28. Hockeyn och huvudbonaden

Hej!

Hoppas allt är bra med er. Jo jag mår fint, tack. Nyfriserad och allt. Så här års blir jag blond som ett barn i barret, men det är bara att gilla läget och vara glad för det lilla. Idag är det fredag och det brukar ju betyda lite lättsammare ämnen. Jag har precis druckit morgonkaffe. Vi får se hur detta går, men jag har goda förhoppningar.

Jo, jag tänkte faktiskt stanna till lite vid huvudet idag. I Hockeyrelaterats begynnelse skrev jag en text om hjälmar och det är väl enda gången jag verkligen fördjupat mig i knoppen. Men nu så. Idag handlar det om en stor industri kopplad till ishockeyn, nämligen kepsar. Nä, tänker ni, nu har han nog sniffat plastic paddingen, inte kan man väl göra blogg om kepsar? Joråvisst kan man det, säg inget annat. Häng med nu hör ni, och passa på att ha lite roligt i era Baden Baden-stolar.

Så här: Idag kan du, om du vill, köpa en New York Rangers-keps (säger vi) på H&M, Dressmann och kanske till och med på Ica Maxi (hör med din lokala Ica-magnat). Så har det inte alltid varit men så är det idag. NHL-kepsar är numera big business även utanför USA. Och inte bara kepsar med NHL-motiv för de inbitna fansen. Även hockeyspelare själva, åtminstone manliga, bär skärmmössa så fort de inte bär hjälm. Men varför är det så poppis med kepsar inom ishockey? Varifrån kommer detta? Den här frågeställningen är ju inte direkt något som Vetenskapsrådet sponsrar, men Hockeyrelaterat har aldrig behövt begränsa sig på det viset. Tur.

Nummer ett. Det är alltså fråga om en keps av modell baseballkeps, inget annat. Ja, så heter det tydligen. Baseballkepsen har fått sitt namn efter sporten baseball (ni hajar det va?) och baseball är en av de absolut största sporterna i Amerika. Kepsen bärs ofta i baseballsammanhang (både av de som spelar och de som tittar) vilket alltså betyder att den bärs väldigt ofta… av väldigt många. Det är därför inte konstigt att kepsen sipprat över till ishockeyns värld och fått stort genomslag även där, för även ishockey är en hyggligt populär sport. Det finns säkert gemensamma intressen inom merchandise mellan företag kopplade till de båda sporterna. Och jag är säker på, att om hjälmtvånget skulle upphöra, skulle NHL-spelarna bära kepsar även på planen. Istället får de bära keps antingen efter matcherna. Som Henke Lundqvist:

Eller innan matcherna, som Sidney Crosby och Jevgenij Malkin:

Så, slut på videovisning. Av någon anledning, oklart vilken, tycks ishockeyspelare gilla att vända på kepsen så att skärmen pekar bakåt. Jag har kommit på mig själv med det några gånger. Fattar inte varför. På detta finns ingen forskning, och jag har faktiskt ingen teori heller, så det får vi lämna. Vad vi kan konstatera är att baseballkepsen är ett amerikanskt fenomen sprunget ur, ja, baseballen. Sen är det ju så att mycket som är amerikanskt också slutligen når butikshyllor i Sverige och i övriga världen. Steget är kort. Atlanten är liten, likaså världen. Hade ishockeyn eller baseballen haft sitt ursprung i Storbritannien hade nog kepsar av den här modellen varit grejen. Lite annan känsla. Vad säger ni?

Henke, är det du?
Henke, är det du?

Så, det var lite om kepsar. Jag då? Jo jag gillar kepsar. Har förvisso bara en men jag använder den ganska ofta. Inte minst när jag åker till gubbhockeyn. Då mumlar jag något om att jag inte pallar fixa frisyren. Och sen trycker jag ner mössan på roten, nästan så att öronen står rakt ut. När jag anländer till rinken är jag inte ensam. Många i gänget sportar kepsar med olika motiv. Min är svart med grå skärm. Inget mer.

Trevlig helg på er!

sportbloggar.info

27. Hockeyn och livet efteråt

Hej allihopa!

Tack för att ni läser och skriver snälla saker. Det är jätteroligt. Vad som är särskilt roligt är alla fina kommentarer från människor som inte alls är intresserade av ishockey, men som ändå finner nytta och glädje av att surfa in här. Någonstans där hittar man också meningen med Hockeyrelaterat. En plats där ishockeyn tillhör alla. Och här är vi. Välkomna till text nummer 27.

Häromdagen lyssnade jag på Sommar i P1. Killen som pratade heter Kim Källström. Han bor i Schweiz och jobbar som fotbollsproffs för ett lag som heter Grasshoppers. Fram till alldeles nyligen spelade han även i landslaget. I sitt sommarprogram pratade han om ”nedmonteringen” av sig själv som fotbollsspelare, något han inlett ganska nyligen. Slutet på karriären närmar sig och det gäller att vara beredd. Källström har slutat i landslaget, börjat snegla mot efterrätterna när han käkar middag och signat ett kontrakt för att bli expert i TV. Han försöker hitta en ny mening med sitt liv, något att hänga upp tillvaron på.

Nu har jag aldrig varit proffs, men det där sista verkar vara något som verkligen överskuggar allt annat när karriärens slut närmar sig. Vad ska man hitta på efteråt? Om man under hela sitt vuxna liv varit idrottsproffs och en dag måste sluta vara det, vad händer då? En inte helt ovanlig väg att gå tycks vara att stanna kvar i sitt skrå (japp, rimmet var ofrivilligt). Typ bli någon slags tränare. Eller bli expertsom Källström. Det gäller nog de flesta sporter med någon form av mediebevakning. Experter behövs alltid. Så också inom ishockeyn.

TV och radio tycks aldrig få nog av att sälja in tidigare proffs som experter. ”Durå Börje (fingerat namn), vad säger du som har varit med, vad behöver Sverige förbättra i den andra perioden?” Börje svarar sannolikt något om att Sverige måste ”åka mer skridskor”, ”vinna fler andrapuckar” och ”skapa trafik framför kassen”. Så säger alla experter och det är väl i sin ordning, det är förmodligen precis de sakerna Sverige måste förbättra inför en andraperiod i någon avlägsen novemberturnering. En del experter skriver i bloggar eller spelar in videoklipp. Andra står i TV. Någon sitter säkert i radion. Vad som förenar många av dem är att de har varit proffs. Varför är tidigare proffs så attraktiva som experter?

Okejrå, det gäller så klart inte alla tidigare proffs. Alla gör sig inte bra i media. Men de som gör det tycks ha guldläge. De kan bidra med en slags intimitet (”jag vet hur grabbarna har det i omklädningsrummet”) och beskriva spelsekvenser i detalj genom att infoga sig själva (”den där passningen vill man helst ha i förstaläget”). Kort sagt kan de erbjuda tittaren/lyssnaren ett mervärde. I de fall där experten är en man (när det gäller hockey: cirka 100 % av fallen) och studioankaret en kvinna, tippar analyserna ibland över i sk. mansplaining. Men det är förstås inget som är unikt för vare sig ishockey eller fotboll. Ishockeyn tycks ha problem med att hitta kvinnliga experter (eller ett ointresse av att bryta normer), medan fotbollen kommit längre. Fotbollen verkar också ha en starkare tradition av att släppa fram människor med annan bakgrund än tidigare proffs, exempelvis genom journalisterna Johanna Frändén och Olof Lundh. Jag saknar detta i min favoritsport. Det ska visst alltid stå någon gammal forward där och snacka. Kom igen.

Slutligen då. Kim Källström ska bli expert och det är han alltså inte ensam om. Jag tror att han blir superbra som det, han verkar skärpt. Men jag kan inte låta bli att imponeras mer av idrottare som gör något annat när de är klara med sina aktiva karriärer. De som ger tillbaka till idrottsrörelsen genom att jobba med ungdomar. De som pluggar på universitetet och skolar om sig helt. De som startar olika företag med snåriga bolagsstrukturer. De som spelar golf. De som inte gör någonting och, på något sätt, finner ro i det. Expertrollen känns som en ganska bekväm väg att gå, men vad vet jag egentligen? Det är säkert en himla massa jobb med det också. Många kameror att hålla koll på. Och så måste man ju alltid ha något att säga.

 

Tack för att ni har läst! Vi hörs igen på fredag. Som vanligt finns jag att nå antingen i kommentarsfältet eller på john@hockeyrelaterat.se.

sportbloggar.info

26. Hockeyn och maskinen

Hej!

Innan vi börjar: Det har inhandlats en rockring till hushållet. Ingen vet riktigt varför det hände. Som liten kunde jag aldrig hantera en rockring, den fattade liksom aldrig mina moves, men nu när jag är vuxen går det lite bättre. Mycket rolig pryl i all sin enkelhet. Rockringsrelaterat kan väl måhända bli nästa bloggsatsning. Det skulle jag förmodligen vara ganska ensam om.

Nu börjar vi. På Hockeyrelaterat är det maskintema idag. Nu finns det inte supermånga maskiner med anknytning till ishockey, så du har kanske redan listat ut att det handlar om ismaskinen. Nej, inte den du har i köket (coolt att ha hemma). Jag menar en sådan här:

Drömåket.
Drömåket.

Ismaskinen, isbilen, Zamboni. Det är den här gulliga farkosten som ser till att ishockeyplanen är blank och jämn när spelarna äntrar isen. Inför match och mellan perioderna dyker den upp från en öppning i sargen och kör i ett förutbestämt mönster för att göra isen så fin som möjligt på kortast möjliga tid. Bakom den lilla ratten sitter oftast en farbror som kanske är vaktmästare och kanske heter Janne. Nä, skämt å sido.

Ja, Zamboni ja. Det är den engelska termen för ismaskin, förutom ice resurfacer som inte låter lika häftigt. Att maskinen kallas Zamboni beror på att den från början tillverkades av ett företag med det namnet. Redan 1939 började en amerikansk kille, som hette Frank Zamboni och var verksam i kylbranschen, experimentera med olika metoder för att få isen fixad. Dåtidens metod, att låta ett hyggligt antal personer skrapa, skotta och sedan spola ett tunt lager vatten ovanpå isen, var enormt tidskrävande. Frank Zamboni insåg att det förmodligen skulle finnas en hel del pengar i att utveckla en mer effektiv metod. Kanske någon form av fordon kunde vara lösningen? Jo men visst.

Efter några år av funderingar och tester stod en maskin klar 1947, men på grund av tekniska brister togs den av banan. 1949 var felen åtgärdade och den första Zambonin kunde gå i produktion på anläggningen i Paramount, USA. Model A blev namnet. Den var fyrhjulsdriven och styrdes med både fram- och bakhjulen. Själva isfixandet gick till så att maskinen hade en skrapa framtill, vilket gjorde isen hyggligt slät. En vattentank blötlade sedan isen, innan en stor squeegee (en sån man tvättar fönstren med fast stor) längst bak såg till att vattnet fördelades fint över ytan. Uppskrapad is och snö samlades i maskinens stora överbyggnad och tömdes efteråt. Voila. Spolat och klart. Patentet var klart 1953. Efter Model A följde Model B och Model C. Sedan bytte den namn tror jag.

Dagens maskiner skiljer sig inte enormt mycket från originalet, sett till funktion. Principen är densamma även om vissa saker har förfinats över tid. Typ som att man kan öppna hela huven, överbyggnaden alltså, med ett enkelt knapptryck för att tömma ut överbliven snö och is. Det görs vanligtvis på marken bakom rinken, i alla fall där jag kommer från. Så, om ni saknar snö, sök er till närmaste kommunala idrottsplats med ishall. Där finns snö typ året om.

Vad som däremot har gått bananas är utseendet på maskinerna. En Zamboni är tacksam att spöka ut. Kolla på den här otäckingen:

Ät inte upp mig.
Ät inte upp mig snälla.

Förutom att göra om Zamboni till ett farligt djur, fungerar det utmärkt att ha den som reklamplats. Gör vad du vill med just din Zamboni. Kanske behåll den som den är. Då ser den ut så här:

Naturligt fin.
Naturligt fin.

Just det. Idag finns så klart andra tillverkare som sysslar med liknande grejer. En variant heter Olympia och tillverkas av det kanadensiska företaget Resurfice. En annan heter IceBear och är tysk. Men Zamboni kommer alltid att vara Zamboni. Kom ihåg var ni hörde det först.

Så, hör ni. Jag hoppas att ni tyckte detta var skoj. Använd gärna kommentarsfältet eller mejla på john@hockeyrelaterat.se. Trevlig helg!

sportbloggar.info

25. Hockeyn och åldern

Välkomna till Hockeyrelaterat vecka 29!

Tidsangivelsen i form av veckonummer går särskilt ut till er som har semester, ni pratar ju alltid om era veckor. Hoppas ni har det superbra och att ni också hinner fånga lite Pokémons mellan varven. Glöm dock inte att lyfta blicken då och då.

Innan, under och efter fotbolls-EM pratade alla om Zlatan Ibrahimović, ni vet han som spelar forward och tydligen råkade köra alla mätinstrument i taket under fystesterna för Manchester United. Hur som helst. Det mesta som sägs om Zlatan ställs alltid i relation till hans ålder, som bestämt är en bit över genomsnittet. 34 år. Hur kan han vara så bra? Min gissning är att ålder är en siffra och där hade vi egentligen kunnat lämna det. Men så klart måste jag leda in detta på min favoritsport. Hur är ålder inom ishockey? Pratas det mycket om ålder? Vid vilken ålder är en spelare som bäst? Vi tar reda på mer, kom igen!

Den erkända sporttidningen (haha) Allt om vetenskap publicerade en liten blänkare inför hockey-VM 2014, där de refererade till en kanadensisk studie som visade att en forward har sina bästa år runt 27-28 års ålder medan en back tar lite längre tid på sig, 28-29. Men även efter peaken kan en spelare hålla hög nivå i flera år. Forwards börjar dala först efter 32 och backar efter 34. Naturligtvis med cirka miljarder undantag. Studien gjordes vid University of British Columbia och baserades på individuell statistik från över 2000 NHL-spelare under tidsperioden 1997-2012. Kul projekt. Jag gillar skarpt att den kanadensiska hockeyhysterin får frodas även innanför akademins väggar. Mycket bra. Här är en artikel från universitetets egen sida som beskriver projektet mer utförligt. Projektet avser bara manliga ishockeyspelare, men det är alltid något.

Min känsla är att ålder inte är så himla omdebatterat i hockey. För det första håller en hockeyspelare betydligt längre än exempelvis en fotbollsspelare, ingen höjer på ögonbrynen när ett hockeylag värvar en 33-åring på ett femårskontrakt. Ah, okej, på elitnivå alltså. Sen kanske man ska räkna bort målvakter också. De är oftast lite äldre, både i hockey och fotboll, och där kanske det inte är någon jätteskillnad. Bengt Andersson vaktade fotbollsmål i Allsvenskan tills han blev 41. Nu spelar han, efter lite Wikipediaefterforskning, i division 6-klubben Älvängens IK. 49 år gammal. Dominik Hasek simmade mellan stolparna i NHL tills han fyllt 42, sedan åkte han hem till Tjeckien och trappade ner. Men okej, bland utespelarna då, där finns skillnader i den absoluta idrottstoppen. Jaromir Jagr är 43 och spelar i NHL, Chris Chelios var 47 när han slutade. I Svegs IK spelar Ingrid Larsson och hon har fyllt 50. Det skojar man inte bort. Men visst, ålder kanske inte är så viktigt bakom riddarrustningen, man blir ju rätt anonym.

Jaromir Jagr tycks varken åldras eller tröttna på att ställa upp i landslaget.
Jaromir Jagr tycks varken åldras eller tröttna på att ställa upp i landslaget.

Det intressanta är att hockey är en oerhört snabb sport och snabbheten torde väl vara det som försvinner fortast med åldern. Så tänker jag. Hur ofta snackas det inte om att Zlatan, 34, är lite långsam? Sedan att han väger 100 kilo och är två meter lång, det kommer liksom i andra andetaget. Men visst, såväl fotbollsspelare som hockeyspelare kan väl i viss mån kompensera hastighetsbortfallet med ett väl utvecklat spelsinne. Sådant blir nog bara bättre med åren.

27 år är jag. Undrar hur länge jag håller för gubbhockey. Flera har ju passerat 50, så det måste väl jag också fixa. Eller hur? Annars får jag väl börja spela golf eller boule. Eller bågskytte.

Äsch hörni, ut och jaga Pokémons så hörs vi på fredag. Kram!

sportbloggar.info

24. Hockeyn och skämten

Hej på er!

Först en liten nyhet: Nyligen blev det känt att Las Vegas ska bilda ett NHL-lag. Roligt. Men så visade det sig att ingen riktigt vet vad laget ska heta, ja förutom att namnet ska börja med Las Vegas. Allt annat är liksom klart, från hemmaarena till sportchef och säkert också färgen på spelarbussen (fast de flyger väl oftast). Men namnet har ingen tänkt på. Det blir inte lättare av att NHL’s regelverk förbjuder namn som anspelar på spel och dobbel, vilket ju annars hade legat nära till hands med tanke på stadens aura. Alltså får du nog aldrig se Las Vegas Casinos eller Las Vegas Gamblers skrinna runt på en isbana. Synd, det hade varit roligt. Men jag tycker att vi kan låta dem få klura på det där ett tag.

Så, åter till verksamheten. Det är fredag och folk kanske känner sig lite extra busiga på sina arbetsplatser idag. Jag kan avslöja att det är precis likadant på alla hockeyarbetsplatser runtom i världen. Ett litet prank kan liva upp en annars ganska grå och inrutad tillvaro. Men istället för att byta ut Peters morgonkaffe mot Jägermeister, ändra Mariannes bakgrundsbild på jobbdatorn eller tejpa fast Martins ryggsäck i en stol så att hela stolen följer med när han ska lyfta upp den, tar man till andra knep för att få sig ett garv. Några återkommande saker som jag stött på i min research:

  • Skära av skridskosnörena till hälften, så att den intet ont anande spelaren själv sliter av snöret när hen drar åt över vristen.
  • Dagens ishockeyklubbor är i regel ihåliga och högst upp på skaftet finns en tillslutande knopp. Den kan man ta av och fylla klubban med något roligt, till exempel vatten eller grus. Superskoj.
  • Ta en lagkamrats skridsko (eller handske) och fylla med raklödder. Klassiker.
  • Byta plats på tröjor så att två spelare blir ”varandra” (det funkar inte alltid eftersom man gärna dubbelkollar att namn och nummer stämmer, men kan vara kul om man tar sig ända ut på isen innan det uppdagas).

Fler exempel kan ni hitta i den här videon som jag hittade på videosajten Youtube:

Så, det var några exempel. Hockeyspelare tillbringar så klart väldigt mycket tid ihop och sådana här saker är väl oundvikliga i sådana sammanhang. Det är också ett uttryck för en slags grabbaktig sammanhållning. Ett garv. Ibland går det säkert överstyr när gränsdragningen inte är riktigt etablerad. Jag kan tänka mig att nykomlingar, som ofta är de som utsätts för pranks, inte alltid tycker att det är superskoj. Men vad gör man? Håller masken så klart. Böla går inte. ”Kom igen, det var ju bara ett skämt”.

Faktum är att pranks är ett ganska gammalt fenomen i hockeyvärlden. En bra källa till ishockeyinformation är amerikanska Hockey Hall of Fame, som har en sida tillägnad vad de kallar ”Hockey humour”. En historia handlar om den legendariske Sven Tumba. När han spelade i NHL hade typ alla spelare löständer som man förvarade i glas vid sin plats i omklädningsrummet. En dag när Sven kände sig lite busig, kom han till jobbet lite tidigare och bytte plats på glasen. Så när lagkamraterna skulle trycka in garnityret var det visst inget som passade. Tyvärr föll inte skämtet i god jord hos kamraterna. Vem vet, man kanske inte skämtar om tänder. Kanske hade det med hygien att göra också. Well well. Mer historier hittar du här.

Jag tackar för den här veckan och återkommer på tisdag. Tack och trevlig helg!

sportbloggar.info

23. Hockeyn och de ständiga turneringarna

Hej! Välkomna!

Grattis Portugal som nu är officiellt bäst på fotboll i hela Europa. Dock officiellt absolut inte bäst i ishockey då varken herrarna eller damerna kvalar in på Internationella Ishockeyförbundets (IIHF’s) världsranking. Under kolumnen ”World ranking” står det bara ”n/a” som i ”not applicaple”. Man kan ju inte få allt. I samma faktaruta står för övrigt att Portugal, med en befolkning på strax över 10 miljoner, blott har totalt 116 licenserade hockeyspelare. För Sverige är det lite annorlunda då vi mönstrar över 60 000 lirare genom en ungefär lika stor befolkning. De svenska herrarna är också tredje bäst i världen på ishockey. Damerna ligger femma. Fotbollsmässigt hamnar de svenska herrarna på plats 35 i världen medan damerna gör betydligt bättre ifrån sig: plats 6. Så, tack, men nu måste jag verkligen gå vidare i den här texten. Grattis igen, Portugal!

Men jag tänkte ändå stanna till vid landslagshockey idag. Närmare bestämt vid de cirka miljarder olika turneringar som tycks pågå varje år, i alla tv-kanaler och under (nästan) alla årstider. I kontrast med den lite mer trögrullande fotbollen (lite vitsigt uttryckt), där EM-kval och VM-kval pågår i åratal innan mästerskapen väl drar igång och pausar hela världen i en månad, ter sig ishockeyn oerhört rastlös och smått förvirrande. Men jag ska försöka bena ut vad detta handlar om.

Hockey-VM spelas varje år. Inför VM i ishockey finns inget riktigt kval i den bemärkelsen att Sverige måste spela oavgjort mot Danmark samtidigt som England gör minst två mål mot Spanien som i sin tur måste träffa stolpen med minst fyra skott på uppvärmningen inför matchen mot Tyskland som tidigare fått pisk med 1-4 mot Ungern som mutat FIFA för att få en ”bra” domare. Ni förstår säkert att jag överdriver för komisk effekt, men ändå, i ishockey är det faktiskt lite mindre krångel på den fronten (eller så är det jag som har svårt att förstå). I hockey spelas VM i ett antal divisioner, där Sverige tillhör toppdivisionen. Under finns division 1, division 2 och division 3 och alla turneringar spelas på olika platser i världen. Har man gjort riktigt bra ifrån sig i de lägre divisionerna blir man uppflyttad ett pinnhål, går det sämre får man hoppa nedåt.

Men vid sidan av VM pågår det hela tiden andra grejer och det är liksom här det blir rörigt, åtminstone inom Europa. Som exempel kan vi ta Euro Hockey Tour, ett koncept bestående av fyra turneringar runt om i Europa: Karjala Tournament i Finland, Czech Hockey Games i Tjeckien, Channel One Cup i Ryssland och Oddset Hockey Games i Sverige. I detta virrvarr av identiska turneringar koras slutligen vinnaren av Euro Hockey Tour. Priset? Lite oklart. Enligt Wikipedia räknas vinnaren som ”inofficiell Europamästare i ishockey”. Ptja, man får vara glad för det lilla. Euro Hockey Tour är dock endast för herrar och det finns ingen riktig motsvarighet för damer.

Euro Hockey World Cup Olympic Hockey Games? Ingen vet.
Euro Hockey World Cup Olympic Hockey Games? Ingen vet.

Som om det inte vore nog med detta får vi ju besök av en nygammal bekantskap i år. World Cup återuppstår efter 12 års bortavaro! Vad som skiljer World Cup från en vanlig VM-turnering är att den spelas på hösten (september/oktober) och att övriga hockeyvärlden fortfarande har semester så att de bästa herrspelarna ska vara tillgängliga. Precis som i OS, fast utan att isen också delas med konståkare. Just det ja, isen. World Cup spelas på rinkar med NHL-mått, som då är cirka fyra meter smalare än de rinkar som används i Europa och vanliga VM-turneringar. En annan grej är att World Cup spelas i Nordamerika.

Olympiska spelen då. Vinter-OS avgörs vart fjärde år och hockeyn är alltid ett av de stora dragplåstrena eftersom NHL har uppehåll och nationerna kan mönstra sina bästa. Under OS-åren har damernas VM uppehåll medan herrarna ogenerat fortsätter som vanligt. Lite meningslöst. Jag gillar ju hockey men det blir lite som att äta choklad varje dag – till slut rycker man en Snickers rentav i förbifarten utan att reflektera över hur god den faktiskt är. Nej, hockeyn kanske skulle må bra av en paus emellanåt.

Men här blir ingen paus. Åter på fredag. Hej!

sportbloggar.info

22. Hockeyn och de roliga namnen

Hallå!

Jag råkade surfa rakt in i en superkul grej på Wikipedia. En lista över svenska idrottares smeknamn. Alltså, väldigt många idrottare, genom typ hela den svenska idrottshistorien. I princip bara män dock. Smeknamnen står i bokstavsordning vilket ju är ganska praktiskt. Till saken hör att jag tidigare fått ett tips om att uppmärksamma just smeknamn inom ishockeyn. En sådan tajming. Förhoppningsvis har ni en småkul stund framför er. Heja!

Idag brukar hockeyspelare på sin höjd kallas Danne, Henke, Jonte, Pillan, Nattis och Jojo. Alltså mindre kreativa omskrivningar för Daniel, Henrik, Jonatan, Pernilla, Natalie och Johanna. Det är ju egentligen inget fel med det, jag menar om man har ett namn så vill man kanske att det kommer till användning i så hög utsträckning som möjligt. Sådan är jag själv. Men så resonerade man inte förr i tiden.

Nils ”Björnungen” Johansson, Leif ”Blixten” Henriksson, Helge ”Dempsey” Johansson, Nils ”Dubbel-Nisse” Nilsson, Gustaf ”Lulle” Johansson, Hans ”Länsman” Dahllöf och Åke ”Plutten” Andersson. Dessa pågar var aktiva under den tidigare samt den mellersta delen av 1900-talet. Det enda namnet i denna skara som på något sätt anspelar på personens riktiga namn torde väl vara Dubbel-Nisse. Nils Nilsson ju. De andra är lite krångliga men några kan jag nog förklara. Målvakten ”Länsman” Dahllöf knegade som polis vid sidan av hockeyn. Enligt Sydsvenskan fick han göra ett inhopp för Brynäs så sent som 1993, 52 år gammal, när förstemålvakten hade gjort sig illa eller något. Sedan har vi ”Blixten” Andersson som var ON FIRE, han var alltså väldigt snabb på skridskorna. Och slutligen ”Plutten” Andersson som jag inte riktigt vet något om, men kanske var han inte så stor i kroppen sin?

Förutom yrken, kroppsstorlek och egenskaper, verkar familjeband ha varit viktiga när det kom till smeknamnskonstruktioner. Alla namn med prefixet ”Lill” kan vittna om detta. Carl-Göran ”Lillstöveln” Öberg hade en pappa som hette Hans ”Stöveln” Öberg. Och Gösta ”Lill-Lulle” Johansson var ju så klart Gustaf ”Lulle” Johanssons grabb. Den kanske mest kända ”Lill”-spelaren var backen Lennart Svedberg. Han kallades ”Lill-Strimma” efter sin far som bara fick heta Strimma fast han egentligen hette Arne. Tydligen var han ganska smal, farsan alltså, smal som en strimma. ”Lill-Strimma” omkom dessvärre tragiskt i en bilolycka 1972.

Det här med ”Lill” verkar inte heller vara särskilt stort längre. William Nylander, son till Michael ”Nyllet” Nylander, kallas ju inte ”Lill-Nyllet” vad jag vet. Mats ”Le Petit Viking” Näslund lyckades heller inte få sitt smeknamn att gå i arv till sonen Markus. Det kan förvisso förklaras med att det blir konstigt att kallas ”Lill-Le Petit Viking”. Lill-lille vikingen. Superkonstigt och krångligt att säga.

Hej William, varför kallas du inte för Lill-Nyllet?
William, varför kallas du inte för Lill-Nyllet?
Lill-Le Petit Viking?
Lill-Le Petit Viking?

Det var nog viktigare förr, det här med smeknamn. Spelarna hade en tydligare koppling till både det övriga samhället och till sina familjer, något som de gärna tog med sig ut på isen. ”Länsman” Dahllöf jagade kanske bus varje dag till 16:30 innan han ställde sig i målet och stoppade puckar utan hjälm (?). Dagens proffshockey tycks inte ha mycket övers varken till humor eller finess. Henke… Danne… Snark.

Trevlig helg på er!

sportbloggar.info

21. Hockeyn och hudfärgen

Hej vänner!

Hoppas att helgen varit fin mot er. Själv har jag tagit det ganska piano. Lite sommarshopping och lite öl. Och så klart en del EM-fotboll. Superhärligt. Men så plötsligt är det tisdag och då ska den ut, texten. Och här är den, en lite annorlunda text som kanske kan vara intressant. Om hockey och hudfärg.

1895 i Nova Scotia, Kanada, bildades Coloured Hockey League. Det var en hockeyliga innehållandes lag från de östra delarna av Kanada. Samtliga spelare var svarta och det var, som ni säkert förstått, också en förutsättning som ligan vilade på. Coloured Hockey League höll igång ända fram till det sena 1920-talet och pågick alltså under en period samtidigt som NHL (som ju bildades 1917). TV-kanalen ESPN sände ett inslag om Coloured Hockey League för några år sedan. Mycket intressant. Tack vare Youtube kan ni också få se det:

I januari 1958 debuterade den kanadensiske högerforwarden Willie O’Ree i NHL och blev därmed den förste svarta spelaren att spela för världens främsta hockeyliga. Boston Bruins blev hans första och enda NHL-adress. Under sin ganska långa karriär harvade han mest runt i olika farmarligor och fick egentligen bara göra sporadiska inhopp i NHL, men hans karriär ska naturligtvis ändå ses som banbrytande. Hans medverkan gjorde att svarta och vita spelare för första gången spelade tillsammans i NHL. Och med tiden fick fler svarta spelare chansen att spela ishockey på högsta nivån, manliga som kvinnliga. Bland dem flera riktiga superstjärnor som Grant Fuhr, Jarome Iginla, Anson Carter och Angela James.

Anson Carter i Vancouvers kläder.
Anson Carter i Vancouvers kläder.

Att hockey är en sport dominerad av vita är svårt att argumentera emot. Det är väl i så fall mer intressant att fråga sig vad detta kan bero på. Och frågar ni mig, vilket ni kanske indirekt gör eftersom det ju är jag som skriver, så finns det inget enkelt svar på frågan. Det enda som i mitt tycke hjälper är att se på detta genom ett intersektionellt perspektiv, för det finns många faktorer som samverkar i ämnet och människor är ju komplexa varelser.

En tidig reflektion skulle kunna vara att hockey kräver is vilket ställer vissa krav på klimatet, vilket i sin tur försvårar (men inte omöjliggör) ishockey på stora delar av jordens yta som mest befolkas av svarta. Men ser vi bortom detta uppenbarar sig andra förklaringar. Till exempel att hockey är en sport som mest utövas av en välmående medelklass som mest representeras av vita människor. Där finns de ekonomiska förutsättningar som sporten kräver. Men det finns fler aspekter. I Cecil Harris bok Breaking the Ice – The Black Experience in Professional Hockey beskrivs ett scenario där hockeyn historiskt sett inte velat stöta bort den vita publiken genom att ge plats för svarta spelare. Det ökade antalet svarta spelare ska inte bara ses som ett uttryck för ökad tolerans, för det finns fortfarande mycket rasism inom sporten. Mycket av problemet skulle alltså kunna springa ur detta. Samt, en ganska tydlig bild av hur en hockeyspelare ska vara i övrigt.

För hur man än ser på det, är det inte bara en i sammanhanget avvikande hudfärg som kan försvåra en hockeykarriär, kanske framförallt för män. Det kan även vara problematiskt att vara till exempel homosexuell. Harris beskriver också i sin bok att europeiska spelare fått svårt att leva upp till normen när de äntrat Nordamerika, eftersom bilden av manliga hockeyspelare som vita, heterosexuella och dessutom engelsktalande varit svår att ifrågasätta. Vissa saker rör sig ofantligt långsamt.

Tillbaka till Coloured Hockey League. Det korta inslaget ovan (det finns mer på Youtube för den som vill förkovra sig) vittnar om att det vi förknippar med modern hockey, så som exempelvis slagskott, uppfanns av kanadensare i östra Kanada för över 100 år sedan. Ändå rätt intressant, visst?

Så, mina vänner. Nu tackar jag för mig och så återkommer jag på fredag. Jag jobbar på en grej som kanske kan bli rätt cool, men får se om jag hinner klart. Annars blir det något annat!

Kram.

sportbloggar.info

20. Hockeyn och sommarträningen

Hej och välkomna!

Idag är det möjligen läge att fira lite, för idag publicerar jag den tjugonde texten sedan starten i april. Tjugo texter alltså. Vilken resa. Tack alla! Nej, jag tänker inte sluta.

Vi är ju typ mitt i sommaren nu. Undrar ni vad hockeyspelare gör under sommarmånaderna? Jag gör det inte. Jag vet vad de gör. Först har de semester,  sedan börjar de barmarksträna och sedan går de på is igen. Kroppen måste ju hållas på topp även under sommaren. Barmarksträning förresten, vilket ord va? Vad är barmark liksom? Är det mark utan någonting på, som naken mark? Men mark är väl mark oavsett om marken är naken eller påklädd?

Barmark?
Barmark?

Äsch. Vi släpper det. Ni hajar ju vad jag menar. Idag ska Hockeyrelaterat lära er om när och hur svenska manliga ishockeyspelare började träna även utanför isen. På marken, på golvet och på gymmet. Det blir kul.

Barmarksträningen, eller försäsongsträningen, började egentligen slå igenom ordentligt först i samband med proffshockeyn, typ i början-mitten av 1970-talet. Inte så konstigt. När man var proffs på heltid fanns ju både tid och vilja till att göra armhävningar på jobbet. Men redan under 1960-talet fanns ett starkt vurmande för att hålla hockeykroppen i trim, inte minst från landslagshåll. För att fostras in i landslaget fordrades styrka, hårdhet och lägerrutin (själv var jag på konfirmationsläger en gång men det hade nog inte räckt långt).

Laget före jaget, kollektivet skulle segra. Lojalitet var viktigt. Medialt lanserades en bild av den typiske landslagsspelaren: Mr Viking (för övrigt fanns på den här tiden ett slags ”utvecklingslandslag” som kallades Vikingarna, mer om det en annan gång). Ja, eller jag vet inte riktigt hur stort Mr Viking-grejen slog egentligen, men ordet/namnet/begreppet förekommer lite varstans i alla fall.

Mr Viking, jahaja. Hur var det med honom då? Jo, han förväntades sköta sin försäsongsträning, eller barmarksträning, på egen hand. The self-made man ni vet. Jag har läst en del gamla artiklar som beskrev hur träningen skulle gå till, för så pass betrodda var inte spelarna att de fick utforma passen själva. Det fanns speciella träningsexperter som bestämde det och spelarna hade ansvar att utföra. Sammanfattningsvis skulle barmarksträningen vara rationell och balanserad. Helt enkelt allsidig och disciplinerad träning innehållandes kondition, smidighet och styrka. Inget konstigt. Ja, hade detta varit i modern tid hade man nog fått säga åt spelarna att inte ta selfies under bänkpressen eller något. Det var fokus som var i fokus.

Lägg undan mobilen kidz.
Hantlar i all ära, men never skip leg day kidz.

Man kan se det här som en slags brytpunkt mellan den gamla tidens samhällsförankrade, kollektivistiska hockeyspelare och proffsspelarnas något mer indoktrinerade stil. Fortfarande var det viktigt med allmän balans, lojalitet med laget, familjeliv och hela den grejen. Men här släppte man också in experter för att lägga upp träningen. Det var lite nytt. Och det kom faktiskt från ryskt håll.

Ryssland, som på den här tiden hette Sovjet (tack för informationen!) hade kommit långt med barmarksträningen, vilket inte var så värst konstigt eftersom många av spelarna också var anställda av armén och var vana vid hård fysisk ansträngning. Från svenskt håll såg man hur jäkla bra det blev och lobbade för att även svenska spelare skulle börja lyfta vikter och springa långt. Så det blev på det viset att en hel del träningsmetoder hämtades från det stora landet i öst. Idag är hockeyspelare, både manliga och kvinnliga, på gymmet typ lika ofta som på isen. Det är en del av hockeylivet att ”bygga inför säsongen” samt att ”varva ner på motionscykeln efter ispasset”. Men som sagt, först semester.

Hörs nästa vecka. Det kommer bli en supervecka här på sajten. Surfa in vetja!

sportbloggar.info