2. Tankar om fotboll, hockey och öppenhet

Hej!

Det här inlägget kommer att utgå från det som hände i onsdagens allsvenska möte mellan IFK Göteborg och Malmö FF. Ja jag vet, detta är en hockeyblogg men det finns en poäng med att börja i denna ände.

Med drygt tio minuter kvar av matchen hivade en göteborgssupporter ett knallskott som brann av alldeles nära MFF’s Tobias Sana (som höll på att värma upp) och den assisterande domaren Mathias Klasenius. Matchen avbröts omgående och återupptogs aldrig igen. Fiasko.

En central reflektion i detta är hur sport egentligen upplevs och ska upplevas. Fotbollen lever för öppenheten. Gränsen mellan läktare och fotbollsplan är högst symbolisk och det är väl så det ska vara. Det är vanligt att supportrar till och med tittar på när lagen tränar och kommunicerar direkt med spelare och ledare. Trösklarna är låga, fotbollen är lättillgänglig, supportrarna engagerar sig något oerhört och är en erkänd del av lagets framgång (den tolfte spelaren). Det som hände i matchen mellan IFK och MFF är ett pris för detta. Någon eller några kan förstöra oerhört mycket för andra. Öppenheten kostar. Som tur är händer det inte ofta.

Ishockeyn är i jämförelse en annan värld. Den är mer svårtillgänglig, mer stängd och mer reglerad. Läktaren och rinken är tydligt åtskilda sfärer. Att springa in på planen är svårt, inte bara för att isen är hal utan för att sargen med plexiglaset är hög. Träningarna är ofta stängda. Jag tror även att ishockeyspelarnas heltäckande utrustningar medför en distansering gentemot supportrarna, vilket gör att ishockeyn kan upplevas mer som kvalificerad underhållning och mindre som något livsviktigt. Spelarna blir anonyma och har inte samma förutsättningar för att utveckla personkulter. När Markus Rosenberg återvände till MFF efter många år utomlands åtnjöt han nästan legendstatus och kanske sålde klubben några extra säsongsbiljetter bara på grund av honom. Detta försvinner lite när man trycker ner en hjälm på huvudet. En annan distansering består förstås i att ishockeyn inte är tillgänglig för alla som skulle vilja utöva sporten, eftersom utrustning är dyrt och säsongsavgifter är höga. Klass är alltid en avgörande faktor.

Ishockey kommer långt ner på listan enligt Riksidrottsförbundets statistik över mest utövade sporter, men när det gäller publiksiffror är siffrorna inte lika entydiga. Fotbollen är idag störst, men det har funnits perioder då ishockeyn varit en mer populär publiksport, inte minst under 1980-talet. Min slutsats är att ishockeyn har ett högt underhållningsvärde men högre trösklar för att kunna utövas. För att spela fotboll behöver du egentligen bara en boll, två ben och en plan yta.

När media rapporterar om skandaler kopplade till fotboll respektive ishockey är min uppfattning följande: i fotbollen handlar det nästan uteslutande om händelser kopplade till interaktionen mellan åskådare och spelare/domare (kort sagt: någon/några i publiken gör något oerhört korkat), medan det inom ishockeyn i princip alltid handlar om något som händer på planen. De senaste åren har det varit tacklingar mot huvudet som renderat störst och flest rubriker. Det stärker min uppfattning att ishockeyn betraktas, medan fotbollen upplevs.

Kulturskillnader alltså. Fotboll och ishockey är olika. Men så förenas de ibland. När den guldfirande Frölundaspelaren Mats Rosseli Olsen i onsdags ramlade in på planen i kölvattnet efter knallskottskalabaliken, bidrog han kanske till ett litet möte sporterna emellan. Eller så var det bara ett osedvanligt dumt sätt att avsluta guldfesten på.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *