76. Hockeyn och intervjuerna

Hejsan på er!

Så var det fredagen den trettonde. Jag hoppas att ni inte tror på allt som sägs om att det skulle vara en kronisk otursdag och sådana grejer. Det är nämligen hittepå. Fredagen den trettonde kan bli hur bra som helst. Njut av dagen. Eller gör hur ni vill. Men var inte rädda. Förresten, tack för all respons på det förra inlägget om undervattenshockey, det kändes fint. Kul att ni hela tiden blir fler som läser också. Glad blir jag!

Januari har ju knappt hunnit halvvägs men ändå känns det lite som om hockeysäsongen börjar lida mot sitt slut. Det är väl så det är med vårterminen, en enda lång nedräkning till skolavslutningen… eller i det här fallet: slutspelet. Det blir tomt när säsongen är över, inte bara för att alla då måste ägna sig åt golf, utan också för att det är långt kvar tills nästa säsong börjar. Och därmed långt till alla roliga, obegripliga, elaka, rekordkorta eller alldeles för långa spelarintervjuer. Inför dagens blogg har jag funderat lite kring dessa samtal mellan spelare och media. Men vi börjar med ett exempel.

Per Ledin heter en kille som spelat i lite olika klubbar genom åren. Han har gjort sig känd som en ettrig spelare och med många slagsmål på sitt samvete. En jobbig en helt enkelt. För några år sedan var råttet mågat när han skymtade motståndarmålvakten Tommy Salo i spelargången.

Ledin är ju taskig här. Men han är också uppe i varv. Kanske skulle man skippat intervjun och låtit honom gå raka vägen ut i omklädningsrummet och äta en banan? Men då ska man komma ihåg att detta är underhållning. Och just detta blev också ett stycke TV-historia som människor tjänat pengar på även efteråt. Men kom igen. Vad får vi som tittar ut av det? En arg ishockeyman. Ok, det är lite kul… det är det. Faktiskt.

Intervjun med Ledin blir alltså ganska begripligt om man pratar i termer av content. En hockeysändning är lång. Men om TV-kanalerna vill skapa schysst innehåll för att fylla periodpauserna (man kan ju inte bara visa reklam), varför envisas man då med att låta spelarintervjuerna bli så oerhört förutsägbara? Nästa klipp är en parodi på hur hockeyspelarintervjuer brukar vara. Och det är så spot on.

När media ska välja ut någon att prata med i pausen väljer de inte sällan någon som gjort mål. Reportern brukar då be vederbörande att beskriva målet, som om vi som såg det inte riktigt förstod trots sexton repriser i olika vinklar och hastigheter.

”Nä men Janis kommer på vänsterkanten och droppar till Masen och då är det bara att hålla klubban i isen och sen kommer pucken perfekt där, så det var skönt, japp”

Här skulle man kunna göra en grej av att hockeyspelare kanske inte alltid har talets gåva, men det handlar inte så mycket om det. Liksom, vad ska de svara? Man gör så gott man kan. De flesta elitspelare ser nog detta som en del av jobbet och reflekterar kanske inte så mycket över det. Intervjuerna betas av. Alla får sitt. Men utifrån ter det sig lite märkligt, visst gör det?

Om man har tur och talang nog att ta sig så långt som till NHL, ja då får man inte bara resa fint och bo bra, man får även prata med media precis när man håller på att klä av sig. Japp. Dealen är som så att media ska få tillgång till omklädningsrummet tio minuter efter slutsignalen. TIO MINUTER. Och då är det bara att släppa allt och tala ut. Som Sidney Crosby. Undrar om han har kepsen på under hjälmen också.

Man måste ändå imponeras av tålamodet de visar upp. Långt ifrån Per Ledins tramsfasoner. Riktiga proffs det där. Jag hoppas att jag också framstår som lite proffsig emellanåt. Någon gång blixtrar det väl till, tänker jag. Annars får jag vara glad ändå.

Ha nu en trevlig helg så är jag tillbaka här på tisdag.

Kramiz!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *