68. Hockeyn och kulturen

Tja tja!

Jag har bra energi just nu. Full av inspiration. Att driva en blogg är ju så klart upp och ner och vissa veckor är bättre än andra. Och just nu verkar jag ligga på plus. Jag hoppas att ni som läser också märker av mitt flow. Annars får jag väl glädjas i min ensamhet och det är väl inte helt fel heller. I alla fall, stort tack till alla er som läser och ger mig kommentarer. Kram på er.

Tidigare under året hände en lite annorlunda grej på hockeyfronten. Mig veterligen för första gången någonsin. Vad? Jo. En livs levande hockeymusikal gick då upp på City Theatre i Detroit, USA. Den heter Hockey – The musical! och är skriven av Mitch Albom, som förmodligen är mest känd för att ha skrivit best-sellern Tuesdays with Morrie. Men i alla fall. Jag har inte sett musikalen men har hittat en liten trailer på den fantastiska videodatabasen Youtube. Här har vi den. Titta vetja. Sen lovar jag att fortsätta skriva.

Fin va? Den handlar om fem random personer från olika delar av världen, Kanada, USA och Ryssland, som tillsammans kämpar för att hindra ishockeyn från att utrotas. En fin tanke ändå. Tänk om öst och väst kunde enas om fler grejer. Men även om jag förmodligen aldrig kommer att få se den här musikalen och även om jag kanske inte hade tyckt att den var himla sevärd, finns det ändå något intressant i att använda ishockeyn i en kulturyttring som musikaler. Jag ska förklara varför det är intressant, men jag måste börja med ett resonemang.

Det finns människor, ganska många, som går runt på jorden och tycker att kultur är en sak och sport är en annan. Och själv är jag inte bättre. Jag har också trillat dit cirka hundra gånger och sagt att ”i helgen ska jag minsann vara lite kulturell och titta på en utställning” (eller något). Som om inget annat vore kulturellt. Som om resten av veckan ägnades åt icke-kulturella saker så som att titta på teve, äta kikärtsbiffar eller träna karate. Eller hålla på med ishockey. Detta är en form av kulturobjektivism som betyder att man tillskriver olika kulturer eller kulturyttringar olika värden. I ett sådant sammanhang hamnar sporten oftast nedanför musikalen och teatern på en slags imaginär kulturskala. Med det motsatta synsättet, kulturrelativismen, skulle en sådan uppdelning inte ske. Men som människa vill man gärna ha ordning i sinnet. En del grejer är kultur, andra inte.

Det här ämnet togs upp för några år sedan i P1’s långkörare Filosofiska rummet. 2012 närmare bestämt. På temat Den dumma idrotten förde panelen ett intressant samtal utifrån påståendet att idrotten är antiintellektuell. Exempelvis att idrottare uppskattas mer för sina kroppar än för sin intelligens, men också för att idrotten ofta präglas av primitivt beteende både bland utövare och åskådare (typ huliganism). Kort sagt, att det skulle kunna finnas något fördummande i att avskärma sig från den övriga (riktiga) världen för att istället ägna sig åt något så trivialt som idrott. Detta är alltså ingen av panelmedlemmarnas åsikter utan en sammanfattning av olika teorier som lanserades. Superintressant. Lyssna på avsnittet Den dumma idrotten i SR Play eller i din podcast-app.

Utifrån ett sådant resonemang skulle ingen någonsin tycka att det vore fördummande att stänga in sig (avskärma sig) en hel kväll för att se en musikal eller teaterföreställning. Men med idrott och sport är det annorlunda, trots att publiken ofta strömmar till för att ta del av liknande upplevelser som på teatern. Därför är det roligt med en musikal som involverar sport, och dessutom har den goda smaken att välja världens bästa sport. Det är roligt och det är intressant. Att förena sport och kultur. Som om sport inte vore kultur. Eller hur?

Ja, hör ni. Jag blir så engagerad ibland. Hoppas att ni tyckte det var intressant. Om ni tycker annorlunda får ni gärna mejla john@hockeyrelaterat.se eller använda kommentarsfältet. Jag lovar att bemöta era synpunkter.

Ha en underbar helg!

Kram!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *