72. Årskrönika från Hockeyrelaterat

Hejhej!

Så här på årets näst sista dag är det hög tid att stanna upp och reflektera lite över tillvaron. Men innan jag börjar avhandla hockey-året vill jag klämma in ett lite mer personligt bokslut. För det är ju så att jag har levt med den här bloggen i ganska precis åtta månader. Första inlägget postades den 26 april och sedan har det rullat på, två dagar i veckan. Vår, sommar och vinter. Tack alla ni som läst! Av alla 71 texter jag hittills publicerat är jag nöjd med åtminstone 62, vilket får ses som ett bra betyg för att komma från mig själv. Återstår att se hur kommande text, den sjuttioandra, tas emot i mitt kritiska huvud. Det är egentligen ganska enkelt: Utifrån några teman summerar jag hockey-året 2016 och avslutar med en lista. Hoppas du gillar!

Namncirkus
Under året har en del saker tillkommit och en del förändrats. En förändring skedde i augusti då det blev klart att damernas ishockeyorganisation, Riksserien, skulle byta namn till SDHL. Svenska Damhockeyligan. Ganska likt herrarnas SHL som ju då betyder Svenska Hockeyligan. Namnbytet skedde för att visa att tjejerna är på frammarsch med fler aktiva spelare än någonsin tidigare, men också för att allmänintresset och därmed publiksnittet är på väg uppåt. Eftersom elitishockey i slutändan handlar om pengar, gärna mycket pengar, så måste namnbytet också betraktas som ett led i att locka större sponsorer och investerare till damernas ishockey. Man vill därmed ytterligare närma sig herrarnas ligastruktur, som sedan 1980-talet allt mer kommit att handla om vinstmaximering framför nyttomaximering. Ni som har hängt med ett tag vet att Hockeyrelaterat alltid haft en kritisk inställning till elitishockeyns bolagiserade värld, men att vara kritisk är inte detsamma som att vara tvärt emot. Dessutom är det för mig självklart att kvinnor och män ska ha samma förutsättningar när det gäller elitidrott. Spelreglerna ska gälla alla, oavsett vad man tycker om dem.

Även internationellt har det handlat om namn. I USA gick det länge ett rykte om att ett nytt lag var på gång. Ett sprillans nytt NHL-lag! Japp. Det var sant. Är sant. Den pittoreska staden Las Vegas hade bestämt sig för att ge sig in i leken men de hade ju inget namn på sitt lag. Gamblers fick de inte heta eftersom NHL förbjudit namn som anspelar på spel och dobbel (ordet dobbel tycks användas väldigt sällan numera). Åh, alla dessa veckade pannor. Man hade velat vara en fluga på väggen under alla spånarmöten. Så hur gick det egentligen? Jodå, efter nattmanglingar så långa att stadens alla kasinon både hunnit stänga och öppna, lyckades man enas om att kalla sitt lag för Vegas Golden Knights. Tjoho! Premiärspel i NHL sker först till hösten 2017. Väl mött i T-Mobile Arena! Här är en film där man får se deras logga och lite annat.

Äntligen mål!
Japp! I herrarnas elitishockey har målen de senaste åren fört en tynande tillvaro. Ja inte målburarna alltså, de står ju där va, utan själva handlingen att göra mål. Målsnittet i SHL har sjunkit mer eller mindre varje år sedan 1975 (ungefär) och säsongen 2012/2013 var det som allra tråkigast med i snitt 4,79 mål per match. Men nu så. För första gången sedan millennieskiftet (år 2000, reds. anm) är målsnittet uppe och nosar på sex mål per match. Förvisso långt under 1970-talets nivåer, men å andra sidan hade målvakterna på den tiden inte benskydd stora som hemmabiosystem (vem har ens hemmabio idag?) och själva målvaktsspelet var så klart inte riktigt lika utvecklat som det är idag.

Ett skäl till att det görs fler mål är utespelarna blivit bättre på att skjuta. Framförallt har man blivit bättre på att skjuta direkt när pucken kommer, alltså utan att först ta emot och behandla den, vilket visat sig vara en mirakelmedicin för att få fart på målskyttet. Det blir liksom svårt för målvakterna att hinna med i svängarna. Jag vet att typ alla har tränat extra på just detta under det senaste året. Kolla den här pedagogiska videon från Hockeyakademin. Jag får lite flashbacks från min gamla övningskörnings-DVD, men det är okej.

Ett bra år?
Sammanfattningsvis då. Har det varit ett bra hockey-år? Mitt svar är ja, det har det väl. Aningen turbulent förvisso. Herregud, minns ni hela grejen när Sverige plötsligt skulle ha med ett lag i KHL? Crowns skulle laget heta. Det hela stannade ju tyvärr vid en mycket minnesvärd presskonferens som jag letat över hela internet för att få tag i. Utan att lyckas.

Visst, det har nog varit ett bra år, men sedan är jag en positiv figur och det är möjligt att jag skapat en alldeles egen filterbubbla där jag bara tagit del av allt som jag tycker är kul. Kanske har det i själva verket varit ett bedrövligt hockey-år. Man blir ju som man umgås. Eller som man googlar. Nej, men seriöst, jag tror faktiskt att 2016 var ett bra hockey-år. Jag tycker det. Hoppas juniorkronorna vinner guld nu i dagarna också. Då blir det garanterat ett bra år. Nu ska jag göra en lista!

1. Årets blogg: Förutom min egen är det dött lopp mellan Women’s Hockey Legends och Famous people wearing hockey jerseys.

2. Årets match: Spelades i april mellan mitt gubbhockeylag Grönby Flyers och Kockumsgänget. Vi förlorade men var så klart bäst ändå.

3. Årets icke-åldrande: Som vanligt Jaromir Jagr.

4. Årets mest väntade namn på ett nytt lag: Vegas Golden Knights, utan tvekan.

5. Årets hockeytrauma: Min högra axel som tog tre veckors semester under våren.

6. Årets hockeybesvikelse: Att jag aldrig lyckades hitta ett vettigt hockeyspel till min iPad.

7. Årets blogginlägg: Om jag själv får välja, nummer 58 som handlade om fair play.

8. Årets TV-serie om hockey: Hockey Wives.

9. Årets sämst bevakade hockeyliga herrar sett till allmänintresset: KHL.

10. Årets sämst bevakade hockeyliga damer sett till allmänintresset: Riksserien, sedermera SDHL.

 

Okej hör ni, vänner. Tack för i år! Vi hörs igen nästa vecka. På tisdag!

Kram!

58. Hockeyn och det rena spelet

Hej på er!

Har ni det okej uppe i Stockholm? Det årliga novembersnökaoset verkar ha tagit värre än vanligt. Jo, jag vet hur illa det kan vara. Hoppas det löser sig snart. Här i södern är det bitvis kallt och lite frostigt, men knappast någon ordentlig snö att tala om. Hur som helst är det fredag och det ska vi fira med en ovanligt eftertänksam text. En kanonbra text. Hoppas jag. Mycket nöje.

Fair play är något man ibland hör talas om. Den svenska översättningen rent spel är inte alls lika etablerad och det är väl tur, för visst låter det fånigt? Jojomen visst gör det. Vissa tar säkert fair play för givet, något som är inbyggt i hela idén med att hålla på med sport. Men för vissa är det kanske bara en komponent som kan läggas till när det passar. Ok, jag ska snart komma till poängen. Men låt oss först titta lite mer på vad begreppet betyder och har betytt i ett historiskt perspektiv. Jag har ju faktiskt studerat detta på högskola och allt.

Till att börja med: Fair play kan betraktas som ett ideal. Ett eftersträvansvärt tillstånd som omfattar såväl utövare som arrangörer inom sportens värld. Filosofen Sigmund Loland menar att det i grunden handlar om rättvisa, a moral norm system. Våra normer avgör vad som är rätt och detta omsätter vi sedan till vårt idrottsutövande. Här finns i sin tur formell samt informell fair play, där den formella delen utgörs av de skrivna reglerna (typ antalet spelare på planen) och den informella delen utgörs av allt som sker däremellan. Förenklat kan man säga att informell fair play omfattas av attityder hos spelare, ledare och arrangörer. Det är oftast informell fair play som åsyftas när man talar om fair play överlag.

Historiskt har fair play-begreppet hört ihop med klass. I tävlingsidrottens vagga – 1800-talets England – angick sport endast samhällets elit. Tävlingsidrottandet var främst ett sätt att fostra unga män till att utgöra morgondagens överklass. Fair play blev alltså synonymt med män som kunde bete sig civiliserat genom gentlemannamässigt idrottande sinsemellan. I och med industrialiseringen följde en demokratisering av idrotten, varvid även lägre samhällsklasser tilläts delta med villkoret att det sattes upp konkreta regler för att stävja utövandet – arbetarklassen ansågs nämligen inte ha förmågan att uppföra sig lika väl som överklassen. Vidare forskning på området har visat att överklassens gentlemannaideal ”sipprat ned” genom samhällsklasserna. Följden har blivit att fair play betyder i stort sett samma sak nu som då – med tillägget att idrotten tillhör alla.

Så, det var den historiska genomgången. Jag ska komma till poängen. När jag ser på hockey idag, och när jag studerat hur maskulinitet och våldsanvändning diskuteras inom sporten, har jag gång på gång slagits av hur användandet av fair play-begreppet förändrats. Enkelt uttryckt: Från att ha varit inbyggt i idén om sportutövande, har fair play åtminstone i hockey blivit något som man förväntas belönas för. Ett tydligt exempel: Någonstans, eller ja, den är förmodligen borta för all framtid, men någonstans har jag en pokal som jag vann i en cup för många år sedan. Fair play trophy eller något sådant. Jag hade alltså belönats för att jag varit schysst. Alltså, hallå? Ok. Men det behöver inte gå så långt att man får en pokal. Jag tänker på hela diskursen kring sport i allmänhet och ishockey i synnerhet.

Fair play är viktigt, eller?
Mys eller fult?

Fair play är något som måste påminnas om. Det har därmed en i första hand stävjande effekt, något som måste finnas där för att det inte ska spåra ur. I den historiska passagen slog jag fast att det hade sitt ursprung i klass. Men det har naturligtvis också att göra med maskulinitet. I den tidigare hockeyhistorien, där kollektivet alltid gick i första hand, premierades en maskulinitet präglad av återhållsamhet och respekt för motståndarna. Detta gick hand i hand med ett inbyggt fair play-ideal av den gamla sorten. Dagens ishockey, präglat av stjärnor och individtänkande, handlar om något annat. Ta ingen skit, ta för er. Äregirigheten slår igenom. Fair play? Vad var det nu igen? Ja just det. Vara schysst också. Bäst att vi belönar den som visar prov på detta. Och där är vi.

Till sist: Insåg precis att fotbollen gått steget längre. UEFA har ett helt rankingsystem för fair play. En tävling i vem som är schysstast. Ok. Jag tycker att det är… ganska komiskt. Vi stannar där. Jag hoppas att ni fann detta tänkvärt. Mejla mig gärna om ni har andra åsikter eller bara vill prata. john@hockeyrelaterat.se.

Kram!

sportbloggar.info