50. Special: Hockeyn och kulturarvet

Hej!

Idag är det fredag och det är dags att publicera inlägg nummer 50. Det betyder att bloggen har överlevt i 25 veckor, alltså ett drygt halvår. Jag är stolt och nöjd med att ha lyckats hålla igång så pass länge. Men det är ju så himla kul. Hoppas att ni också tycker det. För övrigt mår jag bra efter en tuff vecka. Ser fram emot helg. Men nu kör vi, OK? Yes!

Följande text bygger på mina upplevelser av en uppsats jag skrev våren 2014. Det började med att jag åkte upp till Stockholm och sov en natt hos mina föräldrar. Morgonen därpå lånade jag deras bil och körde i nordvästlig riktning tills jag efter ett par timmar hamnade i Malung, Dalarna. OK. Varför åkte jag till Malung, Dalarna?

Som hockeyintresserad finns det bara ett svar. I Malung startade entreprenören Niss Oskar Jonsson företaget Jonssons Fabriker 1926. Företaget sprang direkt ur en sedan länge etablerad skinnindustri och en av de första produkterna blev mycket riktigt skridskoremmar i läder. Men snabbt breddades tillverkningen till att innefatta bland annat ridutrustning och tält. Verksamheten var till en början småskalig och utgick i huvudsak från bostaden i Grimsmyrheden. Men senare, och nu är vi i efterkrigstid, ökade man i storlek och produktionen kom att handla mer om ishockey och bandy. Faktiskt också plastbåtar. Och Jonssons Fabriker fick snabbt ett förkortat namn: JOFA.

Alla som spelar eller har spelat hockey, världen över, har kommit i kontakt med JOFAs produkter. Armbågsskydd, klubbor, handskar och skridskor. Kanske framförallt hjälmar. När jag kom till Malung våren 2014 var det dock inte för att undersöka en blomstrande industri. Nej, JOFA var nedlagt efter att de nya ägarna Reebok och Adidas några år tidigare bestämt sig för att flytta produktionen utomlands. Lokalen i Malung inhyste blott ett lager där ett mindre antal personer fortfarande arbetade. Men allt fanns ju kvar. Alla maskiner, alla mätinstrument. Några kontor.

Hjälmen på taket. Om nu himlen skulle ramla ner.
Hjälmen på taket. Om himlen skulle ramla ner. Foto: Jag.

Syftet med resan var att undersöka JOFA som ett industriellt kulturarv genom intervjuer och fältstudier. Inom kulturarvsforskningen finns ett tankemönster som går ut på att industrisamhället är på väg att spela ut sin roll, för att istället ersättas av det något mer diffusa kunskapssamhället. Industrisamhället, som ofta symboliseras av fabriksmiljöer, tillskrivs ofta en stor betydelse för glesbygdens välmående historiskt sett. Med samma logik har industrisamhällets avveckling bidragit till glesbygdens utarmning. Ni har väl inte missat Resten av Sverige på SVT? Helt OK serie, men kanske lite onyanserad emellanåt.

Jag var i Malung i två dagar och sov på ett vandrarhem en bit utanför byn. På två dagar hann jag äta pizza, handla på Hemköp, titta på en fin sjö och göra två intervjuer med tidigare JOFA-anställda. Den första var en man som tidigare varit både fabriksarbetare och tjänsteman. Den andra var en kvinna som arbetat i produktionen i 32 år men som nu hade ett utgående visstidskontrakt. Jag träffade mannen på hans kontor i JOFA-lokalen och kvinnan i hennes eget kök. Det blev två långa samtal om ditten och datten. Båda var överens om att åren med de nya ägarna varit påfrestande, även långt innan nedläggningen blev offentliggjord.

Jag fick även gå en rundvandring i lokalerna. Alltså, hur coolt? För det första: en enorm anläggning. För det andra: så häftig utrustning. Det pågick fortfarande småskalig produktutveckling (kunskapen fanns ju kvar) och det fanns supercoola mätinstrument för att säkerställa kvaliteten på prototyperna. En hel del hemligheter förstås. Nu när över två år har gått vet jag inte riktigt vad som finns kvar.

Något som däremot finns kvar är minnet efter JOFA. Mina båda informanter var överens om att inget kunde ta ifrån bygden dess historia. Mannen jag pratade med valde en trädmetafor för att beskriva situationen.

Det här är ju rötter som går långt ner i backen. Man har bara kapat av toppen, men stubben är kvar och ett rotsystem som går väldigt djupt.

Han menade att minnet skulle finnas kvar så länge fabriksbyggnaden fick stå kvar. Den var, och är, laddad med berättelser som går tillbaka i generationer. Alla som jobbat där och alla vars barn jobbat där. Har du växt upp i Malung har du jobbat på JOFA någon gång. Kvinnan jag pratade med hade goda minnen men den bittra avslutningen gjorde att hon ändå kände sig kluven. Skulle minnet på något sätt bevaras aktivt genom ett museum eller liknande?

Ibland tycker jag det. Och det är väl bra att det står där och att det finns något arbetstillfälle. Men ibland tycker jag att de bara borde lagt ner alltihop.

Ja, allt är inte guld. Men det finns en poäng jag vill lyfta fram. Kulturarv behöver inte vara något som utses av någon utomstående person eller kulturarvsorganisation. Kulturarv kan, och bör kanske, skapas underifrån. Av de som var med när det hände och där det hände. Och det är väl det som har hänt i Malung, antar jag. Människor minns och skapar sin verklighet genom förankring i dåtiden, nutiden och framtiden.

Precis som du och jag gör. Nu ska jag strax publicera detta alster. Trevlig helg så ses vi här nästa vecka! Mejla mig på john@hockeyrelaterat.se om du vill läsa uppsatsen i sin helhet.

Kram.

sportbloggar.info

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *