65. Hockeyn och konkurrensen

Hallå hej!

Jag skriver från soffan. Mår mycket bra. Det är måndag kväll, men när ni läser har det hunnit bli tisdag och klockan har passerat åtta. Så nu vet ni det också. Hockeyrelaterat ligger alltid steget före, liksom. Det är nog bäst så.

Helgen var intensiv med såväl drinkar som pepparkaksbak. Dock ej samtidigt vilket väl får anses klokt. Men jag har i alla fall haft väldigt trevligt. Ett litet vakande öga har hållits på medierna i väntan på att truppen till Junior-VM skulle presenteras. Det är ju världens bästa hockeyturnering. Och idag smällde det till, truppen presenterades och nya hockeystjärnor är därmed på god väg att tändas. Men sedan finns ju alltid de som faller bort i konkurrensen, och det är just konkurrens som är huvudtemat i dagens blogg. Häng på!

Inom herrishockeyn har det genom historien tagits ett antal initiativ för att utmana dominerande strukturer. Alla med varierande framgång. Idag ska vi titta närmare på ett av dessa initiativ. Vi börjar så här.

WHA (World Hockey Association) var en hockeyliga som grundades på hösten 1971 i Kanada. Syftet med WHA var att skapa en hockeyliga som på allvar kunde konkurrera med NHL, såväl sportsligt som organisatoriskt. Som mest hade ligan 14 lag, men de flesta av dem hade det struligt ekonomiskt och fick det aldrig riktigt att funka. Mot slutet av WHA’s existens fanns blott ett fåtal lag kvar, bland andra Edmonton Oilers, Quebec Nordiques och Winnipeg Jets, som alla flyttade över till det väloljade maskineriet NHL när WHA slutligen lade ner 1979. Quebec Nordiques, där för övrigt Peter Forsberg tog sina första stapplande NHL-steg, bytte sedermera ort till Colorado och började heta Avalanche i efternamn. Så heter de än idag. Winnipeg Jets fick en lite mer turbulent resa i världens bästa hockeyliga. 1996 lade de ner, flyttade till Phoenix och började heta Phoenix Coyotes. Ungefär samtidigt startade ett annat lag sin verksamhet, nämligen Atlanta Thrashers. 2011 fungerade det inte längre för Thrashers, som lade ner och flyttade till… Winnipeg! Och därmed var Winnipeg Jets återetablerade. Rörigt? Ja, visst är det. Men var var vi? Just det, WHA.

Det visade sig helt enkelt vara för svårt att utmana NHL på hemmaplan, men sportsligt gjorde man inte bort sig alls. WHA-lagen mönstrade många bra spelare och i de matcher som spelades mot NHL-lag vann man hyfsat ofta. Dessutom, och det här är viktigt, var WHA en progressiv kraft inom ishockeyn, bland annat genom att vara tidiga med att rekrytera europeiska spelare i betydligt högre utsträckning än vad som tidigare gjorts inom nordamerikansk ishockey. Tidigare hade spelare mest plockats upp ur de egna leden, så att säga. Men det här nya tippades över på NHL som snabbt förändrades och under 1980-talet kom att bli en kosmopolitisk hockeyliga. Tack WHA! En grej som WHA körde med, men som aldrig riktigt fick fäste någon annanstans, var blå puckar. De hade någon idé om att pucken, om den var blå, skulle synas bättre från läktarplats. Men det var kanske inte så genomtänkt. Här är i alla fall en småmysig dokumentär om WHA. Jag har sett den några gånger.

Jajemen vet ni, här såg man många obehagliga målvaktsmasker, men också en hel del kärlek. Jag var ju inte född när WHA var igång, men jag önskar att jag varit. Det är svårt att ta in att någon inhemsk liga hade modet att våga utmana den stora besten. Och tänk att det också medförde bra saker, som en ökad acceptans för utländska spelare. Tänk vad mycket bättre NHL blev tack vare WHA. Vad mycket bättre hela ishockeyvärlden blev. Konkurrens kan verkligen vara bra ibland. Heja WHA. Och ja. De blå puckarna är förlåtna.

Jag hoppas att ni uppskattade den här texten. Den kändes lite annorlunda, men den var också oerhört inspirerande att skriva. På fredag hörs vi igen! Ajöss!

Och kram!

55. Hockeyn och tränarmönstret

Hej alla läsare!

