19. Hockeyn och musiken

Hallå semesterfirare!

Och alla ni andra förstås. Jag vill börja med att tacka för responsen på den senaste texten, roligt att den togs emot så väl. Tack! Men nu är det ju så här att vissa saker måste gå vidare. Hockeyrelaterat är en sådan sak. Idag ska jag fördjupa mig i något som jag tycker är superkul.

Sportmusik! Det är vad det ska handla om. Jag håller ju på en del med musik så det är lite hemmaplan för mig. Kanske inte primärt sportmusik, men jag är inte den som är den. Vad är då sportmusik? Jo, det är musik som spelas i samband med sport och den får gärna ha skrivits speciellt för sporttillfällen som typ landslagsturneringar. Eftersom jag är hockeyintresserad så får jag avgränsa mitt arbetsområde därefter, men hockeyn är ju full av så kallade great songs så det är inga problem. De flesta är skrivna i samband med VM-turneringar på hemmaplan. Men Sven Tumba lär väl ha varit först med Ishockeypolka från 1963. Herregud vad den mannen gjorde annat vid sidan om hockeyn. Vattenskidåkning, golf, fotboll, musik… Jag får nog fixa en specialtext om bara honom. Men kolla videon. Observera att musiken och de rörliga bilderna är från olika tidsperioder.

Så kunde det låta. Med tiden ändrades soundet och känslan i musiken. Mer sentida hockeyklassiker är betydligt rakare. Mindre text. Enklare melodi. Även om man saknar öron ska man kunna sjunga med och även om man saknar ben ska man kunna stampa takten. Så enkel ska en modern hockeyklassiker vara. Nick Borgen får man tycka vad man vill om, men han krånglade inte direkt till det inför hockey-VM 1995 (med Janne Bark på gitarr!).

Superenkelt och medryckande. Borgen var även aktuell med We Are All The Winners från 1993, en mycket förvirrande låt med ett märkligt språkbyte mitt i refrängen. Några år tidigare, inför VM i Sverige 1989, hade Håkan Södergren fått frågan om att sjunga lead i den officiella VM-låten. På klingande nordstockholmska svarade Håkan förmodligen ”JARÅ VISST” innan han tog ton. ”Nu Tar Vi Dom”, skriven av Lasse Holm, är idag en av våra mest kända hockeyklassiker. I turneringen slutade Sverige för övrigt på fjärde plats. Men skit i det. Videon är så himla härlig.

Den senaste hockeylåten skrevs inför VM 2013 och är landslagets just nu gällande soundtrack. Varje gång någon gör mål spelas ”En För Alla För En” med The Poodles. Den har allt en hockeyklassiker bör ha. En vers som ingen kommer ihåg och en refräng som sätter sig som ett tuggummi i hårbotten. Videon är ganska påkostad och det är kanske rimligt.

Så, nu har ni väl det ni behöver för att skapa just er hockeyfest. Det finns förstås mer om man letar lite, men detta är så att säga några av hitsen som svensk hockey kommit fram med. Svenska Dagbladet listade några andra i den här artikeln från 2010. Jag undrar dock om det inte är dags för den svenska hockeymusiken att ta nästa kliv snart. Det lär väl dröja innan VM spelas på hemmaplan (det är ju oftast då nya låtar släpps), men tills dess skulle man kanske kunna fundera på nåt nytt. Kanske lite suggestiv dubstep? Äsch.

Nu lämnar vi det här och hörs igen på fredag. Trevlig vecka! Och glöm inte att höra av er om det är något: john@hockeyrelaterat.se.

sportbloggar.info

18. Special: Hockeyn och jag

Hej!

Jaha, så var vi här då. Torsdag istället för fredag. Hur känns det då? Inte på något särskilt sätt gissar jag. Dessutom är det ju typ fredag idag eftersom det är midsommarafton imorgon. Som i år sammanfaller med min födelsedag, vilket gjort valet av dagens ämne ganska enkelt. Måhända är jag något självcentrerad, men det får ni ta. Jag tänkte att ni skulle få lära er lite om mig.

Jag som skriver här varje vecka heter John Berg och är född i Stockholm 1989. Jag är en ganska enkel person som gillar att spela hockey, skriva om hockey och hålla på med musik i olika former. Jag har en masterexamen i historia vid Malmö Högskola och har mest riktat in mig mot idrottshistoria. Och visst springer Hockeyrelaterat ur det idrottshistoriska intresset, men att skriva om detta på det sätt jag gör handlar lika mycket om språk och kommunikation. Så kan jag väl skriva utan att låta högtravande? Jaja, så är det i alla fall. Men hur blev det hockey? Jag ska berätta.

Min hockeyresa började i mitten av 1990-talet då mina föräldrar satte mig i skridskoskola på Ekerö utanför Stockholm. Vi bodde alltså på Ekerö, så det föll sig naturligt att det blev just där. Min fem år äldre brorsa höll också på, han spelade målvakt och blev faktiskt rätt bra på det. Själv stod jag på is varje lördagsmorgon klockan åtta tills jag lärde mig färdas någorlunda, åtminstone framåt. Kort efter fick jag klubban i handen och började lira lite puck efter bästa förmåga. Coolaste hjälmen i orten hade jag också, men det fattade jag så klart inte då.

Vi hade diskmaskin. Foto: Lotta Berg
Vi hade diskmaskin. Foto: Lotta Berg

Sju år gammal hade jag hunnit bli när flyttlasset gick till ”stan”, alltså Stockholm. Nytt plugg och ny klubb. Hockeymässigt stannade jag kvar på stans västra sida och började, precis som min bror, att spela i Tranebergs IF i Bromma. Det gick bra. Jag hamnade i ett bra gäng, alltså bra som i trevliga. Hockeykunnandet var det lite sisådär med, i alla fall de första tre-fyra åren. Vi vann, som jag minns det, inte en enda match och var glada om vi undkom tvåsiffrigt. Men alla fick vara med, det var liksom klubbens filosofi. Vi hade kul och fick utvecklas i vår egen takt. Och en kväll (det kan ha varit 1999) vann vi plötsligt vår första match. Det var på den tiden vi spelade på halvplan. Några år senare fick vi börja spela över hela isen. Och innan någon visste ordet av hade Tranebergs 89’or blivit ett lag som faktiskt vann en hel del matcher. Trägen vinner.

Jag hittade sedermera min plats som center och fick göra en hel del mål. Det var goda år där i början av 2000-talet. Medgång, medvind, styrka, högkonjunktur, utsålda hus (äsch). Och tuffhetsmässigt stod jag, som ni ser, på topp.

Kom inte här och kom.
Kom inte här och kom.

2004 blev året då jag slutade spela ishockey. Samma år som Södra länken invigdes. Jag var 15 år och mitt lag skulle slås ihop med grannklubben och konkurrenten IK Göta. Jag gav det en chans, men den nya föreningskulturen som oundvikligen skapas när två olika lag plötsligt ska bli ett, passade mig inte. Intresset svalnade och jag lade ner. Föreningen fortsatte under namnet Göta/Traneberg och gör väl så än idag såvitt jag vet.

Tre år gick utan att jag rörde grejerna, tills jag en dag hakade på trenden ”gubbhockey” tillsammans med ett gäng bestående av hockeyföräldrar och deras nu vuxna söner, blandat med kollegor, syskon, kusiner och vänner. En istid i veckan, en timmes spel, bara tvåmål och inga tacklingar. Befriad från krav hittade jag glädjen i hockeyn igen. Så till den grad att jag för en säsong valde att återvända till seriespel med Stockholm Falcons i division 4. Men det blev bara ett år, för 2013 flyttade jag till Malmö och här bor jag fortfarande. Jag har hittat ett liknande gubbhockeygäng här nere, ja, egentligen är det mesta samma förutom att alla pratar skånska. Förutom någon som är smålänning eller hur det nu är, dialekter är förrädiska ibland. Så kan livet te sig.

Ja, men då så. Nu har ni läst min hockeyhistoria. Hoppas att det var roligt. Till sist vill jag passa på att tacka mina föräldrar – dels för bildmaterialet, men så klart också för att ni har ställt upp under hela min uppväxt. Hockey tar tid och kostar pengar. Alla har inte möjlighet att hålla på med det, men jag har kunnat. Det har varit superbra.

Nästa vecka är jag tillbaka med lite mer ordinärt innehåll. Vi hörs!

sportbloggar.info

17. Hockeyn och skolan

Hej alla!

Vi kör igen då. Bandet rullar. Välkomna till Hockeyrelaterat! Det är idag den 21 juni och jag ska resa bort några dagar, faktiskt åker jag så fort denna text är publicerad. Ja, kul ska jag ha, tack! Men oroa er inte för Hockeyrelaterat. Precis som utlovat kommer nästa inlägg att publiceras redan på torsdag och vara lite av en specialare. Nog om detta nu. Idag ska vi stanna till vid bildningen.

Litteraturblad_för_allmän_medborgerlig_bildning_no_1_maj_1847
Slarva inte med plugget.

Jag har tidigare skrivit om hur professionaliseringen (detta svårstavade ord…) av svensk ishockey under främst 1970-talet bidrog till att den manliga ishockeyspelaren allt mer skärmades av från det övriga samhället. Läs mer i texten om Hockeyn och familjerna. För att kortfattat generalisera: från att ha varit en förvärvsarbetande familjefar som höll på med hockey på kvällarna, blev han mer och mer av en hockeysoldat vars liv handlade om att prestera på planen och återhämta sig vid sidan av. Elitsatsningar började ske ganska långt ner i åldrarna. Bäst i världen skulle Sverige bli. Och vill väl det fortfarande. Till och med i fotboll. Storhetsvansinnet vet visst inga gränser.

Jaha, så vi har alltså att göra med någon som varken kan beställa taxi eller knyta skorna, eller vad? Nja. Bilden av hockeysoldaten är väl någorlunda riktigt återgiven ovan, men det kan vara bra att nyansera lite eftersom vägen mot professionaliseringen inte var direkt spikrak. Det var liksom inte så enkelt att bara släppa allt och börja spela hockey hela dagarna och få pengar på kontot, pastan serverad och kläderna tvättade. Nej, det behövdes en plan här. Ville man bli hockeyproffs kunde det vara bra att ha något att falla tillbaka på, för en ishockeykarriär varar som bekant inte för evigt och man vet aldrig vilka skador som lurar runt målgården.

1974 startades därför Sveriges första hockeygymnasium i Leksand. Där kunde de unga talangerna förädla sina hockeyskills samtidigt som de fördjupade sig i vanliga, teoretiska ämnen. Supersmart! Hockeygymnasiet i Leksand låg för övrigt i en ”isolerad miljö utan störande inslag”, allt för att eleverna skulle kunna utvecklas på bästa sätt. Om detta var klokt går ju att diskutera, men så var det i alla fall enligt 1974 års utgåva av Årets Ishockey som jag tittat i inför dagens publicering.

Om vi ska låna en term från dagens inrikespolitik så bör inrättandet av hockeygymnasium (ja, det ploppade upp fler efter hand) ses som en så kallad blocköverskridande överenskommelse mellan två parter som kanske inte firade jul ihop. På ena sidan stod de som förespråkade proffshockey. De var bekymrade över att så många unga talanger drog till Amerika och ville att Sverige skulle röra sig i en liknande riktning, med tidiga elitsatsningar och med tävlandet i första hand. På andra sidan stod idrottsrörelsen, denna tunga institution som ständigt betonade idrottens samhällsansvar och demokratiska uppdrag. Idrottsrörelsen var väl inte emot proffshockey på det där tjurskalliga viset, men om det skulle bli av skulle det skötas ansvarsfullt. En lösning blev alltså hockeygymnasierna och idag finns det typ hur många som helst, nej, jag pallar inte räkna. Du får googla och hitta just ditt hockeygymnasium. Det är mest killar som går de här utbildningarna, men det är också många tjejer som gör det och det finns ett antal hockeygymnasier som särskilt välkomnar tjejer, bland annat i Karlskrona. Sedan har vi Linköpings HC, klubben som sägs satsa hårdast för att erbjuda samma villkor för tjejer som för killar. Det tycker Hockeyrelaterat är ett bra initiativ. Läs mer här!

Hur har då Sveriges hockeygymnasier lyckats med att fostra sina talanger? Jo men helt okej ändå. Det är ett gäng hjältar som kommit den vägen. Peter Forsberg lärde sig både att räkna och dribbla på hockeygymnasiet Nolaskolan i Örnsköldsvik, precis som tvillingarna Sedin och Markus Näslund. Danijela Rundqvist, Kim Martin Hasson och Erika Holst är några av damstjärnorna som varit och fortfarande är verksamma inom hockeygymnasierna. Och sedan finns det en himla massa unga människor som kämpar på en massa andra skolor. Och ett antal tusen som gått hockeygymnasium men inte kommit längre. Och ett hundratal som blivit proffs på annat sätt. Sådan är hockeyvärlden och det får vi leva med.

Gymnasisten Forsberg.
Gymnasisten Forsberg, här iförd arbetsuniform.

Vi hörs igen på torsdag, jag upprepar, torsdag. Koppla upp er mot nätet och häng med!

sportbloggar.info

16. Hockeyn och polotröjan

Hej!

Fredag idag och Europa har fotbollsfeber. Europamästerskapet pågår för fullt, i alla kanaler och alla tider på dygnet. En mindre solid hockeysajt hade kanske inte pallat trycket och lagt ned verksamheten under denna storm. Men inte Hockeyrelaterat. Och just med anledning av att det är fredag kommer här en riktig partypublicering. Hoppas du gillar!

Ska du kanske på fest med hockeytema men saknar en outfit (typ hockeyutrustning)? Ok, det är enkelt: Dra på dig ett vanliga brallor och ett par vanliga skor (inget av dessa syns ändå i tv), tryck in ett paket Extra i truten (viktigt med malande käkar) och sist men inte minst: leta upp en polotröja och se till att det står Trygg-Hansa på kragen. Ta denna på dig. Betrakta sedan dig själv i spegeln och inse att du just klätt ut dig till en ishockeytränare på absolut toppnivå! Hurra! Lite som Niklas Wikegård här nedan, ett par år innan han började svära i TV4 och se ner på tjejer som spelar hockey.

Jodå. Jag är säker på att många som tittat på svensk ishockey de senaste 20 åren har noterat polotröjan som burits av ja, typ alla tränare. För mig finns det liksom ingen annan polotröja, detta är så att säga originalet. Jag äger en polotröja som är jättefin och härlig, men hur snygg den än är så… ja. Nu för tiden är polotröjan ingen vanlig syn eftersom de allra flesta tränare använder kostym, ofta med slips och kanske något klubbemblem på kavajslaget. Det var bättre förr. Men, för er som undrar, vad handlar Trygg-Hansa-prylen om?

Jo, det handlar alltså om ett sponsoravtal. Trygg-Hansa, som ju är ett försäkringsbolag (tack för informationen), började sponsra dåvarande Elitserien (numera SHL) redan under mitten av 1980-talet och blev snabbt en trogen partner till den högsta serien. För att nå maximal exponering kom någon på marknadsavdelningen helt enkelt på idén med polotröjor som tränarna skulle bära. Varför det blev just polotröjor är svårt att veta exakt, för en keps hade ju också löst reklamfrågan, men en gissning är att de värmde rätt bra. Tränarjobbet kunde nog vara kallt emellanåt. Så det blev polotröjan och det blev, som man säger, superbra. Tränarna zoomas ju ofta in när de maler tuggummi och ser ut att fundera på om det inte är dags för en time out, eller om man kanske skulle ta och köpa en påse chips på hemvägen, eller om det verkligen är snyggt med svarta fälgar till en svart bil. Och där, precis där, lyckades Trygg-Hansa pricka rätt. En riktig kanonreklamplats. Betydligt bättre än de där färggranna ”köp en korv med mos och få en Bonaqua på köpet om du betalar lite mer” som finns ovanpå tankmunstycket när man tankar soppa på macken. Ja, ljusår bättre även om det också är en hyfsat smart idé.

2006 blev sista säsongen med polotröjorna, vilket tidningen Resumé uppmärksammade som ungefär enda media i hela världen. Så mycket värt var det alltså… Som skäl angav företaget att de skulle förändra sin kommunikationsplattform och satsa mer på livbojar och reflexvästar till förskolebarn, ja allt står ju i artikeln. Som hockeyfantast rasar jag så här i efterhand mot argumentet, för VAD kan vara viktigare än att trycka upp polotröjor? Men som människa förstår jag så klart att det var helt rätt prioriterat. Man kan inte hålla på och tramsa runt med polotröjor hela livet. Och det var kanske lika bra att herrarna som undervisar i ishockey fick chansen att prova andra kläder. Emancipationen från polotröjan var kanske det som möjliggjorde att kostymen kunde introduceras? Om du vet mer om detta får du gärna e-posta info till john@hockeyrelaterat.se. Så kan vi tillsammans bidra till kunskapsspridning.

Då så. Är du intresserad av en Trygg-Hansa-polo till festen eller after worken? Kul! De är dessvärre svåra att få tag i. Men testa att fråga din lokala Trygg-Hansa-representant. Fast det bästa är kanske att kolla Tradera. Senast igår låg det faktiskt en autentisk spons-polo ute på auktion och kanske kommer det flera.

Tack för idag!

sportbloggar.info

15. Hockeyn och den viktigaste spelaren

Hej på er!

Dags för den femtonde publiceringen. Tack till alla som följer, delar och kommenterar. Snart är det dags för sommarspecial. Den kommer att släppas vid en lite annorlunda tidpunkt, torsdag den 23 juni. Det kommer bli kul. Idag är det dock en helt vanlig tisdag i juni och här kommer en helt ovanlig text om ishockeyns kanske viktigaste komponent: målvakten.

”Det viktigaste är en bra målvakt”. Så brukar det låta när det någon ska prata om lagbygge. Underförstått: ”det är väldigt viktigt att ha någon riktigt stabil längst bak så att vi andra har möjlighet att spela lite slarvigt emellanåt”. Eller? Apropå det: det är intressant hur olika sportmålvakter tycks betrakta sina jobb. När en handbollsmålvakt lyckas rädda bollen blir hen överlycklig, hoppar jämfota och vevar med armarna i luften. Som om hen precis fått löneförhöjning eller lyckats grilla abborre till perfektion. När en fotbollsmålvakt behöver göra en räddning blir hen typ förbannad på sin backlinje, som om hen menar att ”jag ska fan INTE behöva rädda bollen trots att jag är placerad här av just den anledningen och med de befogenheter (t.ex att ta bollen med händerna) som uppdraget medför”. När en hockeymålvakt räddar pucken och oavsett om det är andra eller hundraandra räddningen för dagen, fäller hen upp hjälmen, dricker vatten och åker i en vid båge ut i sarghörnet. Återgår sedan till jobbet. Inget snack, inga hot. Jag uppskattar det. Nu har du som läser säkert förstått att jag överdrivit för komisk effekt. Lite kul måste jag ju få ha.

Men det är något speciellt med hockeymålvakter. Inte minst för att många har rykte om sig att vara vidskepliga. The Hockey News har bland annat beskrivit hur förre Coloradomålvakten Patrick Roy brukade prata med sina stolpar för att de skulle hjälpa honom på bästa sätt. Även den svenske stjärnan Henrik Lundqvist har medgett att han gärna bär vissa speciella skor under matchdagar. Alltså, det finns mer här, men ni får klicka på länken för att läsa mer. Hockeymålvakter tycks gå in i sig själva på ett märkligt sätt. Följden är att det kanske inte finns speciellt mycket utrymme för att skälla på lagkamrater eller fira en benparad? Ja, jag kan ju bara spekulera i min roll som expert.

Historia då. Ja, man kan ju fnissa lite åt äldre tiders målvakter med anledning av deras tunna utrustning. Typ VM-hjälm utan ansiktsskydd, eller ja, kanske ingen hjälm utan blott en herrfrisyr som Leif ”Honken” Holmqvist rockade på den här bilden från 1968. Notera hur han demonstrativt har lagt den tunna VM-hjälmen på taket av målburen.

Ingen hjälm, ingen glömd.
Ingen hjälmd, ingen glömd.

Fnissa går ju. Men det ska tilläggas att utespelarna sällan eller aldrig använde vinklade klubblad på den här tiden. Det är svårt att lyfta pucken ordentligt med helt raka stickor. Att pucken kom farande i huvudhöjd var därmed inte så vanligt som idag, men hey, klart att det hände och att det EGENTLIGEN är helt crazy att stå i mål utan hjälm. Flera källor medger att Honken sytt över tvåhundra stygn i ansiktet, brutit käken och slagit ut tänderna flera gånger om. Vilken arbetsmiljö. Svårt att begripa.

Idealet för dåtidens målvakter var att så långt som möjligt stå upp, styra bort puckar med klubban och ”slajda” vid förflyttningar. Coolt. Numera spenderar målvakter typ hela matcher i en position som kallas ”butterfly”, alltså fjäril. Det innebär att man sittandes täcker nästan hela målet längs isen och utnyttjar sin storlek för att täcka övriga ytor. Skeptikern i mig får väl erkänna att fjäril inte är det första jag tänker på när jag ser detta.

Fjärilskillen.
Fjärilskillen.

