63. Hockeyn och kaffet

Tjo!

Jag är tillbaka igen. Det känns som om det gått lång tid sedan jag sist skrev. Men det har ju bara varit helg, precis som vanligt. Jag har fixat nya vinterdäck. Och i söndags, på första advent, vandrade vi runt i Ystad. Inte alls dumt. Här på sajten har förresten en ny flik tillkommit: Konsultverksamhet. Finns i menyn. Där kan ni läsa lite mer om vad jag är bra på. Se, det var det. Nu rullar vi Hockeyrelaterat avsnitt 63.

Har ni fått ert morgonkaffe än? Jag fick mitt i vanlig ordning klockan 07.00. En mörkrost från Zoegas. Det är ju den vi kör med här hemma. Zoegas, Skånes kanske stoltaste varumärke. Nu för tiden vet jag ju en hel massa om kaffe. Men när jag precis hade flyttat hemifrån, jag var väl runt 20, ja då visste jag bara om en kaffesort och det var Löfbergs Lila. Och skälet till detta var att jag hade spenderat det tidiga 2000-talet framför TV’n med att se värmlänningarna i Färjestad spela ungefär alla SM-finaler i ishockey. Fullständig dominans. De spelade då i lila/gula tröjor och deras hemmaarena hette Löfbergs Lila Arena. Japp, ni har säkert klurat ut det: Löfbergs Lila var alltså Färjestads huvudsponsor. Men hur började den grejen egentligen? Hur och när blev Färjestad ett kaffelag?

Först bör man säga att Löfbergs Lila har hängt med länge. Redan 1906 grundades företaget i Karlstad och har än idag sitt huvudkontor där, även om många av produktionsanläggningarna finns utomlands. Sedan 1989 har man sponsrat Färjestad och därigenom blivit oerhört starkt förknippade med klubben. Det är förvisso inte ovanligt att det blir så när samarbeten håller i sig så pass länge, särskilt inte i sportens värld. Det har ju varit nästan likadant i Gävle, eller hur? Gävlelaget Brynäs hade en riktigt tajt relation med Gevalia ett tag, men jag själv fattade aldrig att Gevalia var ett kaffefabrikat. När du får oväntat besök-reklamerna trodde jag länge kom från ett försäkringsbolag och handlade om inbrott. Ouppmärksamt av mig.

Löfbergs Lila då, ja, man skulle kunna tro att Färjestad är den enda klubben som någonsin uppträtt i deras något intressanta färgkombo. Men faktum är att självaste Djurgården tecknade ett huvudsponsoravtal med kaffejätten redan 1959. Då blev Löfbergs Lila för övrigt det första företaget någonsin att sponsra ett svenskt hockeylag. Stort! Samarbetet med Djurgården höll faktiskt i sig ända tills Färjestad tog över stafettpinnen. Eller sponsorpinnen. Man får säga vad man vill.

Gult å lila, precis som kaffe. Foto: Bildbyrån (från Wikipedia)
Gult å lila, precis som kaffe. Foto: Bildbyrån (från Wikipedia)

Det började med tröjsponsringen och så fortsatte det ganska länge. Arenanamnet kom senare. Den gamla arenan, en tvättäkta islada från 1967, hette för enkelhetens skull Färjestads ishall och det var inte förrän den revs som den nya, coola Löfbergs Lila Arena kunde byggas. 2001 var året. Med en kapacitet på 8250 hockeyåskådare är den en av landets största hockeyarenor. Läs gärna mer om ishallarnas utveckling i det här inlägget!

Från och med 2015 kapade företaget färgbeteckningen och heter numera bara Löfbergs. Som en naturlig följd av detta heter arenan helt enkelt Löfbergs Arena. Färjestad spelar inte längre i lila/gult utan i grönt. Allt har sin tid. För mig kommer Löfbergs alltid att vara förknippat med mitt värmländska arv. Jag har oerhört många släktingar i Värmland och jag har sett många Löfbergs Lila-termosar i mitt liv. Kunde man inte vinna sådana på Bingolotto? Eller har jag hittat på det? Skriv till mig på john@hockeyrelaterat.se om du antingen kan bekräfta eller dementera. Eller om du har något helt annat ärende. Jag blir glad av e-post och kommentarer.

Hoppas att er tisdag blir härlig! Må solen skina över er.

Kram!

62. Hockeyn och nykomlingarna

Hallå där!

Kul att se er här på sajten. Hoppas ni ska trivas. Om det är första gången så vill jag så klart hälsa er välkomna till Hockeyrelaterat, en blogg om hockey och allt däremellan. Undrar ni vem jag är? Förstår det. Jag heter John och vill ni veta mer om mig (väldigt mycket mer) så rekommenderar jag att ni surfar in och läser mitt födelsedagsinlägg som kom ut i somras. Det handlade nämligen om mig. Bara mig. Men nog om det. Idag är det fredag och jag ska fördjupa mig i känslan av att vara ny på jobbet.

För det är ju de flesta några gånger i livet. Det är mycket att ta in och ibland blir det fel direkt. Man kanske går av bussen en hållplats för sent eller råkar ställa sin bil på det som råkar vara chefens parkeringsplats. Sen fattar man inte hur kaffemaskinen funkar och överlag känner man sig kanske som en liten belastning för alla andra. I alla fall i början. Man skulle kunna tro att hockeyns värld är lättare att komma in i, hockey som hockey liksom, det är väl bara att byta om och rocka loss? Mja, om det vore så enkelt. Att vara ny i ett herrhockeylag på högsta nivån kan faktiskt vara rätt kämpigt. Jag har gjort lite research och kan avslöja en del.