Det är en ynnest att få skriva blogg för er. Jag blir så glad över alla fina kommentarer och mail. För er nytillkomna så vill jag börja med att säga hej och välkomna. Detta är en blogg om ishockey för er som antingen gillar ishockey eller inte gör det. Läs gärna ikapp tidigare inlägg – det finns en hel del kul bland de 54 texter som hittills publicerats. Idag kör vi nummer 55 och det ska handla om något revolutionerande.

Den 25 augusti i år blev det klart att NHL-laget Arizona Coyotes (tidigare Phoenix Coyotes) hade signat ett anställningsavtal med en kvinna vid namn Dawn Braid. Därmed blev hon NHL’s första heltidsanställda kvinnliga ishockeytränare någonsin, med särskilt ansvar för Coyotesspelarnas skridskoteknik. Viktigt att påpeka är att Braid inte på något sätt är ny i sammanhanget. Hon har verkat i NHL under lång tid och varit involverad i såväl Torontos som Calgarys organisationer, då som konsult. Men med heltidsanställningen är hon alltså historisk. Och det tycker Hockeyrelaterat är superroligt, förstås. Det är verkligen dags att öppna dörren för andra än Peter, Keith, Duncan, Mike, Göran, Lukas, Bert, Ulf och Per-Gunnar. Eller vad de nu kan tänkas heta. Jodå, så kan det vara. Det som Braid har åstadkommit är så klart revolutionerande även om det inte handlar om ett huvudtränaruppdrag. Men frågan är om ett uppdrag som skridskotränare inte smäller snäppet högre ändå. Visst, en huvudtränare har det yttersta ansvaret och får prata mycket med media, men i takt med att spelet hela tiden blir snabbare och tätare kan vikten av rätt skridskoteknik inte nog poängteras. Återigen: Så kul! Här är en video!

Kvinnliga hockeytränare är, precis som kvinnliga fotbollstränare, inte så vanligt när det är herrar som spelar. Framför allt inte på elitnivå. Sverige är väl idag inte bättre än något annat land, men vi var åtminstone tidiga med att försöka bryta mönstret. Under det tidiga 1970-talet tränades Frölundas ungdomskillar av ingen mindre än Pia Grengman, som senare gifte sig med legendariske centern Ulf Sterner och då tog dennes efternamn. Pia var världens första kvinnliga utbildade elithockeytränare. Hon hade även andra tränaruppdrag och blev sedermera förbundskapten för Tysklands damlandslag, efter att ha nobbat ett erbjudande om att bli assisterande coach för Philadelphia i NHL. Mjo. Det hade smällt högt! Den smått fantastiska bloggen Women’s Hockey Legends har ett inlägg om Pia. Läs det vetja!

Ishockeyns mansdominans märks väldigt tydligt när man tittar på ledarfronten. Att det bara ingår grabbar i herrspelartrupper är ju annars inget konstigt – jag tycker att man ska separera kön för att spelet ska bli så rättvist som möjligt. OJ, nu stack jag ut hakan va? Nääää… I många fall finns kvinnor representerade i ledarstaber, men har oftast mindre framträdande roller. På de olika tränarutbildningarna är det dock en hyfsat homogen skara grabbar som träffas. Det som söker sig dit är ofta spelare som insett att de inte kommer mycket längre, eller som fått lägga av på grund av skador. De flesta har ungefär samma hudfärg och klassbakgrund. Kort sagt, de representerar ishockeyn som den ser ut. Vad säger vi om det? Ja du. Jag följer svensk ishockey noga och har så gjort under lång tid. Aldrig har jag sett en tillstymmelse till satsning för att locka tjejer till tränarutbildningar. Varför är det så? Kan inte någon berätta det för mig? Att locka tjejer till att spela är en sak, jag välkomnar det, men varför inte satsa på bredd också när det gäller ledare? Kämpa.

Frågor, frågor. Jag gläds åtminstone åt att Dawn Braid förmodligen kommer att göra Arizona Coyotes till ett av världens snabbaste hockeylag. Och att det trots allt finns potential att ändra på saker och ting. Nu ska jag avsluta det här inlägget. Imorgon flyger vi till Edinburgh för ett par dagars semester. Men lugn å fin. Bloggen är tidsinställd och kommer ut som vanligt på fredag. Det blir roligt. Och hör ni: skicka e-post till john@hockeyrelaterat om du vill komma i direkt kontakt med mig. Ta hand om er.

Kram!

sportbloggar.info