37. Hockeyn och rivaliteten

Hej kompisar!

Helgen var kul. Och lugn. Vi var på loppis i söndags. På en idrottsplats, anordnad av den lokala idrottsföreningen. Som det ska vara. Den svenska modellen. Eller ja, en av alla hundra betydelser av det begreppet. Mest av allt verkar det betyda något som är bra, sunt och… gediget. Typ. Jag får väl fixa en politikblogg vad det lider. Men loppisen var bra och vi lyckades komma över lite grejer, bland annat en barometer som vid inköpet visade ostadigt väder. Vilket visade sig stämma ganska väl med den upplevda verkligheten. Det har varit rätt så otrevligt väder det senaste dygnet. Fy. Hör ni, vi går vidare.

Det är ju snart dags för World Cup och jag måste erkänna att jag är mycket förväntansfull. Jag tilltalas av att turneringen är så pass kort. Sverige, eller Team Sweden som det heter i sammanhanget, spelar tre matcher på fyra dagar. Sen är det lite finalspel som förvisso drar ut på tiden eftersom finalen spelas i bäst av tre matcher. Lite annorlunda. Men ändå föredömligt kort. Det är som med musik. Tre minuter är en lagom längd för en låt, tycker jag.

Den 20 september ska Team Sweden möta Team Finland. Och jag tänkte nysta lite i det här med att möta Finland. Det sägs ju vara en alldeles särskild rivalitet länderna emellan, det är alltid skönast att spöa Finland, men hallå varför är det så? Jag fattar derbygrejen, att man gärna vill piska grannföreningen och gärna deras supportrar också, men vad finns mellan Sverige och Finland som gör att det känns extra bra att vinna och extra dåligt att förlora?

Det känns nära till hands att söka förklaringar i den politiska historien. Finland har ju faktiskt tillhört Sverige även om det är över 200 år sedan landet blev självständigt. Och svenska är ett av landets två officiella språk. Så, vi har en del gemensamt. Men jag kan inte riktigt spåra någon riktig konfliktlinje, annat än att Finland möjligen skulle kunna ses som något slags yngre syskon till Sverige. Och att rivaliteten skulle kunna liknas vid ett syskonbråk i baksätet på en Toyota… eller kanske en Saab.

Det skulle kunna vara så enkelt som att Finland och Sverige är två grannländer med ungefär lika högt hockeykunnande, långt förbi både Danmark och Norge och ja, även Island. Därmed blir varje match en slags kraftmätning om vilken nation som egentligen är bäst på hockey i Norden. Båda nationerna tillhör också den absoluta världstoppen i ishockey; både på dam- och herrsidan hamnar Finland trea och Sverige femma. Så skulle det kunna vara. Jag googlade faktiskt ”Sweden Finland rivalry” och förstod att rivaliteten mellan Sverige och Finland är något som intresserar långt fler än jag själv. Och visst, de förklaringar jag listar här stämmer ungefär överens med vad folk ute i världen tror.

Rivalitet inom sport behöver ju heller inte vara något destruktivt och våldsamt. Det är, kan jag tänka mig, ett ganska beskedligt fenomen som medierna haussat upp. Vi har kanske lärt oss att Finland är en motståndare man vill slå extra hårt på fingrarna, utan att det egentligen finns någon riktig substans i det. Egentligen tjänar alla inblandade på en upptrissad stämning mellan nationerna. Det skapar intresse vilket lockar publik, tevetittare och därmed så klart också sponsorer. Glöm för allt i världen inte att Sverige och Finland gemensamt arrangerade Hockey-VM 2012 och 2013. Och, enligt en gammal sed är Finland det första landet som en nytillträdd svensk statsminister besöker.

Jag vet inte om jag kommer så mycket längre. Men med det sagt vill jag bara påpeka att jag inte är unik. Jag vill också slå Finland, extra hårt och extra länge och med extra ost. Därför blev jag lite extra glad den där majdagen 2003, när Peter Forsberg vann över Finland med 6-5 efter att ha legat under med 1-5 inför sista perioden. Här kan ni få se.

Man skulle ju kunna vara lite PK och säga att det var en stark upphämtning, en laginsats, ett teamarbete. Men det är ljug. Peter Forsberg vann över Finland den dagen.

Hör ni! Det blir en toppenfin dag idag, ser jag genom fönstret. Jag råder er att ta en lunchpromenad. Och här ses vi på fredag. Kram!

sportbloggar.info

36. Hockeyn och tänderna

Hej gänget!

Så var det fredag. En lite tuff vecka går mot sitt slut och jag ser framemot en långsam helg. Tydligen var det norrsken över typ hela landet häromkvällen, kul för de som såg. Jag sov och missade föreställningen. Men kanske syntes det inte lika väl över Malmö? Äsch. Jag googlade och ja, det såg jättefint ut. Just det, en annan grej. Nu pekar mycket på att min lilla (pyttelilla) följetong om det blivande NHL-laget i Las Vegas börjar lida mot sitt slut. Japp, trovärdiga källor säger att de har enats om ett namn: Las Vegas Desert Knights. Både väntat och oväntat. Väntat eftersom ökentemat spelar väl i takt med lagets location. Oväntat eftersom namn ofta är just oväntade. Lite synd att de aldrig fastnade för djurnamn. Men vi släpper det.

