96. Hockeyn och tacksamheten

Hej gänget!

Härligt med en solig fredag. Jag är ledig idag vilket är mysigt. Därför har jag valt att senarelägga bloggen lite grann. Vanligtvis skriver jag ju kvällen innan och släpper texten klockan 06:00 dagen därpå, men nu är det liksom redan dagen därpå och eftersom jag inte har några akuta tider att passa så skriver jag nu istället. Men det får väl gå an, eller?

Senaste veckan har jag tittat mycket på ishockey. Vi har gjort det till en liten gemensam aktivitet i hemmet. Malmö – Växjö är vad som gäller nu. Rafflande, visst? Igår vände Malmö underläge 0-3 till seger med 4-3 och har nu ett gyllene läge att avgöra hela matchserien i nästa möte. Men det var inte det jag skulle skriva om idag. Jag hade tänkt fördjupa mig i tacksamhet.

Att hålla på med ishockey är tidskrävande. Inte minst som ledare. Och absolut inte minst som ledare för ett ungdomslag. Jag skrev i förra inlägget om materialförvaltare, som ofta är på plats först och går hem sist för att se till att allt är i sin ordning. Sådant tar ju tid. Men då handlar det också i regel om arbete på professionell nivå och därmed också en avlönad tjänst. Som ungdomstränare innebär arbetet många obetalda timmar i ishallar, på vägarna eller framför datorn. Just detta tar Fredrik Sandquist, ungdomstränare i HV 71, upp i sin krönika publicerad på sajten Hockeysverige. Han lägger ofta ner uppemot 20 timmar i veckan på sin fritidssyssla i form av utbildningar, resande och administrativt arbete. Förutom själva tränandet då.

Sandquist framhåller att han är privilegierad som ändå får träna ett lag med resurser att ha fler ledare, så att de kan dela på ansvaret. Han påpekar också att han inte avser att låta gnällig, utan försäkrar att han gärna lägger tid på detta eftersom det är hans största intresse. Han behöver inte ens ett muntligt tack. Det räcker med att se tacksamheten i kidsens ögon. Kort sagt: Han är en fin kille och säkert en fantastisk förebild.

Tacksamheten är så klart en avgörande faktor, liksom att man själv tycker att det är skoj att hålla på. Jag har respekt för det. Men jag tycker inte att man ska nöja sig med tacksamhet som betalning för att man skänker andra människors barn mål och mening med deras liv 20 timmar i veckan. I en klubb som HV 71, där det säkerligen finns både pengar och ambitioner, måste rimligtvis en ekonomisk ersättning utgå. Det är ändå framtidens stjärnor och medborgare som ska fostras. Jag blir inte klok på det. För mig som också är musiker kan jag bara jämföra det med att förväntas uppträda gratis, eftersom man ju ”får chansen att synas”. Det är inte rimligt.

Så, nu vet ni vad jag tycker. Jag tycker inte att man ska jobba gratis. Men det finns så klart en annan sida av myntet. Konflikten mellan att göra något av ren kärlek kontra att förstå och åtnjuta värdet av det arbete man faktiskt utför, är inte busenkel. Det är heller inte bara fråga om ett systemfel. Ingen har någonsin blivit tvingad till att leda ett ungdomslag eller att ställa sig på en scen. Om det inte passar är man fri att gå därifrån eller bara avstå från första början.

Det finns tusentals ledare, män som kvinnor, som runt om i landet ser till att ungdomsidrotten rullar. Många gör det säkert obetalt och av fri vilja, vilket är hedervärt och i många fall den enda vägen att gå. Men i de fall det är möjligt, vilket borde vara självklart i elitklubbar, kan folk inte förväntas jobba gratis för att det är kul. All respekt åt Fredrik Sandquist, men Hockeyrelaterat tycker att det hela är djupt problematiskt.

Så, hör ni. Ibland tänder jag till och det får ni leva med. Detta har varit text nummer 96 av Hockeyrelaterat, som är en hockeyblogg för alla med minsta intresse av ishockey. Förhoppningsvis kan du som inte är superintresserad ändå finna glädje i mina små alster. Det är min ambition. Mig når ni via kommentarsfältet eller på mejl: john@hockeyrelaterat.se.

Ha nu en fin helg. Åter på tisdag.

Kram!

En reaktion på ”96. Hockeyn och tacksamheten”

  1. I en storklubb har man intäkter som ska räcka till för att betala insatser som Sandquists. Klubben kan liknas vid ett medelstort företag med en betydande omsättning och han kan ses som en medarbetare med ett betydande ansvar. Varför ska en enskild medarbetare i ett företag jobba gratis?
    Med all respekt för hans motiv och känslor i sammanhanget tycker jag ändå inte att man ska se honom som ett föredöme. Skillnad om du jobbar som materialare och transportarbetare i ett litet fattigt ungdomslag där du själv är förälder. Det är sådana människor som med ideella insatser gör en stor insats för barn och ungdomar och utan dem skulle vi inte ha någon barn- och undomshockey.
    Bra att du tog upp detta.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *