100. Hockeyn och pausen

Hejsan!

Välkomna till Hockeyrelaterat. En hockeyblogg som varit tänkt att skriva om det som andra hockeybloggar inte skriver om. Jag tror att jag har lyckats, men vet inte säkert. Vad jag vet är att jag haft väldigt roligt under det senaste året. Idag når jag text nummer hundra, vilket också kommer att bli bloggens sista i sin nuvarande form.

Jag vet ju inte riktigt vad jag ska göra framöver, men på något sätt kommer jag förstås att förvalta materialet som producerats. Tills vidare kommer alla texter finnas kvar på sidan, om nu någon skulle vilja fräscha upp sina kunskaper om exempelvis miljöarbete eller olika sätt att tejpa klubban. Men nu tar jag en paus och givetvis tänker jag göra blogg av det också. För i hockey pausar man ju hela tiden. Det behöver inte vara så dramatiskt. Häng med!

I både svensk och internationell ishockey kan man ta time out under matchens gång. Båda lagen har rätt att begära varsin time out som alltid pågår i 30 sekunder. Oftast sker det under perioder då ett av lagen är hårt tillbakapressat och inte får spelet att stämma. Det tilltufsade laget får då chansen att samla sig under en liten stund för att snacka taktik, skrika på varandra eller bara mysa lite. Vad som nu behövs. Förhoppningen är att breaket ska ge energi samtidigt som motståndarlaget ska hamna ur gängorna och tappa rytmen i sitt spel. Ibland lyckas det.

För det är det som är så roligt med hela time out-regeln. Det andra laget har ju ingen som helst lust att pausa spelet och hänga i båset en stund. Pausen är helt ofrivillig. Så ett tips till alla: Nästa gång ett hockeylag begär time out, fäst blicken på laget som inte vill ha time out. Känsliga tittare varnas för rastlösa och hålögda ishockeyspelare. Men det är rätt kul. Och skulle det inte vara kul så tar det ju bara en halv minut och sedan är allt igång igen.

Man kan också begära time out för att busa lite. Som Bengt-Åke Gustafsson gjorde med 0,7 sekunder kvar av sin tid som förbundskapten för herrlandslaget. Bengt-Åke förresten, jag kan knappast tänka mig ett rejälare namn på en person. Det skojar man inte bort. Men se så glad han var.

Många tycker att detta var fånigt gjort, och det var det väl kanske i viss mån, men det var ju faktiskt hans sista dag på jobbet. Hoppas han snodde med sig några pennor och kollegieblock också.

Jaja. Numera har lagen faktiskt ytterligare tid på sig att slipa detaljer. De många reklamavbrotten, så kallade power breaks, medger ibland någon minuts paus i väntan på att TV-tittarna ska hinna exponeras för gasolgrillar och trehundra olika spelbolag med huvudkontor på Malta. Saker och ting förändras.

Mitt eget lilla power break börjar nu. Eller time out om ni så vill. Jag vill tacka alla ni som har hängt med från början, ni som kommit in någonstans i mitten och ni som kanske varit inne och läst lite då och då. Fint av er. Vill ni övertala mig att fortsätta är det som vanligt john@hockeyrelaterat.se som gäller. Men främst är jag tillgänglig för andra uppdrag – läs mer under Anlita Hockeyrelaterat.

Tack igen.

Kram!

99. Hockeyn och kommunikationen

Halloj!

Hoppas allt är bra. Jag mår toppen! Igår var jag verkligen i farten. Jag drog till Malmö Arena och såg på riktig ishockey. LIVE. Malmö – HV 71 i den andra semifinalen i bäst av sju. Det är inte ofta jag går på hockey, men någon gång om året kan det väl bli. Hur som helst oerhört roligt. Det blir nog en sväng nästa år också.

Så här i slutspelstider gnälls det extra mycket på domarna. Alla tveksamma domslut får också en himla massa medieutrymme eftersom varje seger är så betydelsefull. Inte bara på yttersta elitnivån. Förra veckan blev det fel i en match i landets lägre divisioner, och då skrev Mikael Mjörnberg på Hockeysverige en krönika där han menade att domslutet hade en ”enorm inverkan på slutresultatet”, vilket i sig är lite märkligt eftersom en match antingen slutar på det ena… eller det andra sättet. En vinner och en förlorar. Mer enormt än så blir det knappast. Men jag fattar poängen, ta det lugnt.

I alla fall. Det jag tänkte när jag satt där på sektion A, strax bakom utvisningsbåset, var varför i hela friden människor väljer att bli ishockeydomare? Sedan funderade jag lite till och insåg att det kanske inte bara är kämpigt, utan kanske rentav kul emellanåt. Så, för er som är intresserade av yrket ishockeydomare har Hockeyrelaterat gjort lite research i hur det kan vara. Häng med!

Vanligt är ju att börja tidigt. Det finns ingen minimiålder för att börja döma, men Hockeyförbundet rekommenderar att man fyllt 12 år för att döma ishockey på fullstor rink. Är man yngre bör man starta med knattehockey på halvplan. För att få en domarlicens behöver man gå en domarkurs, där man lär sig alla regler och tecken, och för att sedan börja praktisera sina färdigheter gäller det att ha en svart hjälm, svarta byxor och en domartröja. En randig en. Ja just det, en visselpipa också. Svårare än så här är det inte om ambitionen är att döma ungdomsishockey på den så kallade breddnivån. Men om man siktar högre, mot elitnivån, ja då blir ställs det genast högre krav på kompetens eftersom spelet blir snabbare och mer komplext.

Många som dömer på högsta nivå är ofta lite äldre, vilket säger en del om hur lång vägen dit kan vara. Det kan också vara en fördel eftersom ålder också medför viss auktoritet. Och auktoritet kan ju vara bra om man ska bestämma grejer. Rent generellt kan man ändå säga att erfarenhet betyder allt. För att bli påtänkt som elitdomare behöver man helt enkelt ha dömt en otrolig massa matcher på olika nivåer. Och åren går ju. Sedan är det ju så, att som domare håller man också länge. Det enda som gäller är att hålla skridskoåkningen intakt och att se till att huvudet är med.

Det finns många klipp som tar en med lite bakom kulisserna på hockeydomaryrket. Alltid kul. Här är ett.

Den här är bäst av alla bakom kulisserna-videos jag sett. Jag gillar när de sätter mikrofoner på spelare och domare, så att kommunikationen mellan dem hörs. För det är ju det som är grejen. Jisses vad det snackas på isen och vilket makalöst tålamod domarna ändå visar. Tänk dig själv att resonera med en hundratiokilos adrenalinstinn hockeyarbetare. Jag hade aldrig fixat detta. Antingen hade jag blivit rädd eller så hade jag tappat det totalt och blivit förbannad. Men dessa herrar blir varken det ena eller det andra. Genom en gnutta diplomati och en – faktiskt – gedigen respekt för spelarna kan de ta hela matchen i hamn utan större bekymmer. Ja, plus att de verkar ha smetat in domarkläderna med teflon. Jag menar, att publiken skanderar domarjävel verkar ju rinna av dem som vatten på en gås. It’s a part of the game.

Så, nu vet ni lite mer. Intresserade? Anmäl intresse via sajten hockeydomare.se och bli kontakade av ert distriktsförbund. OBS Detta är ej sponsrat.

Nu är det dags för mig att avsluta den här bloggen och blicka framåt. På fredag är det dags för inlägg nummer hundra (100!) och jag vill redan nu flagga för att det inlägget kommer att bli det sista på ett tag. Då har den här trevliga hockeybloggen kört på non-stop i närmare ett år och jag behöver en paus. Kanske ni också. Just nu vet jag inte riktigt vad framtiden kommer att erbjuda, men jag lovar att ni kommer att höra av mig på ett eller annat sätt. LOVAR. Ok?

Kram på er!