46. Hockeyn och miljöarbetet

Hejsan!

Jag är lite trött men mår i övrigt bra. Nu har det blivit höst. Det är väl inte så himla bra, kan jag tycka. Men nu är det som det är. Jaha. Det var väl allt jag hade att säga så här innan jag börjar skriva på allvar. Nej, just det ja, en grej. Snart är det dags för publicering nummer 50 och jag har en liten specialare på gång till det. Jag tror att det kan bli bra. Men hör ni, inlägg nummer 46 är inget man skojar bort heller. Nu kör vi.

Återvinning, eller recycling, är något som är både populärt och viktigt. Det är alltid lätt att raljera över det här med att man ska dela sina smörpaket i nio delar eller slänga kartong i typ tolv olika behållare beroende på materialets sammansättning. Det finns mycket att överdriva kring, vilket jag just gjorde. Men så svårt är det ju inte. Sedan kan man så klart ha invändningar mot huruvida enskilda konsumenters beteende har någon större betydelse i det stora hela, men det tänker jag inte ge mig in på. Här hemma är återvinningen för övrigt något av min sämsta hushållsgren. Alltså, jag lägger ju grejerna rätt och så, men steget från att sortera rätt till att faktiskt bära iväg grejerna till miljörummet på gården, är ofantligt stort. Men ibland händer ju det också.

Sedan ett par år tillbaka har miljöarbete inom ishockey blivit en populär sport i sporten. Förklaringen ligger främst i de nya hockeyklubborna. När jag började fanns det fortfarande hockeyklubbor i trä som kunde köpas för 149 kronor på typ Ica Maxi, men nu för tiden är klubborna tillverkade i kompositmaterial och priset startar väl någonstans kring sjuhundralappen. När träklubborna gick sönder hivade man dem helt enkelt i den där stora gröna soptunnan bredvid rinken, sedan absorberades de av vaktmästaren och… försvann. Ingen visste riktigt. De var ju ändå av trä så de landade väl i brännbart. Dagens kompositklubbor går ju också sönder, faktiskt i betydligt högre utsträckning än träklubborna, men vad händer med vraken som lämnas på isen eller i båset?

Ja, vissa slängs väl som vanligt utan att någon reflekterar över det. Men grejen är att de här klubborna innehåller en del ämnen som är ganska svåra för naturen att hantera. Det bästa är om man kan utvinna de här grejerna, eller ja, ämnena, så att de kan komma till fortsatt användning även efter det där misslyckade skottet som tog klubbans liv. Komposit betyder egentligen en sammansättning av olika konstgjorda material, som vart och ett har olika egenskaper som tillsammans bildar helt unika förmågor. Till exempel kolfiber och plast. Funkar superbra.

HockeyGreen är ett USA-baserat företag som har specialiserat sig på att utvinna kolfiber ur uttjänta kompositklubbor, för att sedan försöka hitta nya områden att återanvända det inom. Via lite olika samarbeten har de hittat en lösning där den som skickar in en trasig klubba får 10 dollar tillbaka. Som en slags belöning. Observera att jag inte får betalt för att skriva detta, vilket för övrigt gäller allt som hittills skrivits på den här bloggen. Men ni kan läsa mer på deras webb.

Ett annat alternativ är att göra något av klubbvraken. Alltså, bygga något nytt. Hur då, undrar du? Ja, okej, det kanske inte passar alla, men man skulle kunna bygga möbler. Här har vi en tjomme som har byggt in gamla klubbor i en utemöbel.

Och här, här har vi en annan person som gjort en hammock av ett hockeymål. Ja, precis. Även lite sittmöbler av hockeyklubbor. Och så har han låtit gamla hjälmar tjäna som lampskärmar… bland annat.

Ja, ni ser, bara fantasin sätter gränser. Så nästa gång du pangar en sticka, tänk till en extra gång vetja. Det kanske kan bli ett chassi till bilen eller varför inte en ny gitarr? Bor du i Sverige kan du alltid kolla in HockeyFuture, som bygger möbler av gamla hockeyklubbor. Bord, förkläden och kuddar. Är det inte fint? Jo, visst är det. Kolla in!

Jag hoppas ni får en trevlig helg. Kram!

sportbloggar.info

45. Hockeyn och synen

Hej!

Eller god morgon. Solen går ju upp sent nuförtiden. Det tar emot lite att kliva upp ur sängen. Men så kommer jag på att det är tisdag, eller möjligtvis fredag, och då känns det bättre. Oftast skriver jag på morgonen men det händer att det blir kvällen innan också. Jaha, annars då? Jotack, vi hade lite fest i helgen, det gick bra. Sedan var det semifinal i World Cup och Sverige åkte ut. Det var så klart lite synd. Men det är ju inget fiasko att förlora mot ett all star-lag som Team Europe. Ibland vinner man, ibland inte. Vi måste gå vidare. Även jag… i den här texten.

Hör ni, så här är det: Jag är närsynt. Det låter så gulligt på något sätt, jag tror att det beror på att det påminner om försynt, vilket är gulligt på riktigt. Försynt är jag väl inte, eller? Nej, men jag är verkligen närsynt. Jag använder både glasögon och linser. Och så hände det sig att jag häromdagen fick idén om att fördjupa mig lite i hur man hanterar synfel inom ishockeyn. Det kan ju inte vara så att alla hockeyproffs har perfekt syn, eller hur?

När jag var liten knatte stötte jag ibland på motståndare som hade glojärn innanför gallret. Ja, glasögon alltså. Jag minns att jag tyckte att det såg lite vanskligt ut. Vad händer om du ramlar, knatte lilla? Har du inte sönder bågarna då? Vi tacklades ju inte på den tiden, men nog ramlade vi allt. Nåväl, såvitt jag minns hände ingenting allvarligt. Men vad gör man? Det är viktigt att se bra där ute. Hockey går fort och plötsligt får man en passning och då är det ju bra om man ser pucken komma farande. Och så klart är det viktigt att kunna skilja på motståndarna och sina egna lagkamrater. Jag kan ju bara tala för mig själv, men hade jag inte haft linserna så hade jag aldrig ens hittat ut på isen.

Hur är det på högsta nivån då? Ja, inte bär man glasögon i alla fall. Möjligtvis på damsidan, där galler fortfarande gäller, men knappast i herrarnas värld. Men det fanns en tid då manliga ishockeyspelare bar glasögon. Den siste av dem hette Al Arbour. Han kallades ”Radar” och spelade för ett gäng klubbar under sin NHL-karriär, bland annat Detroit Red Wings och Chicago Blackhawks. Fyra gånger vann han Stanley Cup, minsann. Arbour föddes 1932 och inledde sin professionella karriär redan 1949. Och ni vet vad det betyder va? Just det. Ingen hjälm! Hjälmen blev obligatorisk först 1979. Det skrev jag om redan i maj, kolla in. Det här betyder att Al Arbour spelade hela sin karriär med glasögon och ingen hjälm. 1971 slutade han och blev tränare istället.

Han ser smart ut, Al.
Han ser smart ut, Al.

En god tränarkarriär blev det också. Och lång. 2015 avled Al Arbour, 82 år gammal. Ok, han ska inte bara bli ihågkommen för att han bar glasögon, för han var en ganska skicklig back också. Och som sagt, en populär tränare. Men nu är vi ändå inne på ämnet. Hur ser det ut idag då?

Ja, linser är väl ett ganska vanligt alternativ. Jag minns en match i Globen, det kan ha varit 2002, när Djurgårdens dåvarande målvakt till synes utan anledning kastade sig ner på isen och började kravla omkring helt hysteriskt. Tydligen hade han tappat en av linserna, stackarn… Hehe. Ett annat alternativ är ju att operera ögonen. Det kan göras relativt riskfritt nu för tiden, och de ekonomiska resurserna torde åtminstone manliga hockeyspelare kunna uppbringa. Vänta så googlar jag. Ok, nu kan jag nog presentera hyfsade belägg för att laseroperationer är ganska väl utbredda inom NHL. Stjärnmålvakten Roberto Luongo (Florida) verkar ha fått synen korrigerad. Bland många andra.

Till sist. Knattarna som lirade puck med glasögon löpte nog ingen enorm risk att få bågarna sönderslagna. Det mest kritiska tycks istället ha varit att de lätt immade igen när ishallsluften slog emot dem. Nog så irriterande. Men husmorstipsen lät inte vänta på sig. Diskmedel löste problemet, åtminstone nästan. Det är något med kemikalierna. Magi.

Men nu hör ni, nu avrundar vi det här. Tack för att ni läste! Hörs på fredag.

sportbloggar.info

44. Hockeyn och maten

Hej! Det är jag igen.

Hur mår ni? Jo tack, jag mår bra. Pigg som en mört sitter jag här och skriver. Klockan är nästan sju på morgonen. Någorlunda pigg är jag åtminstone. De senaste kvällarnas World Cup-matcher har tvivelsutan påverkat min nattsömn. De tar ju aldrig slut, de förbannade matcherna. Tur att jag älskar ishockey. Nu tar vi helg, men först dagens ämne.

Jag tänkte att jag skulle fördjupa mig i mat. Hockey och mat. Vad har vi på mat och hur fick jag idén? Jo, för några dagar sedan nåddes jag av nyheten att Redhawks-backen André Benoit stått för en fin insats för sin hemstad St Albert i Kanada. Det hände sig nämligen så att stadens ostfabrik brann ned till grunden för tre år sedan. Den unge Benoit, som arbetat många somrar på fabriken och förstod vilket trauma staden utsatts för, agerade snabbt. Via sin gamla klubb Ottawa Senators (Ottawa ligger cirka en timmes bilfärd från St Albert) ordnade han hockeybiljetter till alla som förlorat jobbet, som ett slags plåster på såren. Idag är fabriken återuppbyggd och ostproduktionen tuffar på. Fint va? Osten tar fram det bästa ur oss människor. Artikeln i sin helhet kan läsas här.

Osten tar fram det bästa ur oss människor.
Osten tar fram det bästa ur oss människor.

Ok, men pasta då? Alla som spelar eller har spelat ishockey har förmodligen lastat oerhörda mängder pasta på sina tallrikar genom åren. Tidigt fick vi lära oss att pasta var en god energikälla i form av kolhydrater. En som gick steget längre var Paolo Roberto. Den gamle boxaren, kristdemokraten, föreläsaren och armhävningskillen tog för några år sedan steget in i kokboksvärlden. Han skrev en kokbok med utgångspunkt ur sitt italienska arv och började lansera egen pasta. Men vad har det här med hockey att göra? Jo, inför Hockey-VM på hemmaplan 2013 sändes en TV4-serie där OS-hjältarna från Lillehammer 1994 skulle spela en uppvisningsmatch mot ett gäng… inte så hockeyvana kändisar. Dregen var med, likaså Pontus Kåmark, Nassim Al Fakir och Motörheads trummis Mickey Dee. Plus ett gäng andra. I serien fick vi följa lagets uppladdning inför den stora matchen. Paolo Roberto fungerade som fystränare och kock. Så vad lagade han för mat? Gissa. Jo. Pasta. Stora mängder pasta. Han pratade även om pasta. Som om pasta vore botemedlet mot allt ont i hela världen. Väl promotat, Paolo. Serien finns på TV4 Play, tror jag. Sådant ligger väl i cyberspace för evigt.

Fusilli, en vanlig pastavariant.
Fusilli, en vanlig pastavariant.

Men, det finns fler beröringspunkter mellan ishockey och mat. Visste ni att det varje år anordnas ett mästerskap som förkortas RHL? Det står för Restaurant Hockey League och det innebär att Sveriges bästa krogar lämnar köken för att istället göra upp på isen. Japp, en hockeyturnering för krögare och övrig personal. 2012 spelades den första turneringen och det verkar ha blivit en hygglig succé sett till publicitet och antal sponsorer. 2016 tog Stockholmskrogen Supper hem segern. Och turneringens målvakt, det blev så klart Johannes Wahlman från Bistro Sud. Kolla in RHL’s hemsida. Den är go. Sedan är det förstås vanligt att kända hockeyprofiler antingen öppnar krogar eller köper in sig i verksamheter, men det är inget som är unikt för just ishockeyn. Så det behöver jag inte gå in på, eller hur? Bra. Nu, dags för egna minnen.

När jag var ung talang var vi ofta iväg på cuper, företrädesvis i Stockholmsområdet men någon gång också till Gotland. Dagarna bestod inte bara av matcher och häng i omklädningsrum. Alltid och överallt fanns det också en stor grill som stod och glödde. Och ett gäng hurtiga föräldrar som mellan åkarbrasor (det var alltid mycket kallt) stod och grillade hamburgare till hundratals hungriga hockeyungdomar. Hamburgare, bröd och en sån där liten påse att förpacka allt i. Det grillades ibland i flera dagar. Och som vi åt. Ja, det hände väl att vi fick pasta också. Någon ordning fick det ju vara. Pastan var dock inget som grillades (tur) utan den serverades i stora kärl från något närbeläget skolkök. Jag hade en mycket bra hockeyungdom, det är inget snack om detta. Tack alla.

Så då hör ni, klockan är åtta. Jag ska gå till jobbet och sedan ska jag hem igen. Om ni har läst ända hit så får jag väl passa på att hälsa trevlig helg. Kram!

sportbloggar.info

43. Hockeyn och tidsuppfattningen

Hallå hallå!

Nu är vi igång igen. Hoppas allt är bra med er! Helgen var rolig. Alltid trevligt med besök. Vi åt gott och gick långt, ungefär som vanligt. På lördag eftermiddag åkte mina föräldrar uppåt landet igen. Tack tack för allt. Annars då? Jo, igår hann vi med lite Ikea. Så nu har vi en lampa till lägenhetens skrivhörna. Den är fin. Kopparfärgad. Eller, roséguldfärgad? Är det samma sak månntro? Jag kan inte färger så bra.

Bra lir mot Ryssland i World Cup-premiären också. Heja Team Sweden! Seger med 2-1 låter ju mer spännande än vad det var, kanske. Det var egentligen ganska lugnt under hela matchen. Ingen oro. Men, det här är ju ingen matchblogg på det viset. Idag ska jag uppehålla mig vid något helt annat. Vi börjar med en nyhet som nådde oss för någon månad sedan. Inför kommande SHL-säsong har ligan fattat beslutet att vända på matchklockan. Tidigare har den räknat uppåt, från noll till tjugo minuter, men nu ska den alltså räkna från tjugo och nedåt. Tanken är att det ska påminna mer om NHL. Ja, det är det enkla svaret. Amerikaniseringen, you know.

Den här nyheten kommenterades och diskuterades i diverse mediala kanaler. Sammanfattningsvis kan sägas att det inte verkar ha blivit någon supersnackis. Ingen verkar riktigt bry sig. Men betyder detta att denna reform saknar relevans? Nej, ingalunda. Hockeyrelaterat är i vanlig ordning sist på pucken, men kommer i gengäld att leverera den skarpaste analysen. Eller – den enda analysen. Så, frågan är: Vad betyder det att matchklockan vänds upp och ned?

Det handlar om hur vi upplever tid. Forskning om tid har visat att ju äldre vi blir, desto snabbare upplever vi att tiden går. Detta beror på lite olika saker. En faktor är att vi tenderar att använda begreppet år för att beskriva och dela in våra liv. De här åren blir svårare att skilja åt när vi blir äldre, eftersom de med tiden (!) blir så många. Jag menar, för en fyraåring är femårsdagen den största dagen i livet, medan 81-årsdagen kanske går halvt obemärkt förbi och plötsligt är man 82 istället. Livet kan därmed upplevas som snabbt, som att det flyger förbi. Dessutom bildar vi många av våra bestående minnen tidigt i livet, minnen som sedan förblir kristallklara livet ut. Att skapa lika djupt rotade minnen blir svårare när man blir äldre. Alltså, det händer ju fortfarande saker, men vi får allt svårare att komma ihåg allt, något som också får tiden att upplevas som snabbare. Så. Om vi försöker applicera detta resonemang på matchklockan, vad händer då?

En uppåtgående matchklocka bör, med denna teoretiska ansats, generera att matchen upplevs som snabbare i slutskedet. Tiden ökar, blir äldre. Ok, det kanske inte stämmer till hundra procent, men ändå. Ibland måste man bända och bryta lite i teorierna för att de ska passa. Men i alla fall, nu vänder vi på matchklockan. Vad händer?

Att räkna nedåt innebär i så fall förloppet, eller upplevelsen av det, blir mer utdraget. Att räkna nedåt är ju att se tiden sakta försvinna. Det som syns på klockan är hur mycket tid som är kvar. I det gamla sättet att räkna såg man i första hand hur lång tid som hade gått. Med minuter som hela tiden adderades kanske matcherna upplevdes flyga fram? Jaha, fjorton minuter, då är det bara sex minuter kvar då. Det är ganska stor skillnad. Tänk hur konstigt det hade känts att räkna uppåt på nyårsafton. Nej, det ska vara ett final countdown, annars är det inte på riktigt. Dra ut på det så länge som möjligt.

Snart dags att räkna upp det nya året, eller?
Snart dags att räkna upp det nya året, eller?

Så, nu har jag gjort en liten analys av det här. Men vad betyder det i så fall att matchen upplevs som mer utdragen och, ja… långsammare? Ptja, jag vet inte egentligen. Kanske händer något med spänningen? Blir det mer spännande när tiden försvinner istället för att hela tiden utökas? Jag vet inte. Men det är väl inte otänkbart. Det kan ju också vara så att det nya sättet att räkna inte får någon större betydelse för upplevelsen av ishockey. I så fall ber jag lite om ursäkt för att ha tagit er tid i anspråk. Eller förresten, det gör jag inte alls. Nu är texten snart slut och om du har orkat läsa hela vägen så säger jag tack, tack och tack. Vi hörs igen på fredag!

sportbloggar.info

42. Hockeyn och spelet

Hej kompisar!

Hoppas ni mår bra. Jag mår bra. En lite speciell helg stundar. Japp. Mina föräldrar ska hälsa på. Det är 60 mil mellan våra respektive bostäder, så vi ses inte superofta nu för tiden. Men nu gör vi ju snart det. Toppen! Och i förrgår var det World Cup-genrep för Team Sweden. Det gick ju dessvärre käpprätt åt pipan, milt uttryckt. Men, någon gång ska man väl förlora också. Det måste vara ok.

Vi går direkt på ämnet för dagen. Det tar sin utgångspunkt i hemmet. Vadå hemmet? Jodå, jag fattar skepsisen. Vem använder gamla hjälmar som fruktskålar eller binder upp balkongväxterna med hockeyklubbor? Ingen. Och ingen normal människa hackar ju lök med ett par skridskor eller gömmer sladdhärvan i ett par hoptejpade benskydd. För att inte tala om det sjuka med att använda en gammal träningströja som duschdraperi (den täcker ju en på tok för liten yta) eller låta de tämligen enorma hockeybyxorna tjäna som klösträd för katterna. Eller katten, om man nu bara skulle råka ha en enda.

Men det finns ju en hockeypryl som faktiskt hör hemma i ett hem. Här får du se:

Det är något med proportionerna.
Det är något med proportionerna…

Jajemen! Bordshockeyspelet. Det är inte särskilt vackert, det får man säga. Så… plastigt. Och lite konstigt. Men skit i det. Den som inte äger ett bordshockeyspel har sannolikt ägt ett tidigare. Eller åtminstone spelat hemma hos en kompis eller släkting. En leksak vi minns, helt enkelt.

Lite kul är det att bordshockeyspelet är en svensk uppfinning. I boken Bordshockeybibeln (skriven av ingen mindre än Jan Gradvall) från 1988 får vi veta att journalisten Bernt Unger hittade på det här redan 1939. Han hade kanske lite för lite att göra på journalistjobbet. I alla fall såg spelet lite annorlunda ut då, bland annat var konstruktionen gjord i trä och spelfigurerna i plåt. Efter lite produktutveckling sålde Unger patentet till tillverkaren AB Aristospel som fick ut spelet på marknaden. Under krigsåren i början av 1940-talet skedde ingen tillverkning, men i övrigt pågick en storskalig produktion och export ända fram till 1957. Då gick patentet ut och nästa kapitel i bordshockeyhistorien började skrivas. Den klassiska speltillverkaren Stiga klampade då in på festen och tog över så väl tillverkning som ära och berömmelse. Sven Tumba, som då stod på högsta punkten av sin karriär, blev affischnamn för bordshockeyspelet som sedermera kom att tillverkas i det populära materialet plast. Stiga steg mot toppen och gör det fortfarande. Det går bra, helt enkelt.

Ni kanske tror att bordshockey är en lek. Det är väl sant till viss del, men det är också ljug. Det är på riktigt. Redan 1982 anordnades det första svenska mästerskapet i bordshockey. Och 1987 bildades en helt ny organisation till spelets ära. Svenska Bordshockeyförbundet! Idag finns det supermånga internationella motsvarigheter. Sedan 1989 anordnas det till och med VM i bordshockey vartannat år. Kanske vartannat år hade varit en idé för det riktiga Hockey-VM att ta efter? Förutom bordshockeylandslagsturneringar (det längsta ordet bloggen någonsin publicerat) pågår även seriespel både nationellt och internationellt. World Table Hockey Tour är det mest prestigefyllda och består av tävlingar i 14 nationer. Bland annat Øresund Cup. I fjol hölls efterfesten till just denna tävling på Mässingshornet på Kirseberg i Malmö. Och vem var där? Jag förstås! Skurklandet var inbjudna att spela och jag spelar ju i Skurklandet. Men varför var vi ens där? Vi kan ju ingenting om bordshockey.

Jo, så här är det. Från Malmö kommer bordshockeylaget BHK Möllan Rouge som är ett av de bättre lagen i Europa. Inför deras hemmamatcher använder de introt till en av våra låtar. Kugghjulet (2013). Så här kan det se ut… och låta:

Videon är gjord av Jimmy Bussenius.

Så här ser det ut. Man ska hålla sig på god fot med bordshockeybranschen. Annars lurar de upp en på läktaren. Och, nu vet ni ju lite mer om det här. Bordshockey är inte bara en lek i hemmet, det är också en internationell sport. Allvar. Ok, det var det va? Vi hörs snart igen!

sportbloggar.info

41. Hockeyn och religionen

Hallå hallå!

Det är jag igen. Hoppas allt är bra. Jo tack, här är det fint. Helgen gjorde gott för både humör och hälsotillstånd. Tack alla inblandade.

När jag var 15 år åkte jag, precis som många andra, på konfirmationsläger. Platsen för lägret var Husarö i Stockholms mellersta skärgård. En riktig idyll. Jag fick inga vänner för livet men i alla fall för några veckor. Minnena är ljusa. Men. Så här i efterhand inser jag att jag var född i fel tidevarv. Det här var 2004. Några år senare, 2009, inledde MODO Hockey och Svenska Kyrkan ett samarbete som resulterade i MODO Hockeykonfirmation. Där skulle man varit! Hockeykonfirmationen arrangeras varje år sedan dess. Och ja, det som erbjuds är alltså en komplett konfirmationsutbildning enligt Svenska Kyrkans riktlinjer, kombinerat med en fulländad hockeyskola i MODOs regi. Här kan ni läsa mer!

Stycket ovan är tänkt att leda in på dagens ämne. Religion. Det är alltid lite problematiskt att prata om religion, inte bara på grund av risken att göra människor ledsna och/eller upprörda (vilket aldrig är min avsikt), utan också på grund av vissa svårigheter med gränsdragningar. För vad är egentligen religion i sammanhanget? I hockeyns ”hemland” Kanada är hockeyn religion i sig själv. Att då börja prata om hockey och religion i termer av gudstro kan på så vis bli lite förvirrande. Men jag får väl försöka hålla isär begreppen. Och så ska det ju vara roligt också.

Låt oss åka över Atlanten! I Nordamerika är, som många vet, kristendomen väl utbredd. Och visst, hockeyn är till stor del en sekulär miljö men visst finns det både kristna lag och ligor. Jag har inte utrymme att lista allt, men ett exempel är The Barrie Christian Hockey League (BCHL) i Ontario, Kanada. En organisation som, med Bibeln som vägledning, samlar unga spelare (killar och tjejer) för att spela ishockey och samtidigt bedriva ingående bibelstudier. Som en pingback till ett tidigare inlägg kan också tilläggas att man ägnar sig mycket åt välgörenhet, bland annat i riktning mot Afrika. BCHL grundades 1997 och är en förhållandevis ung organisation. Som de själva uttrycker det: As a league we believe that not only do you need to ”pump up” your physical body to prepare to play hockey, but you also need to ”pump up” your spirit as well. Läs mer om BCHL här.

Ett annat exempel är Fraser Valley Christian Youth Hockey Association (långt namn!) som organiserar kristna ungdomslag i området kring Fraser Valley i British Columbia. Här finns mer info. Ja, det finns en del andra exempel. Men vi kan gå vidare också. Hur är det på den högsta nivån? Hur funkar religionsutövande i NHL?

Jo, det är så klart intressant. NHL består av spelare från stora delar av världen som samsas om förhållandevis trånga utrymmen (omklädningsrum, bussar, flyg, hotellrum). Allt sker inte friktionsfritt. Just religion är något som kan vara extra känsligt. Adam McQuaid som spelar i Boston Bruins berättade sin historia för tidningen Boston Globe. Han är kristen, men vågade länge inte berätta för sina lagkamrater att han gick i kyrkan på söndagar eller om betydelsen av det kors som hängde runt hans hals. Eller hur han fann styrka i sin tro under en säsong som till stor del förstördes av skador. Hela intervjun finns att läsa här. Det är så klart svårt att säga något om detta med utgångspunkt ur en enda spelares erfarenheter, men man måste börja någonstans. En sak kan vi nog ändå vara ganska överens om. Ishockey på högsta nivå är en i huvudsak sekulär företeelse där pengar och business får utgöra det religiösa. Precis som Adam McQuaid hade svårigheter att ”komma ut”, är det säkerligen svårt att göra detsamma som exempelvis homosexuell. Världens bästa sport har inte alltid varit särskilt tillåtande mot de som går emot normer.

Adam McQuaid på sitt jobb.
Adam McQuaid på sitt jobb.

Många länkar idag. Det är ju det Internet går ut på, hör ni! Länkar binder oss samman. Jag hoppas att 2017 års upplaga av MODO Hockeykonfirmation blir en rolig upplevelse för alla inblandade. Och att vädret håller i sig liiiiite till.

Tack för er tid. Kontakta mig på john@hockeyrelaterat.se om det är något ni undrar över.

sportbloggar.info

40. Hockeyn och pengarna

Hej!

Välkomna till Hockeyrelaterat. Publicering nummer 40! På en fredag också, vilken fest va? Särskilt välkommen till dig som är nytillkommen läsare. Du, som kanske råkade surfa in här via en länk på Facebook eller efter tips från en kompis, kollega, granne eller släkting. Lite bakgrundsinfo: Jag heter John och har haft den här lilla plattformen igång sedan i april detta år. Varje tisdag och fredag skriver jag en text på cirka 500-700 ord där jag fördjupar mig i något hockeyrelaterat. Ja, allt som skulle kunna röra hockey. Från bakåtvända kepsar, via bredden på målvaktsbenskydd, till lite tyngre ämnen som idrottspolitik och genusfrågor. Gärna med historiska perspektiv i åtanke. Bland annat. Känn dig välkommen! Mejla på john@hockeyrelaterat.se om du vill kommunicera med mig.

Jag är förkyld och det är inget jag rekommenderar. Men annars har veckan varit bra. Igår spelade Team Sweden den första av två träningsmatcher mot Finland, en dryg vecka innan World Cup drar igång på allvar. Det var mysigt att se lite hockey på TV. Men tidigare på dagen nåddes jag av uppgifter att självaste Peter Forsberg sågat hela turneringen. Åh nej. Han ska, under någon slags föreläsning, ha sagt att World Cup handlar om att NHL bara vill tjäna pengar. Detta alltså menat som något negativt. Okej. Jag delar uppfattningen att NHL sannolikt bara vill tjäna pengar genom att arrangera World Cup. Däremot undrar jag hur Peter, som massimporterat luftiga gummiskor (läs gärna texten om Foppatofflan!), byggt golfbanor över hela Ångermanland och köpt in sig i typ alla världens travhästar, kan ha något emot att tjäna pengar? Nej, så klart inte. Peter älskar pengar och det är helt okej.

Vi ska prata mer om pengar! Enligt Wikipedia: ett gemensamt värderingssystem som är baserat på utbytbara och lagringsbara enheter. Så långt är alla med. Men jag tänkte mer på pengar inom hockey. Hur mycket kan man tjäna? Blir man rikare på hockey än på fotboll? Vem är rikast? Hur sjukt är detta? Jag har tyvärr inte alla svar, men ändå.

Först: Det är svårt att hitta exakta siffror på hur mycket folk egentligen tjänar inom ishockey och fotboll. Ofta är uppgifterna baserade på rykten och spekulationer. Dessutom är kontrakt ofta ganska intrikata historier som, även om de läcker ut, inte alltid är så lätta att tyda för någon som är lite stressad före deadline. Men vi kan säga så här, att världens bäst betalde manliga hockeyspelare i alla fall tjänar tiotals miljoner dollar per säsong, kanske runt 20 eller strax under. Och att manliga fotbollsspelare definitivt tjänar mer. Ronaldo, Messi, Zlatan och grabbarna. De behöver inte ha matlåda med sig till jobbet, om jag säger så. Om vi går över till damsidan så är lönerna oerhört mycket lägre. Men det är i Amerika de finns. Världens bäst betalda kvinnliga hockeyspelare återfinns med all sannolikhet i den kanadensiska proffsligan CWHL. Och en inte allt för vild gissning är att den bäst betalde fotbollsspelaren är landslagsmålvakten Hope Solo. Jo, jag har mina källor.

I NHL finns lönetak som hindrar att lönerna överstiger ziljardbelopp, men ett kontrakt innebär sannolikt ändå att försörjningen är tryggad för ett bra tag framöver. I viss mån kan höga löner motiveras av att karriären är tidsmässigt begränsad. Men det är väl också det enda som är lite rimligt. Sjukt? Ja.

När Börje Salming 1973 satte sig i flygmaskinen och flög till Toronto för att bli NHL-proffs, höll han säkert på att kissa på sig för de 85 000 kanadadollar som väntade i och med tvåårskontraktet. Räknat i dagens penningvärde, och översatt i SEK, fick han ungefär en halv miljon om året. Det kan ju en brevbärare få ut med lite övertid och en lyckad förhandling. Okej, jag överdriver men ni fattar. Det här med pengar har verkligen skenat. I de flesta sporter. Basket, baseball, hockey, varpa och kubb. Hehe.

"Jag kan betala för nya vinterdäck, far"
Nu du far, nu ska du få nya vinterdäck till Amazonen.

Från och med nästa säsong ska damernas Riksserien byta namn till SDHL, Svenska Damhockeyligan. Namnet påminner ju om herrarnas SHL och det är också tanken. En annan tanke är att namnbytet ska symbolisera ett organisatoriskt steg för damhockeyn, vilket i förlängningen är tänkt få upp intresset, locka sponsorer och på så vis få fart på löneutvecklingen. Det kan behövas och i rättvisans namn hoppas Hockeyrelaterat på att det händer något. Idag tjänar svenska damhockeyspelare knappt en spänn på hockeyn och behöver ofta ha vanliga jobb vid sidan om. Så klart helt oacceptabelt.

Nu tar vi helg och laddar om inför nästa vecka. Krya på mig. Kram!

sportbloggar.info

39. Hockeyn och målen

Tja!

Jag är tillbaka efter en fullbelagd helg. Så kul. Har varit på trav för första gången. Det jag tänkte mest på är att hästar är fina och springer oerhört fort. Samt att travintresse tenderar att föras vidare över generationer. Nåväl. Därefter åkte jag och spelade ishockey för första gången denna säsong. Också mycket kul. Jag spelade inte så värst mycket i våras eftersom en av mina totalt två axlar krånglade. Men i söndags var jag tillbaka på gubbhockeyn och det kändes bra, mycket bra.

Jag gjorde tre mål på gubbhockeyn vilket får ses som ett godkänt resultat rent personligt. Hade jag gjort tre mål i en SHL-match hade jag förmodligen blivit hyllad som en hjälte. Det är nämligen förbannat svårt att göra mål i ishockey, åtminstone på den nivån där folk liksom har hockeyn som jobb. Det ska jag fördjupa mig mer i. Häng gärna med!

2013 var på många sätt ett ganska bra år. Jag flyttade till Skåne, Tre Kronor vann VM-guld och min iPhone 4 fungerade fortfarande perfekt. Men i svensk ishockey för herrar pratade man mest om att målen blev färre och färre. Alltså, det gjordes typ inga mål längre. Inga alls. Målsnittet hade sjunkit rätt stadigt ända sedan början av 2000-talet, men nu var det liksom löjligt hur svårt det var att få in den där vulkaniserade gummitrissan (ja, pucken alltså). Någon tidning, jag minns inte vilken, hävdade att det gjordes fler mål i engelska Premier League än i SHL. Crazy. Media vände sig direkt till Luleå Hockey, som var det lag som släppt in minst antal (färst!) mål de tre senaste säsongerna. Tränaren Jonas Rönnqvist berättade för Aftonbladet att det var minsann inga konstigheter, Luleå hade duktiga försvarare och jobbade hårt hela tiden. Hela den grejen. Inga genvägar, käka puck. Plus en liten grej bara… att målvakterna hade blivit bättre. Kan det ha varit så enkelt?

Ja, typ. Målvakterna har blivit bättre sedan Honkens tid (jag vet att alla inte håller med), det är inget snack om det. Träningsmetoderna har utvecklats och så klart också det faktiska spelet. Men det är en liten grej till. Skydden är helt enorma. De senaste åren har målvakterna inte bara blivit närmare två meter långa (anses vara lagom längd för målvakter), även deras benskydd har blivit typ två meter breda. Styck. Okej jag överdriver. Men en bidragande orsak till målbortfallet hittar vi här. Det är helt enkelt svårt att hitta luckor. För ett par år sedan gjorde svensk ishockey en del justeringar i målens placering på isen, i hopp om att spelet skulle bli snabbare vilket skulle öka målproduktionen. Men grejen är att en vägg är en vägg. Finns inga luckor så blir det inga mål. Och blir det inga mål blir det i förlängningen ingen publik och då slutar cashen så småningom att rulla in. Så, vad göra?

2015 gjordes en justering av målgården, alltså det lilla utrymme som är målvakternas och som inte får beträdas hur som helst av vem som helst. Den ytan gjordes mindre för att på så vis försvåra för målvakterna och därmed inbjuda till fler mål. Jag har letat runt lite men inte riktigt kunnat hitta någon statistik som visar på vilket sätt målsnittet har förändrats på grund av denna åtgärd. Men troligtvis har det inte hänt så mycket. För det är ju så, att ett lägre målsnitt också beror på att det blivit svårare att komma till avslut. Utespelarna har ju också blivit bättre, på att markera, på att vara taktiskt förberedda och dessutom starkare i sina kroppar. Det är trångt där ute. Jag tror att vi nog kan vänja oss vid att det blir lite målsnålt i hockeyn, åtminstone så länge man envisas med att hela tiden vara så jäkla duktig på alla positioner. Men målvakterna lär ju vara glada. Det är deras marknad.

Två meter lång, två meter bred.
Två meter lång, två meter bred.

På gubbhockeyn är det annorlunda. I söndags slutade matchen ungefär 11-9 till mitt lags fördel. Vi har inga problem med att göra mål. Jag bjuder härmed in representanter för svensk ishockey. Söndag 17.30 i Malmö Arenas träningshall. Så får ni se på mål. Väl mött.

Och vi andra, vi hörs på fredag! Ha det bra nu.

sportbloggar.info

38. Hockeyn och konflikten

Hallå!

Välkomna in i september. Det är fint. September får det gärna alltid vara. Det är kul när allting drar igång samtidigt som det är lite sommar i luften. Det har inte hänt något särskilt i veckan, eller jo det har det väl, men det slår ju inte förra helgens loppisinköp på långa vägar. Ni minns barometern va? Den måste kalibreras. Kanske sker det i helgen.

Jaha, trist med skadan på Henrik Zetterberg. Det verkar alltid vara något skit med honom så fort det är dags att spela i landslaget. I senaste OS pajade han ryggen efter en match. Nu pajade han knät på träning flera veckor innan World Cup. En sådan otur. Eller vill han kanske inte? Hehe. Jodå, klart han vill. Men men. Det ska inte handla om honom idag. Häromveckan lyssnade jag på en podcast som heter Hockeystudion och som produceras av Sportbladet. I en intervju med Niklas Kronwall (även han skadad inför World Cup…) pratades det om Stockholmshockeyns framtid. Alltså framtiden för ishockeyn i Stockholm.

Det verkar finnas en liten panik här. Kronwall var orolig för att träningsmöjligheterna försämras. Och företrädare för ishockeyn i Stockholm hävdar att storstaden särbehandlas negativt jämfört med mindre orter i landet. De senaste åren har det byggts två fotbollsarenor i Stockholmsområdet. Och noll ishockeyarenor. Ute i landet satsas det desto mer. Fina hockeyarenor med gym och cafeterior med ekologiska chokladbollar. Hockeygymnasier. Många åskådare på matcherna. Följden blir, vilket anses vara ett stort problem, att unga hockeytalanger väljer bort Stockholm när det är dags att satsa mot toppen. De flyttar till typ Jönköping, Örnsköldsvik eller Ängelholm istället. Och allt är politikernas fel, som inte bygger stora arenor och fina träningsanläggningar så att allting kan bli bra igen. Eller är det här verkligen ett jätteproblem?

Nej vet ni vad, jag håller inte riktigt med om det. Visst. När jag var liten grabb fick jag ibland gå på matcher när Djurgården spelade. Alltid i Globen. Alltid höga publiksiffror. Med tiden slutade man fylla Globen och började spela i den lite mindre grannhallen Hovet istället. Så, visst har intresset dalat. Det är tråkigt och det hade förstås varit roligare om saker och ting vore som de alltid har varit. Och visst har möjligheterna att spela ishockey i Stockholm sannolikt försämrats. Det borde göras något åt detta. Däremot finns det ett antal argument som jag inte riktigt köper.

Johan Garpenlöv är ett tidigare NHL-proffs och numera assisterande förbundskapten för Tre Kronor. Han skrev en debattartikel i Aftonbladet 2013. Här kan ni läsa den. Det går inte att missa paniken i texten. Politikerna måste vakna. Landsbygden kör om storstaden. Fotbollen tar all plats. Garpenlöv är inte unik i sina ståndpunkter. Det finns en tydlig rädsla för att Stockholm ska bli frånåkt när det gäller hockey och att det på sikt ska drabba hockeyn i ett vidare perspektiv. Låt mig invända. Svensk ishockey är en av världens bästa och det beror främst på att ”landsbygden” gör ett förbannat bra jobb när det gäller att utveckla, förvalta och prestera. Att Stockholm halkar efter är tråkigt och bör absolut göras något åt, men det gör i ärlighetens namn ingen jätteskillnad i det stora hela. Dessutom: det är nyttigt att lyfta blicken och förstå att Sverige är större än Stockholm.

Som ofta framhålls är fotbollen koncentrerad till de stora städerna i landet. Är det ens möjligt att satsa lika hårt på hockey och fotboll? Hur går det för Skellefteås fotbollslag, bra eller? Ok, Göteborg är grymma både i fotboll och hockey, men ändå. Tre Stockholmslag i fotbollsallsvenskan bör rimligtvis ta en del resurser i anspråk.

Alltså, jag vill inte låta bitter. Poängen är att det inte är så jäkla farligt, det här. Stockholmshockeyn kommer tillbaka vad det lider, det är jag helt säker på. Jag älskar Stockholm, min hemstad, och jag vill staden det absolut bästa både när det gäller hockey och Slussen. Men det finns ingen anledning att göra detta till en konflikt mellan stad och landsbygd, speciellt inte genom att göra storstaden till ett offer i sammanhanget. Det är inte snyggt. Småorterna i Sverige kan, medan Stockholmshockeyn tar nya tag, göra ett fantastiskt jobb med att utveckla hockeyn, locka stora företag som sponsorer och bygga fina arenor av närproducerad korrugerad plåt.

Trevlig helg!

sportbloggar.info