15. Hockeyn och den viktigaste spelaren

Hej på er!

Dags för den femtonde publiceringen. Tack till alla som följer, delar och kommenterar. Snart är det dags för sommarspecial. Den kommer att släppas vid en lite annorlunda tidpunkt, torsdag den 23 juni. Det kommer bli kul. Idag är det dock en helt vanlig tisdag i juni och här kommer en helt ovanlig text om ishockeyns kanske viktigaste komponent: målvakten.

”Det viktigaste är en bra målvakt”. Så brukar det låta när det någon ska prata om lagbygge. Underförstått: ”det är väldigt viktigt att ha någon riktigt stabil längst bak så att vi andra har möjlighet att spela lite slarvigt emellanåt”. Eller? Apropå det: det är intressant hur olika sportmålvakter tycks betrakta sina jobb. När en handbollsmålvakt lyckas rädda bollen blir hen överlycklig, hoppar jämfota och vevar med armarna i luften. Som om hen precis fått löneförhöjning eller lyckats grilla abborre till perfektion. När en fotbollsmålvakt behöver göra en räddning blir hen typ förbannad på sin backlinje, som om hen menar att ”jag ska fan INTE behöva rädda bollen trots att jag är placerad här av just den anledningen och med de befogenheter (t.ex att ta bollen med händerna) som uppdraget medför”. När en hockeymålvakt räddar pucken och oavsett om det är andra eller hundraandra räddningen för dagen, fäller hen upp hjälmen, dricker vatten och åker i en vid båge ut i sarghörnet. Återgår sedan till jobbet. Inget snack, inga hot. Jag uppskattar det. Nu har du som läser säkert förstått att jag överdrivit för komisk effekt. Lite kul måste jag ju få ha.

Men det är något speciellt med hockeymålvakter. Inte minst för att många har rykte om sig att vara vidskepliga. The Hockey News har bland annat beskrivit hur förre Coloradomålvakten Patrick Roy brukade prata med sina stolpar för att de skulle hjälpa honom på bästa sätt. Även den svenske stjärnan Henrik Lundqvist har medgett att han gärna bär vissa speciella skor under matchdagar. Alltså, det finns mer här, men ni får klicka på länken för att läsa mer. Hockeymålvakter tycks gå in i sig själva på ett märkligt sätt. Följden är att det kanske inte finns speciellt mycket utrymme för att skälla på lagkamrater eller fira en benparad? Ja, jag kan ju bara spekulera i min roll som expert.

Historia då. Ja, man kan ju fnissa lite åt äldre tiders målvakter med anledning av deras tunna utrustning. Typ VM-hjälm utan ansiktsskydd, eller ja, kanske ingen hjälm utan blott en herrfrisyr som Leif ”Honken” Holmqvist rockade på den här bilden från 1968. Notera hur han demonstrativt har lagt den tunna VM-hjälmen på taket av målburen.

Ingen hjälm, ingen glömd.
Ingen hjälmd, ingen glömd.

Fnissa går ju. Men det ska tilläggas att utespelarna sällan eller aldrig använde vinklade klubblad på den här tiden. Det är svårt att lyfta pucken ordentligt med helt raka stickor. Att pucken kom farande i huvudhöjd var därmed inte så vanligt som idag, men hey, klart att det hände och att det EGENTLIGEN är helt crazy att stå i mål utan hjälm. Flera källor medger att Honken sytt över tvåhundra stygn i ansiktet, brutit käken och slagit ut tänderna flera gånger om. Vilken arbetsmiljö. Svårt att begripa.

Idealet för dåtidens målvakter var att så långt som möjligt stå upp, styra bort puckar med klubban och ”slajda” vid förflyttningar. Coolt. Numera spenderar målvakter typ hela matcher i en position som kallas ”butterfly”, alltså fjäril. Det innebär att man sittandes täcker nästan hela målet längs isen och utnyttjar sin storlek för att täcka övriga ytor. Skeptikern i mig får väl erkänna att fjäril inte är det första jag tänker på när jag ser detta.

Fjärilskillen.
Fjärilskillen.

Nu för tiden är målvakter ofta långa, runt en å nittio och uppåt (dock långtifrån alla). Men de har också förbannat stora skydd, något som har kommit på senare år. Jag vet inte vad jag ska säga, det är så klart en del av sporten att puckar räddas. Men en lika stor del är ju att puckar går in i målet. Var drar vi gränsen? I takt med att det blir svårare att göra mål tvingas ju också utespelarna bli mer kreativa och snabbtänkta. Det är väl sådant som kallas utveckling.

Men är målvakten verkligen den viktigaste spelaren? På den frågan vill jag nog svara ja. Skillnaden mellan vinst och förlust avgörs ofta av den sista utposten. Målvakten har det både bra och dåligt. Bra för att hen relativt enkelt kan bli hjälte. Dåligt för att hen lika enkelt kan bli syndabock. Det här är Tommy och han vet hur syndabocksgrejen känns (VARNING FÖR STARKA BILDER).

Det var lite om målvakter. Tack för att du läste!

sportbloggar.info

En reaktion på ”15. Hockeyn och den viktigaste spelaren”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *