53. Hockeyn och måldomaren

Hej!

Ny vecka. Hoppas att den medför roligheter. Helgen var kul, även om det inte blev något bakande i söndags. Jag gjorde annat istället. Spelade faktiskt ishockey. Det är ju alltid roligt men tyvärr gick det inte så himla bra. Förlust och sura miner hos undertecknad. Tur att jag har min plattform där jag får skriva av mig. Och tur att ni läser! Tack igen. Idag ska jag skriva om ett arbetstillfälle som snart gått helt förlorat och istället ersatts av något annat.

Ur Svenska Ishockeyförbundets regelbok anno 1965:

Regel 11 – Signal och tidsanordningar:

a) Varje bana skall vara försedd med en gong-gong eller annan ljudanordning för tidtagarnas räkning.

b) Bakom varje mål skall en röd lampa vara uppsatt. Måldomaren skall tända den när han anser att mål blivit gjort.

Regel A är ju fortfarande aktuell. Eller, gong-gongen är väl knappast förekommande (vad jag vet), men när perioden är slut ljuder som ni säkert vet en stark signal. Regel B däremot. Där har det hänt grejer.

Ishockeyn har blivit snabbare och snabbare med åren. Som domare är det inte alltid lätt att hänga med i svängarna. Och ibland behöver den randige ta hjälp, särskilt i en situation där det rör sig som ett potentiellt avgörande mål. Det blir ju lätt så dålig stämning om det skulle dömas på fel sätt. Förr sköttes alltid uppgiften av någon som kallades måldomare. Det var en mansperson som satt på en stol bakom målburen (på andra sidan plexiglaset) och helt enkelt bedömde huruvida pucken gått över mållinjen eller inte, samt om situationen föregåtts av några andra regelöverträdelser som kunde komplicera förloppet. När måldomaren bedömde att mål blivit gjort tryckte han alltså på en knapp och så började en röd lampa av saftblandartyp att snurra. Fritt fram att jubla alltså.

Det här låter kanske som ett typexempel på enkla jobb, apropå den något märkliga debatt som råder. Måldomaren satt ju bara där, upphöjd likt en badvakt, och väntade på att få anledning att trycka på knappen. Ganska anonymt också. Men även måldomaren hade gått en domarutbildning. Och som sagt – ishockey går fort. Måldomaren existerar fortfarande i NHL (åtminstone på vissa ställen) men idag finns betydligt mer avancerad teknologi att ta till. För tveksamma målsituationer finns ett situation room som följer alla samtidigt pågående matcher. Om domarna på isen har svårt att avgöra om det blivit mål, åker huvuddomaren fram till speakerbåset och ringer på en telefon med headset. I andra änden svarar någon från situationsrummet och har svaret baserat på ett stort antal videovinklar och andra mätinstrument. Domaren tar emot informationen och säger kanske ”hälsa familjen” innan hen lägger på. Sedan blåser hen i pipan och pekar antingen mot mittcirkeln (det blev mål) eller slår ut med armarna i ett tecken som betyder wash out (det blev inte mål). Här är en video som visar hur det kan gå till i Nordamerika:

Visst verkar det lite mysigt där uppe bland skärmar och grabbar? Just det. Ibland kallas det war room. Någon har kanske haft lite hybris? Well. NHL’s war room är beläget i Toronto. I SHL är motsvarande rum placerat i Stockholm. Och ni kanske undrar vad som har hänt med saftblandarlampan nu när allting är centraliserat? Jodå, den finns kvar och lyser rött. Förutom i Detroit där den lyser blått.

Just det, innan vi slutar. Med måldomarnas försvinnande blev ju plötsligt den bästa platsen i hela arenan ledig. Det här var NHL-laget Calgary Flames inte sena att utnyttja. Den som kan betala en massa dollar kan alltså få sitta där med familjen eller kompisarna och se matchen. Dessutom ingår middag och så får man träffa spelarna och säga hej. Ja, man får en egen matchtröja också. Som man kan bära under matchen för att manifestera sitt supporterskap. Är det inte härligt? Jo, visst är det! Läs mer här.

Med de orden tackar jag för ert intresse och återkommer på fredag. Då blir det kul igen.

Kram.

sportbloggar.info

51. Hockeyn och den stora skärmen i mitten

Halloj!

Stort tack för all positiv respons på fredagens jubileumsblogg. Jag blev så glad. I övrigt mår jag bra. Annars då? Ja, förra veckans (och även helgens) stora snackis måste ha varit att Nobelpriset i litteratur gick till Bob Dylan. Jag har väl inga åsikter om det egentligen, men visst, roligt för honom. Kul när det går bra för andra. Enda gången hockeyn varit i kontakt med Nobelpriset borde varit 2013, när kanadensiskan Alice Munro tog hem litteraturpriset och landets presskår tyckte att det var som att vinna OS-guld i hockey. Stora ord, absolut. Speciellt i ett land där ishockeyn är religion.

Hör ni, jag hoppas att ni mår bra. Jag är ju mycket för detaljer när det gäller ishockeysport. Om ni någon gång besökt en arena för en ishockeymatch har ni säkert lagt märke till den stora (enorma) skärmen som hänger mitt över isen, nästan uppe i taket. Den här prylen kallas Jumbotron och när jag var liten gick snacket om att den vägde 30 ton. Som en fullastad SL-buss. Jag vet inte vem som levererade den siffran men jag såg på den tiden ingen anledning att betvivla informationen. I alla fall, jag tänkte kolla lite mer på den här stora TV’n. Hoppas det blir kul. Vi börjar med en bild. Så här kan den se ut:

Kanske ändå runt 30 ton?
Kanske ändå runt 30 ton?

Jag har hittills skrivit Jumbotron med stort J. Anledningen till det är att namnet faktiskt är ett registrerat varumärke. Japp, Jumbotron är en produkt som Sony började tillverka redan 1985. Men det är inget som görs anspråk på idag när ett flertal tillverkare tillverkar i princip samma produkt. När sådant inträffar brukar man tala om att varumärket har degenererats, vilket betyder att det blivit så pass allmänt att det tappat sin varumärkesstatus. Ungefär som termos, ursprungligen tillverkat av AG Thermos men som numera bara heter termos oavsett vem som tillverkat den. Sådan är produktutvecklingens gång. Hädanefter skriver jag jumbotron med litet J.

Så. Den jumbotron som syns på hockeyarenor är monterad i mitten av lokalen och har i regel skärmar åt alla håll. Fyra skärmar således. Men du ser den också på större konserter, då oftast i form av en jättestor TV-apparat. Det är ju bra om man köpt biljett till sin favoritartist, men råkat få platser längst bak i arenan eller till hälften bakom en pelare. Då är den stora skärmen en fin kompis. Jumbotronen kan du också hitta på stan med rullande reklambudskap. Historiskt sett har bildåtergivningen varit ganska lågupplöst, men numera används LED-teknik och det blir ju hur bra som helst. Knivskarp skärpa. Varje söm kan synas. Alltså, nu hittade jag lite information här. Japp, i realtid! Wikipedia säger att den största jumbotronen fanns i Rogers Centre i Toronto. Man spelar till exempel baseball där. Den här prylen var 10 meter hög och 33,5 meter bred. Man skulle kunnat ha den som garage om det inte vore för alla kretskort och bildrör. Jaja, den jumbotronen finns visst inte kvar. Men vad säger vi, 30 ton eller? 40? 400?

Förutom att visa repriser och närbilder har jumbotronen, i takt med den ständigt ökande kommersialiseringen av ishockeyn, fått en betydande roll i att prångla ut reklambudskap till den betalande publiken. Vanligt är också att den används som en så kallad kiss cam, där man helt enkelt zoomar in två intet ont anande (eller?) personer i publiken och inte släpper dem förrän de förenats i en puss. Till publikens jubel, förstås. Det här kallas underhållning.

Jag har ju så klart fina minnen av den 30 ton tunga jumbotronen i framförallt Globen. Efter att jag övervunnit skräcken för att den skulle ramla ner och krossa hela världen, hade jag ganska mycket nytta av den. Ishockey går ju himla fort ibland och jag uppskattade de gryniga reprisbilderna. Jaha, det var så målet gick till. Jaså, det var därför det blev utvisning. Jaja, det var därför det kom blod. 2012 fick Globen en ny jumbotron och inget blev sig likt igen. Enligt fastighetsägaren är den fyra gånger så stor som den tidigare.

Ja, det var väl det? Jag hoppas att det var roligt idag. Vi hörs igen på fredag!

Kram!

sportbloggar.info

45. Hockeyn och synen

Hej!

Eller god morgon. Solen går ju upp sent nuförtiden. Det tar emot lite att kliva upp ur sängen. Men så kommer jag på att det är tisdag, eller möjligtvis fredag, och då känns det bättre. Oftast skriver jag på morgonen men det händer att det blir kvällen innan också. Jaha, annars då? Jotack, vi hade lite fest i helgen, det gick bra. Sedan var det semifinal i World Cup och Sverige åkte ut. Det var så klart lite synd. Men det är ju inget fiasko att förlora mot ett all star-lag som Team Europe. Ibland vinner man, ibland inte. Vi måste gå vidare. Även jag… i den här texten.

Hör ni, så här är det: Jag är närsynt. Det låter så gulligt på något sätt, jag tror att det beror på att det påminner om försynt, vilket är gulligt på riktigt. Försynt är jag väl inte, eller? Nej, men jag är verkligen närsynt. Jag använder både glasögon och linser. Och så hände det sig att jag häromdagen fick idén om att fördjupa mig lite i hur man hanterar synfel inom ishockeyn. Det kan ju inte vara så att alla hockeyproffs har perfekt syn, eller hur?

När jag var liten knatte stötte jag ibland på motståndare som hade glojärn innanför gallret. Ja, glasögon alltså. Jag minns att jag tyckte att det såg lite vanskligt ut. Vad händer om du ramlar, knatte lilla? Har du inte sönder bågarna då? Vi tacklades ju inte på den tiden, men nog ramlade vi allt. Nåväl, såvitt jag minns hände ingenting allvarligt. Men vad gör man? Det är viktigt att se bra där ute. Hockey går fort och plötsligt får man en passning och då är det ju bra om man ser pucken komma farande. Och så klart är det viktigt att kunna skilja på motståndarna och sina egna lagkamrater. Jag kan ju bara tala för mig själv, men hade jag inte haft linserna så hade jag aldrig ens hittat ut på isen.

Hur är det på högsta nivån då? Ja, inte bär man glasögon i alla fall. Möjligtvis på damsidan, där galler fortfarande gäller, men knappast i herrarnas värld. Men det fanns en tid då manliga ishockeyspelare bar glasögon. Den siste av dem hette Al Arbour. Han kallades ”Radar” och spelade för ett gäng klubbar under sin NHL-karriär, bland annat Detroit Red Wings och Chicago Blackhawks. Fyra gånger vann han Stanley Cup, minsann. Arbour föddes 1932 och inledde sin professionella karriär redan 1949. Och ni vet vad det betyder va? Just det. Ingen hjälm! Hjälmen blev obligatorisk först 1979. Det skrev jag om redan i maj, kolla in. Det här betyder att Al Arbour spelade hela sin karriär med glasögon och ingen hjälm. 1971 slutade han och blev tränare istället.

Han ser smart ut, Al.
Han ser smart ut, Al.

En god tränarkarriär blev det också. Och lång. 2015 avled Al Arbour, 82 år gammal. Ok, han ska inte bara bli ihågkommen för att han bar glasögon, för han var en ganska skicklig back också. Och som sagt, en populär tränare. Men nu är vi ändå inne på ämnet. Hur ser det ut idag då?

Ja, linser är väl ett ganska vanligt alternativ. Jag minns en match i Globen, det kan ha varit 2002, när Djurgårdens dåvarande målvakt till synes utan anledning kastade sig ner på isen och började kravla omkring helt hysteriskt. Tydligen hade han tappat en av linserna, stackarn… Hehe. Ett annat alternativ är ju att operera ögonen. Det kan göras relativt riskfritt nu för tiden, och de ekonomiska resurserna torde åtminstone manliga hockeyspelare kunna uppbringa. Vänta så googlar jag. Ok, nu kan jag nog presentera hyfsade belägg för att laseroperationer är ganska väl utbredda inom NHL. Stjärnmålvakten Roberto Luongo (Florida) verkar ha fått synen korrigerad. Bland många andra.

Till sist. Knattarna som lirade puck med glasögon löpte nog ingen enorm risk att få bågarna sönderslagna. Det mest kritiska tycks istället ha varit att de lätt immade igen när ishallsluften slog emot dem. Nog så irriterande. Men husmorstipsen lät inte vänta på sig. Diskmedel löste problemet, åtminstone nästan. Det är något med kemikalierna. Magi.

Men nu hör ni, nu avrundar vi det här. Tack för att ni läste! Hörs på fredag.

sportbloggar.info