81. Hockeyn och skådespeleriet

Hej på er!

Välkomna. När ni läser har det hunnit bli tisdag, men just nu är det bara söndag och jag är ganska trött. Vi spelade i Ryd igår (tack alla som kom!) och körde sedan hemåt mitt i natten. Klockan var närmare fem på morgonen när jag tumlade in genom dörren till lägenheten. Ja ja, kul var det i alla fall. Nog om det.

På hockeyfronten har det ju också varit festligheter i helgen. I Los Angeles har nämligen årets upplaga av NHL All-Star Game gått av stapeln med pompa och ståt. Det är alltså en årlig sammankomst där de absolut största NHL-stjärnorna buntas ihop i två lag som får möta varandra i en uppvisningsmatch. I samband med detta hålls också en skills competition där alla spelare tävlar mot varandra i diverse grenar, exempelvis vem som skjuter hårdast eller åker skridskor snabbast. Ganska kul att titta på, de är ju så himla duktiga allihopa.

Nu får jag väl komma in på ämnet för dagen, eller hur? Ja! Häromdagen fick en spelare i Karlskrona, vi kan kalla honom Henrik Nilsson (för det heter han), en motståndarklubba över halsen. Motståndarklubbans ägare/brukare blev utvisad för hög klubba (rimligt) men Henrik Nilsson ansågs inte fri från skuld utan anklagades för att ha förstärkt händelsen. Så det blev lite hätsk stämning bland publiken ett tag, för ingen gillar ju en sån där filmare. Ända tills Henrik Nilsson faktiskt började må dåligt på allvar och fick åka till sjukhus för att se över halsen sin. Nu var det som tur var ingen större fara med honom, men det sätter lite fingret på problematiken med filmningar. Hur fungerar det i ishockey egentligen? Hur bedöms sådant här?

Regeln är den etthundratrettioåttionde i Svenska Ishockeyförbundets regelbok och heter Filmning – Diving or embellishment. Definition: En spelare som påtagligt överdriver eller förskönar ett fall, som låtsas blivit utsatt för en förseelse, eller som låtsas vara skadad i ett försök att få en motståndare utvisad. Straffet? Tre månaders fängelse. Äsch, jag skojar. Två minuters utvisning.

Att bli utvisad för diving är ovanligt. Men när det väl händer, är det hyfsat ofta fråga om en dubbelutvisning – alltså att den filmande spelaren (offret) visas ut samtidigt som den attackerande spelaren (förövaren). En slashing (slag med klubban) är ju fortfarande en slashing även om den slashade spelaren försöker få det hela att se ut som ett amputationsförsök.

Det som gör diving ovanligt är att det är svårbedömt för domaren. Ishockey går oerhört fort och rörelseenergier är ibland förrädiska, vilket betyder att även en till synes enkel smäll kan orsaka stor skada. Eller en lång flygtur, som Ryan Getzlaf (även känd från serien Hockey Wives) hade oturen att påbörja precis där domaren stod. Två minuters vila fick han för besväret.

Det är rätt pinsamt, det här med diving. Publiken tycker inte om det och media brukar också rasa. Varför? Därför att det är osportsligt. Det är fusk. Sport i allmänhet och kanske ishockey i synnerhet omgärdas ju fortfarande av ett fair play-ideal, även om det i någon mån håller på att luckras upp eller åtminstone få en annan betydelse. Jag skrev mer om detta i text nummer 58. Men att fuska på det här sättet är emot alla regler, även de oskrivna reglerna. Det sätter sig djupare än en hakning i mittzon. Så det är nog inte utan skam i kroppen som en filmande spelare sätter sig i utvisningsbåset.

Jag fick leta ett ganska bra tag på Youtube för att hitta riktigt tydliga diving-situationer kopplade till ishockey. Ryan Getzlaf’s medeldistansflygning var den bästa jag kunde hitta. Som av en händelse valde jag att göra en ny sökning, men bytte ut ishockey mot fotboll. HAHAHA. Här finns så mycket mer! Avsaknaden av skydd gör att kroppskontakten blir mer tydlig… eller ja, otydlig då. Sedan är det ju vanligt med filmningar i fotboll, förmodligen vanligare än i ishockey. Det till och med anses rimligt att söka frispark genom att försätta sig själv i en situation där man riskerar att bli omkullvält. Ja ja, jag ska inte utveckla detta ytterligare, det blir lätt lite fånigt att jämföra på det här viset. Jag gillar ju fotboll också.

Hör ni, jag måste göra andra grejer nu, men texten är ju klar så det känns ändå bra. Ni får ha det så himla bra. Och kom tillbaka på fredag.

Kram!

80. Hockeyn och sargen

Hallå gänget!

