74. Hockeyn och temperaturen

Hallå där!

Allt är lugnt och jag mår bra. Jag vill börja med att hälsa alla nya och gamla läsare välkomna till mitt hörn av internet som jag kallar Hockeyrelaterat. Här skriver jag två dagar i veckan om allt som skulle kunna röra hockey, på ett sätt du inte hittar i någon annan hockeyblogg. Hoppas att du ska trivas. Innan vi drar igång dagens ämne ska jag summera hockeyläget så här en knapp vecka in på det nya året.

Juniorkronorna åkte ur sitt VM. Inte jätteförvånande. Någon har någon gång sagt att ett lag måste göra en dålig match under en turnering, för då har man det ur världen och man får dessutom lite perspektiv på vilken kapacitet laget besitter. Då skärper man till sig. Synd att årets ”dåliga match” gjordes i den extremt betydelsefulla semifinalen.

Vidare: NHL-året började med en Centennial Classic, en genomsponsrad utomhusmatch mellan Toronto och Detroit för att uppmärksamma ligans 100-årsjubileum. Som vi alla vet är det i år också 102 år sedan den svenska järnvägen började elektrifieras, men av någon anledning tycks detta inte ha blivit lika firat. Malmbanan var den första tågbanan att få elektricitet.

Slut på nyheter! Noterade ni också att det plötsligt blev oerhört kallt ute? Tänkte väl. I Malmö drog vi ihop ett hyfsat gäng minusgrader och i Stockholm, dit jag i skrivande stund är på väg, ska det tydligen vara tvåsiffrigt. Det får mig nästan att längta in i en ishall som trots kylan ändå erbjuder någon slags stabilitet. Det ska liksom vara kallt där inne, alla är med på det. Men exakt hur kallt det ska vara en ishall, och vad temperaturen har för betydelse, tänkte jag reda ut i dagens blogg. Häng på!

Jag hittade en kanonbra källa. Ett examensarbete från Chalmers Tekniska Högskola, Institutionen för energi och miljö. Studien handlar om iskvalitet i ishallar och jag kan inte påstå att jag förstår allt som skrivs, ty jag är skolad inom humaniora och inte bekant med tekniska termer som köldbärarrör eller returtemperatur. Oavsett: Uppsatsen är välskriven och jag bjuder på en länk till den!

Vad jag däremot kan utläsa är att en svensk ishall, alltså en normal islada och ingen arena, ska hålla en temperatur på fem plusgrader ur utövarnas perspektiv (en-två meter över isytan) samt minst åtta plusgrader från läktarplats. Det får, så att säga, gärna vara varmare för de som tittar. Och tittar vi på större arenor – som också används till annat än ishockey och konståkning – ska läktartemperaturen ligga på minst 16 plusgrader för att det ska anses nog komfortabelt för åskådarna. Det krävs en del avancerad teknologi för att dessa temperaturskillnader ska uppstå.

Interiören till en typisk ishall.
Interiören till en typisk ishall.

Det kallaste stället i hela hallen är så klart själva isytan. Här snackar vi riktig vinter. Isen ska vara tre till fem minusgrader, vilket inte låter som ett jättespann att röra sig inom, men som har rätt stor inverkan på hur isen upplevs av de som använder den. En varm is är mjuk och kan ibland upplevas som ”trög”. En kallare is är hårdare vilket medför motsatta egenskaper. Ishockeyspelare föredrar i regel en kallare is medan en varmare lämpar sig bättre för konståkning, eftersom skridskorna skär djupare in i isytan med bättre fäste som följd.

Utmaningen ligger alltså i att bygga ishallar så att temperaturen är behaglig för alla inblandade, utövare som publik. Men sådan här anpassning är ju inte gratis, och om man måste välja så är det naturligtvis enklare att se till att isen håller rätt temperatur och låta resten av hallen bli lite som den blir. Det är förmodligen därför alla hockey- och konståkningsföräldrar skulle kunna doktorera på ämnet vinterklädsel. Jag menar, alla dessa timmar i smällkalla islador. Man lär sig ju vad som fungerar. Eller hur?

Javisst är det så. Jag hoppas att jag lyckats beskriva detta på ett roligt och intressant sätt. Det har i alla fall varit målet. Nu ska jag njuta av en lugn helg. Vi hörs nästa vecka!

Kram!

En reaktion på ”74. Hockeyn och temperaturen”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *