8. Hockeyn och familjerna

Tjena gänget!

Idag är det fredag och igår tog VM-äventyret slut för herrlandslaget. Själv tog jag det med en axelryckning. Synd att siffrorna rann iväg så pass, men i övrigt är det ingen skam att förlora mot Kanada. Släpp det nu.

Nu ska det handla om något helt annat, nämligen populärkultur. Genom historien har hockeyn belönats med flertalet produktioner inom rörlig bild. Många ur min egen generation minns säkert 90-talsfilmerna om The Mighty Ducks. Ni som är lite äldre skrattar kanske fortfarande när ni tänker på filmen Slapshot från 1977 (jag har den på VHS, kom och köp). Däremellan har vi Youngblood från 1986. Med flera så klart.

Nu har den senaste trenden (oj, nu låter jag gammal) med realityserier slutligen skördat sitt första hockeyoffer. Serien Hockey Wives startade i USA hösten 2015 och är nu inne på sin andra säsong. I serien får man följa tio hockeyfruar (eller hockeyflickvänner) i deras dagliga bestyr. De gör ungefär det folk gör mest – håller koll på sina barn och på sina lätt förvirrade hockeysoldater till partners, samtidigt som de håller igång sina egna karriärer. Dessutom flyttar de hela tiden, för sådant är livet i NHL och kringliggande farmarligor. Och arrangerar fester… fester hela tiden. I stora trädgårdar.

Förvirrade hockeysoldater till partners? Ja alltså… seriens syfte är att främst porträttera kvinnorna. Och visst, det är underhållning och hela den grejen, men på det sätt hockeyfruarna framställs blir det ganska tydligt att de lever i skuggan av herrarna och att det mesta sker på deras villkor. ”Nu måste vi flytta för Mike har fått ett nytt kontrakt i Vancouver som ligger tre miljoner mil bort”, eller ”det är väldigt viktigt att David får tid att vila nu eftersom det är slutspel snart”, eller ”Corey har sträckt en muskel vi inte trodde fanns och nu måste alla vara jätte-jätteförsiktiga och barnen får inte gå nära honom”. JÄTTEBEBISAR alltså. Vad är prylen? Vad är det här för typ av maskulinitet? Vad hände med the self-made man, han som gjorde tio mål, täckte skott med näsbenet och hämtade på förskolan på väg hem från matchen (fast det var sent på kvällen och förskolan hade stängt)?

Jodå. Jag kan ju inte låta bli att rota lite i arkiven, för det här med maskulinitet inom ishockey har länge intresserat mig. Och jag varnar för en något raljant ton. När spelare från Sverige i högre utsträckning började söka sig mot NHL, vi talar 1960-tal, handlade det om riktiga familjefarsor. Enligt de ideal som idrottsrörelsen och samhället befäst, skulle spelare fostras till att bli ”bra på allt” vilket innebar att kunna balansera jobb, familjeliv och hockey. Spelarna skulle från tidig ålder fostras till att bli bra ”män” som inte vek ned sig. I takt med att professionaliseringen tog fart under 1970-talet ökade kraven på att kunna mäta sig med andra nationer. Då fick ”bra på allt”-tänkandet allt mer stå tillbaka för specialisering. Det blev viktigare att fostra till bra ”spelare” samtidigt som familjegrejen tonades ned betänkligt. Spelarna förlorade i hög grad också kontrollen över sin fostran när tränarnas inflytande ökade. Det blev typ så här: ”Här är Håkan, han är väldigt duktig som vänsterforward men han kan inte skala en lök eller knyta en soppåse”. Så började spelare också framställas i media, vilket gjorde att yngre lärde sig. Mer spelare, mindre man, mindre människa.

I Hockey Wives får vi se resultatet av en process där spelare allt mer fostrats till att bli just spelare. Det är… tafatt, minst sagt. Jag betvivlar inte deras kärlek till sina fruar eller till sina barn, men när jag ser dem på TV, hasandes omkring i badtofflor och urtvättade t-shirts, undrar jag… hur mår de? Och hur mår en hockeyfamilj idag?

Hörs nästa vecka!

3 reaktioner på ”8. Hockeyn och familjerna”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *