världens största, bästa och vackraste hockeyliga NHL. Hur fungerar NHL i relation till europeisk ishockey och hur har detta förändrats över tid?

För att förstå NHL måste man reda ut meningen med ishockeyn. Det kan låta dramatiskt men det är egentligen ganska enkelt. Jyri Backman vid Göteborgs universitet har gjort det i sin licentiatavhandling från 2012. Han fastslår att NHL (och även basketligan NBA) vilar mot den amerikanska sportmodellen, den s.k. major league-modellen som betyder en strävan om att hela tiden inneha den största positionen inom en sport. Viktiga komponenter i NHL är underhållning och ekonomisk avkastning. De kommersiella inslagen är och har alltid varit en stor del av hela paketet.

I Europa, i det här fallet representerat av Sverige (SHL) och Finland (SM-Liiga), har det historiskt sett varit annorlunda. Här kan man istället tala om den europeiska sportmodellen. Ishockeyn har haft starka band till idrottsrörelsen och fäst stor vikt vid sportens nytta och nöje. Det har inneburit att kommersiella krafter varit underordnade och haft begränsat tillträde till ishockeyn. För att göra en tydlig distinktion har den amerikanska sportmodellen handlat om vinstmaximering, medan den europeiska sportmodellen premierat nyttomaximering.

Det här har med tiden kommit att ändras. Idag är europeisk ishockey väldigt starkt förknippat med reklam och kommersiella krafter. Jag minns när jag var på Malmö Arena häromåret och såg Malmö Redhawks möta Djurgården i kvalet till SHL. Speakern förklarade att det återstod två minuter av första perioden och att matchklockan sponsrades av Bravida…

Man kan tala om att europeisk ishockey har genomgått en amerikaniseringsprocess med början under 1970-talet. Finska SM-Liiga har gått längre än SHL vilket visar sig genom ett mer självständigt styre och ett slutet seriesystem, vilket innebär att upp- och nedflyttning är omöjligt. De finska lagen fungerar helt enkelt som företag utan större inblandning av staten. I Sverige administreras ishockeyn fortfarande av statliga Riksidrottsförbundet, och här lag byter plats med varandra och hoppar mellan divisioner, men amerikaniseringen fortsätter alltjämt. Svensk ishockey tycks ha ett mer komplicerat förhållande till amerikaniseringen är den finska ligan. Antagligen grundar sig detta i ett djupt rotat folkrörelsetänkande som är svårt, och inte heller önskvärt, att göra sig helt fritt ifrån. Josef Fahlén vid Umeå universitet har i sin avhandling pekat på en balansakt som svensk ishockey måste ägna sig åt för att å ena sidan anamma den nya tidens ishockey, samtidigt som man inte helt vill klippa banden med sitt gamla folkrörelseideal.

Så, även om avståndet till NHL är långt om man tittar i kartboken, så är det krympande vad gäller hur ishockeyn administreras och i förlängningen också vad som ska vara meningen med ishockeyn. I slutändan kan det mynna ut i en ganska enkel frågeställning: vinstmaximering eller nyttomaximering?

På återseende.

John