Så, vad sägs om rookie dinner? Det är ett urgammalt teambuildingknep bland NHL-lag som betyder att den som är rookie, alltså nykomling, vid ett tillfälle ska bjuda hela laget på middag. Företrädesvis på den dyraste restaurangen i stan. Det brukar då höra till att de äldre spelarna slår på stort, med hummer och champagne och ja, hela batteriet liksom. Snällt. Om det råkar vara så att laget innehåller flera rookies så delas notan mellan dessa. Men är man ensam, vilket man ofta är, ja då är det bara att hala fram kortet och blunda. Och vips är man en del av laget riktigt. Jajemen. Så här skulle man haft det på sitt vanliga kneg. Eller?

Andra saker som befäster NHL-nykomlingens status: sämsta platsen i spelarbussen, bära alla vattenflaskor, samla in puckar efter träningen, plus lite annat småjobbigt som de äldre spelarna inte vill ta tag i. Alltså, det är nog lite grann som att turnera som förband till ett band som hållit på lite längre och har några fler plattor ute, utan att för den sakens skull vara särskilt mycket bättre musiker. Lite sämre ljud, lite mer att bära och lite kortare soundcheck. Typ så är det nog att vara rookie i NHL. Men man får väl jobba sig uppåt.

Det här är ju en grabbig grej och antagligen rätt harmlöst egentligen. En nykomling är förhoppningsvis förberedd på att det är kämpigt i början. Dessutom har man det rätt bra ändå. Man är omgiven av kompetent folk och har säkert ett bra boende också. Men en del av mig tycker att det är förbannat beklämmande att dessa grejer finns. Det är väl min allergi mot maktutövande som spökar. Jag hade med stor sannolikhet aldrig funnit mig i att knyta någon kollegas skor eller hämta kaffe åt chefen. Det är ju knepigt som det är att vara ny på jobbet, eller hur? Precis som jag nämnde i början av texten.

Det verkar som om grabbar i lagsporter har andra regler. Må så vara. Hoppas bara alla är nöjda i slutändan. För om man lyckas klamra sig fast och dessutom gör riktigt bra ifrån sig på isen, finns chansen att man efter säsongen belönas med Calder Memorial Trophy som är priset för årets rookie. Utmärkelsen har fått sitt namn efter Frank Calder som var NHL’s president (japp, som i MC-klubbarna) åren 1917-1943. Peter Forsberg vann den på 1990-talet. Och häromnågraårsen vann en annan svensk, Gabriel Landeskog. Ok, jag googlade: det var 2012. Han var den hittills yngste någonsin. Gratulerar i efterskott!

Landeskog har förmodligen både bjudit på middag och samlat in puckar.
Landeskog, förmodligen ruinerad på krogen vid något tillfälle.

Så, nu börjar jag känna mig färdig. Hoppas att ni har tyckt om dagens blogg. Nästa text släpps på tisdag och sen bara fortsätter allt. Som vanligt. Nu tar jag helg, gör det du också.

Kram!

61. Hockeyn och papporna

Hej alla!

Hoppas allt är bra med er. Själv har jag haft en skön helg i huvudstaden. Tillika hemstaden. Jo, Stockholm är fint, även om det är lite körigt nu med Slussen och allt. Men man behöver ju inte alltid vara just där. Förresten vill jag tacka alla för responsen på texten i fredags, det var roligt att den landade fint. Jag har ännu inte fått några mejl från missförstådda golfare så kanske var jag inte helt fel ute trots allt. Glädjande! Men nu tror jag att det är dags att rulla vinjetten och sväva ut i text nummer 61. Jag hoppas att ni ska tycka om den också.

Alla som på något vis ägnat sig åt ungdomsidrott har träffat dem, eller åtminstone hört, sett eller läst om dem. Vilka då? Jo. Föräldrarna. Titt som tätt nås vi av tidningsartiklar där någon (manlig) förälder engagerat sig lite väl mycket i sitt barns idrottsutövande, med okvädningsord eller ibland ren rasism som resultat. Så här kommer det förmodligen alltid att vara och det är förstås beklagligt. Senast var det visst någon fotbollspappa som råkade i luven på domaren så till den grad att det blev ett himla liv med benbrott och svarta rubriker. Våld igen alltså? Javisst. Men nej, detta är inte en fjärde text om våld (den lär nog komma tids nog), utan det jag tänkte nysta i är på vilket sätt synen på föräldrar har förändrats genom hockeyhistorien.

När jag skrev min masteruppsats om ishockeyns maskulinitetsideal och hur dessa förändrats över tid, fann jag i källmaterialet en massa andra saker som intresserade mig. Vissa saker kom inte med alls och vissa saker behandlades bara ytligt, men vissa saker har jag helt enkelt sparat för typ sådana här tillfällen. Ett sidospår var på temat ishockeyfostran. 1974 lanserade Svenska Ishockeyförbundet en utbildningsvideo med syfte få ordentlig fart på utvecklingen av toppspelare i Sverige. Filmens skapare, en man vid namn Lars Söderholm, fick gott om utrymme att bedriva marknadsföring i Tidningen Hockey.

Söderholm lade ut texten där han bedyrade vikten av att satsa hårt i unga år. Storklubbarna behövde fånga upp talanger tidigt. Dåvarande praxis på runt 15 år föreslog Söderholm skulle ändras till 8-10 år, eftersom spelarna då var mer formbara. Börjar man rekrytera spelare för sent är det svårt att fostra dem rätt. För att inte talanger skulle ”förstöras” var det viktigt att alla fick rätt träning. Därför vände sig Söderholm direkt till landets alla hockeypappor och uppmanade dem att ta ett steg tillbaka i sina söners hockeyfostran. Spelarna skulle lära sig ishockey av kvalificerade tränare och inte av sina pappor. Annars kunde det gå käpprätt åt skogen, enligt Lars:

”’Pappan’ kanske har läst att det är bra med styrketräning för landslaget och sätter igång med detta även med dessa små, vilket kan få katastrofala följder. Eller hur många gånger ser man inte småpojkar som före en match kör starter och stopp med förödande muskelhämmande effekt som resultat”.

Låt vara att ishockeyn professionaliserades rejält under framför allt senare delen av 1970-talet. Och visst, det tidigare amatöridealet spelade ut sin roll i takt med att svensk ishockey satsade för att bli bättre. Men nog måste Lars Söderholms idéer om att ”ta ett steg tillbaka” ändå ha varit lite överdrivna, även om de på många sätt var talande för de strömningar som präglade ishockeyn vid den här tiden. Så hur gick det då? Jag var ju själv igång med min egen hockeykarriär ungefär 20 år senare och i min generation var det inte ovanligt att föräldrar var just både tränare och föräldrar på samma gång. De gick tränarkurser och hade koll på läget, samtidigt som de var professionella nog att inte favorisera sina egna barn – åtminstone inte alltför uppenbart. Vem vet, kanske tänkte aldrig Lars Söderholm på att man kunde vara både tränare och förälder på samma gång? Vi får aldrig veta.

I det fallet tror jag inte att det var föräldrarnas engagemang som gjorde att våra proffskarriärer uteblev. Det berodde nog mer på oss själva. Motsättningen mellan föräldraskap och hockeyfostran kanske aldrig har funnits på riktigt? Och för att återknyta till första stycket så är det väl inte jätteovanligt att föräldrar ”vet bäst” och ibland går till överdrift, men det behöver ju inte vara så.

Till sist ett aktuellt exempel: Nu har Helsingborg förvisso åkt ur Allsvenskan, men ändå, laget tränades ju länge av pappa Henrik Larsson medan sonen Jordan sprang runt på planen och gjorde alla mål. Uppenbarligen fungerar det ju (nästan) på högsta nivån, i alla fall i fotbollens värld. Eller borde Henke ”tagit ett steg tillbaka”?

Vad tror ni? Mejla mig och berätta eller använd kommentarsfältet. Vi skulle kunna göra detta till en fin diskussion. Jag hoppas annars att du får en trevlig tisdag.

Kram!

60. Hockeyn och golfen

Hej mina vänner!

Jag hoppas att ni mår bra. Ja, jag vill att ni ska må bra. Det gör jag, även om jag är sagolikt trött. Men innan jag vilar mig ska jag se till att få ut dagens blogg. Nummer 60. Jisses. Alltså, det är så roligt att få hålla på med detta. När jag började trodde jag inte att ämnena skulle räcka längre än till kanske 20 inlägg, men till min stora glädje har varje text visat sig fungera som inspiration till nästa… och nästa… och nästa. Även om jag i någon mån är självgående tar jag givetvis gärna emot tips på ämnen att beröra. Välkommen att e-posta mig på john@hockeyrelaterat.se. Det kan du så klart göra i helt andra ärenden också. Kritik, beröm, samarbeten och musiktips. Allt genom samma mejladress. Nu kör vi.

I samband med att ishockeylag på hög nivå avslutat säsongen, antingen genom att ha blivit utslagna eller genom att ha vunnit högsta vinsten, brukar man ofta höra/läsa frasen nu börjar golfsäsongen. Frasen fungerar som ett uttryck för att det är hög tid att kliva ut ur ishallen och istället omfamna den förhoppningsvis vårlika grönskan. Läka ihop efter en lång och tuff säsong. Ta semester. Men frasen ska även tolkas bokstavligt. Det är helt otroligt hur många ishockeyspelare som också spelar golf. I somras svämmade mitt Instagram-flöde över av golfande hockeyproffs. De gulliga katterna försvann helt i bruset. Men varför är golf så viktigt för hockeyspelare? Kolla bara på Chicagocentern Jonathan Toews. Vilken stjärna, till och med på golfbanan!

Jag spelar förvisso inte golf själv, har faktiskt aldrig provat, men jag har fått en ganska naturlig förklaring berättad för mig angående golf och hockey. Sättet att hantera en golfklubba ska nämligen inte vara helt olikt sättet att hantera en ishockeyklubba. På så vis påminner de tekniska detaljerna om varandra, något som så klart kan vara ett nog så gott skäl till att hålla på med golf om somrarna. Man måste ju hålla igång muskelminnet. Jo, jag tror absolut på den förklaringen. Och ja, först nu inser jag det märkliga i att jag just nu bloggar om golf och dessutom har mage att presentera tekniska slutsatser… utan att jag så mycket som besökt en golfbana. Men det är okej va? Hoppas det. Mejla gärna lite kritik annars.

Men okej, det finns så klart ett annat skäl till att hockey och golf hör ihop och där är jag betydligt mer påläst. Det handlar om klass. Både golf och ishockey är historiskt sett att betrakta som societetssporter. När ishockeyn kom till Sverige fick den först fäste i storstädernas översta samhällsskikt. I takt med efterkrigstidens ökade välstånd kom sedan fler kommunala anläggningar att byggas, vilket innebar en slags demokratisering. Ishockeyn kom då närmare en större del av befolkningen och blev så småningom en av landets mest populära sporter. Mer om det i det här gamla inlägget! Men, trots demokratiseringen råder det ingen som helst tvekan om att ishockeyn först och främst är en sport för medelklassen och uppåt. Fortfarande. Även om alla, i linje med idrottsrörelsens mål, ska vara välkomna att delta.

Golfen har väl inte riktigt haft samma resa, men har ju också haft andra förutsättningar. Det råder också delade meningar om huruvida det egentligen är en sport. Historiskt sett har golf fungerat dels som avkoppling för de mer bemedlade människorna, dels som ett viktigt tillfälle för att knyta affärskontakter under sansade former. Även om sporten idag utövas av hundratusentals människor i olika samhällsklasser, finns överklassladdningen kvar. Det gäller allt från strikta krav på klädsel till att faktiskt kunna ta sig tid till att gå 18 hål mitt i veckan. Plus hela avkopplingsgrejen. Nej, golf är nog inte för alla. Men inte bara det. Kopplingen till idrottsrörelsen är nämligen intressant på det viset att golf inte presenteras som en ”vanlig” sport, så som exempelvis ishockey och fotboll. Istället är golfen en ”specialidrott”, sorterad under Svenska Golfförbundet (SGF) som i sin tur är ett specialidrottsförbund. Jojomen, nog är golfen allt lite speciell. Lika delar avkoppling som sport. Sedan är det så klart tiden på året som gjort golfen så poppis bland hockeyspelare. Golf är ju en sommaraktivitet vilket gör det svårt för exempelvis fotbollsspelare att vara med, då deras säsong är i full gång. Medan hockeyspelarna är lediga.

golf_ball_2
I grönskan efter en lång säsong.

Så vad har vi? En vanlig sport och en specialidrott, förenade genom klubbgrepp och samhällsklass. Jo visst har de en del gemensamt, hockeyn och golfen. Men nog får golfen i första hand tjäna som avkoppling för den stressade hockeystjärnan. Näringslivstopparna får göra sina affärer några hål framför. Typ så. Vi stannar där.

Tack för att ni läste! Vi hörs åter på tisdag. Kul ju!

Kram!

sportbloggar.info

59. Hockeyn och våldet pt. 3

Hej där ute!

Novembermörkret sänker sig över oss. Bara att vänja sig. Så här kommer det att fortsätta i ytterligare en dryg månad, tills vi peakar i vintersolståndet och kan börja vända ljuset rätt igen. Men visst, man kan bli deppig för mindre. Hockeyrelaterat har dock som ambition att vara ditt ljus i mörkret. Du vet, den där lite småvidriga tunnelbanebelysningen som faktiskt går igen på i stort sett alla hockeyrinkar i världen. Den där lite kalla, nakna belysningen utan skuggor. Motsatsen till mysbelysning. Äsch, jag svamlar. Jag vill att du känner dig välkommen.

Jag vill också tacka alla som gav mig så fin respons på mitt förra inlägg om fair play. Det var roligt att det engagerade så många. Så pass roligt att jag känner mig inspirerad att fortsätta på ett besläktat tema, ett tema som jag förvisso berört både här och där men som nu alltså kommer att föräras med ett tredje kapitel eftersom det finns mer att hämta. Våldet.

Den svenska herrishockeyn har ett komplicerat förhållande till våldsanvändning. Komplicerat i den mån att inte råder någon konsensus gällande våldets plats i spelet. Det här beror lite förenklat på att den svenska ishockeyn historiskt sett varit lite av en hybrid mellan två tydliga ishockeykulturer, den kanadensiska och den ryska. Den kanadensiska ishockeykulturen har genom åren präglats av brutalitet och gränslöshet, medan den ryska varit förknippad med militärisk disciplin och systematik. Däremellan har svensk ishockey vuxit fram och anammat det bästa av de båda världarna. Disciplinen har omvandlats till ett recept för laganda och brutaliteten, ja visst har den funnits, men oftast med ett stort mått av återhållsamhet och respekt. Naturligtvis med tusentals undantag. Men ni hajar grejen.

Sedan hockeyhistoriens begynnelse har dock hockeyvärlden krympt och hockeygränserna till stor del suddats ut. Det spelas idag ungefär samma hockey i NHL som det görs i svenska SHL och (till största delen) ryska KHL. Spelarna byter kontinenter kors och tvärs. Några slutar och blir tränare. Men trots den nya hockeyvärlden uppstår ofrånkomligen vissa kulturkrockar emellanåt. En sådan uppstod 2014 när Modo, ledda av de tidigare NHL-stjärnorna Peter Forsberg och Markus Näslund, värvade den då 42-årige NHL-meriterade slagskämpen Donald Brashear. Trots att mannen talade fyra språk och spelade flera instrument var han just det. Slagskämpen. Ett primitiv väsen för medierna att sätta tänderna i, vilket man också gjorde. Att han dessutom inte spelat ishockey på två år var ju bara ännu roligare. Vilken story! Hur som helst. Värvningen av Brashear skedde officiellt för att skydda Modos unga talanger från att råka ut för spö av motståndarna, för övrigt den första värvningen ett svenskt lag någonsin gjort på liknande grunder. Peter Forsberg uttryckte sig lite inlindat, men ändå supertydligt:

Han kommer inte att producera en massa mål men han kommer att tillföra fysiskt spel och trygghet”.

Många, inte minst mediala röster, tyckte att det var på tiden att Sverige fick in lite våldskapital i sin ishockey, så att det äntligen kunde bli lite drag på matcherna. Man trodde att en spelare som Brashear på egen hand kunde lyfta biljettförsäljningen till nya nivåer. Och därtill  hoppades många helt enkelt på att han skulle kunna dra igång riktiga slagsmål, precis som han gjort i NHL.

Donald. Inte presidenten.
Donald. Inte presidenten.

Men inte alla. I Modos högsta klubbledning såg man allvarligt på den våldsförhärligande debatten som gick runt i medierna. Ordförande Tomas Byberg sa till Radiosporten att ”Modo står ju verkligen för en helt annan typ av hockey”, och inom Svenska Ishockeyförbundet tog man också avstånd. Det är här den komplicerade relationen till våld uppenbarar sig. Det finns röster inom media, men också inom klubbarna, som anser att våld hör hemma i ishockey och därmed välkomnade en slagskämpe till den högsta serien. Man ville röra sig i den nordamerikanska riktningen. Men högre upp i kedjan finns inte bara regelboken, utan också det historiska arv som den svenska ishockeyn vilar på och som har ett ansvar gentemot idrottsrörelsen. Hockeyvärlden har krympt, men uppenbarligen inte lika mycket på alla nivåer. Frågan är vilken nivå som vinner i längden. Den som lever får se. Själv hoppas jag innerligt att våldet stannar vid en våt dröm hos vissa.

Så hur gick det för Donald Brashear i Sverige? Äsch. Så där. Första matchen var det så klart ett himla liv och en massa åskådare, men Brashear-effekten ebbade så småningom ut. Efter ett par matcher åkte han hem till USA igen. Jag tror att han håller på en hel del med kampsport.

Tack för att ni läste. Vi hörs på fredag!

Kram!

sportbloggar.info

58. Hockeyn och det rena spelet

Hej på er!

Har ni det okej uppe i Stockholm? Det årliga novembersnökaoset verkar ha tagit värre än vanligt. Jo, jag vet hur illa det kan vara. Hoppas det löser sig snart. Här i södern är det bitvis kallt och lite frostigt, men knappast någon ordentlig snö att tala om. Hur som helst är det fredag och det ska vi fira med en ovanligt eftertänksam text. En kanonbra text. Hoppas jag. Mycket nöje.

Fair play är något man ibland hör talas om. Den svenska översättningen rent spel är inte alls lika etablerad och det är väl tur, för visst låter det fånigt? Jojomen visst gör det. Vissa tar säkert fair play för givet, något som är inbyggt i hela idén med att hålla på med sport. Men för vissa är det kanske bara en komponent som kan läggas till när det passar. Ok, jag ska snart komma till poängen. Men låt oss först titta lite mer på vad begreppet betyder och har betytt i ett historiskt perspektiv. Jag har ju faktiskt studerat detta på högskola och allt.

Till att börja med: Fair play kan betraktas som ett ideal. Ett eftersträvansvärt tillstånd som omfattar såväl utövare som arrangörer inom sportens värld. Filosofen Sigmund Loland menar att det i grunden handlar om rättvisa, a moral norm system. Våra normer avgör vad som är rätt och detta omsätter vi sedan till vårt idrottsutövande. Här finns i sin tur formell samt informell fair play, där den formella delen utgörs av de skrivna reglerna (typ antalet spelare på planen) och den informella delen utgörs av allt som sker däremellan. Förenklat kan man säga att informell fair play omfattas av attityder hos spelare, ledare och arrangörer. Det är oftast informell fair play som åsyftas när man talar om fair play överlag.

Historiskt har fair play-begreppet hört ihop med klass. I tävlingsidrottens vagga – 1800-talets England – angick sport endast samhällets elit. Tävlingsidrottandet var främst ett sätt att fostra unga män till att utgöra morgondagens överklass. Fair play blev alltså synonymt med män som kunde bete sig civiliserat genom gentlemannamässigt idrottande sinsemellan. I och med industrialiseringen följde en demokratisering av idrotten, varvid även lägre samhällsklasser tilläts delta med villkoret att det sattes upp konkreta regler för att stävja utövandet – arbetarklassen ansågs nämligen inte ha förmågan att uppföra sig lika väl som överklassen. Vidare forskning på området har visat att överklassens gentlemannaideal ”sipprat ned” genom samhällsklasserna. Följden har blivit att fair play betyder i stort sett samma sak nu som då – med tillägget att idrotten tillhör alla.

Så, det var den historiska genomgången. Jag ska komma till poängen. När jag ser på hockey idag, och när jag studerat hur maskulinitet och våldsanvändning diskuteras inom sporten, har jag gång på gång slagits av hur användandet av fair play-begreppet förändrats. Enkelt uttryckt: Från att ha varit inbyggt i idén om sportutövande, har fair play åtminstone i hockey blivit något som man förväntas belönas för. Ett tydligt exempel: Någonstans, eller ja, den är förmodligen borta för all framtid, men någonstans har jag en pokal som jag vann i en cup för många år sedan. Fair play trophy eller något sådant. Jag hade alltså belönats för att jag varit schysst. Alltså, hallå? Ok. Men det behöver inte gå så långt att man får en pokal. Jag tänker på hela diskursen kring sport i allmänhet och ishockey i synnerhet.

Fair play är viktigt, eller?
Mys eller fult?

Fair play är något som måste påminnas om. Det har därmed en i första hand stävjande effekt, något som måste finnas där för att det inte ska spåra ur. I den historiska passagen slog jag fast att det hade sitt ursprung i klass. Men det har naturligtvis också att göra med maskulinitet. I den tidigare hockeyhistorien, där kollektivet alltid gick i första hand, premierades en maskulinitet präglad av återhållsamhet och respekt för motståndarna. Detta gick hand i hand med ett inbyggt fair play-ideal av den gamla sorten. Dagens ishockey, präglat av stjärnor och individtänkande, handlar om något annat. Ta ingen skit, ta för er. Äregirigheten slår igenom. Fair play? Vad var det nu igen? Ja just det. Vara schysst också. Bäst att vi belönar den som visar prov på detta. Och där är vi.

Till sist: Insåg precis att fotbollen gått steget längre. UEFA har ett helt rankingsystem för fair play. En tävling i vem som är schysstast. Ok. Jag tycker att det är… ganska komiskt. Vi stannar där. Jag hoppas att ni fann detta tänkvärt. Mejla mig gärna om ni har andra åsikter eller bara vill prata. john@hockeyrelaterat.se.

Kram!

sportbloggar.info

57. Hockeyn och transporten

Hallå där!

Välkomna till Hockeyrelaterat denna presidentvalstisdag. Trump eller Clinton, det är frågan. Vi får väl se. Hockeyrelaterat kan väl så här i sista minuten tipsa om Detroit-forwarden Johan Franzén, vars Instagramkonto innehåller en hel del klokroliga spaningar i satirisk anda. Så, kolla in @jfranzen93 om du också ogillar Trump.

För övrigt mår jag bra. Edinburgh var fantastiskt och mitt resesällskap likaså. Jag kan verkligen rekommendera en resa dit med någon eller några du tycker om. Resa, förresten. Jag hade tänkt att det skulle vara lite resetema på bloggen idag. Varje gång jag ska ut och flyga brukar jag bli blixtintresserad av flygtrafik. Då kollar jag upp flygrutter, vindhastigheter, alternativa flygplatser och så klart flygplansmodell samt tillverkningsår. Det sistnämnda kommer jag åt genom att anteckna numret på flygplanskroppen och därefter, strax innan mobilen ska ställas i flight mode, googla fram alla relevanta fakta. Den här resan blev det två identiska Airbus A319, den ena tillverkad 2008 och den andra 2010. Toppenfina kärror.

Jag har inför den här texten ägnat en del tid åt att undersöka hur hockeylag  reser. Allt kan så klart inte få plats, men hel del. Nu kör vi.

Många NHL-lag chartar flygplan från den kanadensiska flygbolaget Air Canada Jetz. Till exempel gör Ottawa Senators, Calgary Flames och Edmonton Oilers så när det är dags för bortamatch. Precis som många andra idrottsstjärnor och även musiker på turné. Rolling Stones, U2, Bruce Springsteen och Spice Girls är några av stjärnorna som kuskat runt i något av bolagets specialinredda Airbus A319-plan. Dock åker ingen särskilt långa sträckor eftersom Airbus A319 är ett medeldistansplan med en räckvidd på drygt 600 mil per flygning. Och så här ser den ut, en av totalt tre maskiner.

Ska tydligen vara väldigt fin invändigt.
Ska tydligen vara väldigt fin invändigt.

Det finns så klart andra bolag att chartra/leasa plan från, men sedan finns det faktiskt de NHL-lag som på riktigt äger sina plan. Det verkar coolt. Jag har inte lyckats hitta någon riktigt aktuell detaljinfo gällande detta, men vissa källor gör gällande att Phoenix Coyotes glider omkring i en läcker Boeing 757 från åttiotalet. Man kan få en skymt av den i den här videon. Men inte mycket.

Nu känns det som att jag spårar ur lite. För ni vill väl inte läsa till döden om flygplanstyper? Nej, tänkte väl det. Hoppas att ni ursäktar min tillfälliga hang-up på flygplan. Det är väl någon slags förtäckt flygrädsla… eller åtminstone flygrespekt. Man vill ju veta vad man sitter i för maskin, visst?

Miljövänligt? Icke. Ishockeyn är sannerligen ingen miljövänlig sport. Resurskrävande på alla sätt. Bara att fixa till isen tar energi och sedan ska de ju åka både bil och flygplan också. Men med de avstånd som finns, och särskilt i Nordamerika, skulle inget annat transportsätt fungera om man ville bevara NHL’s nuvarande form med 82 matcher/säsong + slutspel. Så ser det ut. Men hur är det hos oss då? I lilla, just nu svinkalla Sverige? Jag har kollat lite på det och särskilt glamouröst är det inte.

