67. Hockeyn och tränarbytena

Hallå luciagänget!

Det börjar närma sig jul med allt vad det kan innebära. Hur ni än väljer att fira eller inte fira så vill jag påminna er om att Hockeyrelaterat kommer ut som vanligt under jul och nyår, fast med lite specialtexter. Så när ni har tröttnat på paket eller ätit er alldeles för mätta, ja då finns sajten här som en tillflyktsort i julstressen. Den 23 december blir det en julspecial och fredagen därpå, den 30 december, kommer en årskrönika för hockeyåret som gått. Sådärja. Slut på informationen!

Idag ska jag fördjupa mig i ett ämne som ofta engagerat mig inombords. Något som på allvar avslöjar att elitidrotten i vissa fall är en ganska annorlunda miljö. Jag tänker på det helvilda sparkandet av tränare som alltid sker så fort det börjar gå knackigt. Ska det verkligen vara så? Och blir det verkligen bättre av att byta tränare mitt under pågående säsong? Vi tar en titt!

Ni känner säkert igen det. Ert favoritlag har förlorat de fyra-fem senaste matcherna och visar inga tecken på glöd. Känslan är att en förändring måste ske och snart börjar tidningarna – och experterna – dra igång rykten om att tränaren är på väg bort. Några dagar senare är det klart, tränaren är borta och ersatt av en annan, gärna ett bekant ansikte som kommer med löften om att få ordning på laget och jobba långsiktigt.

Karin Hellerstedt är lektor i företagsekonomi vid Jönköpings Universitet och forskar om team och entreprenörskap. I förrförra veckans nummer av tidskriften Fokus sammanfattar hon det samlade forskningsläget om tränarbyten inom idrotten och menar att det inte leder till bättre resultat. Eller, rättare sagt, det finns inget vetenskapligt stöd för att det leder till bättre resultat. Så enkelt är det. Läs gärna hela artikeln här. Ett citat kommer längre fram i den här texten.

Men ändå byts ju tränare ut. Varför? De vanligaste förklaringarna är att laget behöver en ny röst, någon som rör om i grytan, som står för en annan filosofi (detta luddiga begrepp…) och som kan bygga från grunden. Och så vidare. Ofta målar man upp konflikter mellan tränaren och spelarna, där man menar att det skurit sig mellan tränaren och någon forward som kanske fått sitta på bänken i några dagar. Allt detta är medierna högst ansvariga för, men samtliga argument grundar sig i ett gäng envisa tankefigurer som går ut på att förändringen i sig är lösningen. Vilket oftast inte är fallet.

Det som sällan kommer fram är missnöjet från supportrarna samt trycket från sponsorerna. Dessa är de enskilt viktigaste faktorerna. Karin Hellerstedt igen, ur den ovan länkade artikeln:

Det finns ett tryck från sponsorer och fans att agera snabbt när en klubb inte vinner. Det går att jämföra med aktieägarnas krav på snabba förändringar inom företagsvärlden. Ledningen för en fotbollsklubb har förväntningar på sig, och genom att sparka tränaren kan man visa att man gör något. Medierna bidrar med att underblåsa konflikter. Att man kan betta på vilken tränare som sparkas först gör förstås också sitt till.

Det ska sägas att texten främst behandlar fotbollsvärlden, men det är självklart hundra procent applicerbart på ishockeyn också. Poängen är att nyhetens behag visst kan göra att saker och ting lugnar ner sig – laget kanske får en nytändning och vinner några matcher. Men det är inte alls säkert att vändningen beror på tränarbytet, för det är nämligen så att lag som förlorat många matcher i rad till slut börjar vinna igen, oavsett vad som sker på personalfronten. Så fungerar idrotten. Tränarbytet kan å andra sidan ge en förklaring till vändningen och ofta pratas det om en slags tränareffekt, för det blir en bra historia av det. Människor vill ju gärna ha förklaringar till saker och ting.

Sanningen är att det i slutändan krävs omfattande strukturella förändringar för att skapa bra resultat på riktigt. När en nytillträdd tränare pratar om att jobba långsiktigt menar hen förmodligen väl, men det finns tyvärr mycket lite som tyder på att den möjligheten kommer att ges. Dagens elithockeyklubbar, liksom elitfotbollsklubbar, är snarare att betrakta som stora företag vars aktieägare ska hållas på gott humör. Precis som Hellerstedt säger. Och om supportrarna dessutom uteblir, ja då förlorar man allt på riktigt. Klubbens själ. Ni fattar.

Så nästa gång ni läser en artikel som handlar om något i stil med Lasse Janssoneffekten, ja då är det visst något lag som fått en ny tränare som heter Lasse Jansson och som under hans ledning vunnit ett par matcher och klättrat i tabellen. Om man vill får man gärna tro på Lasse Jansson-effekten och jag dömer ingen. Men det krävs mer för att göra resultat på längre sikt. Ingen Lasse Jansson varar för evigt.

Vi hörs igen på fredag! Då blir det nya roligheter här på sajten. Mejla på john@hockeyrelaterat om du vill kommunicera med mig. Kram!

55. Hockeyn och tränarmönstret

Hej alla läsare!

Det är en ynnest att få skriva blogg för er. Jag blir så glad över alla fina kommentarer och mail. För er nytillkomna så vill jag börja med att säga hej och välkomna. Detta är en blogg om ishockey för er som antingen gillar ishockey eller inte gör det. Läs gärna ikapp tidigare inlägg – det finns en hel del kul bland de 54 texter som hittills publicerats. Idag kör vi nummer 55 och det ska handla om något revolutionerande.

Den 25 augusti i år blev det klart att NHL-laget Arizona Coyotes (tidigare Phoenix Coyotes) hade signat ett anställningsavtal med en kvinna vid namn Dawn Braid. Därmed blev hon NHL’s första heltidsanställda kvinnliga ishockeytränare någonsin, med särskilt ansvar för Coyotesspelarnas skridskoteknik. Viktigt att påpeka är att Braid inte på något sätt är ny i sammanhanget. Hon har verkat i NHL under lång tid och varit involverad i såväl Torontos som Calgarys organisationer, då som konsult. Men med heltidsanställningen är hon alltså historisk. Och det tycker Hockeyrelaterat är superroligt, förstås. Det är verkligen dags att öppna dörren för andra än Peter, Keith, Duncan, Mike, Göran, Lukas, Bert, Ulf och Per-Gunnar. Eller vad de nu kan tänkas heta. Jodå, så kan det vara. Det som Braid har åstadkommit är så klart revolutionerande även om det inte handlar om ett huvudtränaruppdrag. Men frågan är om ett uppdrag som skridskotränare inte smäller snäppet högre ändå. Visst, en huvudtränare har det yttersta ansvaret och får prata mycket med media, men i takt med att spelet hela tiden blir snabbare och tätare kan vikten av rätt skridskoteknik inte nog poängteras. Återigen: Så kul! Här är en video!

Kvinnliga hockeytränare är, precis som kvinnliga fotbollstränare, inte så vanligt när det är herrar som spelar. Framför allt inte på elitnivå. Sverige är väl idag inte bättre än något annat land, men vi var åtminstone tidiga med att försöka bryta mönstret. Under det tidiga 1970-talet tränades Frölundas ungdomskillar av ingen mindre än Pia Grengman, som senare gifte sig med legendariske centern Ulf Sterner och då tog dennes efternamn. Pia var världens första kvinnliga utbildade elithockeytränare. Hon hade även andra tränaruppdrag och blev sedermera förbundskapten för Tysklands damlandslag, efter att ha nobbat ett erbjudande om att bli assisterande coach för Philadelphia i NHL. Mjo. Det hade smällt högt! Den smått fantastiska bloggen Women’s Hockey Legends har ett inlägg om Pia. Läs det vetja!

Ishockeyns mansdominans märks väldigt tydligt när man tittar på ledarfronten. Att det bara ingår grabbar i herrspelartrupper är ju annars inget konstigt – jag tycker att man ska separera kön för att spelet ska bli så rättvist som möjligt. OJ, nu stack jag ut hakan va? Nääää… I många fall finns kvinnor representerade i ledarstaber, men har oftast mindre framträdande roller. På de olika tränarutbildningarna är det dock en hyfsat homogen skara grabbar som träffas. Det som söker sig dit är ofta spelare som insett att de inte kommer mycket längre, eller som fått lägga av på grund av skador. De flesta har ungefär samma hudfärg och klassbakgrund. Kort sagt, de representerar ishockeyn som den ser ut. Vad säger vi om det? Ja du. Jag följer svensk ishockey noga och har så gjort under lång tid. Aldrig har jag sett en tillstymmelse till satsning för att locka tjejer till tränarutbildningar. Varför är det så? Kan inte någon berätta det för mig? Att locka tjejer till att spela är en sak, jag välkomnar det, men varför inte satsa på bredd också när det gäller ledare? Kämpa.

Frågor, frågor. Jag gläds åtminstone åt att Dawn Braid förmodligen kommer att göra Arizona Coyotes till ett av världens snabbaste hockeylag. Och att det trots allt finns potential att ändra på saker och ting. Nu ska jag avsluta det här inlägget. Imorgon flyger vi till Edinburgh för ett par dagars semester. Men lugn å fin. Bloggen är tidsinställd och kommer ut som vanligt på fredag. Det blir roligt. Och hör ni: skicka e-post till john@hockeyrelaterat om du vill komma i direkt kontakt med mig. Ta hand om er.

Kram!

sportbloggar.info