65. Hockeyn och konkurrensen

Hallå hej!

Jag skriver från soffan. Mår mycket bra. Det är måndag kväll, men när ni läser har det hunnit bli tisdag och klockan har passerat åtta. Så nu vet ni det också. Hockeyrelaterat ligger alltid steget före, liksom. Det är nog bäst så.

Helgen var intensiv med såväl drinkar som pepparkaksbak. Dock ej samtidigt vilket väl får anses klokt. Men jag har i alla fall haft väldigt trevligt. Ett litet vakande öga har hållits på medierna i väntan på att truppen till Junior-VM skulle presenteras. Det är ju världens bästa hockeyturnering. Och idag smällde det till, truppen presenterades och nya hockeystjärnor är därmed på god väg att tändas. Men sedan finns ju alltid de som faller bort i konkurrensen, och det är just konkurrens som är huvudtemat i dagens blogg. Häng på!

Inom herrishockeyn har det genom historien tagits ett antal initiativ för att utmana dominerande strukturer. Alla med varierande framgång. Idag ska vi titta närmare på ett av dessa initiativ. Vi börjar så här.

WHA (World Hockey Association) var en hockeyliga som grundades på hösten 1971 i Kanada. Syftet med WHA var att skapa en hockeyliga som på allvar kunde konkurrera med NHL, såväl sportsligt som organisatoriskt. Som mest hade ligan 14 lag, men de flesta av dem hade det struligt ekonomiskt och fick det aldrig riktigt att funka. Mot slutet av WHA’s existens fanns blott ett fåtal lag kvar, bland andra Edmonton Oilers, Quebec Nordiques och Winnipeg Jets, som alla flyttade över till det väloljade maskineriet NHL när WHA slutligen lade ner 1979. Quebec Nordiques, där för övrigt Peter Forsberg tog sina första stapplande NHL-steg, bytte sedermera ort till Colorado och började heta Avalanche i efternamn. Så heter de än idag. Winnipeg Jets fick en lite mer turbulent resa i världens bästa hockeyliga. 1996 lade de ner, flyttade till Phoenix och började heta Phoenix Coyotes. Ungefär samtidigt startade ett annat lag sin verksamhet, nämligen Atlanta Thrashers. 2011 fungerade det inte längre för Thrashers, som lade ner och flyttade till… Winnipeg! Och därmed var Winnipeg Jets återetablerade. Rörigt? Ja, visst är det. Men var var vi? Just det, WHA.

Det visade sig helt enkelt vara för svårt att utmana NHL på hemmaplan, men sportsligt gjorde man inte bort sig alls. WHA-lagen mönstrade många bra spelare och i de matcher som spelades mot NHL-lag vann man hyfsat ofta. Dessutom, och det här är viktigt, var WHA en progressiv kraft inom ishockeyn, bland annat genom att vara tidiga med att rekrytera europeiska spelare i betydligt högre utsträckning än vad som tidigare gjorts inom nordamerikansk ishockey. Tidigare hade spelare mest plockats upp ur de egna leden, så att säga. Men det här nya tippades över på NHL som snabbt förändrades och under 1980-talet kom att bli en kosmopolitisk hockeyliga. Tack WHA! En grej som WHA körde med, men som aldrig riktigt fick fäste någon annanstans, var blå puckar. De hade någon idé om att pucken, om den var blå, skulle synas bättre från läktarplats. Men det var kanske inte så genomtänkt. Här är i alla fall en småmysig dokumentär om WHA. Jag har sett den några gånger.

Jajemen vet ni, här såg man många obehagliga målvaktsmasker, men också en hel del kärlek. Jag var ju inte född när WHA var igång, men jag önskar att jag varit. Det är svårt att ta in att någon inhemsk liga hade modet att våga utmana den stora besten. Och tänk att det också medförde bra saker, som en ökad acceptans för utländska spelare. Tänk vad mycket bättre NHL blev tack vare WHA. Vad mycket bättre hela ishockeyvärlden blev. Konkurrens kan verkligen vara bra ibland. Heja WHA. Och ja. De blå puckarna är förlåtna.

Jag hoppas att ni uppskattade den här texten. Den kändes lite annorlunda, men den var också oerhört inspirerande att skriva. På fredag hörs vi igen! Ajöss!

Och kram!

62. Hockeyn och nykomlingarna

Hallå där!

Kul att se er här på sajten. Hoppas ni ska trivas. Om det är första gången så vill jag så klart hälsa er välkomna till Hockeyrelaterat, en blogg om hockey och allt däremellan. Undrar ni vem jag är? Förstår det. Jag heter John och vill ni veta mer om mig (väldigt mycket mer) så rekommenderar jag att ni surfar in och läser mitt födelsedagsinlägg som kom ut i somras. Det handlade nämligen om mig. Bara mig. Men nog om det. Idag är det fredag och jag ska fördjupa mig i känslan av att vara ny på jobbet.

För det är ju de flesta några gånger i livet. Det är mycket att ta in och ibland blir det fel direkt. Man kanske går av bussen en hållplats för sent eller råkar ställa sin bil på det som råkar vara chefens parkeringsplats. Sen fattar man inte hur kaffemaskinen funkar och överlag känner man sig kanske som en liten belastning för alla andra. I alla fall i början. Man skulle kunna tro att hockeyns värld är lättare att komma in i, hockey som hockey liksom, det är väl bara att byta om och rocka loss? Mja, om det vore så enkelt. Att vara ny i ett herrhockeylag på högsta nivån kan faktiskt vara rätt kämpigt. Jag har gjort lite research och kan avslöja en del.

Så, vad sägs om rookie dinner? Det är ett urgammalt teambuildingknep bland NHL-lag som betyder att den som är rookie, alltså nykomling, vid ett tillfälle ska bjuda hela laget på middag. Företrädesvis på den dyraste restaurangen i stan. Det brukar då höra till att de äldre spelarna slår på stort, med hummer och champagne och ja, hela batteriet liksom. Snällt. Om det råkar vara så att laget innehåller flera rookies så delas notan mellan dessa. Men är man ensam, vilket man ofta är, ja då är det bara att hala fram kortet och blunda. Och vips är man en del av laget riktigt. Jajemen. Så här skulle man haft det på sitt vanliga kneg. Eller?

Andra saker som befäster NHL-nykomlingens status: sämsta platsen i spelarbussen, bära alla vattenflaskor, samla in puckar efter träningen, plus lite annat småjobbigt som de äldre spelarna inte vill ta tag i. Alltså, det är nog lite grann som att turnera som förband till ett band som hållit på lite längre och har några fler plattor ute, utan att för den sakens skull vara särskilt mycket bättre musiker. Lite sämre ljud, lite mer att bära och lite kortare soundcheck. Typ så är det nog att vara rookie i NHL. Men man får väl jobba sig uppåt.

Det här är ju en grabbig grej och antagligen rätt harmlöst egentligen. En nykomling är förhoppningsvis förberedd på att det är kämpigt i början. Dessutom har man det rätt bra ändå. Man är omgiven av kompetent folk och har säkert ett bra boende också. Men en del av mig tycker att det är förbannat beklämmande att dessa grejer finns. Det är väl min allergi mot maktutövande som spökar. Jag hade med stor sannolikhet aldrig funnit mig i att knyta någon kollegas skor eller hämta kaffe åt chefen. Det är ju knepigt som det är att vara ny på jobbet, eller hur? Precis som jag nämnde i början av texten.

Det verkar som om grabbar i lagsporter har andra regler. Må så vara. Hoppas bara alla är nöjda i slutändan. För om man lyckas klamra sig fast och dessutom gör riktigt bra ifrån sig på isen, finns chansen att man efter säsongen belönas med Calder Memorial Trophy som är priset för årets rookie. Utmärkelsen har fått sitt namn efter Frank Calder som var NHL’s president (japp, som i MC-klubbarna) åren 1917-1943. Peter Forsberg vann den på 1990-talet. Och häromnågraårsen vann en annan svensk, Gabriel Landeskog. Ok, jag googlade: det var 2012. Han var den hittills yngste någonsin. Gratulerar i efterskott!

Landeskog har förmodligen både bjudit på middag och samlat in puckar.
Landeskog, förmodligen ruinerad på krogen vid något tillfälle.

Så, nu börjar jag känna mig färdig. Hoppas att ni har tyckt om dagens blogg. Nästa text släpps på tisdag och sen bara fortsätter allt. Som vanligt. Nu tar jag helg, gör det du också.

Kram!

59. Hockeyn och våldet pt. 3

Hej där ute!

Novembermörkret sänker sig över oss. Bara att vänja sig. Så här kommer det att fortsätta i ytterligare en dryg månad, tills vi peakar i vintersolståndet och kan börja vända ljuset rätt igen. Men visst, man kan bli deppig för mindre. Hockeyrelaterat har dock som ambition att vara ditt ljus i mörkret. Du vet, den där lite småvidriga tunnelbanebelysningen som faktiskt går igen på i stort sett alla hockeyrinkar i världen. Den där lite kalla, nakna belysningen utan skuggor. Motsatsen till mysbelysning. Äsch, jag svamlar. Jag vill att du känner dig välkommen.

Jag vill också tacka alla som gav mig så fin respons på mitt förra inlägg om fair play. Det var roligt att det engagerade så många. Så pass roligt att jag känner mig inspirerad att fortsätta på ett besläktat tema, ett tema som jag förvisso berört både här och där men som nu alltså kommer att föräras med ett tredje kapitel eftersom det finns mer att hämta. Våldet.

Den svenska herrishockeyn har ett komplicerat förhållande till våldsanvändning. Komplicerat i den mån att inte råder någon konsensus gällande våldets plats i spelet. Det här beror lite förenklat på att den svenska ishockeyn historiskt sett varit lite av en hybrid mellan två tydliga ishockeykulturer, den kanadensiska och den ryska. Den kanadensiska ishockeykulturen har genom åren präglats av brutalitet och gränslöshet, medan den ryska varit förknippad med militärisk disciplin och systematik. Däremellan har svensk ishockey vuxit fram och anammat det bästa av de båda världarna. Disciplinen har omvandlats till ett recept för laganda och brutaliteten, ja visst har den funnits, men oftast med ett stort mått av återhållsamhet och respekt. Naturligtvis med tusentals undantag. Men ni hajar grejen.

Sedan hockeyhistoriens begynnelse har dock hockeyvärlden krympt och hockeygränserna till stor del suddats ut. Det spelas idag ungefär samma hockey i NHL som det görs i svenska SHL och (till största delen) ryska KHL. Spelarna byter kontinenter kors och tvärs. Några slutar och blir tränare. Men trots den nya hockeyvärlden uppstår ofrånkomligen vissa kulturkrockar emellanåt. En sådan uppstod 2014 när Modo, ledda av de tidigare NHL-stjärnorna Peter Forsberg och Markus Näslund, värvade den då 42-årige NHL-meriterade slagskämpen Donald Brashear. Trots att mannen talade fyra språk och spelade flera instrument var han just det. Slagskämpen. Ett primitiv väsen för medierna att sätta tänderna i, vilket man också gjorde. Att han dessutom inte spelat ishockey på två år var ju bara ännu roligare. Vilken story! Hur som helst. Värvningen av Brashear skedde officiellt för att skydda Modos unga talanger från att råka ut för spö av motståndarna, för övrigt den första värvningen ett svenskt lag någonsin gjort på liknande grunder. Peter Forsberg uttryckte sig lite inlindat, men ändå supertydligt:

Han kommer inte att producera en massa mål men han kommer att tillföra fysiskt spel och trygghet”.

Många, inte minst mediala röster, tyckte att det var på tiden att Sverige fick in lite våldskapital i sin ishockey, så att det äntligen kunde bli lite drag på matcherna. Man trodde att en spelare som Brashear på egen hand kunde lyfta biljettförsäljningen till nya nivåer. Och därtill  hoppades många helt enkelt på att han skulle kunna dra igång riktiga slagsmål, precis som han gjort i NHL.

Donald. Inte presidenten.
Donald. Inte presidenten.

Men inte alla. I Modos högsta klubbledning såg man allvarligt på den våldsförhärligande debatten som gick runt i medierna. Ordförande Tomas Byberg sa till Radiosporten att ”Modo står ju verkligen för en helt annan typ av hockey”, och inom Svenska Ishockeyförbundet tog man också avstånd. Det är här den komplicerade relationen till våld uppenbarar sig. Det finns röster inom media, men också inom klubbarna, som anser att våld hör hemma i ishockey och därmed välkomnade en slagskämpe till den högsta serien. Man ville röra sig i den nordamerikanska riktningen. Men högre upp i kedjan finns inte bara regelboken, utan också det historiska arv som den svenska ishockeyn vilar på och som har ett ansvar gentemot idrottsrörelsen. Hockeyvärlden har krympt, men uppenbarligen inte lika mycket på alla nivåer. Frågan är vilken nivå som vinner i längden. Den som lever får se. Själv hoppas jag innerligt att våldet stannar vid en våt dröm hos vissa.

Så hur gick det för Donald Brashear i Sverige? Äsch. Så där. Första matchen var det så klart ett himla liv och en massa åskådare, men Brashear-effekten ebbade så småningom ut. Efter ett par matcher åkte han hem till USA igen. Jag tror att han håller på en hel del med kampsport.

Tack för att ni läste. Vi hörs på fredag!

Kram!

sportbloggar.info