59. Hockeyn och våldet pt. 3

Hej där ute!

Novembermörkret sänker sig över oss. Bara att vänja sig. Så här kommer det att fortsätta i ytterligare en dryg månad, tills vi peakar i vintersolståndet och kan börja vända ljuset rätt igen. Men visst, man kan bli deppig för mindre. Hockeyrelaterat har dock som ambition att vara ditt ljus i mörkret. Du vet, den där lite småvidriga tunnelbanebelysningen som faktiskt går igen på i stort sett alla hockeyrinkar i världen. Den där lite kalla, nakna belysningen utan skuggor. Motsatsen till mysbelysning. Äsch, jag svamlar. Jag vill att du känner dig välkommen.

Jag vill också tacka alla som gav mig så fin respons på mitt förra inlägg om fair play. Det var roligt att det engagerade så många. Så pass roligt att jag känner mig inspirerad att fortsätta på ett besläktat tema, ett tema som jag förvisso berört både här och där men som nu alltså kommer att föräras med ett tredje kapitel eftersom det finns mer att hämta. Våldet.

Den svenska herrishockeyn har ett komplicerat förhållande till våldsanvändning. Komplicerat i den mån att inte råder någon konsensus gällande våldets plats i spelet. Det här beror lite förenklat på att den svenska ishockeyn historiskt sett varit lite av en hybrid mellan två tydliga ishockeykulturer, den kanadensiska och den ryska. Den kanadensiska ishockeykulturen har genom åren präglats av brutalitet och gränslöshet, medan den ryska varit förknippad med militärisk disciplin och systematik. Däremellan har svensk ishockey vuxit fram och anammat det bästa av de båda världarna. Disciplinen har omvandlats till ett recept för laganda och brutaliteten, ja visst har den funnits, men oftast med ett stort mått av återhållsamhet och respekt. Naturligtvis med tusentals undantag. Men ni hajar grejen.

Sedan hockeyhistoriens begynnelse har dock hockeyvärlden krympt och hockeygränserna till stor del suddats ut. Det spelas idag ungefär samma hockey i NHL som det görs i svenska SHL och (till största delen) ryska KHL. Spelarna byter kontinenter kors och tvärs. Några slutar och blir tränare. Men trots den nya hockeyvärlden uppstår ofrånkomligen vissa kulturkrockar emellanåt. En sådan uppstod 2014 när Modo, ledda av de tidigare NHL-stjärnorna Peter Forsberg och Markus Näslund, värvade den då 42-årige NHL-meriterade slagskämpen Donald Brashear. Trots att mannen talade fyra språk och spelade flera instrument var han just det. Slagskämpen. Ett primitiv väsen för medierna att sätta tänderna i, vilket man också gjorde. Att han dessutom inte spelat ishockey på två år var ju bara ännu roligare. Vilken story! Hur som helst. Värvningen av Brashear skedde officiellt för att skydda Modos unga talanger från att råka ut för spö av motståndarna, för övrigt den första värvningen ett svenskt lag någonsin gjort på liknande grunder. Peter Forsberg uttryckte sig lite inlindat, men ändå supertydligt:

Han kommer inte att producera en massa mål men han kommer att tillföra fysiskt spel och trygghet”.

Många, inte minst mediala röster, tyckte att det var på tiden att Sverige fick in lite våldskapital i sin ishockey, så att det äntligen kunde bli lite drag på matcherna. Man trodde att en spelare som Brashear på egen hand kunde lyfta biljettförsäljningen till nya nivåer. Och därtill  hoppades många helt enkelt på att han skulle kunna dra igång riktiga slagsmål, precis som han gjort i NHL.

Donald. Inte presidenten.
Donald. Inte presidenten.

Men inte alla. I Modos högsta klubbledning såg man allvarligt på den våldsförhärligande debatten som gick runt i medierna. Ordförande Tomas Byberg sa till Radiosporten att ”Modo står ju verkligen för en helt annan typ av hockey”, och inom Svenska Ishockeyförbundet tog man också avstånd. Det är här den komplicerade relationen till våld uppenbarar sig. Det finns röster inom media, men också inom klubbarna, som anser att våld hör hemma i ishockey och därmed välkomnade en slagskämpe till den högsta serien. Man ville röra sig i den nordamerikanska riktningen. Men högre upp i kedjan finns inte bara regelboken, utan också det historiska arv som den svenska ishockeyn vilar på och som har ett ansvar gentemot idrottsrörelsen. Hockeyvärlden har krympt, men uppenbarligen inte lika mycket på alla nivåer. Frågan är vilken nivå som vinner i längden. Den som lever får se. Själv hoppas jag innerligt att våldet stannar vid en våt dröm hos vissa.

Så hur gick det för Donald Brashear i Sverige? Äsch. Så där. Första matchen var det så klart ett himla liv och en massa åskådare, men Brashear-effekten ebbade så småningom ut. Efter ett par matcher åkte han hem till USA igen. Jag tror att han håller på en hel del med kampsport.

Tack för att ni läste. Vi hörs på fredag!

Kram!

sportbloggar.info

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *