90. Hockeyn och rösterna

Hallå!

Veckorna går fort och nu är vi redan på första fredagen i mars. Dock inte den sista. Ett helt gäng fredagar ska hinnas med innan april börjar. Inte så konstigt, men nu har ni det i alla fall nedskrivet.

I veckan var det trading deadline i NHL, alltså sista chansen för lagen att välja kamrater innan slutspelet ska dra igång. För NHL-spelare torde den veckan vara ganska påfrestande. Man vet ju inte. Det kan ju bli så att telefonen ringer och vips måste man sälja huset och flytta med ungar, studsmattor, partners, hundar och köksredskap. Allt som man brukar ta med sig när man flyttar. Och när man sedan packar upp allting, ja då kanske man är i Winnipeg och även där måste barnen skolas in och studsmattan ska monteras upp igen. Ja, påfrestande är ordet.

Något som inte är särskilt påfrestande är att bo i Malmö och skriva hockeyblogg. Det är vad jag gör. Idag ska jag fördjupa mig i något som jag tycker är rätt kul.

Alla som någonsin sett en NHL-match på TV har, förutsatt att ljudet varit uppskruvat, också lyssnat till kommentatorsröster. Det är precis som i Vasaloppet. En snubbe refererar matchen hela tiden. I svensk ishockey är det lite olika typer av röster, och även kvinnor är numera representerade, men i nordamerikansk ishockey är det alltid samma röst som pratar. Även om det är olika personer. Hur går det ihop? Så klart inte alls. Det är olika, men seriöst, det går nästan inte att höra skillnad människorna emellan. Här är ett klipp med 30 sekvenser som bevisar detta. Nej, ni behöver inte se allihopa.

Ok. Det är klart att man kan höra att det är olika personer. Så klart. Men på något vis tycks ändå alla NHL-kommentatorer vara stöpta i precis samma form. De verkar liksom ha läst samma böcker, tittat på samma teveserier och gått på samma djurparker med sina föräldrar. Som om de vore syskon allihopa. För de har ju alla samma typer av röster. De pratar lågt, sammanbitet och fokuserat så länge spelet är avvaktande, men så fort det hettar till drar de ut sprinten och öser på. Blir det mål är det total eufori i form av ett AND HE SCOOOOOOOOOOOOOOOORES, men sedan, när målfirandet börjar avta, då måste de liksom låta rösten varva ner. Bromsa in. Låta stavelserna bli längre och längre. Och sedan börjar allt om igen, med tekning i mittzon.

Ishockeykommentatorerna arbetar liksom i symbios med spelet. De pratar ungefär lika fort som pucken, om ni förstår vad jag menar. Visst, det kan bli tjatigt i längden, och det är förutsägbart, men det är också ganska rytmiskt på ett sätt som säkert är svårare än många tror. Jag är full av beundran för ishockeykommentatorer även om de stundtals låter oerhört stressade. Och ibland ganska fåniga också.

Mike Emrick heter en av världens mest berömda ishockeykommentatorer. Han har något som i ishockeysammanhang är ganska ovanligt, nämligen en utbildning. Till och med en doktorsexamen. Därför kallas han ”Doc” Emrick, lite exotiskt så där. Han har aldrig stått på ett par skridskor men det behöver man ju inte ha gjort så länge man är en absolut hejare på att kommentera ishockey. Och det är han. Mike Emrick är faktiskt så pass kompetent att HBO gjort en hel liten dokumentär om och med honom. Hockeyrelaterat har sett den och tycker att den är rätt kul. Ni får också se.

Mike Emrick har, som ni säkert märkt, en helt ordinär ishockeykommentatorsröst. Precis så energisk och engagerad. And he scores, liksom.

Innan jag slutar för dagen, för det gör jag snart, så vill jag återknyta till textens början och uppmärksamma Lena Sundkvist som förra året blev första kvinnliga kommentator i SHL. Hon är grym. Men som kvinna i ett totalt mansdominerat yrke, dessutom offentligt, kom tyvärr näthatet som ett brev på posten. Sundkvist gjorde det enda rätta och berättade om det. Bra. Skärpning, idioter.

Men. Nu måste jag ta helg! Det är verkligen hög tid. Gör det ni också. Vi hörs på tisdag!

Kram!

89. Hockeyn och allergierna

Hej gänget!

Kul att ni läser! Om det är första gången så kan jag meddela att ni befinner er på Hockeyrelaterat, en lite speciell hockeyblogg som huserar i ett litet litet hörn av Internet. Här skriver jag två gånger i veckan om saker som kan ha anknytning till ishockey. Och skulle något inte ha anknytning till ishockey så ser jag oftast till att det blir så. Det hela är egentligen ganska enkelt. Bara att hänga med. Välkomna att höra av er om ni undrar något, enklast via e-post: john@hockeyrelaterat.se.

Häromveckan nåddes jag av en nyhet som nästan fick mig att glömma bort frukostkaffet. Det handlade om Chris Truehl, en ishockeymålvakt som spelar för det amerikanska universitetslaget Quinnipac University, och hans något annorlunda kamp för att kunna leva ett så normalt ishockeyliv som möjligt. Chris Truehl är nämligen allergisk mot is.

Cold urticaria heter sjukdomen och innebär att Truehl är överkänslig mot is och ja, låga temperaturer. Det är förstås olyckligt att han tvingas utsätta sig för is i sin yrkesutövning, men Hockeyrelaterat vill gärna påpeka att det säkert finns andra karriärvägar om Truehl bara visar framfötterna och sköter skolan sin. Eller något liknande. Men han verkar ju ändå trivas någorlunda mellan stolparna. Vad facket säger förtäljer inte historien, vi vet inte ens om Truehl är fackligt ansluten.

I alla fall. Historien om Chris Truehl och hans allergi fick mig att fundera på om det finns andra allergier som drabbar ishockeyspelare i synnerhet. Så jag gjorde lite research, och visst finns det en del åkommor som vi gärna åker på. Exakt vilka allergier det handlar om kan variera, men orsaken till att de uppstår är åtminstone klargjorda. Vid Hudkliniken på Skånes universitetssjukhus gjordes nämligen 2011 en omfattande undersökning där ishockeyrelaterade allergier och dess orsaker utreddes. Studien visade att det rörde sig om kontaktallergier som utvecklats till följd av åtsittande skydd, svettningar och långa duschsessioner. Vi talar alltså om hudåkommor som exempelvis eksem. Ja. Här kan ni läsa mer!

Det är egentligen inte roligare än så. Under ett ishockeypass skaver kroppsdelar mot skydd, eller mot varandra, och bara där fattar man ju att huden säger ifrån. Och sedan ställer man sig i ett halvt rengjort duschutrymme och begraver kroppen i tvål och vatten. För att sedan, om man är riktigt ambitiös, smörja in sig i någon slags kräm som heter någonting med sport och doftar 1980-tal och after ski. Alltså, det är klart att det kan bli fel på sikt. I forskningsrapporten framhålls särskilt duschprodukternas emulgeringsmedel, konserveringsmedel och parfymämnen som särskilt skadliga för huden. Det låter ju inte direkt hälsosamt. Inte alls som rostade rotfrukter under rotfruktssäsongen. Eller som en långpromenad i skogen när hösten precis gjort luften så där frisk och krispig, kanske runt början av oktober.

Men alla drabbas ju inte. Jag har det exempelvis ganska bra, trots att jag spelat ishockey i närmare två decennier och duschat i åtminstone ett och ett halvt. Inte heller har jag känt av någon allergi mot själva isen förutom att den gör lite ont att titta på ibland, men det är väl något med ljuset snarare än isen i sig. Ja, det gör alltså ont i ögonen. Men det brukar gå över efter en stund. Jag är bara lite ljuskänslig i största allmänhet.

Hockeyrelaterat hoppas i alla fall att Chris Truehl går en lysande hockeyframtid till mötes. Med sådana här räddningar blir det nog inga större problem. Bra fotarbete.

Sedan önskar jag att ishockeyspelare världen över kommer tillrätta med sina hudåkommor. Det finns hjälp att få.

Och till sist önskar jag att ni, kära läsare, kommer tillbaka på fredag igen. För då skriver jag om något annat. Tills dess får ni ha det braaaaaaaaaaaa.

Kram!

88. Hockeyn och TV:n

Hallå hallå!

Så brukar Leif GW Persson hälsa på Camilla Kvartoft i början av alla Veckans Brott-avsnitt, men kanske med något lägre energi.

Jag brukar försöka variera mina hälsningsfraser men det går inte alltid så bra. I alla fall, välkomna! Vad kul att ni läser min fina hockeyblogg. Här från kontoret (tillika mitt hem) i Malmö försöker jag varje vecka leverera meningsfullt innehåll som på något vis kan knyta an till ishockey, både genom samtida och historiska perspektiv. Nu ska jag skriva för åttioåttonde gången. Och varför inte låta västvärldens kanske mest förekommande möbel ta lite mer plats än vanligt?

Ja, just det, TV:n. Televisionsapparaten. Om vi ska börja med lite TV-historia så kan vi väl konstatera att TV:n gjorde entré i svenska hem i slutet av 1950-talet. Den officiella starten skedde 1956. Till en början med en enda kanal som skulle finansieras genom det som vi än idag kallar TV-licensen. I slutet av 1960-talet kom ytterligare en kanal och för att skilja de båda åt fick de heta TV 1 respektive TV 2. Med tiden blev de fler och fler och idag finns det jättemånga TV-kanaler. Ungefär så, lite kortfattat.

Allt jag nyss skrivit är ju helt vanlig Wikipediakunskap som vem som helst kan läsa sig till, men min uppgift är att detta ska relatera till ishockey. Jaha, hur gör man det då? Men, det är faktiskt inte alls så knepigt och dessutom har jag både läst och skrivit om detta tidigare – länkar hittar ni längst ner. När TV:n gjorde sitt intåg hade Andra världskriget tagit slut och en ny era, efterkrigstiden, hade börjat etableras. Med denna nya tid kom ekonomisk tillväxt, minskad arbetslöshet och ökat välstånd. Många människor fick det helt enkelt bättre. Och ishockeyn, den gick från att vara en societetssport för – i första hand – den stockholmska överklassen, till att bli allmängods i allt fler delar av landet. Fina anläggningar byggdes i kommunal regi och klubbar bildades här och var.

Ishockeyns kraftiga spridning i kombination med att matcher började TV-sändas, gjorde att sporten snabbt som ett handledsskott blev en av Sveriges mest populära – kanske inte att utöva, men definitivt att konsumera. Legendariska ishockeyspelare som Sven Tumba och Ulf Sterner har i mångt och mycket TV:n att tacka för sin rockstjärnestatus. Det är en svindlande tanke. Den lilla burken alltså, vilken revolutionerande manick.

Men. Det räcker så klart inte med att en sport råkat ha blivit extremt populär samtidigt som TV:n började dyka upp i svenska hem, utan självklart finns det andra komponenter som gjort att ishockeyn lämpat sig extra bra för TV. Farten och det fysiska spelet är en faktor. Spänningen, att varje sekund kan göra skillnad, är en annan. Men sådana saker är det nog mer med nu för tiden, i alla fall om man ska tro experterna som hela tiden snackar om bra hockey eller sevärd hockey. För under sina första TV-år bidrog ishockeyn med något annat, nämligen sammanhållning. Ishockeyn enade nationen. Det var ju mest landskamper som sändes och detta mediala genombrott bidrog i högsta grad till att skapa en vi-känsla hos befolkningen. Dessutom fick man som tittare en god internationell utblick, vilket gjorde att man fick bra koll på vad Sverige gick för i de stora sammanhangen.

Så, återigen hamnar vi där. Ishockeyns enande kraft. I dessa dagar, när TV-avtal köps och säljs för miljoner mellan kommersiella aktörer, kan det vara fint att påminnas om hur allt egentligen började. Först kom en kanal, sedan kom en till. Och när Sverige spelade tittade alla, för det fanns väl åtminstone någon släkting som hade TV och som man kunde vara hos.

Till sist: I Kanada var man också tidig med TV. Här är några klipp från de första åren av Hockey Night in Canada. Femtiotal! Historia!

För mer läsning om hockeyn och TV:n rekommenderar jag Tobias Starks avhandling Folkhemmet på is – Ishockey, modernisering och nationell identitet i Sverige 1920-1972. Den ligger online, fantastiskt nog. Här är länken.

Man kan också läsa min masteruppsats Mannen som blev ishockeyspelare – Maskulinitetsideal och fair play i diskussionen om svensk ishockey åren 1969-1976. Här är en länk till den.

Men man kan också ta en macka, hälla upp ett glas O’boy och ta helg. Ni väljer så klart själva! Vi hörs nästa vecka. Och mejla om det är något: john@hockeyrelaterat.se

Kram!

87. Hockeyn och migrationen

Hej!

Jag är här nu igen. Det är ju tisdag.

Välkomna till Hockeyrelaterat och text nummer 87! Hockeyrelaterat är bloggen där du läser om sådant som andra hockeybloggar inte skriver om. Här är du befriad från slutspelsstreck, tränarspekulationer, måltorkor, domarskandaler och höga klubbor. Istället får du läsa om bak- och framvända kepsar, charterflyg, facklig organisering och en hel del om begreppet fair play. Till exempel. Och idag ska jag skriva om migration. För det här med att folk rör på sig tycks ju engagera många.

På helgerna har vi Sydsvenskan och i söndagens tidning fanns en intressant artikel under avsnittet Opinion. I första hand var den intressant eftersom den handlade om ishockey, i andra hand eftersom den handlade om migration. Det säger väl en del om mina prioriteringar här i livet, men så får det vara. Här är artikeln. Den är skriven av Kanadas generalguvernör (också ett jobb) David Johnston med anledning av att han – tillsammans med en kanadensisk delegation – under veckan är på besök i Sverige för att sprida budskapet om hur vi bygger ett tolerant och inkluderande samhälle.

Det handlar om att Kanada alltid sett invandring som något fullt naturligt, ja faktiskt helt fundamentalt för nationens utveckling. Ishockeyn tas upp som ett fullgott exempel på detta. Och varför inte? Daniel Alfredsson, tidigare världsberömd ishockeycenter från Göteborg, valde att stanna kvar i Ottawa efter karriärens slut och välkomnades alldeles nyligen som kanadensisk medborgare. Johnston menar att Alfredsson är ett fint exempel på att våra samhällen blir starkare genom att vi välkomnar nya människor, antingen de flyr från krig eller prövar lyckan som elitidrottare. Hockeyrelaterat skriver under på detta.

Med kanadensiskt medborgarskap kommer också ett hårband.
Med kanadensiskt medborgarskap kommer också ett hårband.

Om ni tycker att jag låter PK så tar jag det bara som en komplimang, tack. Om ni tycker att Hockeyrelaterat blundar för verkligheten så får ni gärna tycka det också. Men jag tänkte ändå stanna kvar vid ämnet och fortsätta hylla idrottens, eller ja, ishockeyns enande krafter. Ända sedan den jättestora hockeyligan KHL (med bas i Ryssland) drog igång 2008 och på allvar erbjöd ett alternativ till NHL, har ishockeymänniskor rört på sig som aldrig förr. Det är ju så att öst och väst inte riktigt lirar på högsta politiska nivå, men ishockeyn verkar inte lida av samma konflikter länder emellan. Åtminstone inte på samma sätt.

I KHL spelar för närvarande 24 USA-födda, 56 kanadensiska, 24 svenska och 51 finska herrishockeyproffs. Ja, fem norska också. Det är kanske inte några jättehöga antal, men man får ha i åtanke att det hela tiden blir fler. Det är kanske också så att ett par hockeysäsonger i Ryssland – som säkerligen görs mest för pengarna – inte genererar någon djupare relation till rysk kultur. Men ändå. Människor rör på sig. Det kommer alltid att vara så att människor rör på sig. Det är bra att träffa människor som inte är exakt som en själv. Och i många fall är man rätt så lika ändå.

Ok. Om vi ser till de nationer som är riktigt bra på ishockey, alltså ovan nämnda, så verkar NHL’s position som stark pull-faktor vara kraftigt hotad. Så klart finns det hundratals kanadensiska (425) och amerikanska (232) spelare i ligan, men antalet finska NHL-spelare är faktiskt bara 38 stycken, mot 51 i KHL. Och NHL-norrmännen är bara två. Det är väl egentligen bara Sverige som tycks favorisera Nordamerika lite extra genom att mönstra hela 82 spelare i NHL. Ja, ni ser. Tiderna förändras.

All statistik kommer från sajten Quanthockey.com

Sådärja! Hör ni, visst är det roligt? Jag är ju inte särskilt intresserad av siffror egentligen. Och så sitter jag här och räknar spelare? Ja, det blev visst så. Men alla förändras ju, så även jag. På fredag kommer jag tillbaka med en ny text. Jag hoppas att ni fortsätter läsa.

Kram!

86. Hockeyn och Jaromir

Tjenatjena!

Hoppas allt är bra. Jag mår fint, tack. Har många roliga projekt igång och  det är ju alltid kul. Hockeyrelaterat är så klart ett av dem. Jag börjar sakta närma mig det hundrade inlägget vilket så klart känns jättetrevligt. Det trodde jag aldrig. Ok, det är 14 texter till, så jag ska väl egentligen inte sitta här och ta ut segern i förskott. Men det gör jag ändå. Story of my life. Nu ska jag göra klart åttiosexan och det ska handla om en ständigt aktuell ishockeyperson.

Minns ni han, vad han nu hette… Jagr! Han var ju med när vi var små! Ja, så brukar det ibland låta när mina jämnåriga vänner pratar om ishockey. Och visst var han med när vi var små, Jaromir Jagr. Jag är född 1989 och Jaromir Jagr debuterade i NHL 1990. Han var då 18 år gammal och spåddes en lysande karriär, vilket han också fick, men ingen hade väl kunnat förutse att han skulle hålla på här länge. I onsdags fyllde Jagr 45 år. Hur han firade sin födelsedag? Inga konstigheter. Han spelade match och gjorde en assist, vilket också innebar att han nådde en milstolpe i form av 1900 NHL-poäng (bäste europé någonsin). Och hur han firade det? Som vanligt. Med ett pojkaktigt flin bara någon som vigt hela sitt liv åt ishockeyn kan avfyra.

Varför skriver jag om Jaromir Jagr, jag som aldrig ägnat en enda bloggtext åt en enda person? Det enkla svaret är att ingen spelare fascinerar mig mer än honom. Alltså, dels är det ju förstås åldern. Sedan 2014 är han den äldste aktiva NHL-spelaren och i dagens ishockey är 45 år en oerhört aktningsvärd ålder. Dels är det förstås den extrema talangen – ingen kan hitta vägar som Jagr, ingen kan göra medspelarna bättre. I mitt tycke. Men framför allt är jag smått besatt av personen Jagr och ja, jag har väl läst allt jag någonsin kommit över om honom.

Det är ju den gränslösa kärleken till ishockeyn. Att aldrig vilja kliva av isen. Intervjuer och filmer visar en person som tränar extra, typ varje dag, en som åker skridskor antingen mitt i natten eller tidigt på morgonen. Alltid förberedd, alltid spelsugen. Varje sömnig VM-turnering någonstans på jorden kan räkna med att få besök av Jaromir Jagr, såvida han inte är upptagen med NHL-slutspel. För skadad är han ju aldrig. Har han någonsin varit skadad? Jag tror inte det. Granitkropp.

Det är den obrydda inställningen till allt runtomkring. Jagr finns inte på några sociala medier och verkar inte ha något intresse av att synas på det sättet. Han har ingen familj och inga barn, något som nästan får ses som ett sällsynt undantag bland elitishockeyspelare som tenderar att bilda familj tidigt. Jagr pratar heller inte särskilt bra engelska trots att han spenderat över 20 år i Nordamerika, men det gör liksom ingenting. Han tycks skratta och vara glad mest hela tiden. En person som gör precis det han vill och aldrig vill sluta, om de så ska bära ut honom från rinken. 2008 ”slutade” han ju förvisso, eller, han flyttade hem till Tjeckien för att trappa ner karriären. Men 2011 ryckte det i NHL-nerven och han drog över Atlanten igen – 39 år gammal. Idag spelar han för Florida Panthers. Behaglig tillvaro.

Vill aldrig gå av scenen. Som Jonas Gardell.
Vill aldrig gå av scenen. Som Jonas Gardell.

Hur blev det här då? Min första hyllningstext. Minsann. Jag ångrar ingenting. Jag står för att Jaromir Jagr är min största ishockeyidol. En egensinnig person och en briljant spelare. Dessutom en inte oväsentlig del av min uppväxt. Han har ju alltid funnits där. På hockeykort och på Sportnytt. Ja, vad tusan… Heja Jaromir! Nu ska jag ta helg och det ska bli sjukt härligt. Hoppas ni har det toppen!

Kram!

85. Hockeyn och facket

Hallå!

Världen vaknar till ännu en tisdag. I min lilla del av världen betyder det att jag ska presentera text nummer 85 av Hockeyrelaterat. Välkomna till hockeybloggen som skriver om sådant andra hockeybloggar inte skriver om. Idag ska jag fördjupa mig i arbetsrelaterade frågor. Boring? Nähä. Även elitishockeyspelare behöver ju hjälp ibland, precis som vanliga löntagare här i världen. För det är ju vad de är, egentligen. Knegare. Och precis som du och jag får ishockeyspelare också vända sig till facket när situationen kräver. Men fungerar det fackliga i ishockey? Hockeyrelaterat har undersökt saken. Häng med!

För spelare verksamma i NHL finns en organisation som heter NHL Players’ Association och förkortas NHLPA. Det är alltså NHL’s fackförening. NHLPA grundades 1967, vilket i sig är lite spektakulärt eftersom NHL bildades redan 1917. Det första 50 åren hade alltså NHL-spelarna inget stabilt fackförbund att vända sig till, även om en del försök till organisering ändå gjordes. 1957 grundades första versionen av NHLPA av Detroit-spelaren Ted Lindsay och hans, ja, kollega/konkurrent Doug Harvey från Montreal Canadiens. De fick ett gäng med sig på tåget, men arbetsgivarsidan motarbetade effektivt deras ansträngningar genom att helt enkelt göra sig av med de mest besvärliga spelarna. Ett beprövat knep som fortfarande används på arbetsplatser världen över.

Ishockeyns sentida historia är full av bråk och problem av det här slaget. De flesta utdragna tvister mellan NHLPA och NHL har på senare år handlat om förhandlingar gällande lönetak. Och flera gånger har det resulterat i strejk, eller lockout, vilket betytt att hela NHL-säsonger ställts in. 2004/2005 hände det senast, varpå europeisk ishockey svämmade över av hemvändande proffs som behövde hålla igång benen medan förhandlingarna pågick. 2012/2013 räckte det med att ställa in halva säsongen innan ett nytt avtal tecknats. Ja, så är det, ibland går det fort och ibland går det långsamt. Men hör ni, minns ni säsongen 2004/2005? Peter Forsberg var ju för katten hemma i Modo och lekte. Sedan gick foten sönder på honom.

I världens bästa ishockeyliga för kvinnor, NWHL, finns numera också ett fackförbund vars namn också slutar på Players’ Association. NWHLPA organiserar sina medlemmar enligt en liknande struktur som NHLPA, med skillnaden att det i hög grad är spelarna själva som sköter arbetet. NWHLPA grundades 2015, samtidigt som ligan drog igång. Det gäller att vara med från början, eller hur?

Hur har vi det hemma då? Äsch, det är inte så häftigt. Elitishockeyspelare i Sverige är organiserade i fackförbundet SICO, som är en del av Unionen. SICO grundades 1977 och deras huvudsakliga uppgifter består i att företräda sina medlemmar inför SHL’s/SDHL’s ägare, spelarnas klubbar samt Svenska Ishockeyförbundet. SICO jobbar även aktivt mot exempelvis matchfixning (uppgjorda matcher) samt arrangerar utbildningar som kan skräddarsys för att kunna pågå under den aktiva ishockeykarriären. Kort sagt, de jobbar ungefär som vilket fackförbund som helst. Och de har till och med en helt vanlig fackförbundsliknande hemsida. Text mot vit bakgrund, ni vet. Kolla in den om ni vill. Och just det: Jag vill bara poängtera att jag inte är sponsrad eller på något sätt får betalt för att beskriva SICO’s verksamhet. Jag finns här enbart för att bilda er, mina kära läsare. Och jag hoppas att ni tycker om att läsa även de dagar jag inte skojar så himla mycket.

Jag ska pysa till jobbet nu, men jag hoppas att ni får en härlig tisdag. Det är ju Alla hjärtans dag! Jamenvisst.

Åter på fredag igen.

Kram!

84. Hockeyn och glassen

Tja!

Det är fredag och jättekallt ute. Bekymmersamt läge för oss som är lite känsliga för kyla. Som dessutom behöver arbeta utomhus. Äsch, jag ska inte klaga nu när jag har fritid. Dessutom är det ju snart sommar och då kommer jag att uppskatta vardagens inslag av kyla, till exempel genom kylskåp eller kallt havsvatten.

Nu faller det sig så härligt att sommar faktiskt är lite av temat för dagen. Även kyla. För på sommaren vill man ju ha glass och den måste kylas. Så vad har vi på hockey och glass då? Enkelt. På samma sätt som hockeypulvret är ishockeyns eget godis, så är Lakritspucken ishockeyns alldeles egna glass!

Genialt.
Genialt, men ej något för undertecknad.

Lakritspucken är, med glassmått mätt, relativt enkelt konstruerad. Det är helt enkelt en svart, puckformad glass monterad på en glasspinne. Innanför det svarta lakritsöverdraget finns en i grunden helt vanlig vaniljglass, men även inuti den lurar distinkta inslag av saltlakrits. Lakritspucken, som tillverkas av GB, såg dagens ljus för första gången 1982. Den har sedan sett ungefär likadan ut under alla år, bortsett från åren 1985-1987 då träpinnen var utbytt mot en ätbar pinne, kreativt nog med smak av just lakrits. Till många glasskunders stora sorg utgick Lakritspucken 1993 ur GB’s sortiment, detta efter att man året innan bytt ut vaniljsmaken mot citron. En epok gick i graven.

Åren gick. 1990-talet tog slut och det nya millenniet tog vid. Ingen Lakritspuck i sikte. Många saker kom emellan. Till exempel vann Frölunda SM-guld 2003, men fick fira utan Lakritspuckar. Inte heller kanadensiska Hayley Wickenheiser, världens bästa hockeykvinna genom alla tider, fick äta Lakritspuck efter att hon 2007 spelat två träningsmatcher med IFK Arboga och gjort två mål. Hon fick inte ens ett kontrakt med klubben. Nej, det dröjde ända till 2008 innan Lakritspucken åter gick i produktion. Kunderna blev som tokiga och glassen nådde högt på försäljningslistorna den härliga sommaren. En succé i stil med Foppatofflorna. Personligen är jag inte särskilt förtjust i lakrits, inte ens som godis, utan äter det mest för att verkligen förtjäna de riktigt söta bitarna. Men nog om mig, visst?

Det är ändå ganska roligt att ishockeyn är så pass välrepresenterad när det kommer till goda grejer. Både Hockeypulver och Lakritspuck. Riktigt bra. Och just det ja: när vi spelade i Ryd häromhelgen blev vi bjudna på pizza av arrangören. Så klart valde jag en Hockey Special. Men pizzor räknas väl inte egentligen, de kan ju heta lite vad som helst. Jag kände i alla fall ingen smak av vare sig sur handske eller druvsocker. Men god var den. Så himla mycket ost.

Jag känner att fotbollen, som ju är ishockeyns största konkurrent sett till popularitet, har en del att lära när det gäller godis och konfektyr. Det finns inga fotbollspulver eller lakritsbollar att köpa i dagligvaruhandeln. Eller så finns det, men jag har i alla fall inte sett några liknande produkter på mitt lokala Ica. På något sätt har det säkert att göra med den generella prylfixeringen som omgärdar ishockeyn. Fotbollen är ju mer, vad ska man säga, avskalad, och det finns inte riktigt något att bygga mystik och estetik kring. Jag har ju till och med ett tvåfärgat tandskydd när jag spelar ishockey. Vitt och rosa. Bara en sådan sak. Det är mycket yta, mycket lull-lull, mycket detaljer. Det är som att köpa en bil med automatisk rattvärme. Så klart behagligt men samtidigt svårt onödigt.

Jag tror att jag nu har täckt in alla ätbara aspekter inom ishockey. Tack till unileverhistoria.se för information och historia om Lakritspucken. Sidan är skapad enbart för att berätta historien om koncernen Unilever, där även GB ingår. Producent för sidan är Centrum för Näringslivshistoria, där jag för övrigt hade en trevlig praktik under våren 2013. Så, nu vet ni det också. Ha en trevlig helg så hörs vi på tisdag.

Kram!

83. Hockeyn och de ibland lite överarbetade introduktionerna

Hej och välkomna till Hockeyrelaterat och text nummer 83!

Idag med en ovanligt lång rubrik. Jag tyckte att den passade. Dessutom var det svårt att göra den kortare och samtidigt hålla uppe något slags intresse för vad texten skulle kunna handla om. Ärligt talat vet jag inte om jag lyckades nu heller, men jag har åtminstone försökt. Innan jag går in på ämnet vill jag bara försäkra er om att jag mår bra och har haft en trevlig helg. Så, det var det va? Nu får ni spänna fast er och ducka för pyrotekniken, för vi ska snacka öppningsnummer.

Herrishockey på hög nivå är både sport och show. Jag har skrivit om det säkert 70 gånger, men nu gör jag det igen. Likt berömda artister inför en upphaussad arenaspelning behöver också ishockeyspelarna ett maffigt intro för att sätta tonen för vad som komma skall (just det, en ishockeymatch). Precis som Metallica på Ullevi eller Owe Thörnqvist på Katalin i Uppsala. Någonting riktigt fett att kliva ut på isen till.

Jamen hur skulle ett hockey-intro kunna se ut då? Utan gitarrer, trummor och bas får man jobba med andra komponenter. För det första gäller introt bara för hemmalaget. Bortagänget får smyga ut genom den minsta båsdörren och hålla sig ur vägen för hemmasönerna. Kontrasten mellan hemmalag och bortalag ska vara total. Medan bortalaget gömmer sig i något hörn rullas tunneln ut. Japp, tunneln! Den största ingången till isen, oftast den där ismaskinen vanligen rullar genom, förses med en jättestor tunnel och det är genom den som hemmalagets hjältar kastar sig ut på den nedsläckta isen till tonerna av rockmusik och (ibland) lätt pyroteknik. Så här kunde det se ut när AIK hade råd att ställa en hel borg (!) framför porten. Det är väl några år sedan, men Hockeyrelaterat älskar ju att kombinera ishockey med historia.

Videon tar slut precis innan spelarna kommer in, men ni förstår grejen. Sådant här kan klubbar spendera både tid och pengar på för att få till. Just borg-estetiken skulle kunna symbolisera hemmaarenan som en borg, lite som när dåvarande förbundskapten för Tre Kronor, Pär Mårts, under hemma-VM 2013 talade om hur landslaget skulle göra Globen till sin borg. Det ointagliga fortet. Sverige vann ju VM så helt ute och hojade kanske han inte var, den lågmälde västeråsaren.

Men om borgen symboliserade något mer allmänt, en känsla av hemmaplan, brukar de här portabla spelargångarna i regel gå hand i hand med lagets övriga estetik. Som om AIK skulle äntrat isen genom munnen på en gnagare, för att anspela på smeknamnet Gnaget. För att ta några exempel: Malmö Redhawks har låtit bygga en enorm rödhök (OBS inte rödlök) genom vars näbb spelarna skrinnar in på isen. För säkerhets skull med lite bengaler som lyser upp på sidorna. Frölunda Indians har förstorat upp sin logga, indianen, gjort den i 3D och åker ut genom gapet på den. Indianen, förresten. Varför pratas det inte mer om det otroligt tveksamma i att använda en stereotyp indian på det här sättet? På allvar. Det är rasism när ett gäng hockeygöteborgare åker runt och kallar sig indianer. Jag får skriva om det en annan gång. Men de har visst blivit DO-anmälda en gång, läste jag här.

Ja, hör ni kamrater. Jag tycker ju så klart att de här prylarna är lite småfåniga. Men jag har också varit ung och klivit ut på isen, kanske inte genom ett portabelt djuransikte, men väl till tonerna av häftig musik. Baha Men – Who Let The Dogs Out minns jag särskilt som ett ledmotiv till hemmamatcherna på Stora Mossens IP. Jag skulle kunna posta en video men den är tyvärr inte tillräckligt bra för det.

Här är jag åter på fredag! Då kör vi åttiofyran. Ta hand om er.

Kram!

82. Hockeyn och framtiden

Halloj!

Ni ska känna er <3-ligt välkomna till Hockeyrelaterat och text nummer 82. Idag är det fredag. Ett krasst konstaterande. Men ja, jag ser fram emot helgen. Har nästan inga planer. Nästan inga. Fixa med lite grejer bara. Äsch, jag har ingen aning. Det är i alla fall fredag och idag ska jag titta in i hockeyframtiden. Kul va? Hoppas.

Ett av många problem med USA’s president Donald Trump är att han verkar vara en notorisk klimatförnekare. Om han får som han vill kommer det att startas kolkraftverk och rivas upp alla möjliga klimatavtal. Sorgligt. Jag vet inget om Donald Trumps eventuella ishockeyintresse, men om det finns, så borde han oroa sig för vad varmare vintrar i förlängningen kan göra med ishockeyn. Det är ju så att många unga människor startar sina ishockeykarriärer på utomhusbanor, speciellt de som kanske inte har råd att spela organiserat eller bor alldeles för långt från en ishall. Dessa utomhusbanor är totalt beroende av att vintern är just vinter, det vill säga kall, och bara under de senaste åren har den – så att säga – naturliga hockeysäsongen förkortats rejält. Jag vågar nog hävda att oerhört många talanger kommer gå till spillo om möjligheten till utomhusspel helt försvinner.

En tråkig framtidsspaning, jag vet. Men det är inte för sent att göra skillnad. Jag hejar på världen. Heja världen! Ät mindre kött och kör mindre bil. Alltså inte mindre som i att byta bil från en minibuss till en Nissan Micra, utan liksom köra i mindre omfattning. Ni hajar.

Lite roligare då? Ja, nu ska jag spekulera lite. Jag tror att om säg 20 år kommer ishockeyn se ganska annorlunda ut jämfört med idag. Om 20 år kommer vi ha betydligt fler kvinnliga hockeyproffs än idag. Vi kommer förhoppningsvis också att ha en något högre kvinnlig representation när det gäller ledare och tränare på elitnivå. I dagsläget har Svenska Ishockeyförbundet placerat det tidigare proffset Erika Holst som utvecklingsansvarig för damishockeyn, och vad jag har förstått gör hon ett kanonjobb. Framtiden är ljusare. Och förr eller senare kommer det ju.

Om vi fortsätter titta ungefär 20 år framåt så tror jag även att ishockeyn kommer att bli mindre fysisk. Den kanadensiska dominansen har länge varit utmanad av europeiska nationer, men även nu när Kanada återigen börjat prenumerera på titlar, så gör man det med en betydligt mer europeisk-influerad ishockey. Och så ska det nog förbli. Teknik och skicklighet kommer att gå före fysisk styrka även fortsättningsvis. Det snabba spelet kräver det. Otäcka smällar med hjärnskakningar måste dock jobbas hårdare med. De försvinner inte av sig själva. Men överlag tillhör framtiden lirarna. Och det gillar ju jag.

Connor McDavid. Född 1997. LÄR ju spela om 20 år. Japp, framtiden är nu.
Connor McDavid. Född 1997. LÄR ju spela om 20 år. Hoppas han ska trivas.

Jag tror också att vi går en målrik framtid till mötes. Målvaktsspelet utvecklas ju hela tiden, jag vet, alla är verkligen jätteduktiga, men med tanke på hur förbaskat bra folk skjuter nu för tiden så ser jag inget annat än att målen kommer att bli fler. För typ 15 år sedan blev kompositklubborna allmängods. Jag fick min första runt 2007. Dyr var den. I alla fall, dessa klubbor ledde till en skottrevolution som bara har förfinats sedan dess. Direktskotten är som vanligt bäst. Ingen protest! Snart hinner burväktarna (älskar det ordet) inte med i förflyttningarna längre.

Ja, hör ni. Ett lite annorlunda inlägg idag. Jag brukar tramsa betydligt mer. Men jag hade inte så mycket trams idag. Det kanske kommer tillbaka nästa vecka. Vi får se. Ta hand om er!

Kram!

81. Hockeyn och skådespeleriet

Hej på er!

Välkomna. När ni läser har det hunnit bli tisdag, men just nu är det bara söndag och jag är ganska trött. Vi spelade i Ryd igår (tack alla som kom!) och körde sedan hemåt mitt i natten. Klockan var närmare fem på morgonen när jag tumlade in genom dörren till lägenheten. Ja ja, kul var det i alla fall. Nog om det.

På hockeyfronten har det ju också varit festligheter i helgen. I Los Angeles har nämligen årets upplaga av NHL All-Star Game gått av stapeln med pompa och ståt. Det är alltså en årlig sammankomst där de absolut största NHL-stjärnorna buntas ihop i två lag som får möta varandra i en uppvisningsmatch. I samband med detta hålls också en skills competition där alla spelare tävlar mot varandra i diverse grenar, exempelvis vem som skjuter hårdast eller åker skridskor snabbast. Ganska kul att titta på, de är ju så himla duktiga allihopa.

Nu får jag väl komma in på ämnet för dagen, eller hur? Ja! Häromdagen fick en spelare i Karlskrona, vi kan kalla honom Henrik Nilsson (för det heter han), en motståndarklubba över halsen. Motståndarklubbans ägare/brukare blev utvisad för hög klubba (rimligt) men Henrik Nilsson ansågs inte fri från skuld utan anklagades för att ha förstärkt händelsen. Så det blev lite hätsk stämning bland publiken ett tag, för ingen gillar ju en sån där filmare. Ända tills Henrik Nilsson faktiskt började må dåligt på allvar och fick åka till sjukhus för att se över halsen sin. Nu var det som tur var ingen större fara med honom, men det sätter lite fingret på problematiken med filmningar. Hur fungerar det i ishockey egentligen? Hur bedöms sådant här?

Regeln är den etthundratrettioåttionde i Svenska Ishockeyförbundets regelbok och heter Filmning – Diving or embellishment. Definition: En spelare som påtagligt överdriver eller förskönar ett fall, som låtsas blivit utsatt för en förseelse, eller som låtsas vara skadad i ett försök att få en motståndare utvisad. Straffet? Tre månaders fängelse. Äsch, jag skojar. Två minuters utvisning.

Att bli utvisad för diving är ovanligt. Men när det väl händer, är det hyfsat ofta fråga om en dubbelutvisning – alltså att den filmande spelaren (offret) visas ut samtidigt som den attackerande spelaren (förövaren). En slashing (slag med klubban) är ju fortfarande en slashing även om den slashade spelaren försöker få det hela att se ut som ett amputationsförsök.

Det som gör diving ovanligt är att det är svårbedömt för domaren. Ishockey går oerhört fort och rörelseenergier är ibland förrädiska, vilket betyder att även en till synes enkel smäll kan orsaka stor skada. Eller en lång flygtur, som Ryan Getzlaf (även känd från serien Hockey Wives) hade oturen att påbörja precis där domaren stod. Två minuters vila fick han för besväret.

Det är rätt pinsamt, det här med diving. Publiken tycker inte om det och media brukar också rasa. Varför? Därför att det är osportsligt. Det är fusk. Sport i allmänhet och kanske ishockey i synnerhet omgärdas ju fortfarande av ett fair play-ideal, även om det i någon mån håller på att luckras upp eller åtminstone få en annan betydelse. Jag skrev mer om detta i text nummer 58. Men att fuska på det här sättet är emot alla regler, även de oskrivna reglerna. Det sätter sig djupare än en hakning i mittzon. Så det är nog inte utan skam i kroppen som en filmande spelare sätter sig i utvisningsbåset.

Jag fick leta ett ganska bra tag på Youtube för att hitta riktigt tydliga diving-situationer kopplade till ishockey. Ryan Getzlaf’s medeldistansflygning var den bästa jag kunde hitta. Som av en händelse valde jag att göra en ny sökning, men bytte ut ishockey mot fotboll. HAHAHA. Här finns så mycket mer! Avsaknaden av skydd gör att kroppskontakten blir mer tydlig… eller ja, otydlig då. Sedan är det ju vanligt med filmningar i fotboll, förmodligen vanligare än i ishockey. Det till och med anses rimligt att söka frispark genom att försätta sig själv i en situation där man riskerar att bli omkullvält. Ja ja, jag ska inte utveckla detta ytterligare, det blir lätt lite fånigt att jämföra på det här viset. Jag gillar ju fotboll också.

Hör ni, jag måste göra andra grejer nu, men texten är ju klar så det känns ändå bra. Ni får ha det så himla bra. Och kom tillbaka på fredag.

Kram!