Få saker är väl så förknippade med ishockey som utslagna tänder. Nej, jag tänker inte plåga er med videoklipp eftersom jag tror att ni fattar grejen. Tänder är förbrukningsmateriel när det gäller ishockey för män. En stor anledning är att alla (jajemen) manliga spelare över 18 år spelar ishockey utan heltäckande visir eller galler. Tandskydd, visst. Det är obligatoriskt sedan 2003 (för spelare över 18 år) och sedan dess har antalet tandskador minskat med runt 40 % enligt en amerikansk studie som ofta refereras till. Det är ju förstås bra, men ändå – ingen kan säga att tandskydd utgör en garant för att behålla garnityret. Dessutom slarvar många. Ok, en liten bild då…

Tja läget?
Tja läget?

Något som verkligen skulle ha effekt vore att behålla det heltäckande gallret eller visiret även efter att man passerat 18. På herrsidan har man stora problem med det här eftersom ingen vill vara en fegis. En gammal artikel i Sydsvenskan sätter fingret på detta. Men nog gäller det än idag. En påhittad sanning är att gallret är i vägen. Men det, mina vänner, det är ljug och hittepå. Jag har spelat med både galler och utan galler (jag är inte bättre själv) och min slutsats är att mina färdigheter förändrades exakt ingenting av att skruva av gallret. Sanningen är att ishockey är en sport som dras med stora problem när det gäller manlighetsutövning, problem som särskilt visar sig i skarven mellan junior och senior och som inte bara har med ansiktsskydd att göra. Att bli vuxen i ishockey, det är – rent krasst – att skaffa dåligt omdöme. Men män har alltid velat imponera på män och små killar vill vara stora killar. Nu när du inte är junis kan du slänga staketet. Sa ingen kvinnlig hockeyspelare någonsin, men väldigt många manliga.

Varför skriver jag om det här? Ni som läser mina texter vet ju sannolikt om min inställning till sådant här. Och alla vet att så här är det, det finns egentligen inget förmildrande. Men ja, jag tycker att det är intressant eftersom ideal är något som kommer uppifrån. Det är egentligen lite sjukt att längta efter att skruva av sitt galler för att passa in. Välkommen att lufta näsan liksom. En bra grej är att tandskyddstillverkarna säkert fått vissa ekonomiska uppsving efter tandskyddskravets införande. Skydden har blivit bättre. Samt förstås att skadorna minskat i antal. Jodå. Som sagt, jag är inte bättre själv. När jag blev 18 bytte jag till visir och lämnade tandraderna till hälften oskyddade. Jag har haft tur och aldrig skadat mig. Men nu är det nog dags att skruva på ansiktsskyddet igen, till kommande gubbhockeysäsong. Jag kanske har blivit vis.

Tack för er tid! Trevlig helg. Kramis.

sportbloggar.info

35. Hockeyn i Storbritannien

Hej på er!

Oj, vilken helg. Jag skrev ju att jag skulle på bröllop på lördagen. Det var inte ljug. Jag var på bröllop. Det var roligt. Och igår åkte jag tåg hem till Skåne igen. Jag lovar att ingen någonsin sovit så tungt (och med lika vidöppen mun) på SJ 2000, vagn sju, plats 29, bound for Malmö, som jag gjorde igår. Tack för helgen, alla inblandade. Nu återgår jag till vardagen och hockeyskrivandet.

Jaha, läget då? Hoppas allt är bra. En bra grej med att hålla på med hockey så här i sena augusti är att det händer en massa saker. Allt är liksom i uppstartsfasen. Själv går jag på is den fjärde september, då ska jag försöka hålla mig på benen i en hel timme. Spännande. Sedan det här med tränare. Handelsvaran nummer ett, va? Det gäller såväl ishockey som fotboll och säkert också innebandy. Seriöst alltså, hur fånigt är det inte med alla tränare som sparkas till höger och vänster, bara för att veckan därpå dyka upp i en annan klubb, vinna två matcher och sedan åtnjuta den berömda insert valfritt tränarnamn here-effekten? Superfånigt. Inget annat jobb fungerar på det sättet. Men som sagt, det händer mycket på försäsongen.

Till exempel spelas just nu turneringen Champions Hockey League, som är en turnering där lag från hela Europa deltar. I skrivande stund är det 48 klubbar med i gamet. Turneringen har bara funnits i sin nuvarande form i ett par år och regerande mästare är faktiskt Frölunda HC vilket väl får ses som något positivt. Svensk ishockey – världens bästa! Ja, det är alltså förbundets motto. Hur som helst, i Champions Hockey League deltar även lag från länder där hockeyn inte är världens bästa. Och jag skulle vilja stanna till vid Storbritannien. Häromdagen var Sheffield Steelers i Jönköping och skakade om HV 71 som till slut tog hem segern med 5-3. Så, hur dåliga kan man vara egentligen?

I Storbritannien heter herrarnas högsta division Elite Ice Hockey League (mycket tydligt namn) och grundades så sent som 2003. Som vi alla vet är Storbritannien indelat i fyra olika länder (Ok… Skottland, Wales, Irland och England), varav samtliga representeras i Elite Ice Hockey League. Totalt rör det sig om blott tio lag vilket eventuellt vittnar om att det finns åtminstone en sport som är mer populär. Nämnda Sheffield Steelers tycks vara den största klubben, sett till storleken på arenan (plats för 8500 åskådare) samt att man alltid tillhört toppen av tabellen. De har även en mycket påkostad Youtube-kanal, med lite såna bakom kulisserna-klipp och annat. Alltid roligt att höra britter snacka hockey. Det är något med dialekten… Och, fun fact! Stanley Cup-pokalen, ni vet den man vinner i NHL, tillverkades faktiskt i Sheffield.

Hur är det på plats då? Ja, jag har aldrig varit på hockey i något av länderna, men författaren till den här bloggtexten har det och beskriver en trevlig (men smått omodern) upplevelse. Jodå, i Storbritannien är både fotboll och rugby mer populärt än ishockey. Det verkar inte heller finnas några särskilda tecken på att sportens popularitet ökar, eller för den delen minskar. CHL-spelet gör förstås att fler får upp ögonen för Storbritanniens hockeykunnande, men ändå. Långt kvar. Och så klart ännu längre om man räknar in damsidan. Nej, hockey blir nog aldrig Storbritanniens sport.

Annars då? Jodå. NHL 17 släpps till Xbox och PS4 om ett par veckor. Kul för er som gillar att spela. Jag minns när jag spelade NHL 97 på datorn hemma i pojkrummet. Eller, jag laddade ner demoversionen, för jag hade inte råd att köpa hela spelet. Tuff uppväxt, visst? På demospelen kunde man bara köra med två lag: Washington Capitals och Detroit Red Wings. Bara träningsmatcher. Mellan två lag. Det var inte kul. Men visst, man kunde ju tackla bort målvakten, alltså verkligen hiva ut den i hörnet, och sen göra mål i tom bur med en annan spelare. Den funktionen tror jag inte finns längre, åtminstone inte utan åtgärd från domaren.

Tack, så hörs vi snart igen!

sportbloggar.info

34. Hockeyn och reklamen

Hallå hallå!

Jag sitter på ett tåg och skriver på min bärbara dator. SJ 2000, vagn sex, plats 29. Bound for Stockholm, där jag ska göra en snabb visit för att delta i ett bröllop. Så klart mycket roligt, inte bara för mig utan också för de som gifter sig (får vi verkligen hoppas). Nu är det torsdag kväll men när ni läser det här har det blivit fredag morgon. Japp, ibland får jag jobba på det viset. Jag tänkte att jag skulle skriva några rader om reklam inom ishockey, ett ämne som jag berört lite hastigt i artikeln om polotröjan för ett par månader sedan. Men innan vi börjar undrar jag en sak. Hur många använder den här mediaspelaren 2016? Den på sidan av tågsätena, ni vet.

1995?
1995?

Vi går till ämnet innan allt spårar ur (tåghumor). Hockeysverige.se är på många sätt en bra internetsida. Inte minst är de supersnabba med nyheter rörande ishockey. Ibland händer det att jag snappar upp något därifrån som jag kan grotta ner mig i och slutligen göra en bloggtext om. Och nu har det hänt igen. Hockeysverige.se rapporterade idag (torsdag) om att reglerna i den kommande World Cup-turneringen kommer att tillåta reklam på tröjorna. För någon som mest konsumerar svensk ishockey låter det kanske inte direkt som franska revolutionen, ty samtliga lag i SHL bär ju tröjor som påminner om den där väggen i skolan som alla fick rita vad de ville på (eller hade ni inte en sån?).

World Cup, där de bästa landslagen deltar, spelas i Toronto och administreras genom NHL. Turneringen spelas också med NHL-regler med allt vad det innebär i form av mindre rinkar och lite andra teknikaliteter. Och trots att NHL är så omgärdat av business och kommers så har just tröjorna av tradition alltid varit fredade från reklam och logotyper. Men nu tillåts alltså reklam på World Cup-tröjorna, och varför det är så kan sannolikt förklaras så här: World Cup innebär en massa pengar till NHL och genom att lyfta lite på reklamreglerna så kan den summan hissas ytterligare. Så enkelt kan det vara. Sen är det inte fråga om att varenda liten lokal företagare ska ha sitt namn på tröjan. Nej, i World Cup ges endast plats för en logotyp och den tillhör SAP. I just det här fallet betyder SAP inte Socialdemokratiska arbetarpartiet, utan ett mjukvaruföretag från USA vars namn är jättelångt egentligen. En endaste logga alltså. Ett litet steg i en riktning, kanske? Nej, jag tror att historien väger tungt och att NHL-tröjorna även fortsättningsvis kommer att vara fredade.

Ja, då så. Vi kan återgå till Sverige igen. Som sagt: i både SHL och Riksserien är tröjorna (samt även byxorna och hjälmarna) nedlusade med reklam med allt från lokala järnaffärer till större försäkringsbolag. Vi har liksom inte samma tradition av reklamfria tröjor i vårt avlånga land. Men 2014 gjorde faktiskt Brynäs IF en smått vågad satsning när man bestämde sig för att låta säsongens matchtröjor bli helt reklamfria, med undantag från en liten UNICEF-logga på bröstet och texten ”En bra start” på axeln. Tröjan skulle enligt klubben symbolisera barns rättigheter och hjälpa till att uppmärksamma UNICEFs arbete såväl nationellt som globalt. En fin gest mitt i all pengajakt. Men, tänka sig: tröjan sålde som smör i merchtältet och sponsorerna blev i slutändan faktiskt fler än innan. Den fina gesten blev alltså en ekonomisk succé, vilket bland annat SvenskaFans skrev om. Ständigt dessa pengar.

Och jag då? Jo, jag minns när jag var ung och spelade i Traneberg. Vi hade inte många företag på tröjorna. Men det finns en rolig historia här. Ett par gånger fick vi låna ett gäng gamla tröjor, alltså väldigt gamla, ja nu är de säkert så gamla att de inte längre finns, men alltså redan då var de gamla. Är ni med? Ja. Längst ner på ryggen stod det RIKSOST med gula bokstäver, som om alla i laget hette så i efternamn. En enda stor ostfamilj. Ni minns väl denna logga?

Världens viktigaste budskap.
Världens viktigaste budskap.

Och här är en reklamfilm, direkt från Youtubearkivet.

Riksost grundades redan 1938 som en ekonomisk förening. Ett helt gäng mejerier anslöt sig till Riksost, som ansvarade för att sköta inköp, lagring och försäljning för sina medlemmars räkning. Tyvärr avreglerades ostmarknaden på 1990-talet och Riksost upplöstes. Så ni kan ju haja hur gamla de där tröjorna var. Uråldriga.

Trevlig helg mina vänner!

sportbloggar.info

33. Hockeyn i Asien

Hej!

Ny vecka igen då. Jag hoppas att helgen har varit bra för er. För mig har den varit lugn. En sväng ut på vischan, lite häng i stan. Det är Malmöfestivalen nu. Hela stan lever upp litegrann, åtminstone en del av den. Härlig sensommar.

Jag skrev i Hockeyrelaterats begynnelse om KHL (Kontinental Hockey League) som mest brukar sammanfattas som ”den ryska ligan” trots att den innehåller lag från typ hela Östeuropa och delar av Asien. Här kan man läsa mer om det. Men, jag tänkte att jag skulle återkomma till ämnet. Häromåret gjorde nämligen Kina entré i den jättelika hockeykarusellen. Trots en ishockeypopulation på typ 1200 personer (2015 års siffror) lyckades man skrapa ihop till ett helt KHL-lag: Kunlun Red Star från Peking. Det får ändå ses som ett stort steg för ishockeyn. Kunlun Red Stars spelar sina hemmamatcher i MasterCard Center i Peking, en arena i fullgod internationell klass med plats för 18000 åskådare plus kanske ett litet husdjur.

Men även om KHL-inträdet dröjde, har Kina en hockeyhistoria som sträcker sig längre tillbaka. Dessutom är den lite smårolig för oss i väst. Det började med Asia League Ice Hockey (ALIH), som startades 2003 och från början innehöll fem lag från lite olika delar av Asien. Många lag har sedan kommit och gått, vissa efter bara en säsong i ligan. Ekonomin har varit svår att få ihop eftersom ishockey inte stått superhögt på den asiatiska dagordningen. Men. Likt KHL har man valt att öppna upp ligan för lag utifrån. Säkert av ekonomiska skäl och för att fylla ut kostymen lite. Men likväl ganska roligt. Säsongen 2005/2006 spelade ett lag vid Nordic Vikings en säsong i ALIH. Nordic Vikings, tänker du. Nordiska Vikingar? Inte kan det väl vara…? Jo. Visst katten var Nordic Vikings från Sverige.

Idén om Nordic Vikings föddes redan 2001 och sprang ur ett misslyckad satsning med att flytta ett NHL-lag till Europa. Istället riktade man blickarna mot Asien och tänkte att man kanske kunde ”utveckla” asiatisk ishockey med hjälp av nordisk kompetens. Ett förfarande som vid första anblicken ger vissa koloniala vibbar, särskilt med namnet i åtanke. Men, alla papper kom snabbt i ordning och en spelartrupp togs ut, bestående av övervägande svenska spelare kompletterat med utländska förmågor (som ishockeylag oftast ser ut idag). De flesta spelare i truppen var halvt avdankade talanger vars riktiga tåg liksom hade gått. Nåväl. Lagets bas placerades i Peking där man också hade sina hemmamatcher. En säsong blev det och det gick väl helt okej, med en femteplats i grundserien och en hyfsad sejour i slutspelet. Men sedan spelade Nordic Vikings inte mer i ALIH. Hur var det då? Ja, jag var ju inte där, men DN åkte dit och gjorde ett reportage 2005. Det kan du läsa här. Rubriken ”Galna vikingar på Asiens isar” känns kanske daterad, men det här var ju över tio år sedan.

Det roliga är att Nordic Vikings fortfarande är igång. Numera reser man mest runt i världen och gör olika uppvisningsmatcher. På lagets officiella sida kan man läsa att den senaste spelades i Stockholm i juni. ”The concept behind Nordic Vikings is to create the best ice hockey club i Asia” skriver klubben. Fortfarande tycks det alltså finnas en tanke om att nordisk ishockey ska utveckla asiatisk ishockey. Men så klart handlar det bara om pengar i slutändan. Well. Kina fick i alla fall sitt KHL-lag till slut och där har Sverige tydligen en bit kvar. Satsningen med att få in ett svenskt lag i KHL har dröjt och lär dröja ännu längre. Det senaste som nådde allmänheten, presskonferensen för det blivande laget Crowns, vittnade om att en hel del saker (minst sagt) behöver fixas innan ett svenskt lag kan göra entré i KHL.

Det om detta! Vi hörs igen på fredag. Ha en fin vecka nu.

sportbloggar.info

32. Hockeyn och maktens elit

Hejsan hejsan!

Välkomna till denna superfredag! Veckan har passerat utan några särskilda incidenter. Fast förra helgen var ju helball. Det glömde jag att ta upp i tisdagsinlägget. Vi spelade  med Skurklandet i Karlskrona. Ni vet, den gamla örlogsstaden i Blekinge som en gång i tiden tillhörde Danmark. Jo, det var kul att spela musik. Som det alltid är. Även flitiga hockeybloggare måste få koppla av ibland, liksom. Göra något annat.

Alla behöver koppla av emellanåt (hej livscoachen). Alla, oavsett yrke eller ämbete. Det gäller så klart också hela världens politiska elit. Nu kopplar de väl sällan av till hundra procent, men nog är det lite mer lättsamt att kolla på en VM-final än att sitta på ett svettigt toppmöte och inte riktigt komma ihåg hur frågan löd. Så, idag ska vi titta närmare på hur ett gäng politiker förhåller sig till världens finaste sport. Jippi!

Inrikes: Sveriges statsminister Stefan Löfven (S) är född i Örnsköldsvik och är således en hängiven MoDo-supporter. Konstigt vore väl annars. När Decemberöverenskommelsen slutits i december (!) 2014 och därmed – åtminstone tillfälligt – stabiliserat svensk politik, firade statsministern genom att se sitt lag förlora hemma mot Leksand med 4-3. Mindre bra. Ett par år tidigare gjorde han en intervju för C More, som ju visar alla SHL-matcher, där han öppenhjärtigt förklarade sina sympatier för MoDo (vars namn härstammar från en tidigare huvudsponsor: Mo & Domsjö AB, idag Holmen AB). Här är intervjun!

Inför SHL-slutspelet i våras gjorde sajten Nyheter24 ett litet reportage där de lät samtliga partiledare tippa vilket lag som skulle vinna SM-guld. Här var det olika bud. Löfven gissade på Skellefteå, Annie Lööf på HV71, Anna Kinberg Batra på Skellefteå eller Frölunda (hallå, man måste välja en, två kan inte vinna), Jan Björklund på Frölunda, Jonas Sjöstedt på Luleå, Ebba Busch Thor på Skellefteå och Gustav Fridolin, ja han sa sig vara helt ointresserad och hoppades istället på att AIK skulle lyckas ta sig upp till SHL. Mest intressant är ändå att varken Åsa Romson eller Jimmie Åkesson ville delta i undersökningen. Men man måste väl tänka på opinionssiffrorna.

Ok, då har vi ändå avhandlat svensk politik och dess hockeyinställning. Internationellt då? Jo, det är allmänt vedertaget att världens ledare samlas kring landskamper och jublar återhållsamt. De flesta låter det stanna vid en höjd näve och kanske ett litet heja. Men så finns det ju en individ som utmärker sig lite extra. Rysslands starke man Vladimir Putin är erkänt hockeyintresserad, men han väljer också att ta det ett steg längre. På presidentens officiella hemsida finns gott om information och ett digert bildmaterial föreställandes en skrinnande Putin. Fritt att använda, dessutom. Piggt!

Dagens outfit.
Dagens outfit.
Mellan möten och konferenser.
Mellan möten och konferenser.

Månaden innan OS i Sotji (2014) sågs Putin ”testa isen” på OS-arenan. Det gäller att omge sig med proffs för att säkra kvaliteten. Betänk att karln passerat 60 och jobbar jättemycket. Ytterst vital.

Det här får avsluta dagens lilla inlägg. Nästa vecka är vi tillbaka med ytterligare roligheter. Missa inte!

sportbloggar.info

31. Hockeyn och välgörenheten

Hallå där!

Hoppas allt är bra. Först en liten uppdatering gällande det blivande NHL-laget i Las Vegas, som jag skrev om för några veckor sedan. De hade ju problem med att hitta på ett bra namn och ännu verkar ingen lösning vara i sikte. Nu senast föreslog ägarna Black Knights, men det var upptaget och för dyrt att köpa loss. Inte heller Knights gick an eftersom det ägs av ett kanadensiskt juniorlag, London Knights. Vilken soppa, va? Vi har nog inte sett slutet på den här historien. Mitt förslag är att sälla sig till djur-gänget, alltså de lag som heter en typ av djur i efternamn. Jag har till och med skrivit om det. Klicka och återupplev! Djur är faktiskt en bra lösning. Och vad jag vet har de inga anspråk på namnrättigheter. Kom igen nu Vegas. Gör något av det här nu. Vi andra måste gå vidare i våra liv.

Så, dagens ämne då. Jo. Idag tänkte jag titta närmare på två parhästar, nämligen ishockeyn och välgörenheten. Varför inte börja i Sverige? Okej. I hockeystaden Örnsköldsvik startades 2002 en stiftelse som fick namnet Hockeyproffsens stiftelse. Det är, precis som det låter, en stiftelse bestående av (mest pensionerade) hockeyproffs. Bland andra Peter Forsberg och Markus Näslund, varav den förstnämnde bidrog med stora delar av stiftelsens startkapital. Syftet med Hockeyproffsens stiftelse är att i första hand bidra ekonomiskt till barn och ungdomar i behov av vård, i andra hand att bidra till att skadade eller handikappade barn och ungdomar ska kunna ta del av idrottsliga och kulturella värden, exempelvis genom resor. Nära knutet till Hockeyproffsens stiftelse är hockeylaget Icebreakers, ett lag bestående av diverse proffs som samlar in pengar till stiftelsen genom uppvisningsmatcher, golfturneringar och annat som inbringar flis. Mest verksam är man i norra delen av Sverige.

Internationellt (eller ja, på engelska) heter det så klart charity och är en fullkomligt enorm industri. Det finns inte ett NHL-lag som inte regelbundet besöker sjukhus och hänger med sjuka barn. Jo men det är sant, kolla bara på de här förebilderna.

Och de här!

Det är också vanligt med auktioner, racertävlingar och uppvisningsmatcher av olika slag. Varför inte lyfta fram Five Hole for Food? Det är en landhockeyturnering där deltagarna, förutom utrustning, tar med sig en massa mat som sedan doneras. Turneringen startade 2010 och spelas ett par gånger om året på olika platser runtom i Kanada. Både gamla hockeyproffs och glada amatörer brukar delta. I all sin enkelhet är Five Hole for Food ett fint initiativ som lockat många sponsorer och fått stor medial uppmärksamhet. Och namnet, det tror jag syftar på att det vanligtvis finns fem sätt att göra mål: I alla fyra hörnen och mellan benen. Vi gissar på det va? Här är en länk till deras officiella sida.

Det är egentligen inget konstigt att välgörenhetsarbete är så utbrett inom ishockeyn, om man betänker att ishockey är ett fenomen vars villkor till stor del styrs från Nordamerika. I Nordamerika har välgörenhetsarbete, eller filantropi, en lång tradition och kan närmast liknas vid en folkrörelse. Många är de miljardärer som regelbundet skänker pengar till olika välgörande ändamål, bland andra Mark Zuckerberg, Bill Gates och Warren Buffet. Det är, kan man säga, en del av det amerikanska samhällskontraktet. Den som lyckats bygga upp en förmögenhet är skyldig att ge tillbaka till landet som gjort det möjligt, menar Pontus Braunerhjelm som är professor i nationalekonomi. Här är en intressant artikel om detta.

På något sätt kan det säkert sammanfattas som frukten av individualistiska idéströmningar kombinerat med en stark samhörighetskänsla med nationen. En sådan kombination finns nog inte på samma sätt i exempelvis Sverige. Vi är mer för att ordna stora galor och samla ihop pengar tillsammans. Här om året drog exempelvis galan Hela Sverige Skramlar ihop över 40 miljoner kronor till människor på flykt. Filantropi i någon slags amerikansk bemärkelse står nog mest Ingvar Kamprad för. IKEA-grundaren skänkte drygt 50 miljoner till sin hemby Agunnaryd under 2014. Vilket förstås bleknar i jämförelse med amerikanska motsvarigheter. Och, till sist så har vi ju då Hockeyproffsens stiftelse, med hockeylaget Icebreakers, som på allvar närmat sig den amerikanska modellen för sportslig välgörenhet. Det blir säkert mer framöver, det brukar bli så. Vi följer utvecklingen.

Vi hörs på fredag igen! Jag hoppas att ni alla får en härlig vecka. Ta hand om er.

sportbloggar.info

30. Hockeyn och bilderna

Hej!

Idag fyller Hockeyrelaterat 30! Alltså i antal texter, inte i antal år. Och vad blir det idag då? Jo. Här om veckan fick jag hem ett reklamblad för något jag inte lade på minnet, men doften som reklambladet utsöndrade fick mig att minnas något helt annat. Först kom jag inte på vad det var, men efter en stund trillade polletten ner och jag fick en liten idé. Många kan nog känna igen sig. Häng med!

Vill du byta Gretzky mot Modano? Han är i guld! Med autograf. Nej, så lätt släppte jag inte Mike Modano, även om Gretzky i guld förstås hade smällt högt på skolgården. Ok, vad pratar jag ens om? Jo, jag pratar om hockeykort. Eller hockeybilder. Man säger vad man vill. Wikipedia säger hockeykort men personligen gillar jag den extra stavelsen som hockeybilder medför, så det är det som gäller idag. När jag var grabb och sprang runt på skolgården var det länge hockeybilder för hela slanten. Sedan dog det, likt dinosaurierna, när första omgången Pokémon kom in och förstörde. Jag har aldrig gillat Pokémon.

Vi som bodde och verkade på Södermalm i Stockholm köpte de flesta av våra hockeybilder i en affär på Kocksgatan. De hade säkert andra grejer också, typ såna Magic-kort, men det var så klart inte alls intressant. Ofta köpte jag paket med en sju-åtta bilder (typ) och det var första gången man riktigt köpte grisen i säcken eftersom man inte såg vad paketet innehöll. Det var alltså tur som avgjorde om hockeybilderna var något att hänga i granen. Oftast var det relativt dåliga kort i de där paketen, ville man ha det bästa fick man hosta upp veckopengen och peka på glasmontern i butiken.

En av de mest populära hockeybildstillverkarna var Upper Deck. De grundades 1988 och håller på än idag. De är väl något slags världsledande företag i branschen om jag förstått det hela rätt. Upper Deck kallar sina produkter för memorabilia vilket låter lite högtravande, men låt gå, för vissa grejer är faktiskt väldigt fina. På deras webb finns en otrolig massa att köpa, förutom hockeymemorabilia även golfgrejer, basketgrejer och fotbollsgrejer. Samt en del annat. Surfa in och botanisera! Sedan hade vi ju också Becket som också tillverkade kort. De kanske inte fastnade lika hårt. Eller?

Idag då? Ok, alltså, hockeybilder är inte superhett idag. Googlar man ”hockeybilder” eller ”hockeykort” dyker förvisso en helt okej Wikipediaartikel upp. Men typ alla andra träffar är från olika forum, där någon ”precis har flyttat” och ”hittat 7 miljoner hockeykort i en låda” och undrar litegrann om ”hur mycket de kan tänkas vara värda” för ”några är ju jättefina”. Suck. Det finns dessvärre ingen blomstrande andrahandsmarknad för hockeybilder. Så nu vet ni det.

Men det fanns ändå något i hockeybilderna. De utgjorde en mötesplats och engagerade verkligen många människor, som ofta var helt ointresserade av själva sporten och spelarna som korten avbildade. Visst, det kunde vara rätt fräcka motiv, men… Det var kanske själva handeln som var grejen? Att köpa, byta, byta igen. Lära sig hur en liten marknad kunde fungera. Bli den som hade  det ”bästa kortet”. Ja. Intressant hur som helst. Här är en hockeybild på Wayne.

Mannen i den tunna hjälmen.
Mannen i den tunna hjälmen.

Jag hoppas verkligen att ni får en trevlig helg. Själv ska jag till Karlskrona och spela lite rock n’ roll. Vi hörs nästa vecka igen! Och: mejla mig på john@hockeyrelaterat.se om ni vill. Det är roligt.

Hejdå.

sportbloggar.info

29. Hockeyn och våldet pt. 2

Hallå i sommaren!

Så var det augusti och Hockeyrelaterat går in i sin fjärde månad sedan starten i april. Förutom att ni som läser har blivit fler, är det mesta som vanligt. Varje tisdag och fredag avhandlas ett ämne, högt som lågt, smalt som brett. Allt som skulle kunna röra hockey. Tack för stödet!

I Hockeyrelaterats begynnelse skrev jag en text om våld. Om synen på våld inom svensk respektive internationell ishockey, samt hur det hela började med ”det första slagsmålet” 1971. Läsa mer kan ni göra här. Men nu har det blivit dags att göra en uppföljare eftersom det har hänt lite grejer på våldsfronten. Häng med!

En manlig ishockeyspelare i en av Sveriges lägre divisioner har dömts till fängelse efter ett bråk under en hockeymatch. Här är en artikel. Spelaren, som här fått namnet A, ska enligt domen ha tagit stryptag på en annan spelare, här kallad B, så pass att denne under en kort stund förlorade medvetandet. A hävdar till sitt försvar att han genomförde handlingen för att stoppa slagen från B. Nu är A förvånad över att han dömts till fängelse. En förvåning han delar med sin advokat, som vi kan kalla Thomas Bodström eftersom han heter så. Tingsrätten kallade brottet för grov misshandel och påföljden blev ett års fängelse samt drygt 24 papp i skadestånd. Överklagandet har redan skett och vi får se hur det blir. Men här är vi.

Visst, detta kan låta självklart att döma A till fängelse och böter. Men det finns omständigheter som komplicerar händelsen. Till exempel att det mycket sällan händer att incidenter i hockeyrinken tar sig hela vägen upp i domstol, än mer sällan lett till fällande domar. Detta trots att det förekommer en himla massa våld i rinken, de senaste åren mest i form av tacklingar mot huvudet. Det tycks vara relativt riskfritt att härja runt i rinken, lite som att hoppa över TV-licensen. Men här har en kille alltså åkt dit. Så hur ska vi tolka reglerna? För något slags regelverk måste väl finnas?

Ja, det finns ett regelverk. Att våld i rinken sällan når domstol beror för det första på att det sällan polisanmäls. Att det inte anmäls beror på att våldet är en så pass etablerad del av spelet, vilket i sin tur kan förklaras med att berättelsen om ishockey är laddad med förväntningar om adrenalinstinna män som bara måste få utlopp för sina aggressioner – kosta vad det kosta vill. Låt dem pågå, liksom. Det är alltså omvärldens acceptans som gjort våldet till ”en del av spelet” och därmed gjort resan till den civila domstolen lång. Om nu hockeyvåld anmäls, görs detta i regel till Svenska Ishockeyförbundets disciplinnämnd. Där behandlas ärenden och resulterar i påföljder så som avstängningar och böter. Så behöver man inte blanda in polisen eller civilsamhällets juridiska instanser. Men, hur ska vi kunna förstå varför den här händelsen stack hela vägen till tingsrätten? Mot bakgrund av det här stycket kan vi spekulera lite.

Händelsen har i media beskrivits som en brottningsmatch. Inte en ”fight” i den bemärkelsen bam-bam med nävarna. Mer ett kramkalas som gick för långt. Här kan vi säkert hitta en förklaring till att det blev domstol av detta. Hade spelare A nitat spelare B med en tjottablängare mellan lysmaskarna, varpå spelare B rasat ihop och somnat en stund, hade förmodligen inget hänt förutom en lång utvisning, avstängning och kanske lite böter. Likaså om spelare A, under pågående spel, med full kraft satsat på en tackling mot huvudet på spelare B med samma resultat. Men stryptag, det är inget som står inskrivet i vad vi tycker är en del av spelet. Vad är det här för fegis, tänkte kanske folk runtomkring, som inte kan slåss med nävarna. Så låter min spekulation. Spelare A blev anmäld och eftersom målsäganden enligt Rättsmedicinalverket befunnit sig i ett livshotande tillstånd, blev alltså påföljden som den blev. Grov misshandel. Och inte för att förringa ett livshotande tillstånd, men nog kan det vara livshotande att få en gubbnäve i tinningen också, särskilt om hjälmen ligger på isen tre meter bort. Men sådant sköter ishockeyn internt. Visst, det händer att  händelser polisanmäls. Här har vi en fight som inträffade för ett par år sedan. Dock var det polisen själva som anmälde, vilket kanske säger en del om inställningen till våldet.

Herregud.
Ok, till sist. Efter att domen mot spelare A fallit, uttryckte advokat Thomas Bodström sin besvikelse så här: ”Det är märkligt, jag var säker på en friande dom. Grunden i juridik är att alla ska stå lika inför lagen. Men i det här fallet, eftersom det skedde i en hockeymatch, blir det ett rent lotteri. Det är en olycklig händelse, men sådant händer varje match. Nu hoppas jag att sporten tar tag i det här, annars vill jag se att det ska vara konsekvent. Då ska sådana här händelser polisanmälas varje match.” Jag förstår att advokat Bodström är besviken och att han, med den instrumentella syn som ofta kännetecknar juridikmänniskor, menar att påföljder måste vara konsekventa. Men det kommer nog aldrig att bli på det viset så länge våld är ”en del av spelet” på samma sätt som det är idag.

Oj då hör ni, nu måste jag runda av. Tack för att ni läste. Vi hörs på fredag!

sportbloggar.info