98. Hockeyn och baksidan

Heeeeej!

Välkomna! Det är fredag och jo, det verkar bli en härlig dag. Åtminstone här nere i södern. Jag gläds åt att arbetsveckan övergår i helg och ska försöka få mig lite extra sömn. Visst är jag överlag en pigg person, men sedan jag passerade 25 har återhämtning blivit allt viktigare. Så är det. Men skit i det nu. Jag är ju här för att blogga om hockey och inte om mina krämpor. Så nu kör vi. Nummer 98.

Jag har under den senaste tiden funderat över hur ishockeyspelare egentligen har det. Alltså, jag förstår att det kan vara upp och ner på det personliga planet, så är det för alla, men när vanliga människor fastnar i tillvaron finns det ju oftast en hel del lösningar att ta till. Man kan gå ner i arbetstid eller kanske jobba hemifrån någon dag i veckan. Man kan kanske rentav byta arbetsuppgifter, om så bara tillfälligt. Eller ta tjänstledigt och läsa en A-kurs i marknadsföring. Bara för att komma bort, eller få en nytändning.

Jag har liksom aldrig hört talas om någon ishockeyspelare som lirar med ett 75 procents-kontrakt för att få livet att gå ihop. Eller att någon forward presterat lite sämre under en tid och därför bytt till backplats för några veckor för att få lite nya perspektiv. Föräldraledig? Nä? Men det kanske finns exempel på det, vad vet jag? Min poäng är i alla fall att en ishockeytillvaro tycks vara väldigt väldigt väldigt hårt reglerad jämfört med ett vanligt kneg. Det lär förstås gälla många elitsporter, men ändå, detta är ju en hockeyblogg så ni får stå ut med min relativa trångsynthet.

Visst ligger det i sportens natur att man alltid ska vara tillgänglig för spel. Det finns ju alltid någon annan som annars vill ta ens plats. Men det handlar så klart lika mycket om att ett ishockeyproffs förväntas ha en helt annan relation till sitt yrke än en svetsare eller en lärare. Alla ishockeyproffs lever sina drömmar, heter det. Då duger det inte att känna efter och kanske ta en paus om det blir för mycket. Man måste hela tiden älska sitt jobb och vara sitt jobb. Många spelar säkert för andra människors skull. Publiken, staden, organisationen. Jobbet pågår ju trots allt bara en begränsad period av ens liv – efter 40 år fyllda brukar det bli dags att tänka på refrängen och gå vidare i livet.

Det kan nog vara rätt knepigt att ställa om livet efter en inrutad proffskarriär. Psykisk ohälsa är ganska vanligt inom ishockey och självmord har förekommit. Inte sällan har det rört sig om spelare som närmat sig slutet på sina karriärer, eller precis lagt av. Hockeyrelaterat vill inte utge sig för att besitta någon slags expertis, men tror ändå att kontrasten mellan ett proffsliv och ett vanligt liv kan vara förödande om man inte har något skyddsnät att landa i. Numera har klubbar och landslag anställda psykologer som kan erbjuda stöd, men faktum kvarstår: en proffskarriär är något helt annat än ett liv med fasta arbetstider, A-kurser och sparade semesterdagar.

Wade Belak. En som lämnade för tidigt.

Jag menade inte att förstöra fredagen för er. Det brukar vara roligare ämnen än så här. Men hockeyn är inte bara tjo och tjim, det är en hel del depp också. Svårt. Jag hoppas i alla fall att ni får en fin helg. Så är jag åter på tisdag. Förhoppningsvis roligare! Mer skratt! Ni ska få se…

Kram!

En reaktion på ”98. Hockeyn och baksidan”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *