72. Årskrönika från Hockeyrelaterat

Hejhej!

Så här på årets näst sista dag är det hög tid att stanna upp och reflektera lite över tillvaron. Men innan jag börjar avhandla hockey-året vill jag klämma in ett lite mer personligt bokslut. För det är ju så att jag har levt med den här bloggen i ganska precis åtta månader. Första inlägget postades den 26 april och sedan har det rullat på, två dagar i veckan. Vår, sommar och vinter. Tack alla ni som läst! Av alla 71 texter jag hittills publicerat är jag nöjd med åtminstone 62, vilket får ses som ett bra betyg för att komma från mig själv. Återstår att se hur kommande text, den sjuttioandra, tas emot i mitt kritiska huvud. Det är egentligen ganska enkelt: Utifrån några teman summerar jag hockey-året 2016 och avslutar med en lista. Hoppas du gillar!

Namncirkus
Under året har en del saker tillkommit och en del förändrats. En förändring skedde i augusti då det blev klart att damernas ishockeyorganisation, Riksserien, skulle byta namn till SDHL. Svenska Damhockeyligan. Ganska likt herrarnas SHL som ju då betyder Svenska Hockeyligan. Namnbytet skedde för att visa att tjejerna är på frammarsch med fler aktiva spelare än någonsin tidigare, men också för att allmänintresset och därmed publiksnittet är på väg uppåt. Eftersom elitishockey i slutändan handlar om pengar, gärna mycket pengar, så måste namnbytet också betraktas som ett led i att locka större sponsorer och investerare till damernas ishockey. Man vill därmed ytterligare närma sig herrarnas ligastruktur, som sedan 1980-talet allt mer kommit att handla om vinstmaximering framför nyttomaximering. Ni som har hängt med ett tag vet att Hockeyrelaterat alltid haft en kritisk inställning till elitishockeyns bolagiserade värld, men att vara kritisk är inte detsamma som att vara tvärt emot. Dessutom är det för mig självklart att kvinnor och män ska ha samma förutsättningar när det gäller elitidrott. Spelreglerna ska gälla alla, oavsett vad man tycker om dem.

Även internationellt har det handlat om namn. I USA gick det länge ett rykte om att ett nytt lag var på gång. Ett sprillans nytt NHL-lag! Japp. Det var sant. Är sant. Den pittoreska staden Las Vegas hade bestämt sig för att ge sig in i leken men de hade ju inget namn på sitt lag. Gamblers fick de inte heta eftersom NHL förbjudit namn som anspelar på spel och dobbel (ordet dobbel tycks användas väldigt sällan numera). Åh, alla dessa veckade pannor. Man hade velat vara en fluga på väggen under alla spånarmöten. Så hur gick det egentligen? Jodå, efter nattmanglingar så långa att stadens alla kasinon både hunnit stänga och öppna, lyckades man enas om att kalla sitt lag för Vegas Golden Knights. Tjoho! Premiärspel i NHL sker först till hösten 2017. Väl mött i T-Mobile Arena! Här är en film där man får se deras logga och lite annat.

Äntligen mål!
Japp! I herrarnas elitishockey har målen de senaste åren fört en tynande tillvaro. Ja inte målburarna alltså, de står ju där va, utan själva handlingen att göra mål. Målsnittet i SHL har sjunkit mer eller mindre varje år sedan 1975 (ungefär) och säsongen 2012/2013 var det som allra tråkigast med i snitt 4,79 mål per match. Men nu så. För första gången sedan millennieskiftet (år 2000, reds. anm) är målsnittet uppe och nosar på sex mål per match. Förvisso långt under 1970-talets nivåer, men å andra sidan hade målvakterna på den tiden inte benskydd stora som hemmabiosystem (vem har ens hemmabio idag?) och själva målvaktsspelet var så klart inte riktigt lika utvecklat som det är idag.

Ett skäl till att det görs fler mål är utespelarna blivit bättre på att skjuta. Framförallt har man blivit bättre på att skjuta direkt när pucken kommer, alltså utan att först ta emot och behandla den, vilket visat sig vara en mirakelmedicin för att få fart på målskyttet. Det blir liksom svårt för målvakterna att hinna med i svängarna. Jag vet att typ alla har tränat extra på just detta under det senaste året. Kolla den här pedagogiska videon från Hockeyakademin. Jag får lite flashbacks från min gamla övningskörnings-DVD, men det är okej.

Ett bra år?
Sammanfattningsvis då. Har det varit ett bra hockey-år? Mitt svar är ja, det har det väl. Aningen turbulent förvisso. Herregud, minns ni hela grejen när Sverige plötsligt skulle ha med ett lag i KHL? Crowns skulle laget heta. Det hela stannade ju tyvärr vid en mycket minnesvärd presskonferens som jag letat över hela internet för att få tag i. Utan att lyckas.

Visst, det har nog varit ett bra år, men sedan är jag en positiv figur och det är möjligt att jag skapat en alldeles egen filterbubbla där jag bara tagit del av allt som jag tycker är kul. Kanske har det i själva verket varit ett bedrövligt hockey-år. Man blir ju som man umgås. Eller som man googlar. Nej, men seriöst, jag tror faktiskt att 2016 var ett bra hockey-år. Jag tycker det. Hoppas juniorkronorna vinner guld nu i dagarna också. Då blir det garanterat ett bra år. Nu ska jag göra en lista!

1. Årets blogg: Förutom min egen är det dött lopp mellan Women’s Hockey Legends och Famous people wearing hockey jerseys.

2. Årets match: Spelades i april mellan mitt gubbhockeylag Grönby Flyers och Kockumsgänget. Vi förlorade men var så klart bäst ändå.

3. Årets icke-åldrande: Som vanligt Jaromir Jagr.

4. Årets mest väntade namn på ett nytt lag: Vegas Golden Knights, utan tvekan.

5. Årets hockeytrauma: Min högra axel som tog tre veckors semester under våren.

6. Årets hockeybesvikelse: Att jag aldrig lyckades hitta ett vettigt hockeyspel till min iPad.

7. Årets blogginlägg: Om jag själv får välja, nummer 58 som handlade om fair play.

8. Årets TV-serie om hockey: Hockey Wives.

9. Årets sämst bevakade hockeyliga herrar sett till allmänintresset: KHL.

10. Årets sämst bevakade hockeyliga damer sett till allmänintresset: Riksserien, sedermera SDHL.

 

Okej hör ni, vänner. Tack för i år! Vi hörs igen nästa vecka. På tisdag!

Kram!

71. Hockeyn och de stora segrarna

Hej i mellandagarna!

Hoppas julen har varit bra. Jomenvisst, tack, det var trevligt för mig också. Men nu är vi äntligen här, i mellandagarna. Jag är lite bloggmässigt bortkopplad nu under julen och detta inlägg kommer därför inte att bli lika långt och djupgående som vanligt (eller?). Istället satsar jag stort mot fredagens årskrönika som jag hoppas att ni kommer gilla. Yiho!

Junior-VM är igång och precis när jag skriver detta har småkronorna spöat danskarna med 6-1 i sin premiärmatch. Det var kul även om det gärna hade fått vara lite spännande också. Sverige har för övrigt en god tradition av att starta turneringar starkt, liksom gå ut hårt, för att sedan bli stadigt sämre och inte sällan åka ut i kvartsfinal. OS i Salt Lake City (2002) är väl det tydligaste exemplet, där herrarna gick som en ångvält genom gruppspelet och slarvade bort allt i kvarten. Dåligt. Men okej, vi är här och nu, och 6-1 är ju ett bra resultat. Om vi däremot kollar historiskt så finns det så klart ännu större segrar att förundras över. Jag har kollat upp ett par!

I kvalet till OS i Vancouver (2010) ställdes Bulgariens hockeydamer mot Slovakien och det blev en minst sagt märklig historia. Bulgarien fick inte röra pucken på hela matchen och ville väl bara att allt skulle ta slut. Vilket det också gjorde efter tre perioder och 139 skott på mål. Slovakien vann matchen med 82-0 och Bulgarien tog sig aldrig till OS. När kvalet var slut låg de hjälplöst sist med en målskillnad på 1-192. Alltså, de gjorde ett mål och släppte in hundranittiotvå. Säg den meningen igen. Herre-Jesus.

Den största segern i en premiärmatch skedde redan 1949, när Kanada tjongade till just Danmark med 47-0. Det året spelades VM i Stockholm, faktiskt. Redan efter första perioden började nog folk förstå varåt det barkade, då Kanada redan hade fått in 13 puckar. Om folk ändå trodde att matchen fortfarande kunde vända, hade de säkert kommit på andra tankar när det efter två perioder stod 29-0. Men man får ju inte ge upp bara så där. Matchen måste faktiskt spelas klart. Men behöver det alltid vara så här?

Njaejo, alltså… Inom många sporter, även ishockey, har det emellanåt gjorts insatser för att komma tillrätta med dessa så kallade blowouts, eftersom ingen egentligen mår särskilt bra av att förnedras på det här sättet. Det är dock ganska komplicerat eftersom ishockey i slutändan faktiskt handlar om att göra mål. Man kan ju inte bara skjuta utanför för att vara snäll, eller hur? Nej, precis. De numerära resultaten måste någonstans få dra iväg dit de vill och detta handlar snarare om värdegrund – det vinnande laget ska visa respekt och inte aktivt försöka förnedra sina motståndare genom att håna eller skratta. Något åt det hållet. Mycket mer än så kan man inte göra, för ibland, och särskilt i internationella sammanhang, måste det spelas matcher mellan typ Kanada och Färöarna (har nog förvisso aldrig hänt) och då finns det ju en överhängande risk att Kanada vinner stort.

Kära vänner, mycket mer är så här blir det inte idag, men jag lovar – på fredag blir det åka av. Hoppas att ni har fina mellandagar och att stormen Urd inte ställt till med allt för stor skada.

Kram!

70. Special: Hockeyn och julen

Hej och God jul!

Det är ju i och för sig bara fredag och julafton infaller först imorgon, men ändå, jag hoppas att du som läser har fått klart dina bestyr och funnit lite ro. Annars är det så klart helt okej att läsa Hockeyrelaterat trots att man är lite stressad. Välkommen! Idag väntar som ni säkert förstått ett litet specialavsnitt med anledning av morgondagens högtidsafton. Hockeyn och julen! Vad har vi på detta egentligen? En hel del, tror jag.

Vi kan ju börja med lite härlig hockeyhistoria från andra sidan Atlanten. Från det glada 1920-talet och ända fram till 1971 spelades det ofta NHL-matcher på julen. På den tiden hade man ingen riktig respekt för ledigheter, förutom under sommarhalvåret då det var fri hopp och lek. En lite rolig grej är att New York Rangers sägs ha varit det lag som hade mest otur med julmatcherna, eftersom en orimligt stor andel av dem spelades på bortaplan. Tänk att du måste jobba på jul och dessutom behöva resa över hela landet för att ens kunna göra det. Så var det för dessa herrar. Å andra sidan presterade de bra – inget annat lag har genom julhockeyhistorien vunnit fler julmatcher än Rangers. Det är förstås en klen tröst så här i efterhand, men ändå. En klen tröst är ju också en tröst.

Idag har proffsligorna ledigt över själva julen men redan i mellandagarna är man igång igen. Ingen rast och ingen ro. Eller i alla fall inget jullov. Men just i mellandagarna är i alla fall mina ögon halvt fästa på den roligaste hockeyturneringen i hela världen. Junior-VM. Den brukar börja på annandagen och pågår ungefär till nyår, plus någon dag. Det är en fröjd att se unga människor spela ishockey. Alla vill göra mål. Alla vill göra snygga mål. Den ungdomliga entusiasmen lyser rakt ut från teverutan, antingen i form av en vansinnig dribbling på egen blå linje eller genom en närbild på ett glest beskäggat ansikte. Och förstås: Glädjen när de vinner och sorgen när de förlorar. Det är vackert, det är det. Det hade verkligen varit tjänstefel av mig att utelämna Junior-VM i ett sådant här inlägg.

Om vi lämnar verklighetens ishockey och istället närmar oss fiktion, finns det också lite att titta närmare på. 1991 sändes teveserien Sunes jul och om den får man gärna tycka vad man vill, men i avsnitt sex blev jag lite intresserad, eller jag hajade i alla fall till. Det heter Sune och hockeyklubban och följer egentligen en ganska typisk Sune-dramaturgi: Huvudpersonen Sune gör något, i det här fallet är det skridskoåkning med klubba, i samma lokal gör en tjej ungefär samma sak fast utan klubba och Sune fattar tycke för henne. Sedan är det lite pinsamheter och sedan är det slut, för avsnitten är bara 12 minuter långa. Rätt trött humor, men ändå, det faller ju onekligen inom ramen på temat hockey och jul. Serien finns i SVT’s öppna arkiv och du når det aktuella avsnittet här. Fun fact är förresten att detta avsnitt är inspelat i Stora Mossens ishall i Bromma, där jag själv spenderade huvuddelen av min aktiva karriär. Tranebergs klubbemblem syns i bild några gånger.

Till sist: Julen kan ju handla om många saker. Familjehäng, utlandsresor eller kanske en helt vanlig dag på jobbet. Men ganska vanligt är att ge bort presenter. Jag har tidigare skrivit om välgörenhet inom ishockey, vilket särskilt i Nordamerika är att betrakta som en hel folkrörelse. Runt jul är det förstås ännu mer vanligt att ägna sig åt sådant. Så, som avslutning på julspecialen kommer här ett litet men ändå äkta hey guys-klipp med en person som köper klubbor för att ge bort till barn som själva inte har råd med utrustning. Ja ja ja, han har säkert en dold agenda, hundra sponsorer och kanske inte alls vill andra människor väl, men det ser ändå lite fint ut.

Ha en fin jul! Det ska jag ha. En supergod. Vi hörs nästa vecka!

Kram!

69. Hockeyn och kungahuset

Halloj!

Välkomna in i julveckan! Hoppas att ni kan hålla stressen på avstånd. Kanske genom att koppla av med några minuter Hockeyrelaterat? En rakt igenom briljant idé om ni frågar mig. Det är ju ändå några dagar kvar innan allt ska sitta på plats. Ta det lugnt.

Det har ju varit en lite kämpig tid för den svenske målvaktsstjärnan Henrik Lundqvist. De senaste veckorna har han fått sitta i båset och titta på när den yngre, faktiskt med mig jämngamla, Antti Raanta vaktat New York Rangers-buren. Det kan inte ha varit lätt. Men så var Henrik tillbaka i målet häromkvällen och gjorde stor succé. Som om inget hänt fick han dessutom tillbaka sitt anspråkslösa smeknamn: King Henrik. Och jag, som ständigt är på jakt efter nya bloggämnen, fick plötsligt idén att fördjupa mig i vårt eget kungahus. Hur ser deras förhållande till ishockey ut? Jag har kollat!

Vissa tyckte kanske att det var nog när Stiftelsen Konungens Jubileumsfond för Ungdom i Sverige beslöt att för 2016 tilldela bland andra Ulricehamns IF Hockey ett stipendium på 30000 kronor (hela listan hittar du här), men då ska folk veta att kungahusets ishockeyengagemang är bra mycket större än så. Delar av familjen går exempelvis gärna och tittar på plats när landslaget spelar viktiga matcher. Och 2013, när herrlandslaget vann VM-guld på hemmaplan, bjöd Kungen in de sliriga guldmedaljörerna till Slottet innan de åkte vidare med slutdestination Kungsträdgården där de fick larva sig på scenen tillsammans med The Poodles (yes, jag var där). Och Estelle, ja hon stal som vanligt showen även om hon inte var så gammal just då. Här kan ni läsa mer om den händelsen!

Det finns ju en kungaperson som utmärker sig lite extra när det gäller idrott och det är Prins Daniel. Ni kan säkert historien om den personlige tränaren som blev kär i en av sina kunder som i just det här fallet råkade vara Kronprinsessan Victoria. Och som dessutom blev kär i honom! Så fint. I alla fall, även om Prins Daniel inte längre jobbar med gym så har han ett stort engagemang i folkhälsofrågor, inte minst med barnperspektivet i åtanke. Man kan ju faktiskt göra betydligt sämre saker i sin roll som kunglig.

Prins Daniel är trots sin milda och enkla framtoning ett litet mysterium när det kommer till ishockey. Han är ju från Ockelbo, som ligger en bit norr om Sandviken. Gävleborgs län. Det naturliga valet av favoritlag om man har någon slags ambition om att vinna hyfsat regelbundna SM-guld, borde ju då rimligtvis vara Brynäs. Men istället har Prins Daniel valt att hålla på… AIK. Hallå, AIK!? Allmänna Idrottsklubben. Från Solna! Jaja, visst, man gör ju som man vill och själv hejar jag inte på något lag alls. Men jag kan inte låta bli att tycka att det är lite märkligt. Grattis i alla fall, ni AIK’are, som har en kunglig supporterkollega att dela glädje och sorg med. Så här i efterhand kan man ju undra om det verkligen var en slump att Victoria och Daniel valde att flytta in i Haga Slott, som ju faktiskt ligger i Solna…

Den övriga andelen män i kungahuset, Kungen himself och Prins Carl Philip, ska enligt uppgift heja på Djurgården, trots att samtliga Bernadottear faktiskt föds in som hedersmedlemmar i AIK. Så har det varit sedan 1907 när dåvarande kronprins Gustaf VI Adolf åtog sig denna tradition. Vad gäller Drottning Silvia, Prinsessan Madeleine, Prinsessan Sofia samt Kronprinsessan Victoria, finns inga uppgifter om lagtillhörighet.

AIK eller Djurgården?
AIK eller Djurgården?

Så här avslutningsvis kan vi väl anta att ishockeyn kanske inte är den främsta sporten i vår kungafamilj. För Carl Philip är det antagligen motorsport och för de övriga är det sannolikt fotboll som gäller i första hand. Men det som är så bra med Hockeyrelaterat är att det inte bara behöver handla om hockey. Bara det rör hockey. Och det gjorde det väl?

Jag får passa på att önska en trevlig tisdag. Vi hörs till julspecialen på fredag!

Kram!

68. Hockeyn och kulturen

Tja tja!

Jag har bra energi just nu. Full av inspiration. Att driva en blogg är ju så klart upp och ner och vissa veckor är bättre än andra. Och just nu verkar jag ligga på plus. Jag hoppas att ni som läser också märker av mitt flow. Annars får jag väl glädjas i min ensamhet och det är väl inte helt fel heller. I alla fall, stort tack till alla er som läser och ger mig kommentarer. Kram på er.

Tidigare under året hände en lite annorlunda grej på hockeyfronten. Mig veterligen för första gången någonsin. Vad? Jo. En livs levande hockeymusikal gick då upp på City Theatre i Detroit, USA. Den heter Hockey – The musical! och är skriven av Mitch Albom, som förmodligen är mest känd för att ha skrivit best-sellern Tuesdays with Morrie. Men i alla fall. Jag har inte sett musikalen men har hittat en liten trailer på den fantastiska videodatabasen Youtube. Här har vi den. Titta vetja. Sen lovar jag att fortsätta skriva.

Fin va? Den handlar om fem random personer från olika delar av världen, Kanada, USA och Ryssland, som tillsammans kämpar för att hindra ishockeyn från att utrotas. En fin tanke ändå. Tänk om öst och väst kunde enas om fler grejer. Men även om jag förmodligen aldrig kommer att få se den här musikalen och även om jag kanske inte hade tyckt att den var himla sevärd, finns det ändå något intressant i att använda ishockeyn i en kulturyttring som musikaler. Jag ska förklara varför det är intressant, men jag måste börja med ett resonemang.

Det finns människor, ganska många, som går runt på jorden och tycker att kultur är en sak och sport är en annan. Och själv är jag inte bättre. Jag har också trillat dit cirka hundra gånger och sagt att ”i helgen ska jag minsann vara lite kulturell och titta på en utställning” (eller något). Som om inget annat vore kulturellt. Som om resten av veckan ägnades åt icke-kulturella saker så som att titta på teve, äta kikärtsbiffar eller träna karate. Eller hålla på med ishockey. Detta är en form av kulturobjektivism som betyder att man tillskriver olika kulturer eller kulturyttringar olika värden. I ett sådant sammanhang hamnar sporten oftast nedanför musikalen och teatern på en slags imaginär kulturskala. Med det motsatta synsättet, kulturrelativismen, skulle en sådan uppdelning inte ske. Men som människa vill man gärna ha ordning i sinnet. En del grejer är kultur, andra inte.

Det här ämnet togs upp för några år sedan i P1’s långkörare Filosofiska rummet. 2012 närmare bestämt. På temat Den dumma idrotten förde panelen ett intressant samtal utifrån påståendet att idrotten är antiintellektuell. Exempelvis att idrottare uppskattas mer för sina kroppar än för sin intelligens, men också för att idrotten ofta präglas av primitivt beteende både bland utövare och åskådare (typ huliganism). Kort sagt, att det skulle kunna finnas något fördummande i att avskärma sig från den övriga (riktiga) världen för att istället ägna sig åt något så trivialt som idrott. Detta är alltså ingen av panelmedlemmarnas åsikter utan en sammanfattning av olika teorier som lanserades. Superintressant. Lyssna på avsnittet Den dumma idrotten i SR Play eller i din podcast-app.

Utifrån ett sådant resonemang skulle ingen någonsin tycka att det vore fördummande att stänga in sig (avskärma sig) en hel kväll för att se en musikal eller teaterföreställning. Men med idrott och sport är det annorlunda, trots att publiken ofta strömmar till för att ta del av liknande upplevelser som på teatern. Därför är det roligt med en musikal som involverar sport, och dessutom har den goda smaken att välja världens bästa sport. Det är roligt och det är intressant. Att förena sport och kultur. Som om sport inte vore kultur. Eller hur?

Ja, hör ni. Jag blir så engagerad ibland. Hoppas att ni tyckte det var intressant. Om ni tycker annorlunda får ni gärna mejla john@hockeyrelaterat.se eller använda kommentarsfältet. Jag lovar att bemöta era synpunkter.

Ha en underbar helg!

Kram!

67. Hockeyn och tränarbytena

Hallå luciagänget!

Det börjar närma sig jul med allt vad det kan innebära. Hur ni än väljer att fira eller inte fira så vill jag påminna er om att Hockeyrelaterat kommer ut som vanligt under jul och nyår, fast med lite specialtexter. Så när ni har tröttnat på paket eller ätit er alldeles för mätta, ja då finns sajten här som en tillflyktsort i julstressen. Den 23 december blir det en julspecial och fredagen därpå, den 30 december, kommer en årskrönika för hockeyåret som gått. Sådärja. Slut på informationen!

Idag ska jag fördjupa mig i ett ämne som ofta engagerat mig inombords. Något som på allvar avslöjar att elitidrotten i vissa fall är en ganska annorlunda miljö. Jag tänker på det helvilda sparkandet av tränare som alltid sker så fort det börjar gå knackigt. Ska det verkligen vara så? Och blir det verkligen bättre av att byta tränare mitt under pågående säsong? Vi tar en titt!

Ni känner säkert igen det. Ert favoritlag har förlorat de fyra-fem senaste matcherna och visar inga tecken på glöd. Känslan är att en förändring måste ske och snart börjar tidningarna – och experterna – dra igång rykten om att tränaren är på väg bort. Några dagar senare är det klart, tränaren är borta och ersatt av en annan, gärna ett bekant ansikte som kommer med löften om att få ordning på laget och jobba långsiktigt.

Karin Hellerstedt är lektor i företagsekonomi vid Jönköpings Universitet och forskar om team och entreprenörskap. I förrförra veckans nummer av tidskriften Fokus sammanfattar hon det samlade forskningsläget om tränarbyten inom idrotten och menar att det inte leder till bättre resultat. Eller, rättare sagt, det finns inget vetenskapligt stöd för att det leder till bättre resultat. Så enkelt är det. Läs gärna hela artikeln här. Ett citat kommer längre fram i den här texten.

Men ändå byts ju tränare ut. Varför? De vanligaste förklaringarna är att laget behöver en ny röst, någon som rör om i grytan, som står för en annan filosofi (detta luddiga begrepp…) och som kan bygga från grunden. Och så vidare. Ofta målar man upp konflikter mellan tränaren och spelarna, där man menar att det skurit sig mellan tränaren och någon forward som kanske fått sitta på bänken i några dagar. Allt detta är medierna högst ansvariga för, men samtliga argument grundar sig i ett gäng envisa tankefigurer som går ut på att förändringen i sig är lösningen. Vilket oftast inte är fallet.

Det som sällan kommer fram är missnöjet från supportrarna samt trycket från sponsorerna. Dessa är de enskilt viktigaste faktorerna. Karin Hellerstedt igen, ur den ovan länkade artikeln:

Det finns ett tryck från sponsorer och fans att agera snabbt när en klubb inte vinner. Det går att jämföra med aktieägarnas krav på snabba förändringar inom företagsvärlden. Ledningen för en fotbollsklubb har förväntningar på sig, och genom att sparka tränaren kan man visa att man gör något. Medierna bidrar med att underblåsa konflikter. Att man kan betta på vilken tränare som sparkas först gör förstås också sitt till.

Det ska sägas att texten främst behandlar fotbollsvärlden, men det är självklart hundra procent applicerbart på ishockeyn också. Poängen är att nyhetens behag visst kan göra att saker och ting lugnar ner sig – laget kanske får en nytändning och vinner några matcher. Men det är inte alls säkert att vändningen beror på tränarbytet, för det är nämligen så att lag som förlorat många matcher i rad till slut börjar vinna igen, oavsett vad som sker på personalfronten. Så fungerar idrotten. Tränarbytet kan å andra sidan ge en förklaring till vändningen och ofta pratas det om en slags tränareffekt, för det blir en bra historia av det. Människor vill ju gärna ha förklaringar till saker och ting.

Sanningen är att det i slutändan krävs omfattande strukturella förändringar för att skapa bra resultat på riktigt. När en nytillträdd tränare pratar om att jobba långsiktigt menar hen förmodligen väl, men det finns tyvärr mycket lite som tyder på att den möjligheten kommer att ges. Dagens elithockeyklubbar, liksom elitfotbollsklubbar, är snarare att betrakta som stora företag vars aktieägare ska hållas på gott humör. Precis som Hellerstedt säger. Och om supportrarna dessutom uteblir, ja då förlorar man allt på riktigt. Klubbens själ. Ni fattar.

Så nästa gång ni läser en artikel som handlar om något i stil med Lasse Janssoneffekten, ja då är det visst något lag som fått en ny tränare som heter Lasse Jansson och som under hans ledning vunnit ett par matcher och klättrat i tabellen. Om man vill får man gärna tro på Lasse Jansson-effekten och jag dömer ingen. Men det krävs mer för att göra resultat på längre sikt. Ingen Lasse Jansson varar för evigt.

Vi hörs igen på fredag! Då blir det nya roligheter här på sajten. Mejla på john@hockeyrelaterat om du vill kommunicera med mig. Kram!

66. Hockeyn och tröjan

Nämenhej!

Vad kul! Äntligen fredag. Välkomna hit. Idag ska vi snacka kläder men först en liten introduktion: I händelse av att du är här för första gången så är detta en blogg som heter Hockeyrelaterat. Den drivs av mig, John, och handlar om allt som skulle kunna röra hockey. Allt. Från ismaskinens historia till fair play-begreppets nya betydelse. Ja, det är bland annat sånt jag skrivit om. Känn dig som hemma. Och om du undrar något, vänligen mejla på john@hockeyrelaterat.se. Nu kör vi igång den här modebloggen.

Alltså, jag trodde att jag drev en ganska nischad blogg. Hockeyrelaterat liksom. Men det var innan jag lyckades hitta till den raketkoncentrerade bloggen Famous people wearing hockey jerseys här på Internet. Det är alltså en blogg med foton på berömda människor som går runt i ishockeytröjor. Kolla in för bövelen. Här kan du få se bland andra Rihanna, Iggy Azalea, Richard Dean Anderson (Japp, MacGyver!) och hela metalbandet Slayer knata runt eller posera iförda riktiga jerseys, som tröjorna alltså heter på amerikanska. Bloggen uppdateras inte så ofta men det är kanske inte så konstigt. Till slut blir det väl för svårt att komma över nytt bildmaterial. Men hur kom jag in på den här bloggen från början? Jo, allt började med ett tips om att lyssna på ett avsnitt av Stil i P1. Tack pappa för tipset.

I programmet (som sändes fredagen den 2 december 2016 och finns på SR Play samt på alla podtjänster) pratade de om en massa saker, men kom så småningom in på att många celebriteter gärna använder hockeytröjor både i privata och i offentliga sammanhang. De ringde upp en kanadensisk hockeybloggare som ägnat mycket tid åt att studera detta fenomen. Han hade mycket att säga och en hel del exempel, bland andra nämnda Rihanna, men han hade inget riktigt svar på varför. Alltså, varför har hockeytröjan blivit ett så populärt plagg och varför reagerar andra människor på det? Jag får väl spekulera själv helt enkelt. Medan jag funderar kan ni få se en glad snubbe som har fått en ny hockeytröja. Här är han.

Ja, nämen så här då. Ishockeytröjor är ju rätt så grafiska. I många fall rentav oerhört snygga. Det är ett skäl gott som något. Passformen gör också att man ser rätt stor och häftig ut. Det vill man väl så här på fredagen. Men det måste ju vara något annat också. Kan det kanske handla om de signaler som tröjan sänder ut? Sport engagerar och upprör, som vi alla vet. När kändisar och artister klär sig i stora hockeytröjor kan effekten bli att människor reagerar. Antingen positivt, om de råkar heja på laget vars tröja kändisen eller artisten bär, eller negativt om motsatsen råder. Oavsett vad så skapas en buzz kring kändisen eller artisten (de två kändiskategorier jag helst använder, uppenbarligen). Så man kan få ytterligare twitterföljare eller kränga några extra konsertbiljetter. Kan det vara så enkelt? Så kanske Slayer resonerade när de drog på sig Dallas-tröjorna. Vad vet jag?

Eller så här: Kan ishockeyn, denna hårt reglerade sport, så kraftigt tyglad av show business och kommersiella krafter, bli till något annat när den rycks ur sitt normala, trygga sammanhang? De gånger man ser människor bära hockeytröjor, ja förutom spelarna själva, rör det sig nästan alltid om supportrar som uppehåller sig i eller i anslutning till arenan där deras favoritlag ska spela eller har spelat. Nästan alltid matchat med jeans och gympaskor och kanske med en låda popcorn i näven. Här är en film på typiska hockeyfans, från Ungern.

Så ser dom ju oftast ut, ungefär. Men när Rihanna bär en hockeytröja, och dessutom som en klänning, gör hon plagget helt till sitt eget och på ett sätt som ingen tidigare gjort. Det gör något med hockeytröjan och i förlängningen gör det kanske också något med hela sporten. Jag tycker att detta är oerhört intressant. Dessutom kanske det är nyttigt för ishockeyn att synas i lite andra sammanhang och i lite andra former än den stängda och kontrollerade miljön som arenan trots allt är. På så vis kan man säkert nå fler människor och få ishockeyn att framstå som en inkluderande och lekfull sport. För innerst inne är den ju det. Och det är ju så, att i tröjan bor mycket av ishockeyns estetik och själ. Sprid den!

Hoppas att ni får en trevlig helg. Jag ska ha det toppen!

Kram!

65. Hockeyn och konkurrensen

Hallå hej!

Jag skriver från soffan. Mår mycket bra. Det är måndag kväll, men när ni läser har det hunnit bli tisdag och klockan har passerat åtta. Så nu vet ni det också. Hockeyrelaterat ligger alltid steget före, liksom. Det är nog bäst så.

Helgen var intensiv med såväl drinkar som pepparkaksbak. Dock ej samtidigt vilket väl får anses klokt. Men jag har i alla fall haft väldigt trevligt. Ett litet vakande öga har hållits på medierna i väntan på att truppen till Junior-VM skulle presenteras. Det är ju världens bästa hockeyturnering. Och idag smällde det till, truppen presenterades och nya hockeystjärnor är därmed på god väg att tändas. Men sedan finns ju alltid de som faller bort i konkurrensen, och det är just konkurrens som är huvudtemat i dagens blogg. Häng på!

Inom herrishockeyn har det genom historien tagits ett antal initiativ för att utmana dominerande strukturer. Alla med varierande framgång. Idag ska vi titta närmare på ett av dessa initiativ. Vi börjar så här.

WHA (World Hockey Association) var en hockeyliga som grundades på hösten 1971 i Kanada. Syftet med WHA var att skapa en hockeyliga som på allvar kunde konkurrera med NHL, såväl sportsligt som organisatoriskt. Som mest hade ligan 14 lag, men de flesta av dem hade det struligt ekonomiskt och fick det aldrig riktigt att funka. Mot slutet av WHA’s existens fanns blott ett fåtal lag kvar, bland andra Edmonton Oilers, Quebec Nordiques och Winnipeg Jets, som alla flyttade över till det väloljade maskineriet NHL när WHA slutligen lade ner 1979. Quebec Nordiques, där för övrigt Peter Forsberg tog sina första stapplande NHL-steg, bytte sedermera ort till Colorado och började heta Avalanche i efternamn. Så heter de än idag. Winnipeg Jets fick en lite mer turbulent resa i världens bästa hockeyliga. 1996 lade de ner, flyttade till Phoenix och började heta Phoenix Coyotes. Ungefär samtidigt startade ett annat lag sin verksamhet, nämligen Atlanta Thrashers. 2011 fungerade det inte längre för Thrashers, som lade ner och flyttade till… Winnipeg! Och därmed var Winnipeg Jets återetablerade. Rörigt? Ja, visst är det. Men var var vi? Just det, WHA.

Det visade sig helt enkelt vara för svårt att utmana NHL på hemmaplan, men sportsligt gjorde man inte bort sig alls. WHA-lagen mönstrade många bra spelare och i de matcher som spelades mot NHL-lag vann man hyfsat ofta. Dessutom, och det här är viktigt, var WHA en progressiv kraft inom ishockeyn, bland annat genom att vara tidiga med att rekrytera europeiska spelare i betydligt högre utsträckning än vad som tidigare gjorts inom nordamerikansk ishockey. Tidigare hade spelare mest plockats upp ur de egna leden, så att säga. Men det här nya tippades över på NHL som snabbt förändrades och under 1980-talet kom att bli en kosmopolitisk hockeyliga. Tack WHA! En grej som WHA körde med, men som aldrig riktigt fick fäste någon annanstans, var blå puckar. De hade någon idé om att pucken, om den var blå, skulle synas bättre från läktarplats. Men det var kanske inte så genomtänkt. Här är i alla fall en småmysig dokumentär om WHA. Jag har sett den några gånger.

Jajemen vet ni, här såg man många obehagliga målvaktsmasker, men också en hel del kärlek. Jag var ju inte född när WHA var igång, men jag önskar att jag varit. Det är svårt att ta in att någon inhemsk liga hade modet att våga utmana den stora besten. Och tänk att det också medförde bra saker, som en ökad acceptans för utländska spelare. Tänk vad mycket bättre NHL blev tack vare WHA. Vad mycket bättre hela ishockeyvärlden blev. Konkurrens kan verkligen vara bra ibland. Heja WHA. Och ja. De blå puckarna är förlåtna.

Jag hoppas att ni uppskattade den här texten. Den kändes lite annorlunda, men den var också oerhört inspirerande att skriva. På fredag hörs vi igen! Ajöss!

Och kram!

64. Hockeyn och masken

Hej på er!

Kära vänner. Idag är det fredag och det är första gången jag skriver blogg i december. Känns roligt! Hoppas ni har haft en bra vecka. Jag har faktiskt haft det mycket bra. Igår medverkade bandet och jag i T.A.J TV, en Youtube-kanal här i Malmö. Superkul. Resultatet kommer inom några dagar. I övrigt blåser det på rejält här. Men Hockeyrelaterat har ju aldrig låtit sig skrämmas av oroligt väder, så ej denna gång heller. Vi kör bara på, varje vecka året om. Och idag ska jag fördjupa mig i målvaktsattribut. Rulla vinjett!

Jag har tidigare skrivit en text om målvakten, eller, den viktigaste spelaren som många väljer att kalla hen. Må så vara. Klicka här för att läsa om det. Det finns dock en annan sida som jag inte behandlat så ingående, men som jag tycker förtjänar en egen text: masken.

Masken är alltså ingen daggmask utan betyder i det här fallet hjälm, eller närmare bestämt målvaktshjälm. I begynnelsen använde målvakterna inga hjälmar, men å andra sidan sköt ingen särskilt hårt och högt heller. Något senare, på Honkens tid, alltså under 1960- och 1970-talet, hade målvakterna ofta vanliga utespelarhjälmar. Men inte alla. I april 1974 gjorde Andy Brown sin sista match i NHL och blev därmed den sista målvakten att spela helt utan någonting förutom herrfrisyr på huvudet. Han spelade då för Pittsburgh Penguins och de förlorade matchen mot Atlanta Flames med 3-6. Dålig sorti, absolut. Men det är som det är med den saken.

Framåt 1980-talet blev det allt vanligare med ansiktsskydd modell jätteläskig. De skyddade dock bara ansiktet. Inte bakhuvudet. Märkligt. Men det var i alla fall sådana här grejer som bland andra Pelle Lindbergh (tragiskt omkommen i en bilolycka 1985) använde under sin storhetstid:

Åh nej.
Hjälp.

Jodå. Vilken resa de har gjort, målvakterna. Men hur ser det ut i nutid? Jo, mer sentida maskvarianter är så gott som alltid tillverkade i ett stycke, alltså hjälm och ansiktsskydd kombinerat. Det är här det börjar bli intressant, eftersom många väljer att göra sina masker unika genom att låta måla vackra motiv på dem. Så många snygga målvaktsmasker jag har sett i mina dagar. Ni anar inte. På högsta nivån är de så klart ännu mer påkostade. Henke Lundqvist har en fin med New York-motiv, till exempel. Hantverk.

Alltid välklädd.
Alltid välklädd.

En av världens främsta och mest produktiva maskmålare är faktiskt en svensk. David Gunnarsson har genom sitt varumärke DaveArt målat masker till målvakter över hela världen. Han använder air brush-teknik och bedriver sin verksamhet från en gård i södra Sverige, en gård han för övrigt bott på i hela sitt liv. Nu med en egen familj. Ja, jag säger då det. Hur coolt som helst. Här är en video med honom!

Mycket skicklig. Personligen är jag ingen hejare på att rita eller måla. Text är mer min grej. Men som liten hade jag större ambitioner på bildfronten. Under några år ritade jag ishockeymålvakter i stort sett varje dag. Alltid på samma sätt: i en lätt hopkrupen position och precis i färd med att rädda ett skott. Jag lade mycket tid på att få masken att se så autentisk ut som möjligt. Resultatet blev emellertid oftast en besvikelse, eftersom detaljarbetet gjorde att masken blev otroligt stor i förhållande till övriga målvaktskroppen och med en på tok för liten målbur i bakgrunden. Inte så bra. Men så här är det, att om jag hade teckningarna kvar hade jag naturligtvis publicerat dem. Jag tror nog dessvärre att de är preskriberade… och det är väl lika bra det.

Det här blev väl ett lite småtrevligt inlägg, visst? Jag hoppas att ni har haft kul. Nästa vecka hoppas jag på att kunna leverera en lite speciell rackare, men det hänger på om jag lyckas få tillgång till trovärdiga källor. Sådant är ju hur viktigt som helst i dessa tider av informationsbrus. Jag hoppas att det blir toppen! Vi hörs!

Trevlig helg!

Kramiz!