Nu för tiden är målvakter ofta långa, runt en å nittio och uppåt (dock långtifrån alla). Men de har också förbannat stora skydd, något som har kommit på senare år. Jag vet inte vad jag ska säga, det är så klart en del av sporten att puckar räddas. Men en lika stor del är ju att puckar går in i målet. Var drar vi gränsen? I takt med att det blir svårare att göra mål tvingas ju också utespelarna bli mer kreativa och snabbtänkta. Det är väl sådant som kallas utveckling.

Men är målvakten verkligen den viktigaste spelaren? På den frågan vill jag nog svara ja. Skillnaden mellan vinst och förlust avgörs ofta av den sista utposten. Målvakten har det både bra och dåligt. Bra för att hen relativt enkelt kan bli hjälte. Dåligt för att hen lika enkelt kan bli syndabock. Det här är Tommy och han vet hur syndabocksgrejen känns (VARNING FÖR STARKA BILDER).

Det var lite om målvakter. Tack för att du läste!

sportbloggar.info

14. Hockeyn och ishallen

Hallå!

Välkomna till Hockeyrelaterat! Idag skriver jag om ishallar. Ambitionen är att ämnet ishallar (som är roligare än man kan tro) ska knyta an till en bredare historia om samhällets utveckling. Hur det ska gå till? Ja, undra går ju. Jag försöker.

Så här är det: Ishockeyn kom på allvar till Sverige ungefär i början av 1920-talet. Det var i alla fall året 1920 som vi för första gången skickade ner ett landslag till OS i belgiska Antwerpen. Truppen bestod mest av bandyspelare. Bandyn var långt gången vid det här laget, men hockeyn var ny och tog snabbt fart. 1923 anordnades det första nationella seriespelet i Sverige. Eller, nationella och nationella, de få lag som deltog var samtliga från Stockholm och alla matcher spelades på Stockholms stadion. Jag tänker att det måste ha varit rätt fett att glida runt och lira puck mitt på Östermalm. Skön feeling.

Framåt 1940-talet började ishockeyn få lite fäste utanför huvudstaden, men centreringen runt Stockholm var alltjämt stark. Ishockeyn var också en societetssport och från början inget som arbetarklassen sysslade med. Först efter andra världskriget började expansionen på allvar i takt med att den industriella produktionen ökade och ekonomin växte. Även mer arbetarorienterade städer syntes nu i seriespelet, mycket på grund av att det byggdes fler och fler idrottsplatser och att dessa drevs i kommunal regi. Idrottens (och därigenom ishockeyns) expansion gick liksom hand i hand med samhällets expansion.

Ishallarna då? Ja, de är ju liksom ett uttryck för denna utveckling. Tak över rinkarna hade funnits på vissa platser ett bra tag, men 1958 byggdes Sveriges första moderna ishall: Rosenlundshallen i Jönköping. Med modern menas att den var konstfrusen och alltså inte hundra procent beroende av mycket kallt väder för att kunna nyttjas. Säsongen kunde förlängas och planeras på ett helt annat sätt än tidigare. Revolution! Dessutom kunde tekniken användas för att möjliggöra spel i helt andra delar av världen, typ i länder som saknade riktiga vintrar. Ja, det blev mycket riktigt en smärre revolution. Har ni 49 minuter över? Kolla då in den här videon som visar hur Björbo ishall byggdes 1982. Jag älskar Youtube. Björbo ligger i Dalarna, tack Wikipedia.

Vissa ishallar byggdes från grunden, andra byggdes upp runt befintliga utomhusrinkar. Men många utomhusrinkar fick stå kvar riktigt länge utan tak och än idag finns faktiskt ett helt gäng kvar i bruk. När jag var på topp, alltså runt millennieskiftet, hände det rätt ofta att man fick susa fram under bar himmel på riktigt slitna rinkar runt om i Stockholmsområdet. Grus i hörnen och hål i sargerna, typ. Löv i målgården. Ibland snöade det och då fick alla hjälpas åt att skotta mellan varven. Ibland regnade det och då gick det över huvud taget inte att spela, pucken fastnade ju i vattnet. Ibland var det så förbannat kallt att vi fick tejpa igen alla lufthål på hjälmarna och bära mössa under, som småknattar ni vet. Tack mamma och pappa för att ni ändå kom och hejade. Och farsan vet ni, han var förresten med och byggde tak över den gamla uterinken på Ekerö. Sedan döptes den till Vikingahallen.

Min erfarenhet är att många utomhusrinkar som blev ishallar nästan alltid blev helt olidligt kalla och ogästvänliga, jämfört med de som byggts upp från grunden. De ”riktiga” hallarna var alltid gemytliga och goa, det luktade liksom tigerbalsam ända ut till cafeterian och väggarna var klädda i furupanel. Sånt där har väl med pengar att göra. Precis som det här med att ishockeylag som råkar bli så bra att de får spela i högsta serien, plötsligt är tvungna att bygga nya arenor för miljonbelopp för att säkerställa publikkapaciteten. De blir förstås jättefina och häftiga men det sker ju på bekostnad av tigerbalsamdoften.

Så mina vänner, det var lite om ishallarna. Jag hoppas att det blev kul. Just det, en sista grej. Vad hände med Rosenlundshallen, Sveriges första konstfrusna inomhusrink? Äsch, den blev sliten och revs på det där osentimentala sättet. På samma plats står idag Kinnarps Arena som är HV71’s hemmaborg. Tiden har sin gång, vet ni.

Nya Rosenlundshallen?
Nya Rosenlundshallen?

Ses på tisdag igen!

sportbloggar.info

13. Hockeyn och domarna

Hallå!

Nä, det är inte djurtema idag, inte igen. Men domarna kallas i NHL ofta för ”zebras” eftersom de har randiga kläder på sig. Taskigt? Kanske, men långt ifrån det värsta verbala påhopp en domare kan råka ut för här i livet. Jag, som den lättkränkta 27-åring jag ju är, skulle nog ha enorma problem med att döma en hockeymatch oavsett nivå. Möjligen skulle jag kunnat hantera småknattar, typ sex-sjuåringar, för jag inbillar mig att deras ordförråd inte hade räckt för att knäcka mig. Men vad vet jag om sex-sjuåringars ordförråd? Hela trenden med internet har ju öppnat upp en hel värld av språk, både fina och fula, och varför skulle inte barn kunna plocka upp både svordomar och könsord? Mejla mig om ni vet något eller om ni bara vill snacka: john@hockeyrelaterat.se.

Det handlar alltså om domare denna junitisdag. Men alla hatar ju domaren? Att någon väljer yrket ishockeydomare (eller annan typ av sportdomare) är således lite av ett mysterium. Jag bestämde mig för att försöka ta reda på mer genom att googla ”hockeydomare intervju” och fick några träffar. Läste lite och kunde konstatera att ett svar var återkommande: kärleken till sporten. Det låter ju fint och uppriktigt. Jag får tro på det. De flesta har sadlat om från spelare till ”andra sidan”.

Så klart är domaren en förutsättning för att spelet ens ska bli av. Alltså okej, domaren, jag VET att det är fler än en. Det är ju alltid ett helt gäng randiga på isen samtidigt. MEN så har det inte alltid varit, från början räckte det med en snubbe som skrinnade runt och upprätthöll lag och ordning. Ja, i domartidernas begynnelse hade domaren inte ens visselpipa utan ringde i en stor klocka för att påkalla uppmärksamhet. Inte heller bar domaren randiga kläder, det gick bra med skjorta och slips. 1955 började domarna i NHL bära de numera klassiska randiga tröjorna. Och här, när Sverige mötte Sovjet 1970, hade man utökat till två domare och se så duktiga de var (notera även att målvakten ”Honken” Holmqvist – precis som utespelarna – bär den blå VM-hjälmen):

I SHL och NHL tillämpas numera ett fyra domar-system fördelat på två huvuddomare och två linjedomare. I Riksserien dömer tre domare, en huvuddomare och två på linjerna. Just det sista hade jag svårt att få fram någon information om, ishockey är ju som bekant en manlig domän och informationsutbudet blir så att säga därefter. Men efter att ha youtubeat matcher i Riksserien kunde jag alltså räkna antalet domare till tre.

Och det är ju också tyvärr nästan bara män som dömer i ishockey, åtminstone i herrishockey. Den obalansen har kulturella förtecken, för det finns inga som helst belägg för att tjejer skulle vara fysiskt mindre lämpliga än killar när det gäller att döma hockey, inte heller finns något formellt förbud mot att låta tjejer döma killar. Men visst finns det tjejer som dömer eller har dömt herrishockey i Sverige. Här hittade jag en intervju med Angelica Larsson som dömer i division 2. Andra namn är exempelvis Annica Flödén, Gabriella Grahn och Katarina Timglas (som tidigare spelat på landslagsnivå). I NHL har diskussioner förts om att anställa kvinnliga domare, vilket återgivits i bland annat den här artikeln från amerikanska Sportsnet. Kommentarsfältet till artikeln visar dessvärre att den allmänna opinionen fortfarande tycks leva i forntiden vad gäller kvinnosyn, så det kanske är en bit kvar.

Oavsett vad, så vidhåller jag nog att hela domargrejen verkar lite svår. Det snackas hela tiden om ”domarnivå”, att domarna dels måste vara hårdare på det och det och det, men sen när det är slutspel, ja då ska de plötsligt se mellan fingrarna och inte ”blåsa sönder” matcher. Det här kneget är nog inget för någon som behöver mycket bekräftelse, typ en sån som jag själv. Heja zebran (och förlåt för häcklandet).

sportbloggar.info

12. Hockeyn och ungdomarna i TV

När jag var 15 år gammal slutade jag spela ishockey för första gången. Så blir det ibland. Jag tyckte ändå att jag höll igång rätt länge innan andra saker blev roligare, men enligt statistiken var jag inget annat än normal. De flesta slutar med ungdomsidrott i ungefär den åldern. Det som är lite kul är att jag kom tillbaka några år senare och fortfarande hänger mig kvar. Utvecklingskurvan är väl inte särskilt stigande, men sådant är ju sekundärt så länge det är ROLIGT.

Min normala pensionsålder, samt i viss mån otillräcklig talang, omöjliggjorde dock medverkan i ungdomsishockeyns svar på Rederiet. Den prestigefyllda långköraren TV-pucken! På TV varje år sedan 1718.

Nej, jag skojar. Men den här grejen har hållit på länge. TV-pucken sändes första gången 1959, alltså bara några år efter att TV överhuvudtaget började sända… TV. Från början sändes alla matcher i Sveriges television men numera visar man endast kvartsfinaler, semifinaler och finalen. Det får ju finnas gränser för hur ungdomar exponeras i TV, eller hur? Under TV-puckens historia har en del saker ändrats, allt från åldersgränser till vilken tid på året turneringen spelas. Just nu råder en 15-årsgräns och turneringen avgörs i november. Både killar och tjejer får delta men killarna dominerar alltjämt. Fun fact: Inför 1997 råkade (?) någon förhandla bort TV-pucken till TV3 som då sände turneringen under namnet TV-Cupen. CUPEN!? Det är ju nästan ett anagram förutom att K:et saknas.

Grejen med TV-pucken är att det spelas mellan distriktsförbundslag. Alltså, lagen är indelade efter typ landskap. Småland, Värmland, Skåne, Gästrikland, Västerbotten osv. Ja, Stockholm ska ju vara speciella och bara heta Stockholm, de har för övrigt två lag i form av Stockholm Nord och Stockholm Syd. Sedan finns det också ett lag för Södermanland och ett för Uppland vilket i sammanhanget ter sig lite märkligt eftersom staden Stockholm ligger i både Södermanland och Uppland. Visst måste det bli heta derbyn mellan Stockholm Nord och Uppland?

Just landskapsindelningen tycker jag har något slags medeltida skimmer över sig. Det låter som en ständig fejd som vandrar mellan generationer, där slagen utkämpas av unga soldater. Eller kanske lite som ett böljande snöbollskrig mellan högstadieskolor? Kul är det hur som helst. Har vi några spelare som kommit upp genom TV-pucken? Jarrå! Peter Forsberg och Markus Näslund vann med Ångermanland 1988. Det sägs ha varit världens bästa TV-pucklag, låt vara att världen inte är jättestor i just det här sammanhanget. Så klart har en hel del andra spelare slagit igenom den här vägen. TV-pucken är liksom sista bossen innan den riktiga resan mot stjärnorna börjar.

Nu undrar du säkert vilka som vann TV-pucken 1967. Svaret har jag! Det var Värmland. De vann över Västerbotten med 6-3, tack Wikipedia, men som om jag inte visste det också? Se så glada de var!

Heja heja.
Heja heja.

Jag hade, så här i efterhand, gärna spelat i TV-pucken. Det verkar så frejdigt. Nu sitter jag och tänker att det borde vara lite som i fotbolls-OS, att varje lag har dispens för att ta med några överåriga spelare. Då skulle jag ha en chans att få göra några byten. Men sannolikt skulle nivån vara lite för hög.

På återläsande!

sportbloggar.info