Om man ska vara hockeyproffs i Sverige är det en fördel om man gillar att åka buss. Det är i regel det som gäller, för män som för kvinnor. Det är helt enkelt det billigaste sättet att resa. Också språkligt väl etablerat i uttrycket ”de måste vara kvar i bussen”, för att beskriva ett lag som inte riktigt är på tårna från matchens början och kanske släppt in nio mål på sju minuter (ovanligt). Men bussen ja. Det är den som oftast gäller. Vissa undantag görs ibland, särskilt under SHL’s slutspelsserier, där man vill minimera restiden i och med att matcherna ligger tätt. Men oj. Så dyrt det är att chartra plan. Det märks att det finns helt andra pengar over there. Till träningar antar jag att alla åker i varsin bil. Jag kan verkligen inte tänka mig annat.

Bilen ja, den har varit mitt huvudsakliga transportredskap under hela min karriär. Bilen, SL-bussen och tunnelbanan. En del Pågatåg också, i alla fall på senare år. Men det mest exotiska torde ha varit båten. En gång, för typ 13 år sedan, åkte jag båt till en hockeyturnering i finska Åbo. Jag och hela laget. Med på båten hade vi förvisso alla föräldrars kombibilar, men ändå. Det var kul att spela i Åbo även om jag insjuknade rejält under hemresan.

Jag låter detta sjunka in nu (ursäkta båtvitsen). Tack för att ni läste! Kontakta mig gärna på john@hockeyrelaterat.se. Annars möts vi här på fredag!

Kram!

sportbloggar.info

56. Hockeyn och de något märkliga priserna

Hej hej kompisar!

Grattis på fredagen! Vad roligt att ni tittade in. Hoppas ni mår bra. När ni läser detta befinner jag mig i Edinburgh och mår förhoppningsvis också bra, det är dock svårt att veta eftersom det i skrivande stund ännu inte är fredag. Blott tisdag faktiskt. Men det finns väl ingen direkt anledning att tvivla på min hälsa de kommande dagarna. Jag är överlag en frisk en. Peppar peppar. Skål. Äsch, här finns ingen mer tid att spilla. Vi går direkt på dagens ämne.

Om ni någon gång har hållit en gästföreläsning eller på annat sätt utmärkt er i jobbsammanhang, har ni säkert också varit med om att bli belönade med mer eller mindre meningslösa presenter. Kanske en vinöppnare i borstat stål eller varför inte en pannlampa? Ok, det där var ju faktiskt exempel på bra grejer. Men ändå. Jag menar helt enkelt saker som man inte visste att man behövde – sannolikt för att man inte behövde dem. Själv har jag aldrig hållit en gästföreläsning. Men, vet ni, ibland räcker sportkunnandet långt för att presenterna ska komma. Det du ska försöka bli är matchens lirare. Japp!

För så här är det ju i sportens värld också. Fråga bara Marta. En av världens bästa fotbollsspelare. Också bäst i den första finalmatchen i UEFA Women’s Cup 2008, mellan Umeå och Frankfurt. Marta vann en eltandborste. Hurra! Tack Google för informationen.

Eller fråga mig. Jag spelade ett helt gäng cuper som knatte. Ibland var jag bara bra och ibland så himla bra att jag blev just matchens lirare. Särskilt minns jag en cup, ja det var väl i någon norrförort till Stockholm, för det är ju oftast där man lirar. Jag ansågs vara bäst i en av matcherna. Stolt som en tupp skrinnade jag fram till funktionären och tog emot priset. Som var vadå? Jo. En Philips Ear Gear Radio (ej sponsrat). En radiomaskin som man satte i örat liksom. Den fungerade alltså som ett litet headset med en lång antenn, så att jag, typ 12 år gammal, kunde ratta in P4 och lyssna i lurar samtidigt som jag snickrade på lådbilen. Batteriet gick att byta ut men fanns tyvärr inte att köpa någonstans, om jag inte minns fel. Men jag använde så klart den här grejen tills den pajade. Jag hade ju vunnit den.

På den nivån jag höll till var priserna oftast ett resultat av föräldrarnas uppfinningsrikedom i kombination med en ganska stram budget. Nu låter jag säkert raljant. Det bör påpekas att jag förstår att det är tanken som räknas och att det faktiskt är en fin gest att ge bort grejer. Men ändå, det är ju lite kul. Vid något tillfälle har jag vunnit varma strumpor. Det var inte dumt alls. Men sedan, när man är på högre nivå, då hanteras alla sådana här ärenden av sponsorerna. Faktum är att det oftast är de som utser matchens bästa spelare och tar då också sin chans att marknadsföra någon ny produkt. Som när Marta vann sin eltandborste. Eller när någon hockeyspelare vinner en luftvärmepump. Ja, släpa hem den om du kan.

I Nordamerika är det lite annorlunda. Efter matcher i NHL utses alltid matchens tre stjärnor, eller three stars som det heter där borta. Ända sedan 1936 har man utsett de bästa spelarna på det viset. Den tredje stjärnan är minst bäst, den andra är mellanbäst och den första är bästbäst. Ett undantag gjordes för några år sedan, när den legendariske Teemu Selänne gjorde sin sista match för sin klubb Anaheim. Han blev då både minst bäst, mellanbäst och bästbäst.

Det är alltid hemmalagets medierepresentanter som utser de tre stjärnorna, som var och en får åka lite ärevarv och vara extra glada en stund. Vad de vinner, eller om de faktiskt vinner något, vet jag faktiskt inte. De vinner åtminstone äran. Kanske en blombukett eller varför inte en laptop? Vi får fundera lite över det här. Vad ger man egentligen till någon som har allt?

Jag ska fortsätta semestra några dagar till. Hoppas att ni får en trevlig helg! Åter på tisdag med något nytt och förhoppningsvis roligt ämne. Tack för att ni läser!

Kram!

sportbloggar.info

55. Hockeyn och tränarmönstret

Hej alla läsare!

Det är en ynnest att få skriva blogg för er. Jag blir så glad över alla fina kommentarer och mail. För er nytillkomna så vill jag börja med att säga hej och välkomna. Detta är en blogg om ishockey för er som antingen gillar ishockey eller inte gör det. Läs gärna ikapp tidigare inlägg – det finns en hel del kul bland de 54 texter som hittills publicerats. Idag kör vi nummer 55 och det ska handla om något revolutionerande.

Den 25 augusti i år blev det klart att NHL-laget Arizona Coyotes (tidigare Phoenix Coyotes) hade signat ett anställningsavtal med en kvinna vid namn Dawn Braid. Därmed blev hon NHL’s första heltidsanställda kvinnliga ishockeytränare någonsin, med särskilt ansvar för Coyotesspelarnas skridskoteknik. Viktigt att påpeka är att Braid inte på något sätt är ny i sammanhanget. Hon har verkat i NHL under lång tid och varit involverad i såväl Torontos som Calgarys organisationer, då som konsult. Men med heltidsanställningen är hon alltså historisk. Och det tycker Hockeyrelaterat är superroligt, förstås. Det är verkligen dags att öppna dörren för andra än Peter, Keith, Duncan, Mike, Göran, Lukas, Bert, Ulf och Per-Gunnar. Eller vad de nu kan tänkas heta. Jodå, så kan det vara. Det som Braid har åstadkommit är så klart revolutionerande även om det inte handlar om ett huvudtränaruppdrag. Men frågan är om ett uppdrag som skridskotränare inte smäller snäppet högre ändå. Visst, en huvudtränare har det yttersta ansvaret och får prata mycket med media, men i takt med att spelet hela tiden blir snabbare och tätare kan vikten av rätt skridskoteknik inte nog poängteras. Återigen: Så kul! Här är en video!

Kvinnliga hockeytränare är, precis som kvinnliga fotbollstränare, inte så vanligt när det är herrar som spelar. Framför allt inte på elitnivå. Sverige är väl idag inte bättre än något annat land, men vi var åtminstone tidiga med att försöka bryta mönstret. Under det tidiga 1970-talet tränades Frölundas ungdomskillar av ingen mindre än Pia Grengman, som senare gifte sig med legendariske centern Ulf Sterner och då tog dennes efternamn. Pia var världens första kvinnliga utbildade elithockeytränare. Hon hade även andra tränaruppdrag och blev sedermera förbundskapten för Tysklands damlandslag, efter att ha nobbat ett erbjudande om att bli assisterande coach för Philadelphia i NHL. Mjo. Det hade smällt högt! Den smått fantastiska bloggen Women’s Hockey Legends har ett inlägg om Pia. Läs det vetja!

Ishockeyns mansdominans märks väldigt tydligt när man tittar på ledarfronten. Att det bara ingår grabbar i herrspelartrupper är ju annars inget konstigt – jag tycker att man ska separera kön för att spelet ska bli så rättvist som möjligt. OJ, nu stack jag ut hakan va? Nääää… I många fall finns kvinnor representerade i ledarstaber, men har oftast mindre framträdande roller. På de olika tränarutbildningarna är det dock en hyfsat homogen skara grabbar som träffas. Det som söker sig dit är ofta spelare som insett att de inte kommer mycket längre, eller som fått lägga av på grund av skador. De flesta har ungefär samma hudfärg och klassbakgrund. Kort sagt, de representerar ishockeyn som den ser ut. Vad säger vi om det? Ja du. Jag följer svensk ishockey noga och har så gjort under lång tid. Aldrig har jag sett en tillstymmelse till satsning för att locka tjejer till tränarutbildningar. Varför är det så? Kan inte någon berätta det för mig? Att locka tjejer till att spela är en sak, jag välkomnar det, men varför inte satsa på bredd också när det gäller ledare? Kämpa.

Frågor, frågor. Jag gläds åtminstone åt att Dawn Braid förmodligen kommer att göra Arizona Coyotes till ett av världens snabbaste hockeylag. Och att det trots allt finns potential att ändra på saker och ting. Nu ska jag avsluta det här inlägget. Imorgon flyger vi till Edinburgh för ett par dagars semester. Men lugn å fin. Bloggen är tidsinställd och kommer ut som vanligt på fredag. Det blir roligt. Och hör ni: skicka e-post till john@hockeyrelaterat om du vill komma i direkt kontakt med mig. Ta hand om er.

Kram!

sportbloggar.info