49. Hockeyn och tejpen

Hallå gänget!

Jösses vilken helg va? Vi släppte ju EP i fredags och firade detta på Moriskan här i Malmö. Det eminenta bandet Ragata fick med en punkchock inleda kvällen och hade dessutom repat in en av våra låtar. Det var toppenkul. Tack alla som kom! Nu är vi tillbaka med en ny vecka. Tyvärr började den ganska regnigt och det var ju synd. Dock bra för svamptillväxten i skog och mark.

Hör ni, nu är nästan alla relevanta hockeyserier igång. Malmö Redhawks äter upp allt motstånd i SHL, SKA Sankt Petersburg gör väl detsamma i KHL och i SDHL-toppen fajtas Luleå och Linköping. NHL är sena som vanligt, men det blir väl lätt så när varje lag ska spela tvåhundra träningsmatcher och dessutom prova ut både kostymer och tjänsteflyg. Sedan drog väl World Cup ut på tiden också.

Jag skrev häromveckan en text om miljöarbete inom hockeyn. Den blev uppskattad och det tackar jag för. Vi har ju bara en planet. Mycket av texten handlade om kompositklubbor och dess olika användningsområden. Jag tänkte återknyta lite till klubborna, för nu när hockeyn går på TV så har jag fått tillfälle att studera dessa lite extra. Ni måste förstå att jag är mycket för små detaljer. Men men, i takt med att klubborna blir dussinvaror (de går ju sönder som tändstickor) blir det också intressant att fundera på hur spelarna egentligen hanterar sina pinnar. Kort sagt: hur tejpar folk egentligen sina klubbor? Jag har medelst datorns inbyggda ritverktyg skapat en illustration för de vanligaste varianterna:

klubbor

Ok, från vänster: Spelaren som antingen älskar att tejpa, eller älskar sin klubba. Vi börjar längst ut på bladet och arbetar oss inåt tills vi når en bra bit upp på skaftet. Hen vill förmodligen skydda sin klubba så mycket som möjligt genom att fullkomligt begrava den i tejp. Oklart om det hjälper. Här fordras en rejält tilltagen tejpbudget.

Nummer två: En vanlig variant. Tejpen täcker ungefär den yta som pucken kan förväntas landa på. Jag kan inte säga annat än att detta känns vettigt.

Nummer tre: Studentvarianten. Den här typen av skyddande tejp är inte helt billig och det ligger måhända i spelarens intresse att minska kostnaderna genom att bara tejpa längst ut på bladet. Jag får dock inte ihop ekvationen eftersom en elitspelare rimligen bör få tejpbehoven tillgodosedda, antingen gratis genom klubben eller genom rabatterat pris. Det finns kanske andra orsaker. Lättja?

Nummer fyra: Den obegripliga varianten. Tog tejpen slut? Varför lämnade hen annars toppen av bladet oskyddat? Det ska sägas att detta nog är det minst vanliga sättet att tejpa sin klubba, som studentvarianten fast tvärtom. Men jag har sett det, jag lovar. Det var en spelare i Rögle, tror jag.

Ja, ni ser, detta är ju en vetenskap. Jag avslutar med att posta en så kallad hey guys-video, alltså den typ av video där amerikanska män förklarar hur något går till och som alltid börjar med hälsningsfrasen hey guys. Här lär den amerikanska mannen oss att tejpa hockeyklubbor. Titta!

Sådärja. Men jag då? Jo, jag ska berätta. Jag spelar inte så himla mycket att jag behöver tejpa flera gånger i veckan, men absolut, jag har väl gått igenom de flesta faser i livet. Nu när stickorna är så dyra brukar jag hemfalla åt den första varianten, ni vet den med tejp ända upp på skaftet. Jag tror inte att det ger extra skydd, men det ger en känsla av extra skydd vilket kan vara nog så viktigt. Hur gör du? Mejla mig på john@hockeyrelaterat.se och berätta. Eller skriv något helt annat vetja!

Mina vänner, det var allt för idag. Jag återkommer på fredag med inlägg nummer 50. Vem hade trott det i april? Inte jag, nej.

Kram!

sportbloggar.info

En reaktion på ”49. Hockeyn och tejpen”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *