90. Hockeyn och rösterna

Hallå!

Veckorna går fort och nu är vi redan på första fredagen i mars. Dock inte den sista. Ett helt gäng fredagar ska hinnas med innan april börjar. Inte så konstigt, men nu har ni det i alla fall nedskrivet.

I veckan var det trading deadline i NHL, alltså sista chansen för lagen att välja kamrater innan slutspelet ska dra igång. För NHL-spelare torde den veckan vara ganska påfrestande. Man vet ju inte. Det kan ju bli så att telefonen ringer och vips måste man sälja huset och flytta med ungar, studsmattor, partners, hundar och köksredskap. Allt som man brukar ta med sig när man flyttar. Och när man sedan packar upp allting, ja då kanske man är i Winnipeg och även där måste barnen skolas in och studsmattan ska monteras upp igen. Ja, påfrestande är ordet.

Något som inte är särskilt påfrestande är att bo i Malmö och skriva hockeyblogg. Det är vad jag gör. Idag ska jag fördjupa mig i något som jag tycker är rätt kul.

Alla som någonsin sett en NHL-match på TV har, förutsatt att ljudet varit uppskruvat, också lyssnat till kommentatorsröster. Det är precis som i Vasaloppet. En snubbe refererar matchen hela tiden. I svensk ishockey är det lite olika typer av röster, och även kvinnor är numera representerade, men i nordamerikansk ishockey är det alltid samma röst som pratar. Även om det är olika personer. Hur går det ihop? Så klart inte alls. Det är olika, men seriöst, det går nästan inte att höra skillnad människorna emellan. Här är ett klipp med 30 sekvenser som bevisar detta. Nej, ni behöver inte se allihopa.

Ok. Det är klart att man kan höra att det är olika personer. Så klart. Men på något vis tycks ändå alla NHL-kommentatorer vara stöpta i precis samma form. De verkar liksom ha läst samma böcker, tittat på samma teveserier och gått på samma djurparker med sina föräldrar. Som om de vore syskon allihopa. För de har ju alla samma typer av röster. De pratar lågt, sammanbitet och fokuserat så länge spelet är avvaktande, men så fort det hettar till drar de ut sprinten och öser på. Blir det mål är det total eufori i form av ett AND HE SCOOOOOOOOOOOOOOOORES, men sedan, när målfirandet börjar avta, då måste de liksom låta rösten varva ner. Bromsa in. Låta stavelserna bli längre och längre. Och sedan börjar allt om igen, med tekning i mittzon.

Ishockeykommentatorerna arbetar liksom i symbios med spelet. De pratar ungefär lika fort som pucken, om ni förstår vad jag menar. Visst, det kan bli tjatigt i längden, och det är förutsägbart, men det är också ganska rytmiskt på ett sätt som säkert är svårare än många tror. Jag är full av beundran för ishockeykommentatorer även om de stundtals låter oerhört stressade. Och ibland ganska fåniga också.

Mike Emrick heter en av världens mest berömda ishockeykommentatorer. Han har något som i ishockeysammanhang är ganska ovanligt, nämligen en utbildning. Till och med en doktorsexamen. Därför kallas han ”Doc” Emrick, lite exotiskt så där. Han har aldrig stått på ett par skridskor men det behöver man ju inte ha gjort så länge man är en absolut hejare på att kommentera ishockey. Och det är han. Mike Emrick är faktiskt så pass kompetent att HBO gjort en hel liten dokumentär om och med honom. Hockeyrelaterat har sett den och tycker att den är rätt kul. Ni får också se.

Mike Emrick har, som ni säkert märkt, en helt ordinär ishockeykommentatorsröst. Precis så energisk och engagerad. And he scores, liksom.

Innan jag slutar för dagen, för det gör jag snart, så vill jag återknyta till textens början och uppmärksamma Lena Sundkvist som förra året blev första kvinnliga kommentator i SHL. Hon är grym. Men som kvinna i ett totalt mansdominerat yrke, dessutom offentligt, kom tyvärr näthatet som ett brev på posten. Sundkvist gjorde det enda rätta och berättade om det. Bra. Skärpning, idioter.

Men. Nu måste jag ta helg! Det är verkligen hög tid. Gör det ni också. Vi hörs på tisdag!

Kram!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *