57. Hockeyn och transporten

Hallå där!

Välkomna till Hockeyrelaterat denna presidentvalstisdag. Trump eller Clinton, det är frågan. Vi får väl se. Hockeyrelaterat kan väl så här i sista minuten tipsa om Detroit-forwarden Johan Franzén, vars Instagramkonto innehåller en hel del klokroliga spaningar i satirisk anda. Så, kolla in @jfranzen93 om du också ogillar Trump.

För övrigt mår jag bra. Edinburgh var fantastiskt och mitt resesällskap likaså. Jag kan verkligen rekommendera en resa dit med någon eller några du tycker om. Resa, förresten. Jag hade tänkt att det skulle vara lite resetema på bloggen idag. Varje gång jag ska ut och flyga brukar jag bli blixtintresserad av flygtrafik. Då kollar jag upp flygrutter, vindhastigheter, alternativa flygplatser och så klart flygplansmodell samt tillverkningsår. Det sistnämnda kommer jag åt genom att anteckna numret på flygplanskroppen och därefter, strax innan mobilen ska ställas i flight mode, googla fram alla relevanta fakta. Den här resan blev det två identiska Airbus A319, den ena tillverkad 2008 och den andra 2010. Toppenfina kärror.

Jag har inför den här texten ägnat en del tid åt att undersöka hur hockeylag  reser. Allt kan så klart inte få plats, men hel del. Nu kör vi.

Många NHL-lag chartar flygplan från den kanadensiska flygbolaget Air Canada Jetz. Till exempel gör Ottawa Senators, Calgary Flames och Edmonton Oilers så när det är dags för bortamatch. Precis som många andra idrottsstjärnor och även musiker på turné. Rolling Stones, U2, Bruce Springsteen och Spice Girls är några av stjärnorna som kuskat runt i något av bolagets specialinredda Airbus A319-plan. Dock åker ingen särskilt långa sträckor eftersom Airbus A319 är ett medeldistansplan med en räckvidd på drygt 600 mil per flygning. Och så här ser den ut, en av totalt tre maskiner.

Ska tydligen vara väldigt fin invändigt.
Ska tydligen vara väldigt fin invändigt.

Det finns så klart andra bolag att chartra/leasa plan från, men sedan finns det faktiskt de NHL-lag som på riktigt äger sina plan. Det verkar coolt. Jag har inte lyckats hitta någon riktigt aktuell detaljinfo gällande detta, men vissa källor gör gällande att Phoenix Coyotes glider omkring i en läcker Boeing 757 från åttiotalet. Man kan få en skymt av den i den här videon. Men inte mycket.

Nu känns det som att jag spårar ur lite. För ni vill väl inte läsa till döden om flygplanstyper? Nej, tänkte väl det. Hoppas att ni ursäktar min tillfälliga hang-up på flygplan. Det är väl någon slags förtäckt flygrädsla… eller åtminstone flygrespekt. Man vill ju veta vad man sitter i för maskin, visst?

Miljövänligt? Icke. Ishockeyn är sannerligen ingen miljövänlig sport. Resurskrävande på alla sätt. Bara att fixa till isen tar energi och sedan ska de ju åka både bil och flygplan också. Men med de avstånd som finns, och särskilt i Nordamerika, skulle inget annat transportsätt fungera om man ville bevara NHL’s nuvarande form med 82 matcher/säsong + slutspel. Så ser det ut. Men hur är det hos oss då? I lilla, just nu svinkalla Sverige? Jag har kollat lite på det och särskilt glamouröst är det inte.

Om man ska vara hockeyproffs i Sverige är det en fördel om man gillar att åka buss. Det är i regel det som gäller, för män som för kvinnor. Det är helt enkelt det billigaste sättet att resa. Också språkligt väl etablerat i uttrycket ”de måste vara kvar i bussen”, för att beskriva ett lag som inte riktigt är på tårna från matchens början och kanske släppt in nio mål på sju minuter (ovanligt). Men bussen ja. Det är den som oftast gäller. Vissa undantag görs ibland, särskilt under SHL’s slutspelsserier, där man vill minimera restiden i och med att matcherna ligger tätt. Men oj. Så dyrt det är att chartra plan. Det märks att det finns helt andra pengar over there. Till träningar antar jag att alla åker i varsin bil. Jag kan verkligen inte tänka mig annat.

Bilen ja, den har varit mitt huvudsakliga transportredskap under hela min karriär. Bilen, SL-bussen och tunnelbanan. En del Pågatåg också, i alla fall på senare år. Men det mest exotiska torde ha varit båten. En gång, för typ 13 år sedan, åkte jag båt till en hockeyturnering i finska Åbo. Jag och hela laget. Med på båten hade vi förvisso alla föräldrars kombibilar, men ändå. Det var kul att spela i Åbo även om jag insjuknade rejält under hemresan.

Jag låter detta sjunka in nu (ursäkta båtvitsen). Tack för att ni läste! Kontakta mig gärna på john@hockeyrelaterat.se. Annars möts vi här på fredag!

Kram!

sportbloggar.info

47. Hockeyn och maskoten

Haj!

Jag har insett att jag varierar mig dåligt gällande hälsningsfraser. Men vad ska jag göra? Nu bytte jag en vokal så att det blev ”haj” istället för ”hej”. Lite skånskt. Nästa gång kanske jag säger ”hellå” istället för ”hallå”. Sedan finns det ju lite tuffare alternativ, så som ”tjena” eller ”tja”. Men jag vill ju behålla någon slags mogenhet här. Vi får se hur det blir framöver. Idag är det tisdag och jag vill passa på hälsa alla välkomna till min alldeles egna plattform här på Internet. Hockeyrelaterat, avsnitt 47.

Jag har ju tidigare skrivit om djurens inblandning i ishockeyn. Ja, inte att djuren tar över på så sätt, utan att människorna som utformar klubbars estetik ofta utgår från djur. Pittsburgh Penguins, Chicago Blackhawks, San Jose Sharks med flera. Läs mer i det här gamla inlägget! Grejen är, att det slutar inte där. Förutom tröjor, kepsar och… hoppborgar, finns det en annan viktig figur  som används för att ytterligare utmärka klubben. Jag talar om maskoten.

I stort sett alla lag använder någon form av maskot. Ibland är den liten och får plats jämte målvaktens vattenflaska på målburens tak. Men oftast, och särskilt i NHL, är den utformad som en stor dräkt i vilken en vanlig människa får plats. Människan ska, iförd dräkten och ett par skridskor, röra sig över isen under spelavbrott och ägna sig åt publikfrieri. Här har vi alltså en maskot. Gemensamt för de flesta människostyrda maskotarna är att de oftast har ett namn, ofta (men inte alltid) på något vis anspelat på klubbens namn. Maskoten ska kunna trilla, göra volter och bete sig allmänt larvigt och på så sätt riva ned applåder från åskådarna. De flesta maskotar förefaller vara av manligt kön men det är lite oklart.

Den människostyrda maskotens historia började 1983 med Calgarys Harvey the Hound.

Harvey. The Hound.
Harvey. The Hound.

Sedan har det, så att säga, rullat på. Det finns flera som är roliga och lite obehagliga. Colorado Avalanche hade länge en figur som hette Howler the Yeti. Som han Yeti, ni vet, snömannen i Tintin. Den var sedermera inblandad i en händelse 1999, då en Chicago Blackhawks-supporter hävdade att maskoten (eller ja, människan i den) hade misshandlat henne med skador på mage och armar som följd. Jag har inte riktigt lyckats bringa mer klarhet i detta, men det sägs att denna händelse ledde till att Colorado valde att pensionera Howler the Yeti.

En personlig favorit hos undertecknad är Boomer the Cannon, en ganska oförarglig figur som sedan 2010 representerar Columbus Blue Jackets. Jag tycker att de har lyckats ganska väl med designen av detta… djur? Väsen?

Helt enkelt kanon.
Helt enkelt kanon. Foto: Michael Miller

När jag som ung grabb gick på Djurgårdens matcher i Globen hade de en maskot som hette Snowy. Jag har inte lyckats hitta någon bild på den, men det är enkelt att beskriva varelsen. Det var en snögubbe med blå hjälm. Inuti fanns en människa som måste haft en vedervärdig upplevelse, eller vad vet jag? Det kanske var trevligt där inne. Men jag tänker mest på värmen. Globen var (och är) en varm arena vilket inte bara gör isen mjuk, utan också bör innebära vissa problem för maskotmänniskorna. Snowy brukade åka runt, runt på isen. Veva med armarna mot publiken. Sedan avslutades åkturen med att maskoten liksom voltade över sargen och in i något av båsen. Jag minns att det såg ut att göra ont, men Snowys ansiktsuttryck var liksom fastlåst i ett fånigt leende och avslöjade ingen smärta. Efter volten in i båset fortsatte spektaklet ut bland publiken.

Den här videon är något år gammal men här får ni chansen att se alla NHL’s aktiva maskotar. På en och samma gång. Smart va? Det hade kanske räckt med att visa den här videon. Utan en massa text. Men det hoppas jag inte att ni tycker.

Därmed säger jag tack och hej. Trevlig vecka!

Kram.

sportbloggar.info