54. Hockeyn på hjul

Hej hej hej!

Hoppas allt är bra! Jag vaknade på helt rätt sida idag. Toppenhumör. Därför inledde jag dagens text med två utropstecken. Det är inte likt mig, men det känns överlag extra bra just idag. Om det händer något särskilt? Nej det tror jag väl inte. Man kan väl få vara lite glad? Ja men tack. Idag ska vi uppehålla oss vid en ishockeyvariant som jag faktiskt har en del erfarenhet av.

Ishockey på hjul. Det kan tyckas lite annorlunda. Men om jag säger inlinehockey kanske en liten klocka ringer? Alltså, det är som ishockey. Fast utan isen. Och istället för skridskor med skenor används skridskor med hjul. En faktor som förenar ishockey och inlinehockey är att båda sporterna sorterar under Svenska Ishockeyförbundet. Annars är det faktiskt en hel del skillnader sporterna emellan. I inlinehockey får man till exempel inte tacklas och man får inte heller passa pucken över mittlinjen. Ja, pucken förresten. I ishockey ser pucken ut på samma sätt överallt. Svart vulkaniserat gummi med en vikt på 156-170 gram. Men i inlinehockey finns den i olika utföranden och färger. Grön, röd, blå. Tung, lätt, mellan. Räfflad, slät. Önskas mer information om inlinehockeyutrustning? Kolla in den här hey guys-videon!

Jag har läst på lite om det här med inlinehockey. Internationellt kallas det Roller hockey eller roller in-line hockey. Det sägs att sportens första stapplande steg togs i Österrike under sent 1930-tal, men den stora spridningen skedde inte förrän andra världskriget tagit slut och världen började se ljuset igen. Störst popularitet nådde sporten i Kanada och USA, åtminstone till en början. Men med tiden fick sporten stor spridning och numera sorterar den under två stora förbund internationellt: Internationella ishockeyförbundet (IIHF) och Fédération Internationale de Roller Sports (FIRS). Båda förbunden anordnar världsmästerskap varje år. Det verkar trevligt. Precis som ishockey är inlinehockey en ganska mansdominerad värld, men sedan 1977 anordnas också världsmästerskap för kvinnor. I både killarnas och tjejernas turneringar är USA och Kanada dominanter på scenen, även om Tjeckien börjat knappa in de senaste åren. Det är något med Nordamerika och pucksporter… Men visst. Sist vann faktiskt tjeckerna i herrarnas VM. Sverige har aldrig nått någon topplacering. Jag ska snart gå in på varför.

USA. Bäst på rullskridskohockey.
USA. Bäst på rullskridskohockey.

Inlinehockey har blivit en ganska betydelsefull sport i de delar av världen där vanlig ishockey är svår att åstadkomma. Det krävs inga dyra investeringar i form av konstfrusna isbanor, inte heller särskilt mycket utrustning. Det går att spela under bar himmel vilket gynnar länder med varmt klimat. Här i Sverige är det lite som med golfen. Man spelar under sommarhalvåret när den vanliga ishockeyn har paus. Ja, om man inte spelar golf då. Eller tennis. Just den här semesterstämpeln kan vara ett skäl till att Sverige aldrig riktigt lyckats i den här sporten. Här används inlines främst för att transportera sig. Gärna överallt. In på ICA, plocka tomater, rulla fram till mejerikylen, plocka mjölk, rulla fram till kassan och i bästa fall undvika att köra på någon. Nä, jag är inget större fan av inlines… men det kanske finns ett skäl till det.

Det var nämligen så att jag för många år sedan deltog i en inlinehockeyturnering. Alltså, det var kanske 19 år sedan. 18-19 så där. Jag har vaga minnen av att någon chokladdryckstillverkare (minns ej vilken) arrangerade detta i Kungsträdgården i Stockholm. Jag och ett gäng vänner samlade ihop oss och bildade ett lag. Och nej, jag minns inte vad vi kallade oss, men det var sannolikt inte vackert. I alla fall. Vi tränade på asfalt och kände oss redo när den stora dagen kom. Men jag hann inte mycket mer än stiga ut på den där plastmattebeklädda planen innan jag märkte att jag helt saknade fäste. Mina hjul var av hårdplast och bara gled längs det glatta underlaget. Alla andra hade mjuka gummihjul och susade fram på planen med perfekt grepp. Själv stod jag på lädret. Kunde inte ta mig framåt. Inte bakåt. Svänga? Absolut inte. Förnedringen var ett faktum, men som tur är minns jag inte så mycket av den här dagen. Någon slags försvarsmekanism kanske. Ja, och sedan dess har mitt förhållande till inlines varit något komplicerat.

Hör ni, det var allt jag hade idag. Jag hoppas att det var roligt för er. Nu ska jag jobba och ta helg. Återkommer på tisdag!

Kram!

sportbloggar.info

53. Hockeyn och måldomaren

Hej!

Ny vecka. Hoppas att den medför roligheter. Helgen var kul, även om det inte blev något bakande i söndags. Jag gjorde annat istället. Spelade faktiskt ishockey. Det är ju alltid roligt men tyvärr gick det inte så himla bra. Förlust och sura miner hos undertecknad. Tur att jag har min plattform där jag får skriva av mig. Och tur att ni läser! Tack igen. Idag ska jag skriva om ett arbetstillfälle som snart gått helt förlorat och istället ersatts av något annat.

Ur Svenska Ishockeyförbundets regelbok anno 1965:

Regel 11 – Signal och tidsanordningar:

a) Varje bana skall vara försedd med en gong-gong eller annan ljudanordning för tidtagarnas räkning.

b) Bakom varje mål skall en röd lampa vara uppsatt. Måldomaren skall tända den när han anser att mål blivit gjort.

Regel A är ju fortfarande aktuell. Eller, gong-gongen är väl knappast förekommande (vad jag vet), men när perioden är slut ljuder som ni säkert vet en stark signal. Regel B däremot. Där har det hänt grejer.

Ishockeyn har blivit snabbare och snabbare med åren. Som domare är det inte alltid lätt att hänga med i svängarna. Och ibland behöver den randige ta hjälp, särskilt i en situation där det rör sig som ett potentiellt avgörande mål. Det blir ju lätt så dålig stämning om det skulle dömas på fel sätt. Förr sköttes alltid uppgiften av någon som kallades måldomare. Det var en mansperson som satt på en stol bakom målburen (på andra sidan plexiglaset) och helt enkelt bedömde huruvida pucken gått över mållinjen eller inte, samt om situationen föregåtts av några andra regelöverträdelser som kunde komplicera förloppet. När måldomaren bedömde att mål blivit gjort tryckte han alltså på en knapp och så började en röd lampa av saftblandartyp att snurra. Fritt fram att jubla alltså.

Det här låter kanske som ett typexempel på enkla jobb, apropå den något märkliga debatt som råder. Måldomaren satt ju bara där, upphöjd likt en badvakt, och väntade på att få anledning att trycka på knappen. Ganska anonymt också. Men även måldomaren hade gått en domarutbildning. Och som sagt – ishockey går fort. Måldomaren existerar fortfarande i NHL (åtminstone på vissa ställen) men idag finns betydligt mer avancerad teknologi att ta till. För tveksamma målsituationer finns ett situation room som följer alla samtidigt pågående matcher. Om domarna på isen har svårt att avgöra om det blivit mål, åker huvuddomaren fram till speakerbåset och ringer på en telefon med headset. I andra änden svarar någon från situationsrummet och har svaret baserat på ett stort antal videovinklar och andra mätinstrument. Domaren tar emot informationen och säger kanske ”hälsa familjen” innan hen lägger på. Sedan blåser hen i pipan och pekar antingen mot mittcirkeln (det blev mål) eller slår ut med armarna i ett tecken som betyder wash out (det blev inte mål). Här är en video som visar hur det kan gå till i Nordamerika:

Visst verkar det lite mysigt där uppe bland skärmar och grabbar? Just det. Ibland kallas det war room. Någon har kanske haft lite hybris? Well. NHL’s war room är beläget i Toronto. I SHL är motsvarande rum placerat i Stockholm. Och ni kanske undrar vad som har hänt med saftblandarlampan nu när allting är centraliserat? Jodå, den finns kvar och lyser rött. Förutom i Detroit där den lyser blått.

Just det, innan vi slutar. Med måldomarnas försvinnande blev ju plötsligt den bästa platsen i hela arenan ledig. Det här var NHL-laget Calgary Flames inte sena att utnyttja. Den som kan betala en massa dollar kan alltså få sitta där med familjen eller kompisarna och se matchen. Dessutom ingår middag och så får man träffa spelarna och säga hej. Ja, man får en egen matchtröja också. Som man kan bära under matchen för att manifestera sitt supporterskap. Är det inte härligt? Jo, visst är det! Läs mer här.

Med de orden tackar jag för ert intresse och återkommer på fredag. Då blir det kul igen.

Kram.

sportbloggar.info

52. Hockeyn och avtackningen

Hej gänget!

Ni blir fler och fler. Som läser alltså. Välkomna allihopa! Jag hoppas att ni ska trivas i det lilla hörn av Internet som är Hockeyrelaterat. Mitt lilla hörn. Idag är det fredag och ni har kanske en massa roligheter planerade inför helgen. Eller så har ni inte det. Själv ska jag städa ur min bil, ty den luktar illa. Livet som ishockeybloggare är ibland inte häftigare än så. Men, jag kanske ska baka något? Häromdagen hann jag knappt komma hem från jobbet innan min sambo hojtade från vardagsrummet. Det var ett gäng på TV-programmet Cake Boss som hade gått samman och bakat ett helt ishockeymål, komplett med målvakt och allt. Allt gick att äta, ja till och med nätmaskorna. Och allting var i någorlunda naturlig storlek. Så… Vill någon äta hockeymålvakt på söndag? Skicka ett mejl till john@hockeyrelaterat.se. OBS, det går så klart att mejla i helt andra syften också.

Nu måste jag gå vidare i texten. Vet ni vad som händer när en riktigt berömd NHL-spelare väljer att sluta spela? Ja alltså, det gäller ju i baseball och amerikansk fotboll också. Först händer ingenting på ett tag. Men sedan, när det har gått lite tid, finns en tradition av att göra en speciell ceremoni av det hela. Spelaren tackas då av inför fulla hemmaläktare och det blir ofta ganska känslosamt. Det är väl det finaste man kan råka ut för som ishockeyproffs, tror jag. Om det rör sig om en riktigt framstående spelare, som dessutom betytt särskilt mycket för ett och samma lag, kan hela tröjnumret pensioneras. Det får alltså inte användas av någon annan i klubben. Någonsin. Om man inte råkar heta Wayne Gretzky för då är ens tröjnummer pensionerat i hela NHL. Japp, helt sant. Nummer 99 är förbjudet överallt. Första NHL-tröjan att pensioneras tillhörde förresten Toronto-spelaren Ace Bailey. Det var 1934. Ingen i Toronto har sedan dess fått ha nummer 6 på ryggen. Vad tiden går hör ni. När tröjnumret pensioneras hissas det av tradition upp i taket på hemmaarenan. Och där får det hänga. Så här ser det ut när Colorado spelar:

Jaha, det var där jag hängde mina badlakan.
Jaha, det var där jag hängde mina badlakan.

Det här existerar även i Sverige och SHL. Ibland pensioneras nummer för att hedra någon framstående spelare. Jag tror, att om ni går på någon match lite var som helst i Sverige, så märker ni att det oftast hänger ner siffror från taken. Alltså, nu slog det mig att förra inlägget också handlade om saker som hänger ner från taken. Det verkar vara något takrelaterat som rör sig i mitt huvud. Vi får väl se om trenden håller i sig.

Vad säger vi om det här då? Det känns ju som något ganska amerikanskt, gör det inte? Man kan riktigt föreställa sig hur stråkarna spelar medan badlakanen hissas upp i taket. Som i en film. Tack för lång och trogen tjänst liksom. Vördnadsfullt. Det säger också något om sportens betydelse. Ingen som jobbat trettio år på samma ställe, och dessutom varit bäst på jobbet, får ju sitt verktygsbälte eller sin jobbdator upphissad i taket. Det vore dock roligt.

Visst. Det är ett sätt att hedra en enskild spelare, att visa upp dennes betydelse för klubben. Men det är kanske framför allt ett sätt att manifestera och använda klubbens historia på ett fördelaktigt sätt. De upphissade tröjnumren signalerar något heligt och ouppnåeligt, bokstavligt och bildligt talat. Klubben vill att dess historia ska ses upp till och en viktig del i detta handlar om att skapa hjältar. Pensioneringen av tröjnumret hjälper till att upprätthålla hjältestatusen för kommande hockeygenerationer, vilket ska hjälpa klubben att åtnjuta respekt och inge känslan av att man ”varit med länge”. Filosofen Friedrich Nietzsche (ni vet han med mustaschen) hade kallat den här typen av historiebruk för monumentalistiskt, vilket betyder att historien används som förebild på ett ganska okritiskt sätt. Det är ändå lite fint i det här sammanhanget. Så här såg det ut när Börje Salming hedrades för några år sedan.

Nu verkar man ju ha bestämt sig för att det är så här man ska göra. Ok. Själv är jag lite mer progressiv i mitt synsätt och hade nog, om jag hade arbetat med sådant här, lobbat för andra sätt att hedra spelare och visa upp klubbens historia. Just nu kan jag inte komma på något, men jag kanske kan återkomma i ett senare inlägg? Tack för er förståelse. Nu ska jag duscha och sen åka till jobbet.