Det är fredag igen. Hurra! Jag hoppas hinna till frissan i eftermiddag, vi får se hur dagen utvecklar sig. I helgen blir det en vända till Ryd med Skurklandet. Ser framemot detta. Men. Innan dess ska jag bjuda på en text med ishockeytema, vilket jag ju gör två gånger varje vecka. Nu gör jag det för åttionde gången och ja, det känns lite coolt ändå. Så många ord. Varje blogg innehåller runt 600-700 ord. När den här texten är klar kan jag multiplicera det med 80 och på så vis få fram ungefär hur många ord jag skrivit totalt. Frågan är vad den informationen ska vara bra för. Det lutar åt att jag avstår. Särskilt bra på att räkna är jag inte heller.

Hör ni, nu kör vi. Det ska handla om gränser. Det är ju viktigt i vissa sammanhang. Om jag säger 1070 millimeter, vad säger ni då? Äsch, det kan ni. Minimihöjden på en hockeysarg så klart! 1220 millimeter är för övrigt maxhöjden. Men vadå sarg? Skriver han om trummor nu? Nej inte den här gången. Sarg är i det här fallet namnet på den ofta reklambeklädda vägg som omgärdar en ishockeyrink. Sargen, i bestämd form, är vit i sitt grundutförande och ska kunna stå emot allt som kan tänkas förekomma på planen. Den är publikens försäkring. Även om det kan dåna rejält när någon vispar iväg ett slagskott, så ska ingen på andra sidan behöva känna sig orolig för att pucken liksom ska passera igenom sargen. Som om den vore gjord i wellpapp. För det är den inte.

Stommen i en hockeysarg, alltså själva ramen, utgörs oftast av stål eller aluminium. Det går även att bygga stommen i trä vilket säkert är trevligt, men inte lika vanligt så vitt jag har förstått. Det har nog med livslängden att göra. Eller pengar. Sannolikt båda. Men men. Utanpå stommen monteras själva väggen och den är i kraftig plast. Inget får tränga igenom. Men det sa man nog redan för tjugo år sedan. Den hårdskjutande backen Al MacInnis ville nog bara leka Plus-Sverker när han sköt sönder planket. Testa lite liksom. Det blev soptunnan direkt.

Bra bössa.
På rinkens kortsidor och en bit in på långsidorna kompletteras sargen med högt plexiglas för att ytterligare skydda publiken, både från förlupna puckar och från förlupna ishockeyspelare. Nu för tiden finns det regler som säger att både sarger och plexiglas ska ha en viss flexibilitet, så att tacklade spelare inte ska studsa mot en stum vägg och göra sig mer illa än nödvändigt. Men länge var väggarna verkligen väggar, allra längst i Hockeyallsvenskan, vilket uppmärksammades medialt så sent som 2012. Här är en artikel om de orimligt hårda ishockeyväggarna. Allt var inte bättre förr.

Pengar ja. Sargerna är reklamplatsernas flaggskepp, näst efter den där lilla ytan ovanpå tankmunstyckena när man ska tanka bilen. Kaffe och korv, 65 kronor. Ni vet. Det vanliga är att sargreklamen kommer i form av en logotyp och ett reklambudskap som liksom sitter där tills tiden nött bort det helt. Kan ta några decennier. Men häromsistens, ja i höstas faktiskt, så slog den datorstyrda sargreklamen igenom på allvar. Eller det var då jag såg det för första gången, under World Cup i september. Budskapen rullades ut över sargen på ett grafiskt mycket fulländat sätt. Och så kom det nya hela tiden. Det flög reklam överallt.

Jag ska snart avsluta. En grej till bara. Vissa spelare hoppar över sargen när de ska ut på isen eller in i båset. Jag vet inte vad det är för fel med att gå genom båsdörren, men antar att hoppet är tänkt att spara tid. Ärligt talat har jag aldrig riktigt lärt mig att hoppa snyggt över sargen och det är nog därför som jag är lite skeptisk. Nu är det för sent att börja bli bra på det. Jag antar att jag skulle börjat träna i tid, som den här lille knatten.

Föredömligt. Hör ni, ta det lugnt och ha en fin helg. Åter på tisdag.

Kram!

79. Hockeyn och humorn

Hej hej hej!

Hockeyrelaterat hälsar välkomna till ytterligare en text. Nummer 79. Idag ska jag ta avstamp i samhällsklimatet och ägna mig åt lite omvärldsbevakning. I fredags började en viss Donald Trump sitt nya jobb som president för USA, och det var så klart en hel del ståhej kring detta med missnöjesyttringar världen över. Hockeyrelaterat har inte deltagit i någon protestaktion men delar uppfattningen att Trump verkar vara olämplig som världens mäktigaste person.

Trump och hans entourage tycks ha en komplicerad relation till media, vilket senast visade sig när pressekreteraren Sean Spicer hävdade att medierna rapporterat felaktiga publiksiffror under Trumps installationstal. Han menade att det varit betydligt fler människor på plats än under Obamas första gig, medan flygfoton över de båda sammankomsterna visade att Trumps installation ungefär var lika välbesökt som en korphockeyträning i jämförelse. Detta trollande med siffror snappades kvickt upp av jumbotronansvarige för NHL-laget Dallas Stars, som i helgens match mellan Dallas och Washington valde att krydda publiksiffrorna lite: 1,5 miljoner åskådare! Normalt antal är väl typ 20 000. Superkul och briljant på alla sätt. Läs mer om händelsen här.

Jag tänkte att jag skulle titta lite mer på detta. Det känns ju inte jätteutforskat, det här med satir inom ishockey. För det bör man väl kalla det? Ja ja, det är ju därför ni har mig, för att få reda på mer. Under en period har jag följt den amerikanska nyhetssajten The Elbow som är specialiserade på just hockeysatir. Sidan uppdateras varje vecka med komplett påhittade hockeynyheter som jag skrattat högt åt, dels eftersom nyheterna är så bisarra rent innehållsmässigt och dels för att de – vilket jag älskar – driver hejdlöst med den annars så likriktade och fyrkantiga hockeykulturen. Kolla in. Ja, det måste ni faktiskt. Här är länken. Humor helt i min smak, dessutom helt unikt.

Hockeysatir har väl inte riktigt funnit samma plats i Sverige som i USA, vilket kanske inte är så konstigt. Hockeyn i Sverige är inte lika extrem på det viset den är i USA och Kanada, där stereotyperna är mer tydligt utmejslade och allting runtomkring är så överdrivet. Det måste vara lättare att göra satir av – exempelvis – våldskulturen i nordamerikansk ishockey än att göra samma sak i svensk ishockey, menar jag. Om ni inte har sett filmen Slap Shot (1977) så behöver ni inte det, den är rätt tradig, men om ni har det så kanske ni kan hålla med mig om att även den har ett stort mått av satir över sig, fast den nog mer är att betrakta som en parodi. Jag har ärligt talat lite svårt att begripa den skillnaden fullt ut.

Det som Dallas Stars jumbotronansvarige (läs förresten mer om jumbotronen i inlägg 51) gjorde var ju en form av politisk satir, om än i ett annorlunda forum. Jag har hört att samma person gjort liknande grejer innan detta, ni säkert googla fram mer information om ni har lust. Men det är väl så att all form av satir spelar mot bakgrund av politiska förhållanden – eller missförhållanden – och det är så klart också applicerbart på ishockey. Avsikten är att belysa strukturella tokigheter på ett humoristiskt sätt, vilket kräver en hel del av skribenten när det gäller såväl kreativitet som språkkänsla. Och jag, jag blir så otroligt inspirerad av detta.

Som sagt. Kolla in The Elbow om ni är intresserade av hockeysatir, men glöm inte bort mig utan fortsätt också hänga med Hockeyrelaterat in i framtiden. Vi ska fortsätta ha kul ihop, tycker jag. Och, innan jag slutar för idag, en liten shout out till er som bor i Småland med omnejd. Nu på lördag den 28 januari spelar jag med Skurklandet på Bandstationen i Ryd. Hundra spänn i dörren, på scen klockan 21:30. Kom som du är men kom i tid. Lyssna in oss på Spotify eller kolla några videor på Youtube. Här är den senaste:

Hörs på fredag!

Kram!

78. Hockeyn, godiset och snuset

Hej!

Jag får väl börja med att gratulera Malmö Redhawks till den första segern på mycket länge. Inte för att jag nödvändigtvis hejar på Redhawks, jag har aldrig riktigt hejat på något lag så, men folk i min omgivning blir genast på bättre humör och det räcker gott för mig. Extra kul att tvåla dit självaste Rögle i ett hett Skånederby. Vidare vill jag förstås gratulera alla på fredagen. Hoppas att ni mår bra och har en fin helg att se framemot. Kanske äta godis? Se då hit. Men var lugna. Hockeyrelaterat moraliserar inte över människors godiskonsumtion och hade inte gjort det om bloggen så vore sponsrad av självaste Livsmedelsverket. Nej, jag ska tvärtom göra ett nedslag i ishockeyns historia och fördjupa mig i dess alldeles egna godis. Hockeypulver!

Först: Informationshämtning är ibland svårt. När jag googlade ”hockeygodis” fick jag över 18000 träffar varav ingen handlade om godis. Istället tycks termen hockeygodis användas för att beskriva videoklipp med alldeles särskilt vackra konster utförda medelst klubba och puck. Roligt ibland men just nu helt ointressant. Tur att jag sedan länge hade rätt sökord i minnet, det gav betydligt mer relevanta träffar.

Ok, så vad är Hockeypulver? Många av er vet säkert. Det är slags lakritspulver som levereras i en plastdosa som till formen påminner om en ishockeypuck. Sannolikt kommer namnet därifrån och har sedan bankats in ytterligare genom det grafiska motivet på plastdosans lock. Supertydligt.

I flera smaker. Vi gillar olika.
I flera smaker. Vi gillar olika.

Hur äter man Hockeypulver? Äh, man gör som man vill. Man kan äta med sked eller kniv och gaffel om det känns bäst. Det vanligaste är, tror jag, att helt enkelt sticka ner tungan i dosan och svepa innehållet i en enda rörelse. Alternativt att hälla i sig, som om det vore flytande, men risken är att det får ungefär samma effekt som pepparsprej när de små små kornen flyger omkring herrelösa. Akta era ögon – och nej, Hockeyrelaterat tar inget ansvar. Till sist: På Youtube cirkulerar det en mängd filmer där uttråkade ungdomar försöker sniffa Hockeypulver. Mycket oortodoxt. Det är väl allt jag har att säga om det.

Hockeypulver är ett gammalt godis. Inte så gammalt som riktigt gammalt godis, kom ihåg att Cloetta gjorde chokladkakor redan under 1800-talet, men… det är hyfsat gammalt i alla fall. Hockeypulver började tillverkas under 1970-talet och gick då under namnet Hockeysnus. Det ändrades dock snabbt eftersom det ansågs olämpligt att barn plötsligt skulle kunna köpa snus bara så där, även om pulvret så klart inte innehöll någon tobak.

Att det först kallades Hockeysnus berodde ju på att dosan påminde och påminner väldans mycket om en snusdosa. Det har fått mig att fundera. För längesedan fick jag ett tips om att skriva en text om snus och hockey, för de båda är ju ganska tätt förknippade med varandra. Det är helt enkelt många ishockeyspelare som snusar. Texten har dock aldrig kommit till eftersom jag aldrig riktigt fått grepp om varför det är på det här viset, jag bara vet att det är så och det går inte att bygga en bloggtext på ett antagande (eller?).

Sent i höstas fick jag en potentiell förklaring presenterad för mig, då en person i min närhet hade hört av en representant från A Non Smoking Generation att den runda snusdosan i tidernas begynnelse särskilt marknadsfördes bland ishockeyspelare (på grund av puckutseendet), och att det var där och då snuset blev så starkt förknippat med ishockey. Men när jag hörde av mig till A Non Smoking Generation hade de plötsligt inget på fötterna för att styrka påståendet. Inte heller en tobaksexpert med (tror jag) universums största tobaksdatabas på svenska kunde bekräfta det jag fått höra. Så, tills jag hittar en tobaksforskare som svarar på mejl famlar jag helt enkelt i mörker.

"Om jag säger hockey, vad kommer du först att tänka på?"
”Om jag säger hockey, vad kommer du först att tänka på?”

Men nu funderar jag på om inte Hockeypulver kanske har ett litet litet finger med i spelet. När det lanserades hade de runda snusdosorna funnits på marknaden i drygt ett decennium. Säkert var snuset populärt bland hockeyspelare redan då, men när godiset kom och dessutom under namnet Hockeysnus, borde inte detta gjort att även yngre spelare fick upp ögonen för det riktiga snuset? Och sedan var liksom stenen i rullning. Vad tror ni?

Vilda spekulationer. Det är väl vad en hockeyblogg ska bidra med. Men men. Jag tar mer än gärna emot tips och information gällande detta. Ni når mig på john@hockeyrelaterat.se och i kommentarsfältet. Nästa text kommer på tisdag!

Kram!

77. Hockeyn och kaptenerna

Hej alla!

Har en fin helg i bagaget. Jag spelade faktiskt ishockey i söndags, för första gången på länge. Så roligt att vara igång igen. Förutom det så hade vi en liten bjudning i lördags kväll varvid jag fick tidernas bästa gå bort-present. Eller vad sägs?

Super Mario.
Super Mario. Ett stycke ishockeyhistoria.

Japp, två hockeykort föreställande Mario Lemieux, inplastade och allt. Lemieux ja, han hade en minst sagt annorlunda karriär. Han debuterade i Pittsburgh Penguins 1984 och kom att stanna där hela tiden. Ja, förutom de två uppehållen då. 1993 drabbades han av lymfcancer, vilken som tur var upptäcktes i tid och gick att bota. Året därpå gjorde han comeback men valde sedan att sluta spela. Men sedan, och nu är vi runt år 2000, ryckte det på nytt i hockeynerverna så till den grad att han skrev på ett nytt kontrakt med Pittsburgh. Ett närmare fyra år långt uppehåll verkade inte ha varit några problem. Han kom snabbt in i tugget och spelade bra hockey i ytterligare sex år. Snyggt.

Precis som många framstående spelare var Lemieux också lagkapten för sitt Pittsburgh. Och ja, det är klart, världen kryllar ju av lagkaptener i olika lagsporter. Men lagkaptensprylen är lite speciell i just ishockey. En hockeylagkapten är till exempel den enda spelaren i hela laget som får kommunicera med domaren. Alltså: om man som vanlig spelare har synpunkter på en offsideavblåsning eller tycker att motståndarna slarvar med bytena, ja då måste man gå via lagkaptenen som i sin tur meddelar domarna. Om man gör det själv riskerar man utvisning. Japp. Det är hårda bud i Mellerud.

Sen är det ju en annan grej också. Åldern. Att vara kapten innebär att kunna företräda sitt lag såväl på som utanför planen. I många sporter tillfaller därför ofta kaptensrollen en äldre och erfaren lagmedlem, för man ser ju liksom upp till de äldre, eller man borde åtminstone göra det. I herrfotbollslandslaget chefar numera Andreas Granqvist, 31, och för damerna gäller Lotta Schelin, 32. Medelåldern tycks vara hög även på klubblagsnivå enligt den – förvisso något begränsade – research jag företagit mig. Men i hockey då? Ja, på landslagsnivå är det oftast äldre förmågor, men på klubbnivå spelar åldern inte nödvändigtvis så stor roll. Connor McDavid var 19 år och 266 dagar ung när han blev lagkapten för Edmonton Oilers. Och Emily Pfalzer leder just nu NWHL-laget Buffalo Beauts blott 23 år gammal. Ungdomarna är onekligen i framkant.

Jämte en hockeylagkapten, vilken man för övrigt känner igen genom C’et på bröstet, finns i regel en till två alternerande lagkaptener. Den eller de brukar ha ett A på tröjan. En alternerande lagkapten ska rycka in om den ordinarie får förhinder. Vidare är målvakterna ett kapitel för sig. I svensk och övrig internationell ishockey får inte målvakter utses till lagkaptener av praktiska skäl – de behöver vara skapligt mobila när de ska kommunicera med domarna och det finns ingen målvakt som är skapligt mobil. I NHL är det dock tillåtet, men extremt sällsynt och omgärdat av speciella regler som jag inte har särskilt bra pejl på. Inför säsongen 2008/2009 utsågs Vancouvers målvakt Roberto Luongo till lagkapten. Men redan året efter fråntogs han ansvaret eftersom rollen ansågs inverka negativt på hans målvaktsspel, plus att hela grejen var… allmän besvärlig. Så kan det vara. Läs hela historien här!

Inget långsiktigt kaptensämne.
Inget långsiktigt kaptensämne.

Kaptener hit och kaptener dit. Jomenvisst, i hockey fyller kaptenen verkligen en viktig roll. Vem skulle man annars skicka fram för att klaga på domaren? Det är ju inte rimligt att göra det själv om man riskerar att bli utvisad, liksom. För övrigt är jag starkt emot att klaga på domare eller domslut. Hockeyn går på tok för snabbt för att man ska ödsla energi på sådant. Hör ni det, ni råskinn där ute. Ta en banan och lugna ner er. Det önskar vi (jag) på Hockeyrelaterat, som också är världens trevligaste hockeyblogg. Det var kul att ni läste!

På fredag hörs vi igen! Ha det!

Kram!

76. Hockeyn och intervjuerna

Hejsan på er!

Så var det fredagen den trettonde. Jag hoppas att ni inte tror på allt som sägs om att det skulle vara en kronisk otursdag och sådana grejer. Det är nämligen hittepå. Fredagen den trettonde kan bli hur bra som helst. Njut av dagen. Eller gör hur ni vill. Men var inte rädda. Förresten, tack för all respons på det förra inlägget om undervattenshockey, det kändes fint. Kul att ni hela tiden blir fler som läser också. Glad blir jag!

Januari har ju knappt hunnit halvvägs men ändå känns det lite som om hockeysäsongen börjar lida mot sitt slut. Det är väl så det är med vårterminen, en enda lång nedräkning till skolavslutningen… eller i det här fallet: slutspelet. Det blir tomt när säsongen är över, inte bara för att alla då måste ägna sig åt golf, utan också för att det är långt kvar tills nästa säsong börjar. Och därmed långt till alla roliga, obegripliga, elaka, rekordkorta eller alldeles för långa spelarintervjuer. Inför dagens blogg har jag funderat lite kring dessa samtal mellan spelare och media. Men vi börjar med ett exempel.

Per Ledin heter en kille som spelat i lite olika klubbar genom åren. Han har gjort sig känd som en ettrig spelare och med många slagsmål på sitt samvete. En jobbig en helt enkelt. För några år sedan var råttet mågat när han skymtade motståndarmålvakten Tommy Salo i spelargången.

Ledin är ju taskig här. Men han är också uppe i varv. Kanske skulle man skippat intervjun och låtit honom gå raka vägen ut i omklädningsrummet och äta en banan? Men då ska man komma ihåg att detta är underhållning. Och just detta blev också ett stycke TV-historia som människor tjänat pengar på även efteråt. Men kom igen. Vad får vi som tittar ut av det? En arg ishockeyman. Ok, det är lite kul… det är det. Faktiskt.

Intervjun med Ledin blir alltså ganska begripligt om man pratar i termer av content. En hockeysändning är lång. Men om TV-kanalerna vill skapa schysst innehåll för att fylla periodpauserna (man kan ju inte bara visa reklam), varför envisas man då med att låta spelarintervjuerna bli så oerhört förutsägbara? Nästa klipp är en parodi på hur hockeyspelarintervjuer brukar vara. Och det är så spot on.

När media ska välja ut någon att prata med i pausen väljer de inte sällan någon som gjort mål. Reportern brukar då be vederbörande att beskriva målet, som om vi som såg det inte riktigt förstod trots sexton repriser i olika vinklar och hastigheter.

”Nä men Janis kommer på vänsterkanten och droppar till Masen och då är det bara att hålla klubban i isen och sen kommer pucken perfekt där, så det var skönt, japp”

Här skulle man kunna göra en grej av att hockeyspelare kanske inte alltid har talets gåva, men det handlar inte så mycket om det. Liksom, vad ska de svara? Man gör så gott man kan. De flesta elitspelare ser nog detta som en del av jobbet och reflekterar kanske inte så mycket över det. Intervjuerna betas av. Alla får sitt. Men utifrån ter det sig lite märkligt, visst gör det?

Om man har tur och talang nog att ta sig så långt som till NHL, ja då får man inte bara resa fint och bo bra, man får även prata med media precis när man håller på att klä av sig. Japp. Dealen är som så att media ska få tillgång till omklädningsrummet tio minuter efter slutsignalen. TIO MINUTER. Och då är det bara att släppa allt och tala ut. Som Sidney Crosby. Undrar om han har kepsen på under hjälmen också.

Man måste ändå imponeras av tålamodet de visar upp. Långt ifrån Per Ledins tramsfasoner. Riktiga proffs det där. Jag hoppas att jag också framstår som lite proffsig emellanåt. Någon gång blixtrar det väl till, tänker jag. Annars får jag vara glad ändå.

Ha nu en trevlig helg så är jag tillbaka här på tisdag.

Kramiz!

75. Hockeyn till havs (på ett litet ungefär)

Tja kamrater!

Vad roligt med all snö. Jag välkomnar vintern. Nu är det dags för människor att damma av sina gamla JOFA-griller, placera barnen i pulkor och därefter vallfärda mot kommunala isbanor i vårt avlånga land. Ursäkta cynismen. Det var faktiskt inte meningen. Jag älskar allmänhetens åkning utomhus, på riktigt. Förra året höll vi till i Folkets park här i Malmö. Det finns en helt okej bana där.

Sommaren känns avlägsen, men vänta bara, den kommer fortare än ni anar. Jag vet inte var den här bloggen kommer att befinna sig då, alltså om den kommer finnas kvar i sin nuvarande form, men oavsett vad så måste ni lova mig att minnas det här inlägget (nummer 75) varje gång ni badar i en pool någonstans i världen. Varför? Jo, för idag ska jag berätta om ett somrigt alternativ till ishockey. Underwater hockey!

När man pratar om hockey så pratar man i regel om ishockey. Det finns ju så klart också landhockey och inlinehockey (som jag skrivit om i text nummer 54) men dessa sporter måste alltid preciseras närmare. Hockey betyder ishockey. Vad det minst av allt betyder är underwater hockey. Det kallas också octopush och är, hör och häpna, en helt okej-stor sport i England.

En octopush-match spelas under ytan på en bassäng, mellan två lag med sex spelare vardera på ”planen” samtidigt. Avbytarbänken är, ursäkta ordvitsen, lite flytande och återfinns oftast ovan vattenytan. Pucken, för det finns ju en sådan, ska vispas in i motståndarnas mål med hjälp av en 35 centimeter lång pusher, eller ja, det är en slags klubba helt enkelt. Spelarna simmar omkring iförda simfötter, masker, snorklar, handskar och mössor med respektive lags färger. Det finns så klart också domare som håller koll på att alla regler följs. Äsch hör ni, vad jag pratar. Här är en film som visar hur det går till!

Underwater hockey hittades på redan 1954 av en britt som hette Alan Blake. Sporten spreds först till Sydafrika och därefter till Kanada och Australien. Idag är den även hyfsat populär i delar av Asien. I Sverige är underwater hockey en i det närmaste helt okänd sport med exakt noll komma noll procent organiserat spel. Vilket jag tycker är lite märkligt. Jag menar, det finns ju andra vattensporter som (hehe) flyter rätt bra, som typ vattenpolo och… nej jag kom inte på några fler. Men ändå. Någon kan väl dra igång ett lag? Jag är inte så bra på att simma snabbt men jag har ett helt okej spelsinne och kan fungera som någon typ av back. Kom igen. Det vore så tråkigt om octopush fortsätter (hihi) gå mot strömmen och vägrar få fäste i vårt idrottsland. Ända in i kaklet ska vi, okej?

Jag ska tagga ner med ordvitsarna. Men innan jag avslutar texten måste jag berätta om riskerna för skador när man håller på med den här sporten. Underwater hockey är ingen fullkontaktsport och det är ju för väl, men det går så klart att göra sig illa ändå. Förutom lindrigare åkommor som muskelsträckningar och kanske lite rivsår måste jag göra en heads up för pucken. För att övervinna vattnets tröghet väger den hela 1,5 kilo. ETT KOMMA FEM KILO. Som en gammal mobiltelefon. Eftersom underwater hockey spelas utan hjälm måste man alltså akta sig när trissan, eller vi kanske ska säga den runda tegelstenen, kommer forsande som en missil. Drunkningstillbud ska vara ovanliga men lär väl gissningsvis ha inträffat, sporten har ju trots allt utövats i över 60 år.

Vid närmare eftertanke tror jag ändå att jag håller mig till riktig ishockey på vinterhalvåret och vilar mig i form under sommaren. Octopush är inget för mig. Men hör av er om ni behöver en coach, eller om ni vill komma i kontakt med mig i andra ärenden. Mejladressen är john@hockeyrelaterat.se. Här är jag åter på fredag!

Kram!

74. Hockeyn och temperaturen

Hallå där!

Allt är lugnt och jag mår bra. Jag vill börja med att hälsa alla nya och gamla läsare välkomna till mitt hörn av internet som jag kallar Hockeyrelaterat. Här skriver jag två dagar i veckan om allt som skulle kunna röra hockey, på ett sätt du inte hittar i någon annan hockeyblogg. Hoppas att du ska trivas. Innan vi drar igång dagens ämne ska jag summera hockeyläget så här en knapp vecka in på det nya året.

Juniorkronorna åkte ur sitt VM. Inte jätteförvånande. Någon har någon gång sagt att ett lag måste göra en dålig match under en turnering, för då har man det ur världen och man får dessutom lite perspektiv på vilken kapacitet laget besitter. Då skärper man till sig. Synd att årets ”dåliga match” gjordes i den extremt betydelsefulla semifinalen.

Vidare: NHL-året började med en Centennial Classic, en genomsponsrad utomhusmatch mellan Toronto och Detroit för att uppmärksamma ligans 100-årsjubileum. Som vi alla vet är det i år också 102 år sedan den svenska järnvägen började elektrifieras, men av någon anledning tycks detta inte ha blivit lika firat. Malmbanan var den första tågbanan att få elektricitet.

Slut på nyheter! Noterade ni också att det plötsligt blev oerhört kallt ute? Tänkte väl. I Malmö drog vi ihop ett hyfsat gäng minusgrader och i Stockholm, dit jag i skrivande stund är på väg, ska det tydligen vara tvåsiffrigt. Det får mig nästan att längta in i en ishall som trots kylan ändå erbjuder någon slags stabilitet. Det ska liksom vara kallt där inne, alla är med på det. Men exakt hur kallt det ska vara en ishall, och vad temperaturen har för betydelse, tänkte jag reda ut i dagens blogg. Häng på!

Jag hittade en kanonbra källa. Ett examensarbete från Chalmers Tekniska Högskola, Institutionen för energi och miljö. Studien handlar om iskvalitet i ishallar och jag kan inte påstå att jag förstår allt som skrivs, ty jag är skolad inom humaniora och inte bekant med tekniska termer som köldbärarrör eller returtemperatur. Oavsett: Uppsatsen är välskriven och jag bjuder på en länk till den!

Vad jag däremot kan utläsa är att en svensk ishall, alltså en normal islada och ingen arena, ska hålla en temperatur på fem plusgrader ur utövarnas perspektiv (en-två meter över isytan) samt minst åtta plusgrader från läktarplats. Det får, så att säga, gärna vara varmare för de som tittar. Och tittar vi på större arenor – som också används till annat än ishockey och konståkning – ska läktartemperaturen ligga på minst 16 plusgrader för att det ska anses nog komfortabelt för åskådarna. Det krävs en del avancerad teknologi för att dessa temperaturskillnader ska uppstå.

Interiören till en typisk ishall.
Interiören till en typisk ishall.

Det kallaste stället i hela hallen är så klart själva isytan. Här snackar vi riktig vinter. Isen ska vara tre till fem minusgrader, vilket inte låter som ett jättespann att röra sig inom, men som har rätt stor inverkan på hur isen upplevs av de som använder den. En varm is är mjuk och kan ibland upplevas som ”trög”. En kallare is är hårdare vilket medför motsatta egenskaper. Ishockeyspelare föredrar i regel en kallare is medan en varmare lämpar sig bättre för konståkning, eftersom skridskorna skär djupare in i isytan med bättre fäste som följd.

Utmaningen ligger alltså i att bygga ishallar så att temperaturen är behaglig för alla inblandade, utövare som publik. Men sådan här anpassning är ju inte gratis, och om man måste välja så är det naturligtvis enklare att se till att isen håller rätt temperatur och låta resten av hallen bli lite som den blir. Det är förmodligen därför alla hockey- och konståkningsföräldrar skulle kunna doktorera på ämnet vinterklädsel. Jag menar, alla dessa timmar i smällkalla islador. Man lär sig ju vad som fungerar. Eller hur?

Javisst är det så. Jag hoppas att jag lyckats beskriva detta på ett roligt och intressant sätt. Det har i alla fall varit målet. Nu ska jag njuta av en lugn helg. Vi hörs nästa vecka!

Kram!

73. Hockeyn och draften

2017!

Hej och välkomna till årets första inlägg. Jag har firat ett stillsamt nyår med god mat och trevligt sällskap. Ser framemot det nya året och tror att det kommer innehålla en hel del roligheter. Till exempel här på bloggen, som jag tills vidare kör som vanligt med publiceringar varje tisdag och fredag. Men förhoppningsvis händer även något som kan förnya (och förbättra) upplevelsen för dig som tar del av det innehåll som jag skapar. Vi får se vad jag hittar på!

Det är roligt på teven nu. Kvartsfinal i JVM mellan Sverige och Slovakien. Jag vet så klart inte hur det slutar men det lutar just nu åt klar svensk seger. Heja heja. Jag lär inte vara vaken så sent men får väl läsa tidningen imorgon helt enkelt. Vad jag tänkte komma till är att spelarna i JVM är unga. Gänget som skrinnar runt på teven, eller egentligen borta i Montreal, är födda 1997-1999. Några av dem kommer gå långt, och om de inte redan blivit tingade av NHL-lag så lär de bli det ganska snart. Hur då tingade, kanske du undrar? Ja, det funkar ganska precis så. Att bli tingad kallas även att bli draftad och jag tänkte fördjupa mig lite i detta.

Ordet draft används, förutom i nordamerikansk proffsidrott, även i det militära. När en ung soldataspirant blir draftad betyder det att hen skall inställa sig för militär tjänstgöring. Typ liknande gäller för hockeyspelare. Nästan. Att bli draftad i ishockey betyder helt enkelt att ett lag lägger beslag på rättigheterna till spelaren. Men det behöver inte nödvändigtvis betyda att vederbörande skall inställa sig för spel per omgående. Nej, ofta är det tänkt att spelaren ska få några år på sig att mogna eller växa till sig innan det är dags att flyga över sundet som vi kallar Atlanten. Ni ser, det finns allt plats för lite långsiktighet i sporten. Kul va?

Den mest kända draften är förstås NHL’s så kallade entry draft som går av stapeln varje sommar sedan 1963. Då får lagen välja spelare i en ordning som avgörs av hur bra förra säsongen gick. Om det inte gick så bra, kanske missade man slutspel, så får man välja bland de första. Om man vann hela Stanley Cup så får man välja sist, för man är ju så att säga redan bäst liksom. Sedan gör man hela grejen sju gånger. Alltså, draften sker i sju rundor där varje lag har ett val i varje runda.

NHL-draften brukar omgärdas av spekulationer om vilka som ska gå i förstarundan. Det är i regel de mest lovande spelarna som har den chansen. Till exempel valdes Mats Sundin som förste spelare i förstarundan i draften 1989. Och det blev ju bra. Snyggt scoutat. Och snygg keps.

Ibland är de i Vegas, har jag hört. Men jag kanske har hört fel.

Till den kanadensiska proffsdamligan CWHL hålls också en draft. Så har det varit sedan 2010 och är alltså relativt nytt, men det har redan etablerats som en ganska stor sporthändelse i Nordamerika. 2010 valdes svenske Danijela Rundqvist som trettonde spelare av klubben Burlington Barracudas. Hon spelade där i en säsong innan hon gick till den ryska ligan och idag spelar hon inte längre. Men bara för att man blir draftad betyder det inte att man ens får chansen att ta en plats.

Många spelare blir draftade. Nästan alltid i unga år – man måste vara över 18 år men oftast har man ögonen på sig flera år innan dess. För många slutar det med att ens namn ropas upp och sedan händer inget mer. Man harvar på i sitt klubblag, äter sin pasta och firar jul med släkten. Men chansen att få åka över kanske aldrig kommer. Ledsamt? Ja, säkert. Men kanske trodde inte till exempel Sanny Lindström, idag tv-expert, att han skulle bli någon lysande stjärna när han valdes som spelare nummer 156 den där augustidagen 1999. Han kanske var nöjd med livet ändå. Han verkar i alla fall vara ganska glad just nu, där han sitter i teve och kommenterar iförd en fin kostym.

Ja, hör ni. Man får vara glad för det lilla. Hoppas ni är det. Jag är. Vi hörs på fredag.

Kram!