10. Hockeyn och våldet

”REGEL 47. KROPPSTACKLINGAR

a) Kroppstackling är tillåten, men endast på egen planhalva.
b) 2 eller 5 min. utvisning ådömes spelare, som våldsamt angriper motspelare.
c) Den, som angriper målvakten, när denne befinner sig inom sitt målområde, skall bestraffas med 5 min. utvisning.
d) Att hoppa på spelare eller våldsamt angripa honom bakifrån skall bestraffas med 5 min. utvisning.
Obs! Om den anfallande spelaren tar fart mer än två steg (skär) anses detta som våldsamt angrepp.”

Ok. Hej och välkommen! Nu undrar du kanske varför jag citerar något som verkar vara en regelbok och dessutom, vad är det för regelbok? Vad betyder ”ådömes”? Vadå bara tackla på egen planhalva? Är det bandy eller? Nej, inte alls. Citatet ovan är taget ur Svenska Ishockeyförbundets regelbok från 1950. Jajemen, en annan har varit nere i arkivet och rotat inför dagens publicering.

Ämnet är tacklingar. Eller… våld. Hockey är en stundtals våldsam sport och många menar att ja, så ska det också vara. 1950 var det dock lite lugnare i båten. Spelet gick inte lika fort och folk hade ju inga hjälmar gudbevars. Det var inte förrän 1969 som tacklingar över hela isen (alltså inte bara i försvarszon) blev tillåtna internationellt. Det var något som i synnerhet kanadensarna tog fasta på. Många vittnesmål från det sena 1960-talet bekräftar det som vi än idag betraktar som Kanadas signum: det fysiska spelet. Exempelvis tyckte den svenske centern Ulf Sterner att Kanada var en favoritmotståndare just på grund av detta, vilket han lät meddela på Kamratpostens sportsidor:

Just det faktum att Kanada spelar hårt gör att jag är extra skärpt. I vanliga fall är jag nog för lugn på banan.” (Kamratposten, nr 17 1969)

Ulf_Sterner_signed
Ulf, här med en väldigt tunn SPAPS-hjälm, uppskattade att möta Kanada.

Vi går vidare. Vad händer när människor börjar tackla och bete sig illa mot varandra? Jo, en av världens äldsta sanningar. Vilken? OK: Våld föder våld. Slagsmål blev med ens något som ishockeyn fick börja hantera. Idag hinner ju domaren inte andas i pipan innan ett gäng kränkta herrspelare börjar kramas ilsket. Men det fanns en tid då detta var nytt. 1971 hade Tidningen Hockey en helsida tillägnat slagsmål, där det framgick att domarna ofta stod helt handfallna när männen på isen började veva och dra varandra i kläderna. Det kunde bli lite oroligt. För att försöka råda bot på detta lät tidningen fråga ett antal ledarfigurer ur 1970-talets ishockey. Hur skulle domarna agera? Vad skulle straffen bli? Det kan man utläsa av svaren är att många förespråkade hårda straff, samtidigt som de tyckte att domarna skulle försöka lugna ner spelarna och gå emellan om det bedömdes möjligt. Slagsmål var, kort uttryckt, inget önskvärt i svensk ishockey.

Idag då? Jo, i NHL är slagsmålen en etablerad del av underhållningen. Där är det typ normalt, även om det så klart finns motståndare till detta. När två (eller fler) spelare vill göra upp, flyttar övriga på sig och lämnar plats för kombattanterna. Allt stannar upp medan konflikten pågår. Jag skulle tro att är det lite delat i svensk ishockey, vilket har att göra med en något mer diversifierad hockeykultur med influenser både från öst och väst. Visst, några tycker att det ”hör till” och den gruppen utgörs i regel av experter, debattörer och tidigare proffs med NHL-erfarenhet. Men så länge de som är emot också är samma personer som fattar beslut, finns nog inget underlag för en total acceptans av våldet. Eller okej, våld och våld. Nog för att det är lite råkurr (SOM jag väntat på att få använda det ordet) mellan varven, men regelrätta slagsmål är faktiskt ovanliga. När det väl sker blir det å andra sidan ganska stora rubriker, men det beror kanske mest på att våld säljer och genererar de berömda klicken på tidningssajterna. Vad jag tycker? Äsch, det är ju rätt fånigt egentligen, vuxna män som håller på så där. Lägg av va. Låt pucken göra jobbet.

Inte så vanligt i den här delen av hockeyvärlden.
Inte så vanligt i den här delen av hockeyvärlden, här har vi mest råkurr.

Så, det var lite om våld. Nästa vecka kör vi andra grejer, kanske något om golf? Tack för din tid.

sportbloggar.info

9. Hockeyn och modet

Hej och välkommen till min modeblogg!

Vi börjar med en sann historia (inte för att jag någonsin ljuger här på sajten, men ändå). År 2002 lanserar tre amerikaner vid namn Duke Hansson, George Boedecker och Scott Seamans en skomodell som ska komma att slå världen med häpnad. Skorna är svårt bekväma och tillverkade av ett slags gummi som erbjuder ett riktigt bra grepp på våta ytor. Således är de som gjorda för marina sammanhang och mycket riktigt sker lanseringen också inför en båtmässa i Florida. Resultatet? Total succé naturligtvis. Gummimaterialet som heter Crosslite inspirerar sannolikt de tre amerikanerna till att döpa både företaget och pjucken till Crocs. I Sverige blir skon antagligen mest känd som Foppatofflan. Den ser ut så här (OBS finns i flera färger):

Samtidigt i den amerikanska staden Denver. Peter Forsberg var mitt uppe i sitt skadeelände (kanske har han världens mest opererade fot) när han fick nys om Crocs. Enligt historieskrivningen jag har tagit del av ska Peter ha provat Crocs, insett att han kunde gå i dem utan att få det minsta ont, och därefter bestämt sig för att importera skorna till Sverige genom sitt företag Forspro. Inledningsvis såldes skorna för 400-500 kronor och blev omåttligt populära. Men så tog framgångssagan slut, billigare kopior ersatte och Foppatofflan blev en dussinvara som kom att dela reaback med dvd-filmer och hårsnoddar.

Hur vet jag allt detta? Jo, allt står på foppatofflor.com! Nästan i alla fall. Vilken guldgruva.

Ungefär samtidigt som Peter Forsberg frälste skärgårdsbor jobbade en annan idrottande svensk med mode på annat håll. Lite annat mode. Fotbollsstjärnan Fredrik Ljungberg, på den tiden i Arsenal, blev 2003 ansiktet (nåja) utåt för Calvin Kleins kalsonger. En hel del grafiska reklamkampanjer hanns med under de fyra år han bar företagets produkter mot betalning. Den som googlar ska finna, men av upphovsrättsliga skäl kan jag inte publicera någon bild på bloggen. Också Cristiano Ronaldo har poserat för Calvin Klein, och ja… det är säkert ett helt gäng jag inte vet om heller. Just det, även David Beckham har plåtats i underkläder. H&M signade honom 2014 (tack Internet) och det blev antagligen superbra, för han har släppt en hel del andra kläder sedan dess. Några har jag själv i min ägo.

Men vad är det som gör att manliga fotbollsspelare får miljonkontrakt på underkläder medan Peter Forsberg får ägna sig åt att importera fotriktiga skor på eget initiativ? När såg Du senast en manlig ishockeyspelare poserandes halvnaken på reklamtavlor?

Ett svar: Den ishockeyspelande mannen omgärdas av en eller flera maskuliniteter som tar utgångspunkt i en rustad man. Ishockeymannen skapas när han har sin fulla utrustning på sig, det är först alltså då han blir ishockeyspelaren. För att återknyta till inlägget om Hockeyn och familjerna, är den moderna ishockeyspelaren fostrad till att vara just ishockeyspelare. Fotbollsspelaren har möjligen ett större manöverutrymme när det gäller den egna personen. Det skiljer inte lika mycket mellan personen och fotbollsspelaren som mellan personen och ishockeyspelaren. Det är därmed lättare för en framstående fotbollsspelare att bygga ett personligt varumärke, exempelvis genom frisyrer och tatueringar som exponeras samtidigt som matcherna pågår. Inget av detta är särskilt meningsfullt för en ishockeyspelare (möjligen bortsett från hockeyfrillan). Mot den här bakgrunden är det kanske lättare att förstå varför fotbollsspelare syns på reklamtavlor medan ishockeyspelare inte gör det.

Men betyder det här att hockeyspelare är 100 % förpassade till Foppatofflor och andra praktiska plagg och att det slanka, välsittande och häftiga är förbehållet fotbollsproffsen? Nej. Stjärnmålvakten Henrik Lundqvist syns typ aldrig på bild utan en perfekt välsittande kostym. Och en personlig favorit, så till den grad att jag följer honom på Instagram, heter Pernell Karl Subban och spelar för Montreal Canadiens. Kolla @subbanator och lär er bära hatt. Sådärja!

Tack för din tid.

sportbloggar.info

8. Hockeyn och familjerna

Tjena gänget!

Idag är det fredag och igår tog VM-äventyret slut för herrlandslaget. Själv tog jag det med en axelryckning. Synd att siffrorna rann iväg så pass, men i övrigt är det ingen skam att förlora mot Kanada. Släpp det nu.

Nu ska det handla om något helt annat, nämligen populärkultur. Genom historien har hockeyn belönats med flertalet produktioner inom rörlig bild. Många ur min egen generation minns säkert 90-talsfilmerna om The Mighty Ducks. Ni som är lite äldre skrattar kanske fortfarande när ni tänker på filmen Slapshot från 1977 (jag har den på VHS, kom och köp). Däremellan har vi Youngblood från 1986. Med flera så klart.

Nu har den senaste trenden (oj, nu låter jag gammal) med realityserier slutligen skördat sitt första hockeyoffer. Serien Hockey Wives startade i USA hösten 2015 och är nu inne på sin andra säsong. I serien får man följa tio hockeyfruar (eller hockeyflickvänner) i deras dagliga bestyr. De gör ungefär det folk gör mest – håller koll på sina barn och på sina lätt förvirrade hockeysoldater till partners, samtidigt som de håller igång sina egna karriärer. Dessutom flyttar de hela tiden, för sådant är livet i NHL och kringliggande farmarligor. Och arrangerar fester… fester hela tiden. I stora trädgårdar.

Förvirrade hockeysoldater till partners? Ja alltså… seriens syfte är att främst porträttera kvinnorna. Och visst, det är underhållning och hela den grejen, men på det sätt hockeyfruarna framställs blir det ganska tydligt att de lever i skuggan av herrarna och att det mesta sker på deras villkor. ”Nu måste vi flytta för Mike har fått ett nytt kontrakt i Vancouver som ligger tre miljoner mil bort”, eller ”det är väldigt viktigt att David får tid att vila nu eftersom det är slutspel snart”, eller ”Corey har sträckt en muskel vi inte trodde fanns och nu måste alla vara jätte-jätteförsiktiga och barnen får inte gå nära honom”. JÄTTEBEBISAR alltså. Vad är prylen? Vad är det här för typ av maskulinitet? Vad hände med the self-made man, han som gjorde tio mål, täckte skott med näsbenet och hämtade på förskolan på väg hem från matchen (fast det var sent på kvällen och förskolan hade stängt)?

Jodå. Jag kan ju inte låta bli att rota lite i arkiven, för det här med maskulinitet inom ishockey har länge intresserat mig. Och jag varnar för en något raljant ton. När spelare från Sverige i högre utsträckning började söka sig mot NHL, vi talar 1960-tal, handlade det om riktiga familjefarsor. Enligt de ideal som idrottsrörelsen och samhället befäst, skulle spelare fostras till att bli ”bra på allt” vilket innebar att kunna balansera jobb, familjeliv och hockey. Spelarna skulle från tidig ålder fostras till att bli bra ”män” som inte vek ned sig. I takt med att professionaliseringen tog fart under 1970-talet ökade kraven på att kunna mäta sig med andra nationer. Då fick ”bra på allt”-tänkandet allt mer stå tillbaka för specialisering. Det blev viktigare att fostra till bra ”spelare” samtidigt som familjegrejen tonades ned betänkligt. Spelarna förlorade i hög grad också kontrollen över sin fostran när tränarnas inflytande ökade. Det blev typ så här: ”Här är Håkan, han är väldigt duktig som vänsterforward men han kan inte skala en lök eller knyta en soppåse”. Så började spelare också framställas i media, vilket gjorde att yngre lärde sig. Mer spelare, mindre man, mindre människa.

I Hockey Wives får vi se resultatet av en process där spelare allt mer fostrats till att bli just spelare. Det är… tafatt, minst sagt. Jag betvivlar inte deras kärlek till sina fruar eller till sina barn, men när jag ser dem på TV, hasandes omkring i badtofflor och urtvättade t-shirts, undrar jag… hur mår de? Och hur mår en hockeyfamilj idag?

Hörs nästa vecka!

7. Djurens hockey

Hej!

Först vill jag tacka för all fin respons jag har fått de senaste dagarna. Det är superkul att se hur den här lilla sajten börjat få en viss spridning. Tack! Nu fortsätter vi.

Vi kan börja i historien om NHL. Officiellt startade ligan 1917 i den kanadensiska staden Montreal. Samma år som förlagan till ICA (ja, matjätten) grundades, för övrigt. Se min C-uppsats för vidare information. Ok, vi går vidare. 1917 startade alltså ligan och bestod då av fyra lag. Historieskrivningen är lite rörig, men de första åren kom och gick en herrans massa klubbar. Så fortsatte det ända fram tills början av 1940-talet då allt mynnade ut i sex lag. De kallades The Original Six och ända fram till mitten av 1960-talet var det bara de som fanns. En viss skillnad mot dagens 30 klubbar om jag räknat rätt. Men vilka var då lagen? Jo. Boston Bruins, Chicago Blackhawks, Detroit Red Wings, Montreal Canadiens, New York Rangers och Toronto Maple Leafs.

Nu börjar vi närma oss poängen med den här texten. Vad ser vi bland namnen på The Original Six? Jo. Två djurlag! Boston Bruins och Chicago Blackhawks.

Vad är grejen med att döpa hockeylag till djur? Bland The Original Six fanns blott två djurlag men idag har jättemånga NHL-lag något djur i namnet. Arizona Coyotes, Florida Panthers, Nashville Predators (OK, ospecificerat rovdjur men ändå), Anaheim Ducks, San Jose Sharks… hade vi några fler? Pittsburgh Penguins! Om syftet varit att verka skräckinjagande så finns det ju åtminstone två lag som hade behövt fundera lite extra.

Penguins_walking_-Moltke_Harbour,_South_Georgia,_British_overseas_territory,_UK-8 Pittsburgh

Male_mallard_duck_2 Anaheim

Sharks, Predators (ospecificerat), Bruins och Panthers får ju en att rygga tillbaka, be om ursäkt och lämna walk over. Bland svenska motsvarigheter kan vi ju nämna exempelvis Malmö Redhawks, som alltså betyder Rödhökar och inte Rödhakar som en bekymrad bloggare hävdade på temat ”anglofiering inom hockeyn”. Han var mycket missnöjd. Ja, och så har vi ju Vita Hästen i Hockeyallsvenskan. Sammanfattningsvis har svensk hockey en bit kvar till de riktigt farliga djurnamnen.

Ok, men vad handlar djurnamnsprylen om egentligen? Förmodligen är den en del i den amerikanska sportmodellen som jag beskrivit närmare i den här texten. I basketligan NBA förekommer ju också djur, exempelvis New Orleans Pelicans, Atlanta Hawks, Chicago Bulls och Toronto Raptors. Djurnamnsprylen kan ses som ett sätt att befästa idéer om kommersialisering och vinstmaximering, samtidigt som man på köpet kan bygga en rolig (nåja) estetik kring laget. Kanske genom att någon får agera maskot iförd en humoristiskt designad prärievargsdräkt. Eller det här med att Anaheims hemmaarena länge kallades för The Pond, alltså Dammen. Nu heter den något bilmärke som jag har glömt, men ni hajar grejen. Det blir helt enkelt lite mer festligt om man låtsas att man är ett gäng djur som håller på och spelar, och då säljer man också mer grejer runtomkring.

Så egentligen handlar det nog inte om att verka skräckinjagande, åtminstone inte numera. Boston Bruins trodde kanske att de var björnar, de var ju så tidiga med det där. Men vad som är viktigt är att det handlar om pengar. Varumärken och merchandise. För det är klart att ett namn som San Jose Sharks säljer fler t-shirts, kepsar, gardiner och husvagnsförtält än exempelvis Brynäs IF – för de har inga djur på sin tröja, och framförallt har de inte en haj som äter upp en hockeyklubba. Kämpa Brynäs.

Det var allt om djuren. Tack! Hörs på fredag.

6. När hjälmen blev huvudsaken

Hejsan!

Vilket fint väder vi haft de senaste dagarna. Inte så hockeykompatibelt, tänker vissa. JO tänker jag. Alla som någonsin klivit ut i solskenet efter ett par timmar i en kall ishall (typ 8-10 plusgrader) vet att känslan är ganska speciell. Som vore man en fryst matlåda som äntligen får tina upp.

Idag är det fredag och vi ska ha roligt här på sajten. Det ska handla om hjälmen. Många har säkert sett gamla bilder och filmer från 50-talet där spelarna glatt svassar runt på isen utan varesig hjälmar eller kepsar. Toppluva var i så fall vanligare, eller bara… ingenting alls. Ja, detta gällde även för målvakterna. Det ser, så här 60 år senare, i ärlighetens namn ganska bisarrt ut. Här är ett klipp från när Tre Kronor vann sitt andra VM-guld 1957, dock utan toppluvor till förmån för vanliga herrfrisyrer.

Säsongen 1961/1962 infördes regeln om obligatoriskt hjälmbärande i svenskt seriespel. En populär modell, antagligen den mest populära någonsin, blev den så kallade VM-hjälmen tillverkad av JOFA i Malung. Jag har testat den och fattar inte varför man inte bara fortsatte med toppluvan tills man uppfann något bättre, för den här hjälmen är tunn som en pizzabotten och fyllde nog mest en dekorativ funktion. Men den blev så poppis att självaste Wayne Gretzky använde den under hela sin karriär.

Wayne Gretzky New York Rangers action hšjd portrŠtt

Mannen ovan leder oss in på NHL. Hur funkade det med hjälm där? Ja, det dröjde ända till 1979 innan hjälmen blev obligatorisk. Men det gällde bara spelare vars kontrakt skrevs efter detta. Hade man haft kontrakt innan hjälmtvånget infördes, kunde man fortsätta som om inget hänt. De flesta rättade sig emellertid i ledet och skaffade hjälm. Spelet blev ju allt hårdare, så de flesta tänkte nog att det kunde vara vettigt. Men så fanns det ett märkligt gäng som envist fortsatte att spela som om hela matcher bara var tre perioders allmänhetens åkning. Och den siste av dem hette Craig Mactavish. Han började 1979, samma år som hjälminförandet (precis på gränsen), och slutade spela 1997. Aldrig bar han hjälm. Tror ni mig inte? Kolla här på videon om The last helmetless player in The NHL (vid 0:50 gör han mål, se så glad han blir).

Idag är Craig Mactavish general manager för NHL-laget Edmonton Oilers. Se, det finns jobb även för pensionerade hockeyspelare utan hjälm. Och detta var allt jag hade om hjälmen. Hoppas att ni lärt er något och haft lite roligt under tiden.

Nästa vecka blir kul. Då ska det bland annat handla om TV-serien Hockey Wives. Tills dess: Trevlig helg!

5. Kvinnornas genombrott

Dags för lite modern hockeyhistoria.

2002, Salt Lake City. Vinter-OS. Sveriges herrlandslag börjar turneringen i ett rasande tempo genom att gå obesegrade genom gruppspelet. Mats Sundin gör en stor intervju där han visar upp sin nya kompositklubba (en gul TPS, om jag inte minns fel…har tyvärr ingen källa på detta annat än mitt kloka huvud) och som klar gruppsegrare belönas laget med sämsta – på papperet – tänkbara motstånd inför kvartsfinalen. Vitryssland.

Alla vet hur det gick. Det som var tänkt att bli en promenad i parken blev ett fiasko. Med bara minuter kvar av matchen, vid ställningen 3-3, skickade den vitryske backen Vladimir Kopat iväg pucken mot mål från mitten av planen. Pucken gick högt och hade sannolikt passerat över målet om målvakten Tommy Salo inte hade försökt rädda den med plocken och huvudet samtidigt. Studs, rull, glid, och så in i kassen. Tjena. Den som vill uppleva detta igen kan kolla in denna videosnutt.

Tyvärr fick den här händelsen stå i vägen för något mycket bättre och mer spännande. Liksom, det var knappast första och sista gången något landslag gjort bort sig när det verkligen gällde som mest. Lyssna på det här istället: Sveriges damlandslag hade innan OS 2002 som bäst slutat på fjärde plats i alla mästerskap från 1990-talets början och framåt. Men i Salt Lake City skrällde laget och knep bronset över Finland. Matchen slutade 2-1. Och då är det kanske inte många som minns att man dagarna innan fick spö av Kanada med 0-11… snacka om att resa sig, borsta av sig och ta nya tag. En bra avslutning på ett annars ganska blekt Vinter-OS.

1990 spelades den första VM-turneringen i ishockey för damer och går sedan dess varje år. OS vart fjärde, precis som för herrar. Efter drygt 25 år av årliga världsmästerskap har fortfarande bara två nationer vunnit och tagit silver: Kanada och USA. Nästan alla år har Finland tagit bronset. Två gånger har Sverige gjort det: 2005 och 2007. Det som är problematiskt för damernas ishockey är att mästerskapen har varit för ojämna. Den totala dominansen från Kanada och USA har gjort att spänningen avtagit, minst sagt. På Internationella Ishockeyförbundets ranking ligger Sverige på femte plats, efter Finland och Ryssland. Ohotade för lång tid framöver är naturligtvis Kanada och USA. Det ska sägas att OS-turneringarna varit mer lyckosamma, där Sverige förutom bronset 2002 även tog silver i Turin 2006.

Professionaliseringen av damernas ishockey gått olika fort i olika delar av världen. I Kanada och USA är hockeyn stor på både herr- och damsidan och där finns möjligheter att spela collegehockey. Skillnaderna är heller inte lika stora sett till publik som i flertalet europeiska länder. I Sverige startade elitdivisionen Riksserien så sent som 2008. Inför nästa säsong byter ligan namn till Svenska damhockeyligan. Damerna har i och med ligan tagit flera steg framåt, låt vara att det än är långt till toppnationerna.

OS 2002 får ändå ses som ett slags genombrott. Förutom att kamma hem den första medaljen, lyckades man också sprida budskapet om ishockey för damer. Antalet registrerade utövare ökade kraftigt de närmsta åren efter OS 2002, enligt den här artikeln från DN från 1200 till 3000 spelare åren 2002-2005. Superbra!

Nytt inlägg på fredag igen. Missa inte.

4. Världsmästerskapet

Hallå!

Årets upplaga av Hockey-VM närmar sig. I Ryssland! Är det inte typ alltid i Ryssland nu för tiden undrar jag? Nåväl. Idag spelar Tre Kronor premiärmatch mot Lettland klockan 15:15. En tuff motståndare, precis som alla andra nationer i dagens hockey. 2012 var jag i Globen och såg en VM-match mellan just Tre Kronor och Lettland. Jag minns inte riktigt hur det slutade, förutom att Erik Karlsson, som vid den tiden ännu inte vunnit Norris Trophy som NHL’s bäste back (nu ska han väl kanske kamma hem en tredje…) vann den här fighten tämligen enkelt: https://www.youtube.com/watch?v=axm-Mb3Con8

Årets VM-lag ser inte mycket ut för världen sett till antal NHL-proffs samt hur man presterat i de olika träningsmatcherna inför mästerskapet. Det är många som inte tror på medalj i år, ett ganska hårt omdöme och dessutom lite ovanligt – media brukar ju vara bra på att trissa upp förväntningar.

Intresset kring VM brukar oftast vara ganska svalt eftersom det dels inträffar varje år, dels eftersom det spelas i maj när folk hellre vill grilla, dricka ljus lager, måla om staket, skjuta med luftgevär, pollenmedicinera, packa inför festivaler, klara sista tentan och kolla på allsvenskan. VM är ett maskineri som återkommer år efter år och det är ungefär samma lag som krigar om att vinna, så särskilt mycket action är det ju inte. Annat var det förr. 1970-1976 vägrade till exempel Kanada att vara med och det var inte för att de var rädda för ryssen (eller jo, kanske lite). De bojkottade VM i protest mot de internationella reglerna som förbjöd dem att mönstra professionella hockeyspelare från NHL. Detta beskrivs ofta som Kanadabråket. I Sverige hade spelarna normalt sett andra kneg vid sidan av sportandet (trots att de nationella amatörbestämmelserna övergavs redan 1967), så det var bara att skicka de bästa vi hade. Efter att Elitserien (nuvarande SHL) grundades 1975 blev det allt vanligare med svenska hockeyproffs och ytterligare något år senare övergavs amatörbestämmelserna även internationellt. Förutom i OS, där NHL-spelarna inte deltog förrän i Nagano 1998. Och här är vi idag!

Jag tänker inte ägna mig åt någon närmare VM-bevakning, det finns andra som gör det bättre. I så fall genom några notiser och kanske lite kul fakta. Vi får se om det händer något. Nytt inlägg på tisdag igen!

 

 

 

 

 

3. Vad vet vi egentligen om KHL?

Sedan några år tillbaka är drömmen om Amerika inte lika självlysande för manliga hockeyspelare. Till synes från ingenstans dök ett fullgott alternativ upp, ett alternativ som innebar kortare resväg, bibehållen storlek på rinken samt typ lika mycket pengar i relation till nivån på spelet. KHL. Den ryska ligan.

Men vad vet vi om KHL? På Wikipedia får vi veta att förkortningen står för Kontinental Hockey League och att ligan startade 2008. Den ersatte det som tidigare hetat Den ryska superligan. Den högsta titeln (att jämföra med Stanley Cup eller SM-guld) är Gagarin Cup, döpt efter kosmonauten Jurij Gagarin. Vidare står att KHL ”åtnjuter politiskt stöd och finansieras av delstatliga energijätten Gazprom i Ryssland”. Gazprom sponsrar för övrigt också fotbollens Champions League.

Den ryska ishockeyhistorien handlar mycket om Sovjets framgångar under främst 1970- och 1980-talen. Inte minst handlar det om ”superfemman” som egentligen fanns i två uppsättningar, en på 70-talet och en på 80-talet. Historien handlar om en kompromisslös lojalitet gentemot nationen, omänskliga träningsläger och ett närmast militäriskt uppträdande på isen. The Big Red Machine. Och visst, det sovjetiska landslaget bestod till stor del av arméns soldater och det sovjetiska ishockeyprojektet handlade i mångt och mycket om att manifestera nationens förträfflighet, framförallt mot väst under det kalla kriget.

Men idag finns inte Sovjetunionen. KHL är en rysk liga men består inte bara av ryska lag. Här finns bland andra Lettland, Kroatien, Slovakien och Vitryssland representerade. Sverige har också visat intresse, något som allmänheten fick kännedom genom en dimmig presskonferens signerad det svenska hockeyprojektet Crowns. Även Frölunda och Färjestad har blivit inbjudna men inte nappat.

På svenska har en bok skrivits om KHL. Det är en reportagebok med namnet ”KHL – en hockeyresa i öst” och är skriven av sportjournalisten Jonas Fahlman. Den kom ut samma år som ligan startade, alltså 2008. I boken beskrivs KHL närmast som något exotiskt, en stängd verklighet som är svår att tränga igenom, och när man väl är inne finns otroligt många berättelser som bara måste berättas och så många miljöer som bara måste upplevas. Det var 2008 och jag förstår att det var en stor grej att få se något växa fram på nära håll. Men jag kan inte komma ifrån tanken på att boken egentligen handlar om att exotifiera Ryssland på ett sätt som är ganska tröttsamt: ”Maten visar sig vara toppen – både min caesarsallad och min skaldjursrisotto”. Som om det vore konstigt att ryssar har tillgång till kök och kunskaper i matlagning. Fahlman ska dock ha en ärlig eloge för att han som ende journalist tagit sig an ämnet.

Bristen på relevant litteratur, extremt låg mediebevakning och en skeptisk grundberättelse om Ryssland skulle kunna vara skäl till att vi inte har så omfattande kunskaper om KHL. Jag förstår naturligtvis att Ryssland med all rätt har kritiserats bland annat för sin HBTQ-politik och sina militära förehavanden, och jag stämmer in i detta, men man måste också inse att detta bidrar till en ovilja att förstå nyanserna. För vad vet vi egentligen om KHL? Hit försvinner spelare, ofta i slutet på karriären, för att tjäna ihop lite extra pengar och byta miljö för ett tag. Här skedde flygkraschen där Lokomotiv Jaroslavl med den svenske målvakten Stefan Liv så oerhört tragiskt förolyckades. Cmore visar några matcher ibland. Det är inte så mycket mer. Förutom att detta sägs vara världens näst bästa hockeyliga.

 

2. Tankar om fotboll, hockey och öppenhet

Hej!

Det här inlägget kommer att utgå från det som hände i onsdagens allsvenska möte mellan IFK Göteborg och Malmö FF. Ja jag vet, detta är en hockeyblogg men det finns en poäng med att börja i denna ände.

Med drygt tio minuter kvar av matchen hivade en göteborgssupporter ett knallskott som brann av alldeles nära MFF’s Tobias Sana (som höll på att värma upp) och den assisterande domaren Mathias Klasenius. Matchen avbröts omgående och återupptogs aldrig igen. Fiasko.

En central reflektion i detta är hur sport egentligen upplevs och ska upplevas. Fotbollen lever för öppenheten. Gränsen mellan läktare och fotbollsplan är högst symbolisk och det är väl så det ska vara. Det är vanligt att supportrar till och med tittar på när lagen tränar och kommunicerar direkt med spelare och ledare. Trösklarna är låga, fotbollen är lättillgänglig, supportrarna engagerar sig något oerhört och är en erkänd del av lagets framgång (den tolfte spelaren). Det som hände i matchen mellan IFK och MFF är ett pris för detta. Någon eller några kan förstöra oerhört mycket för andra. Öppenheten kostar. Som tur är händer det inte ofta.

Ishockeyn är i jämförelse en annan värld. Den är mer svårtillgänglig, mer stängd och mer reglerad. Läktaren och rinken är tydligt åtskilda sfärer. Att springa in på planen är svårt, inte bara för att isen är hal utan för att sargen med plexiglaset är hög. Träningarna är ofta stängda. Jag tror även att ishockeyspelarnas heltäckande utrustningar medför en distansering gentemot supportrarna, vilket gör att ishockeyn kan upplevas mer som kvalificerad underhållning och mindre som något livsviktigt. Spelarna blir anonyma och har inte samma förutsättningar för att utveckla personkulter. När Markus Rosenberg återvände till MFF efter många år utomlands åtnjöt han nästan legendstatus och kanske sålde klubben några extra säsongsbiljetter bara på grund av honom. Detta försvinner lite när man trycker ner en hjälm på huvudet. En annan distansering består förstås i att ishockeyn inte är tillgänglig för alla som skulle vilja utöva sporten, eftersom utrustning är dyrt och säsongsavgifter är höga. Klass är alltid en avgörande faktor.

Ishockey kommer långt ner på listan enligt Riksidrottsförbundets statistik över mest utövade sporter, men när det gäller publiksiffror är siffrorna inte lika entydiga. Fotbollen är idag störst, men det har funnits perioder då ishockeyn varit en mer populär publiksport, inte minst under 1980-talet. Min slutsats är att ishockeyn har ett högt underhållningsvärde men högre trösklar för att kunna utövas. För att spela fotboll behöver du egentligen bara en boll, två ben och en plan yta.

När media rapporterar om skandaler kopplade till fotboll respektive ishockey är min uppfattning följande: i fotbollen handlar det nästan uteslutande om händelser kopplade till interaktionen mellan åskådare och spelare/domare (kort sagt: någon/några i publiken gör något oerhört korkat), medan det inom ishockeyn i princip alltid handlar om något som händer på planen. De senaste åren har det varit tacklingar mot huvudet som renderat störst och flest rubriker. Det stärker min uppfattning att ishockeyn betraktas, medan fotbollen upplevs.

Kulturskillnader alltså. Fotboll och ishockey är olika. Men så förenas de ibland. När den guldfirande Frölundaspelaren Mats Rosseli Olsen i onsdags ramlade in på planen i kölvattnet efter knallskottskalabaliken, bidrog han kanske till ett litet möte sporterna emellan. Eller så var det bara ett osedvanligt dumt sätt att avsluta guldfesten på.

1. I’m back + det krympande avståndet till NHL

Hej!

Bloggen är tillbaka efter fyra års uppehåll. I ärlighetens namn har jag knappt ägnat den en tanke sedan jag skrev sista inlägget i maj 2012, men det låter smartare att säga att jag ”väntat på inspiration” eller något liknande. Snart fyller jag 27 år och har de senaste knappa tre åren bott i Malmö. Här har jag bland annat tagit en masterexamen i historia och spelat rockmusik i Skurklandet. Jag bor tillsammans med Moa i en stor tvåa i närheten av Möllevången.

I mina studier i historia har jag specifikt valt att inrikta mig mot idrottshistoria, vilket också kommer att prägla bloggen en del. Jag strävar efter att belysa aktuella eller halvaktuella ämnen genom att lägga an historiska perspektiv, varvade med egna reflektioner och kryddat med lite forskningsreferenser.

I det här inlägget ska jag utgå från världens största, bästa och vackraste hockeyliga NHL. Hur fungerar NHL i relation till europeisk ishockey och hur har detta förändrats över tid?

För att förstå NHL måste man reda ut meningen med ishockeyn. Det kan låta dramatiskt men det är egentligen ganska enkelt. Jyri Backman vid Göteborgs universitet har gjort det i sin licentiatavhandling från 2012. Han fastslår att NHL (och även basketligan NBA) vilar mot den amerikanska sportmodellen, den s.k. major league-modellen som betyder en strävan om att hela tiden inneha den största positionen inom en sport. Viktiga komponenter i NHL är underhållning och ekonomisk avkastning. De kommersiella inslagen är och har alltid varit en stor del av hela paketet.

I Europa, i det här fallet representerat av Sverige (SHL) och Finland (SM-Liiga), har det historiskt sett varit annorlunda. Här kan man istället tala om den europeiska sportmodellen. Ishockeyn har haft starka band till idrottsrörelsen och fäst stor vikt vid sportens nytta och nöje. Det har inneburit att kommersiella krafter varit underordnade och haft begränsat tillträde till ishockeyn. För att göra en tydlig distinktion har den amerikanska sportmodellen handlat om vinstmaximering, medan den europeiska sportmodellen premierat nyttomaximering.

Det här har med tiden kommit att ändras. Idag är europeisk ishockey väldigt starkt förknippat med reklam och kommersiella krafter. Jag minns när jag var på Malmö Arena häromåret och såg Malmö Redhawks möta Djurgården i kvalet till SHL. Speakern förklarade att det återstod två minuter av första perioden och att matchklockan sponsrades av Bravida…

Man kan tala om att europeisk ishockey har genomgått en amerikaniseringsprocess med början under 1970-talet. Finska SM-Liiga har gått längre än SHL vilket visar sig genom ett mer självständigt styre och ett slutet seriesystem, vilket innebär att upp- och nedflyttning är omöjligt. De finska lagen fungerar helt enkelt som företag utan större inblandning av staten. I Sverige administreras ishockeyn fortfarande av statliga Riksidrottsförbundet, och här lag byter plats med varandra och hoppar mellan divisioner, men amerikaniseringen fortsätter alltjämt. Svensk ishockey tycks ha ett mer komplicerat förhållande till amerikaniseringen är den finska ligan. Antagligen grundar sig detta i ett djupt rotat folkrörelsetänkande som är svårt, och inte heller önskvärt, att göra sig helt fritt ifrån. Josef Fahlén vid Umeå universitet har i sin avhandling pekat på en balansakt som svensk ishockey måste ägna sig åt för att å ena sidan anamma den nya tidens ishockey, samtidigt som man inte helt vill klippa banden med sitt gamla folkrörelseideal.

Så, även om avståndet till NHL är långt om man tittar i kartboken, så är det krympande vad gäller hur ishockeyn administreras och i förlängningen också vad som ska vara meningen med ishockeyn. I slutändan kan det mynna ut i en ganska enkel frågeställning: vinstmaximering eller nyttomaximering?

På återseende.

John