Vi hörs nästa vecka. På tisdag. Kram och trevlig helg!

sportbloggar.info

51. Hockeyn och den stora skärmen i mitten

Halloj!

Stort tack för all positiv respons på fredagens jubileumsblogg. Jag blev så glad. I övrigt mår jag bra. Annars då? Ja, förra veckans (och även helgens) stora snackis måste ha varit att Nobelpriset i litteratur gick till Bob Dylan. Jag har väl inga åsikter om det egentligen, men visst, roligt för honom. Kul när det går bra för andra. Enda gången hockeyn varit i kontakt med Nobelpriset borde varit 2013, när kanadensiskan Alice Munro tog hem litteraturpriset och landets presskår tyckte att det var som att vinna OS-guld i hockey. Stora ord, absolut. Speciellt i ett land där ishockeyn är religion.

Hör ni, jag hoppas att ni mår bra. Jag är ju mycket för detaljer när det gäller ishockeysport. Om ni någon gång besökt en arena för en ishockeymatch har ni säkert lagt märke till den stora (enorma) skärmen som hänger mitt över isen, nästan uppe i taket. Den här prylen kallas Jumbotron och när jag var liten gick snacket om att den vägde 30 ton. Som en fullastad SL-buss. Jag vet inte vem som levererade den siffran men jag såg på den tiden ingen anledning att betvivla informationen. I alla fall, jag tänkte kolla lite mer på den här stora TV’n. Hoppas det blir kul. Vi börjar med en bild. Så här kan den se ut:

Kanske ändå runt 30 ton?
Kanske ändå runt 30 ton?

Jag har hittills skrivit Jumbotron med stort J. Anledningen till det är att namnet faktiskt är ett registrerat varumärke. Japp, Jumbotron är en produkt som Sony började tillverka redan 1985. Men det är inget som görs anspråk på idag när ett flertal tillverkare tillverkar i princip samma produkt. När sådant inträffar brukar man tala om att varumärket har degenererats, vilket betyder att det blivit så pass allmänt att det tappat sin varumärkesstatus. Ungefär som termos, ursprungligen tillverkat av AG Thermos men som numera bara heter termos oavsett vem som tillverkat den. Sådan är produktutvecklingens gång. Hädanefter skriver jag jumbotron med litet J.

Så. Den jumbotron som syns på hockeyarenor är monterad i mitten av lokalen och har i regel skärmar åt alla håll. Fyra skärmar således. Men du ser den också på större konserter, då oftast i form av en jättestor TV-apparat. Det är ju bra om man köpt biljett till sin favoritartist, men råkat få platser längst bak i arenan eller till hälften bakom en pelare. Då är den stora skärmen en fin kompis. Jumbotronen kan du också hitta på stan med rullande reklambudskap. Historiskt sett har bildåtergivningen varit ganska lågupplöst, men numera används LED-teknik och det blir ju hur bra som helst. Knivskarp skärpa. Varje söm kan synas. Alltså, nu hittade jag lite information här. Japp, i realtid! Wikipedia säger att den största jumbotronen fanns i Rogers Centre i Toronto. Man spelar till exempel baseball där. Den här prylen var 10 meter hög och 33,5 meter bred. Man skulle kunnat ha den som garage om det inte vore för alla kretskort och bildrör. Jaja, den jumbotronen finns visst inte kvar. Men vad säger vi, 30 ton eller? 40? 400?

Förutom att visa repriser och närbilder har jumbotronen, i takt med den ständigt ökande kommersialiseringen av ishockeyn, fått en betydande roll i att prångla ut reklambudskap till den betalande publiken. Vanligt är också att den används som en så kallad kiss cam, där man helt enkelt zoomar in två intet ont anande (eller?) personer i publiken och inte släpper dem förrän de förenats i en puss. Till publikens jubel, förstås. Det här kallas underhållning.

Jag har ju så klart fina minnen av den 30 ton tunga jumbotronen i framförallt Globen. Efter att jag övervunnit skräcken för att den skulle ramla ner och krossa hela världen, hade jag ganska mycket nytta av den. Ishockey går ju himla fort ibland och jag uppskattade de gryniga reprisbilderna. Jaha, det var så målet gick till. Jaså, det var därför det blev utvisning. Jaja, det var därför det kom blod. 2012 fick Globen en ny jumbotron och inget blev sig likt igen. Enligt fastighetsägaren är den fyra gånger så stor som den tidigare.

Ja, det var väl det? Jag hoppas att det var roligt idag. Vi hörs igen på fredag!

Kram!

sportbloggar.info

50. Special: Hockeyn och kulturarvet

Hej!

Idag är det fredag och det är dags att publicera inlägg nummer 50. Det betyder att bloggen har överlevt i 25 veckor, alltså ett drygt halvår. Jag är stolt och nöjd med att ha lyckats hålla igång så pass länge. Men det är ju så himla kul. Hoppas att ni också tycker det. För övrigt mår jag bra efter en tuff vecka. Ser fram emot helg. Men nu kör vi, OK? Yes!

Följande text bygger på mina upplevelser av en uppsats jag skrev våren 2014. Det började med att jag åkte upp till Stockholm och sov en natt hos mina föräldrar. Morgonen därpå lånade jag deras bil och körde i nordvästlig riktning tills jag efter ett par timmar hamnade i Malung, Dalarna. OK. Varför åkte jag till Malung, Dalarna?

Som hockeyintresserad finns det bara ett svar. I Malung startade entreprenören Niss Oskar Jonsson företaget Jonssons Fabriker 1926. Företaget sprang direkt ur en sedan länge etablerad skinnindustri och en av de första produkterna blev mycket riktigt skridskoremmar i läder. Men snabbt breddades tillverkningen till att innefatta bland annat ridutrustning och tält. Verksamheten var till en början småskalig och utgick i huvudsak från bostaden i Grimsmyrheden. Men senare, och nu är vi i efterkrigstid, ökade man i storlek och produktionen kom att handla mer om ishockey och bandy. Faktiskt också plastbåtar. Och Jonssons Fabriker fick snabbt ett förkortat namn: JOFA.

Alla som spelar eller har spelat hockey, världen över, har kommit i kontakt med JOFAs produkter. Armbågsskydd, klubbor, handskar och skridskor. Kanske framförallt hjälmar. När jag kom till Malung våren 2014 var det dock inte för att undersöka en blomstrande industri. Nej, JOFA var nedlagt efter att de nya ägarna Reebok och Adidas några år tidigare bestämt sig för att flytta produktionen utomlands. Lokalen i Malung inhyste blott ett lager där ett mindre antal personer fortfarande arbetade. Men allt fanns ju kvar. Alla maskiner, alla mätinstrument. Några kontor.

Hjälmen på taket. Om nu himlen skulle ramla ner.
Hjälmen på taket. Om himlen skulle ramla ner. Foto: Jag.

Syftet med resan var att undersöka JOFA som ett industriellt kulturarv genom intervjuer och fältstudier. Inom kulturarvsforskningen finns ett tankemönster som går ut på att industrisamhället är på väg att spela ut sin roll, för att istället ersättas av det något mer diffusa kunskapssamhället. Industrisamhället, som ofta symboliseras av fabriksmiljöer, tillskrivs ofta en stor betydelse för glesbygdens välmående historiskt sett. Med samma logik har industrisamhällets avveckling bidragit till glesbygdens utarmning. Ni har väl inte missat Resten av Sverige på SVT? Helt OK serie, men kanske lite onyanserad emellanåt.

Jag var i Malung i två dagar och sov på ett vandrarhem en bit utanför byn. På två dagar hann jag äta pizza, handla på Hemköp, titta på en fin sjö och göra två intervjuer med tidigare JOFA-anställda. Den första var en man som tidigare varit både fabriksarbetare och tjänsteman. Den andra var en kvinna som arbetat i produktionen i 32 år men som nu hade ett utgående visstidskontrakt. Jag träffade mannen på hans kontor i JOFA-lokalen och kvinnan i hennes eget kök. Det blev två långa samtal om ditten och datten. Båda var överens om att åren med de nya ägarna varit påfrestande, även långt innan nedläggningen blev offentliggjord.

Jag fick även gå en rundvandring i lokalerna. Alltså, hur coolt? För det första: en enorm anläggning. För det andra: så häftig utrustning. Det pågick fortfarande småskalig produktutveckling (kunskapen fanns ju kvar) och det fanns supercoola mätinstrument för att säkerställa kvaliteten på prototyperna. En hel del hemligheter förstås. Nu när över två år har gått vet jag inte riktigt vad som finns kvar.

Något som däremot finns kvar är minnet efter JOFA. Mina båda informanter var överens om att inget kunde ta ifrån bygden dess historia. Mannen jag pratade med valde en trädmetafor för att beskriva situationen.

Det här är ju rötter som går långt ner i backen. Man har bara kapat av toppen, men stubben är kvar och ett rotsystem som går väldigt djupt.

Han menade att minnet skulle finnas kvar så länge fabriksbyggnaden fick stå kvar. Den var, och är, laddad med berättelser som går tillbaka i generationer. Alla som jobbat där och alla vars barn jobbat där. Har du växt upp i Malung har du jobbat på JOFA någon gång. Kvinnan jag pratade med hade goda minnen men den bittra avslutningen gjorde att hon ändå kände sig kluven. Skulle minnet på något sätt bevaras aktivt genom ett museum eller liknande?

Ibland tycker jag det. Och det är väl bra att det står där och att det finns något arbetstillfälle. Men ibland tycker jag att de bara borde lagt ner alltihop.

Ja, allt är inte guld. Men det finns en poäng jag vill lyfta fram. Kulturarv behöver inte vara något som utses av någon utomstående person eller kulturarvsorganisation. Kulturarv kan, och bör kanske, skapas underifrån. Av de som var med när det hände och där det hände. Och det är väl det som har hänt i Malung, antar jag. Människor minns och skapar sin verklighet genom förankring i dåtiden, nutiden och framtiden.

Precis som du och jag gör. Nu ska jag strax publicera detta alster. Trevlig helg så ses vi här nästa vecka! Mejla mig på john@hockeyrelaterat.se om du vill läsa uppsatsen i sin helhet.

Kram.

sportbloggar.info

49. Hockeyn och tejpen

Hallå gänget!

Jösses vilken helg va? Vi släppte ju EP i fredags och firade detta på Moriskan här i Malmö. Det eminenta bandet Ragata fick med en punkchock inleda kvällen och hade dessutom repat in en av våra låtar. Det var toppenkul. Tack alla som kom! Nu är vi tillbaka med en ny vecka. Tyvärr började den ganska regnigt och det var ju synd. Dock bra för svamptillväxten i skog och mark.

Hör ni, nu är nästan alla relevanta hockeyserier igång. Malmö Redhawks äter upp allt motstånd i SHL, SKA Sankt Petersburg gör väl detsamma i KHL och i SDHL-toppen fajtas Luleå och Linköping. NHL är sena som vanligt, men det blir väl lätt så när varje lag ska spela tvåhundra träningsmatcher och dessutom prova ut både kostymer och tjänsteflyg. Sedan drog väl World Cup ut på tiden också.

Jag skrev häromveckan en text om miljöarbete inom hockeyn. Den blev uppskattad och det tackar jag för. Vi har ju bara en planet. Mycket av texten handlade om kompositklubbor och dess olika användningsområden. Jag tänkte återknyta lite till klubborna, för nu när hockeyn går på TV så har jag fått tillfälle att studera dessa lite extra. Ni måste förstå att jag är mycket för små detaljer. Men men, i takt med att klubborna blir dussinvaror (de går ju sönder som tändstickor) blir det också intressant att fundera på hur spelarna egentligen hanterar sina pinnar. Kort sagt: hur tejpar folk egentligen sina klubbor? Jag har medelst datorns inbyggda ritverktyg skapat en illustration för de vanligaste varianterna:

klubbor

Ok, från vänster: Spelaren som antingen älskar att tejpa, eller älskar sin klubba. Vi börjar längst ut på bladet och arbetar oss inåt tills vi når en bra bit upp på skaftet. Hen vill förmodligen skydda sin klubba så mycket som möjligt genom att fullkomligt begrava den i tejp. Oklart om det hjälper. Här fordras en rejält tilltagen tejpbudget.

Nummer två: En vanlig variant. Tejpen täcker ungefär den yta som pucken kan förväntas landa på. Jag kan inte säga annat än att detta känns vettigt.

Nummer tre: Studentvarianten. Den här typen av skyddande tejp är inte helt billig och det ligger måhända i spelarens intresse att minska kostnaderna genom att bara tejpa längst ut på bladet. Jag får dock inte ihop ekvationen eftersom en elitspelare rimligen bör få tejpbehoven tillgodosedda, antingen gratis genom klubben eller genom rabatterat pris. Det finns kanske andra orsaker. Lättja?

Nummer fyra: Den obegripliga varianten. Tog tejpen slut? Varför lämnade hen annars toppen av bladet oskyddat? Det ska sägas att detta nog är det minst vanliga sättet att tejpa sin klubba, som studentvarianten fast tvärtom. Men jag har sett det, jag lovar. Det var en spelare i Rögle, tror jag.

Ja, ni ser, detta är ju en vetenskap. Jag avslutar med att posta en så kallad hey guys-video, alltså den typ av video där amerikanska män förklarar hur något går till och som alltid börjar med hälsningsfrasen hey guys. Här lär den amerikanska mannen oss att tejpa hockeyklubbor. Titta!

Sådärja. Men jag då? Jo, jag ska berätta. Jag spelar inte så himla mycket att jag behöver tejpa flera gånger i veckan, men absolut, jag har väl gått igenom de flesta faser i livet. Nu när stickorna är så dyra brukar jag hemfalla åt den första varianten, ni vet den med tejp ända upp på skaftet. Jag tror inte att det ger extra skydd, men det ger en känsla av extra skydd vilket kan vara nog så viktigt. Hur gör du? Mejla mig på john@hockeyrelaterat.se och berätta. Eller skriv något helt annat vetja!

Mina vänner, det var allt för idag. Jag återkommer på fredag med inlägg nummer 50. Vem hade trott det i april? Inte jag, nej.

Kram!

sportbloggar.info

48. Hockeyn och den där orgeln

Hej kamrater!

Hoppas allt är bra. Jag har det bra även om det har varit lite mycket på sistone. I mitt övriga liv har jag den senaste tiden mest ägnat mig åt att knega och repa med rockbandet. Vi släpper ny EP idag och ikväll firar vi detta med att skaka om Moriskan här i Malmö. Fri entré, på scen 22.00. Nu vet ni det och därmed går jag vidare i texten. Fast jag släpper inte musiken. Jag ska idag skriva om den professionella ishockeyns alldeles egna instrument. Orgeln!

Ni som besökt en professionell ishockeymatch har sannolikt nynnat med i den där ”sjunga upp”-sången som ljuder ur högtalarna under spelavbrotten, mellan reklamjinglar och övriga radiohits. Har du glömt den eller kanske aldrig hört den? Bara lugn. Undertecknad har dammsugit Youtube och hittat en mycket pedagogisk video, så att du kanske till och med kan spela den själv:

Den är bra, visst? Stämningsfull. Det finns lite varianter på samma melodi. Olika tempon och fraseringar. Men grunden är alltid densamma. Börja lågt och jobba uppåt, avsluta med en liten trudelutt. Orgeln har liksom en naturlig plats på ishockeyarenorna. Nu för tiden är det vanligt att det mesta av musiken är förinspelad, men tittar vi på NHL så är det fortfarande vanligt med anställda organister på arenorna. De sitter gärna lite avskilt, ofta högt upp på läktaren, där de har god överblick och kan känna av stämningen. De är liksom hockeyns DJ’s. Fast lite i hemlighet. Dagens DJ’s turnerar ju runt jorden i privatjet och säljer ut arenor. Hockeyns DJ’s är liksom resident och betydligt mer privata. Ingen kändishysteri, inga autografer, inga selfies, inga skandaler. Eller?

Jag har ju som vanligt gjort en del research på det här ämnet. Och nu skulle jag vilja dela med mig. Det är ju nämligen så, att det finns ett helt gäng organister på NHL-arenorna och det kanske kunde vara kul med en liten inblick i deras situation. Ja, visst, kör! Ok. En heter Pete Cannarozzi och jobbar på Prudential Center i New Jersey, USA. Japp, han är alltså stationerad på New Jersey Devils hemmaarena. Där har han jobbat sedan 2001. Här är en närmare presentation!

I videon framgår en bild av hockeyorganisterna som ett viktigt inslag i den pågående matchen. Pete Cannarozzi är något av en kändis och varje gång han filmas på jumbotronen (mer om den en annan gång) stiger jublet i arenan. Så, visst, lite kändishysteri är det väl. Och säkert några autografer och selfies också. Men jag har inte lyckats hitta några skandaler. Det är ju skandal! Vad ska jag nu skriva om?

Haha, det är lugnt. Jag har mer. När jag undersökt ämnet och tagit del av organisternas egna upplevelser, berättar de ofta om hur livemomentet tycks förbrylla åskådarna. Va, spelar du på riktigt? Jag trodde orgeln var förinspelad! Det är ju så klart inget konstigt. Den som besöker en ishockeymatch slås kanske inte av tanken på att det sitter någon där uppe och faktiskt spelar alla dessa melodier med sina bara händer. Särskilt inte när de har så flinka fingrar som Mike Kenney, organist för Vancouver Canucks. Bra fart där!

Organisterna behöver tänka på några saker under sitt arbetspass. De måste, på riktigt DJ-manér, kunna känna av stämningen och anpassa musiken. De får heller inte sväva iväg och glömma bort att det ska vara tyst när pucken släpps och spelavbrottet är över (mycket viktigt). Och så måste de förstås sitta bra så att de inte får ont i sina ryggar. Det sista kom jag på själv.

När jag spelade hade vi ingen organist. Däremot hade vi en schysst CD-spelare i sekretariatet. Vår inmarschlåt (inskridskolåt?) var Baha Men’s gamla hit Who Let The Dogs Out. Först tänkte jag posta videon till den, som en avslutning, men den är så förbannat dålig och dessutom fylld av tveksamma stereotypiseringar. Så, vi hoppar det.

Tack för att ni läste!

Och, trevlig helg!

sportbloggar.info

47. Hockeyn och maskoten

Haj!

Jag har insett att jag varierar mig dåligt gällande hälsningsfraser. Men vad ska jag göra? Nu bytte jag en vokal så att det blev ”haj” istället för ”hej”. Lite skånskt. Nästa gång kanske jag säger ”hellå” istället för ”hallå”. Sedan finns det ju lite tuffare alternativ, så som ”tjena” eller ”tja”. Men jag vill ju behålla någon slags mogenhet här. Vi får se hur det blir framöver. Idag är det tisdag och jag vill passa på hälsa alla välkomna till min alldeles egna plattform här på Internet. Hockeyrelaterat, avsnitt 47.

Jag har ju tidigare skrivit om djurens inblandning i ishockeyn. Ja, inte att djuren tar över på så sätt, utan att människorna som utformar klubbars estetik ofta utgår från djur. Pittsburgh Penguins, Chicago Blackhawks, San Jose Sharks med flera. Läs mer i det här gamla inlägget! Grejen är, att det slutar inte där. Förutom tröjor, kepsar och… hoppborgar, finns det en annan viktig figur  som används för att ytterligare utmärka klubben. Jag talar om maskoten.

I stort sett alla lag använder någon form av maskot. Ibland är den liten och får plats jämte målvaktens vattenflaska på målburens tak. Men oftast, och särskilt i NHL, är den utformad som en stor dräkt i vilken en vanlig människa får plats. Människan ska, iförd dräkten och ett par skridskor, röra sig över isen under spelavbrott och ägna sig åt publikfrieri. Här har vi alltså en maskot. Gemensamt för de flesta människostyrda maskotarna är att de oftast har ett namn, ofta (men inte alltid) på något vis anspelat på klubbens namn. Maskoten ska kunna trilla, göra volter och bete sig allmänt larvigt och på så sätt riva ned applåder från åskådarna. De flesta maskotar förefaller vara av manligt kön men det är lite oklart.

Den människostyrda maskotens historia började 1983 med Calgarys Harvey the Hound.

Harvey. The Hound.
Harvey. The Hound.

Sedan har det, så att säga, rullat på. Det finns flera som är roliga och lite obehagliga. Colorado Avalanche hade länge en figur som hette Howler the Yeti. Som han Yeti, ni vet, snömannen i Tintin. Den var sedermera inblandad i en händelse 1999, då en Chicago Blackhawks-supporter hävdade att maskoten (eller ja, människan i den) hade misshandlat henne med skador på mage och armar som följd. Jag har inte riktigt lyckats bringa mer klarhet i detta, men det sägs att denna händelse ledde till att Colorado valde att pensionera Howler the Yeti.

En personlig favorit hos undertecknad är Boomer the Cannon, en ganska oförarglig figur som sedan 2010 representerar Columbus Blue Jackets. Jag tycker att de har lyckats ganska väl med designen av detta… djur? Väsen?

Helt enkelt kanon.
Helt enkelt kanon. Foto: Michael Miller

När jag som ung grabb gick på Djurgårdens matcher i Globen hade de en maskot som hette Snowy. Jag har inte lyckats hitta någon bild på den, men det är enkelt att beskriva varelsen. Det var en snögubbe med blå hjälm. Inuti fanns en människa som måste haft en vedervärdig upplevelse, eller vad vet jag? Det kanske var trevligt där inne. Men jag tänker mest på värmen. Globen var (och är) en varm arena vilket inte bara gör isen mjuk, utan också bör innebära vissa problem för maskotmänniskorna. Snowy brukade åka runt, runt på isen. Veva med armarna mot publiken. Sedan avslutades åkturen med att maskoten liksom voltade över sargen och in i något av båsen. Jag minns att det såg ut att göra ont, men Snowys ansiktsuttryck var liksom fastlåst i ett fånigt leende och avslöjade ingen smärta. Efter volten in i båset fortsatte spektaklet ut bland publiken.

Den här videon är något år gammal men här får ni chansen att se alla NHL’s aktiva maskotar. På en och samma gång. Smart va? Det hade kanske räckt med att visa den här videon. Utan en massa text. Men det hoppas jag inte att ni tycker.

Därmed säger jag tack och hej. Trevlig vecka!

Kram.

sportbloggar.info