76. Hockeyn och intervjuerna

Hejsan på er!

Så var det fredagen den trettonde. Jag hoppas att ni inte tror på allt som sägs om att det skulle vara en kronisk otursdag och sådana grejer. Det är nämligen hittepå. Fredagen den trettonde kan bli hur bra som helst. Njut av dagen. Eller gör hur ni vill. Men var inte rädda. Förresten, tack för all respons på det förra inlägget om undervattenshockey, det kändes fint. Kul att ni hela tiden blir fler som läser också. Glad blir jag!

Januari har ju knappt hunnit halvvägs men ändå känns det lite som om hockeysäsongen börjar lida mot sitt slut. Det är väl så det är med vårterminen, en enda lång nedräkning till skolavslutningen… eller i det här fallet: slutspelet. Det blir tomt när säsongen är över, inte bara för att alla då måste ägna sig åt golf, utan också för att det är långt kvar tills nästa säsong börjar. Och därmed långt till alla roliga, obegripliga, elaka, rekordkorta eller alldeles för långa spelarintervjuer. Inför dagens blogg har jag funderat lite kring dessa samtal mellan spelare och media. Men vi börjar med ett exempel.

Per Ledin heter en kille som spelat i lite olika klubbar genom åren. Han har gjort sig känd som en ettrig spelare och med många slagsmål på sitt samvete. En jobbig en helt enkelt. För några år sedan var råttet mågat när han skymtade motståndarmålvakten Tommy Salo i spelargången.

Ledin är ju taskig här. Men han är också uppe i varv. Kanske skulle man skippat intervjun och låtit honom gå raka vägen ut i omklädningsrummet och äta en banan? Men då ska man komma ihåg att detta är underhållning. Och just detta blev också ett stycke TV-historia som människor tjänat pengar på även efteråt. Men kom igen. Vad får vi som tittar ut av det? En arg ishockeyman. Ok, det är lite kul… det är det. Faktiskt.

Intervjun med Ledin blir alltså ganska begripligt om man pratar i termer av content. En hockeysändning är lång. Men om TV-kanalerna vill skapa schysst innehåll för att fylla periodpauserna (man kan ju inte bara visa reklam), varför envisas man då med att låta spelarintervjuerna bli så oerhört förutsägbara? Nästa klipp är en parodi på hur hockeyspelarintervjuer brukar vara. Och det är så spot on.

När media ska välja ut någon att prata med i pausen väljer de inte sällan någon som gjort mål. Reportern brukar då be vederbörande att beskriva målet, som om vi som såg det inte riktigt förstod trots sexton repriser i olika vinklar och hastigheter.

”Nä men Janis kommer på vänsterkanten och droppar till Masen och då är det bara att hålla klubban i isen och sen kommer pucken perfekt där, så det var skönt, japp”

Här skulle man kunna göra en grej av att hockeyspelare kanske inte alltid har talets gåva, men det handlar inte så mycket om det. Liksom, vad ska de svara? Man gör så gott man kan. De flesta elitspelare ser nog detta som en del av jobbet och reflekterar kanske inte så mycket över det. Intervjuerna betas av. Alla får sitt. Men utifrån ter det sig lite märkligt, visst gör det?

Om man har tur och talang nog att ta sig så långt som till NHL, ja då får man inte bara resa fint och bo bra, man får även prata med media precis när man håller på att klä av sig. Japp. Dealen är som så att media ska få tillgång till omklädningsrummet tio minuter efter slutsignalen. TIO MINUTER. Och då är det bara att släppa allt och tala ut. Som Sidney Crosby. Undrar om han har kepsen på under hjälmen också.

Man måste ändå imponeras av tålamodet de visar upp. Långt ifrån Per Ledins tramsfasoner. Riktiga proffs det där. Jag hoppas att jag också framstår som lite proffsig emellanåt. Någon gång blixtrar det väl till, tänker jag. Annars får jag vara glad ändå.

Ha nu en trevlig helg så är jag tillbaka här på tisdag.

Kramiz!

75. Hockeyn till havs (på ett litet ungefär)

Tja kamrater!

Vad roligt med all snö. Jag välkomnar vintern. Nu är det dags för människor att damma av sina gamla JOFA-griller, placera barnen i pulkor och därefter vallfärda mot kommunala isbanor i vårt avlånga land. Ursäkta cynismen. Det var faktiskt inte meningen. Jag älskar allmänhetens åkning utomhus, på riktigt. Förra året höll vi till i Folkets park här i Malmö. Det finns en helt okej bana där.

Sommaren känns avlägsen, men vänta bara, den kommer fortare än ni anar. Jag vet inte var den här bloggen kommer att befinna sig då, alltså om den kommer finnas kvar i sin nuvarande form, men oavsett vad så måste ni lova mig att minnas det här inlägget (nummer 75) varje gång ni badar i en pool någonstans i världen. Varför? Jo, för idag ska jag berätta om ett somrigt alternativ till ishockey. Underwater hockey!

När man pratar om hockey så pratar man i regel om ishockey. Det finns ju så klart också landhockey och inlinehockey (som jag skrivit om i text nummer 54) men dessa sporter måste alltid preciseras närmare. Hockey betyder ishockey. Vad det minst av allt betyder är underwater hockey. Det kallas också octopush och är, hör och häpna, en helt okej-stor sport i England.

En octopush-match spelas under ytan på en bassäng, mellan två lag med sex spelare vardera på ”planen” samtidigt. Avbytarbänken är, ursäkta ordvitsen, lite flytande och återfinns oftast ovan vattenytan. Pucken, för det finns ju en sådan, ska vispas in i motståndarnas mål med hjälp av en 35 centimeter lång pusher, eller ja, det är en slags klubba helt enkelt. Spelarna simmar omkring iförda simfötter, masker, snorklar, handskar och mössor med respektive lags färger. Det finns så klart också domare som håller koll på att alla regler följs. Äsch hör ni, vad jag pratar. Här är en film som visar hur det går till!

Underwater hockey hittades på redan 1954 av en britt som hette Alan Blake. Sporten spreds först till Sydafrika och därefter till Kanada och Australien. Idag är den även hyfsat populär i delar av Asien. I Sverige är underwater hockey en i det närmaste helt okänd sport med exakt noll komma noll procent organiserat spel. Vilket jag tycker är lite märkligt. Jag menar, det finns ju andra vattensporter som (hehe) flyter rätt bra, som typ vattenpolo och… nej jag kom inte på några fler. Men ändå. Någon kan väl dra igång ett lag? Jag är inte så bra på att simma snabbt men jag har ett helt okej spelsinne och kan fungera som någon typ av back. Kom igen. Det vore så tråkigt om octopush fortsätter (hihi) gå mot strömmen och vägrar få fäste i vårt idrottsland. Ända in i kaklet ska vi, okej?

Jag ska tagga ner med ordvitsarna. Men innan jag avslutar texten måste jag berätta om riskerna för skador när man håller på med den här sporten. Underwater hockey är ingen fullkontaktsport och det är ju för väl, men det går så klart att göra sig illa ändå. Förutom lindrigare åkommor som muskelsträckningar och kanske lite rivsår måste jag göra en heads up för pucken. För att övervinna vattnets tröghet väger den hela 1,5 kilo. ETT KOMMA FEM KILO. Som en gammal mobiltelefon. Eftersom underwater hockey spelas utan hjälm måste man alltså akta sig när trissan, eller vi kanske ska säga den runda tegelstenen, kommer forsande som en missil. Drunkningstillbud ska vara ovanliga men lär väl gissningsvis ha inträffat, sporten har ju trots allt utövats i över 60 år.

Vid närmare eftertanke tror jag ändå att jag håller mig till riktig ishockey på vinterhalvåret och vilar mig i form under sommaren. Octopush är inget för mig. Men hör av er om ni behöver en coach, eller om ni vill komma i kontakt med mig i andra ärenden. Mejladressen är john@hockeyrelaterat.se. Här är jag åter på fredag!

Kram!

74. Hockeyn och temperaturen

Hallå där!

Allt är lugnt och jag mår bra. Jag vill börja med att hälsa alla nya och gamla läsare välkomna till mitt hörn av internet som jag kallar Hockeyrelaterat. Här skriver jag två dagar i veckan om allt som skulle kunna röra hockey, på ett sätt du inte hittar i någon annan hockeyblogg. Hoppas att du ska trivas. Innan vi drar igång dagens ämne ska jag summera hockeyläget så här en knapp vecka in på det nya året.

Juniorkronorna åkte ur sitt VM. Inte jätteförvånande. Någon har någon gång sagt att ett lag måste göra en dålig match under en turnering, för då har man det ur världen och man får dessutom lite perspektiv på vilken kapacitet laget besitter. Då skärper man till sig. Synd att årets ”dåliga match” gjordes i den extremt betydelsefulla semifinalen.

Vidare: NHL-året började med en Centennial Classic, en genomsponsrad utomhusmatch mellan Toronto och Detroit för att uppmärksamma ligans 100-årsjubileum. Som vi alla vet är det i år också 102 år sedan den svenska järnvägen började elektrifieras, men av någon anledning tycks detta inte ha blivit lika firat. Malmbanan var den första tågbanan att få elektricitet.

Slut på nyheter! Noterade ni också att det plötsligt blev oerhört kallt ute? Tänkte väl. I Malmö drog vi ihop ett hyfsat gäng minusgrader och i Stockholm, dit jag i skrivande stund är på väg, ska det tydligen vara tvåsiffrigt. Det får mig nästan att längta in i en ishall som trots kylan ändå erbjuder någon slags stabilitet. Det ska liksom vara kallt där inne, alla är med på det. Men exakt hur kallt det ska vara en ishall, och vad temperaturen har för betydelse, tänkte jag reda ut i dagens blogg. Häng på!

Jag hittade en kanonbra källa. Ett examensarbete från Chalmers Tekniska Högskola, Institutionen för energi och miljö. Studien handlar om iskvalitet i ishallar och jag kan inte påstå att jag förstår allt som skrivs, ty jag är skolad inom humaniora och inte bekant med tekniska termer som köldbärarrör eller returtemperatur. Oavsett: Uppsatsen är välskriven och jag bjuder på en länk till den!

Vad jag däremot kan utläsa är att en svensk ishall, alltså en normal islada och ingen arena, ska hålla en temperatur på fem plusgrader ur utövarnas perspektiv (en-två meter över isytan) samt minst åtta plusgrader från läktarplats. Det får, så att säga, gärna vara varmare för de som tittar. Och tittar vi på större arenor – som också används till annat än ishockey och konståkning – ska läktartemperaturen ligga på minst 16 plusgrader för att det ska anses nog komfortabelt för åskådarna. Det krävs en del avancerad teknologi för att dessa temperaturskillnader ska uppstå.

Interiören till en typisk ishall.
Interiören till en typisk ishall.

Det kallaste stället i hela hallen är så klart själva isytan. Här snackar vi riktig vinter. Isen ska vara tre till fem minusgrader, vilket inte låter som ett jättespann att röra sig inom, men som har rätt stor inverkan på hur isen upplevs av de som använder den. En varm is är mjuk och kan ibland upplevas som ”trög”. En kallare is är hårdare vilket medför motsatta egenskaper. Ishockeyspelare föredrar i regel en kallare is medan en varmare lämpar sig bättre för konståkning, eftersom skridskorna skär djupare in i isytan med bättre fäste som följd.

Utmaningen ligger alltså i att bygga ishallar så att temperaturen är behaglig för alla inblandade, utövare som publik. Men sådan här anpassning är ju inte gratis, och om man måste välja så är det naturligtvis enklare att se till att isen håller rätt temperatur och låta resten av hallen bli lite som den blir. Det är förmodligen därför alla hockey- och konståkningsföräldrar skulle kunna doktorera på ämnet vinterklädsel. Jag menar, alla dessa timmar i smällkalla islador. Man lär sig ju vad som fungerar. Eller hur?

Javisst är det så. Jag hoppas att jag lyckats beskriva detta på ett roligt och intressant sätt. Det har i alla fall varit målet. Nu ska jag njuta av en lugn helg. Vi hörs nästa vecka!

Kram!

73. Hockeyn och draften

2017!

Hej och välkomna till årets första inlägg. Jag har firat ett stillsamt nyår med god mat och trevligt sällskap. Ser framemot det nya året och tror att det kommer innehålla en hel del roligheter. Till exempel här på bloggen, som jag tills vidare kör som vanligt med publiceringar varje tisdag och fredag. Men förhoppningsvis händer även något som kan förnya (och förbättra) upplevelsen för dig som tar del av det innehåll som jag skapar. Vi får se vad jag hittar på!

Det är roligt på teven nu. Kvartsfinal i JVM mellan Sverige och Slovakien. Jag vet så klart inte hur det slutar men det lutar just nu åt klar svensk seger. Heja heja. Jag lär inte vara vaken så sent men får väl läsa tidningen imorgon helt enkelt. Vad jag tänkte komma till är att spelarna i JVM är unga. Gänget som skrinnar runt på teven, eller egentligen borta i Montreal, är födda 1997-1999. Några av dem kommer gå långt, och om de inte redan blivit tingade av NHL-lag så lär de bli det ganska snart. Hur då tingade, kanske du undrar? Ja, det funkar ganska precis så. Att bli tingad kallas även att bli draftad och jag tänkte fördjupa mig lite i detta.

Ordet draft används, förutom i nordamerikansk proffsidrott, även i det militära. När en ung soldataspirant blir draftad betyder det att hen skall inställa sig för militär tjänstgöring. Typ liknande gäller för hockeyspelare. Nästan. Att bli draftad i ishockey betyder helt enkelt att ett lag lägger beslag på rättigheterna till spelaren. Men det behöver inte nödvändigtvis betyda att vederbörande skall inställa sig för spel per omgående. Nej, ofta är det tänkt att spelaren ska få några år på sig att mogna eller växa till sig innan det är dags att flyga över sundet som vi kallar Atlanten. Ni ser, det finns allt plats för lite långsiktighet i sporten. Kul va?

Den mest kända draften är förstås NHL’s så kallade entry draft som går av stapeln varje sommar sedan 1963. Då får lagen välja spelare i en ordning som avgörs av hur bra förra säsongen gick. Om det inte gick så bra, kanske missade man slutspel, så får man välja bland de första. Om man vann hela Stanley Cup så får man välja sist, för man är ju så att säga redan bäst liksom. Sedan gör man hela grejen sju gånger. Alltså, draften sker i sju rundor där varje lag har ett val i varje runda.

NHL-draften brukar omgärdas av spekulationer om vilka som ska gå i förstarundan. Det är i regel de mest lovande spelarna som har den chansen. Till exempel valdes Mats Sundin som förste spelare i förstarundan i draften 1989. Och det blev ju bra. Snyggt scoutat. Och snygg keps.

Ibland är de i Vegas, har jag hört. Men jag kanske har hört fel.

Till den kanadensiska proffsdamligan CWHL hålls också en draft. Så har det varit sedan 2010 och är alltså relativt nytt, men det har redan etablerats som en ganska stor sporthändelse i Nordamerika. 2010 valdes svenske Danijela Rundqvist som trettonde spelare av klubben Burlington Barracudas. Hon spelade där i en säsong innan hon gick till den ryska ligan och idag spelar hon inte längre. Men bara för att man blir draftad betyder det inte att man ens får chansen att ta en plats.

Många spelare blir draftade. Nästan alltid i unga år – man måste vara över 18 år men oftast har man ögonen på sig flera år innan dess. För många slutar det med att ens namn ropas upp och sedan händer inget mer. Man harvar på i sitt klubblag, äter sin pasta och firar jul med släkten. Men chansen att få åka över kanske aldrig kommer. Ledsamt? Ja, säkert. Men kanske trodde inte till exempel Sanny Lindström, idag tv-expert, att han skulle bli någon lysande stjärna när han valdes som spelare nummer 156 den där augustidagen 1999. Han kanske var nöjd med livet ändå. Han verkar i alla fall vara ganska glad just nu, där han sitter i teve och kommenterar iförd en fin kostym.

Ja, hör ni. Man får vara glad för det lilla. Hoppas ni är det. Jag är. Vi hörs på fredag.

Kram!

72. Årskrönika från Hockeyrelaterat

Hejhej!

Så här på årets näst sista dag är det hög tid att stanna upp och reflektera lite över tillvaron. Men innan jag börjar avhandla hockey-året vill jag klämma in ett lite mer personligt bokslut. För det är ju så att jag har levt med den här bloggen i ganska precis åtta månader. Första inlägget postades den 26 april och sedan har det rullat på, två dagar i veckan. Vår, sommar och vinter. Tack alla ni som läst! Av alla 71 texter jag hittills publicerat är jag nöjd med åtminstone 62, vilket får ses som ett bra betyg för att komma från mig själv. Återstår att se hur kommande text, den sjuttioandra, tas emot i mitt kritiska huvud. Det är egentligen ganska enkelt: Utifrån några teman summerar jag hockey-året 2016 och avslutar med en lista. Hoppas du gillar!

Namncirkus
Under året har en del saker tillkommit och en del förändrats. En förändring skedde i augusti då det blev klart att damernas ishockeyorganisation, Riksserien, skulle byta namn till SDHL. Svenska Damhockeyligan. Ganska likt herrarnas SHL som ju då betyder Svenska Hockeyligan. Namnbytet skedde för att visa att tjejerna är på frammarsch med fler aktiva spelare än någonsin tidigare, men också för att allmänintresset och därmed publiksnittet är på väg uppåt. Eftersom elitishockey i slutändan handlar om pengar, gärna mycket pengar, så måste namnbytet också betraktas som ett led i att locka större sponsorer och investerare till damernas ishockey. Man vill därmed ytterligare närma sig herrarnas ligastruktur, som sedan 1980-talet allt mer kommit att handla om vinstmaximering framför nyttomaximering. Ni som har hängt med ett tag vet att Hockeyrelaterat alltid haft en kritisk inställning till elitishockeyns bolagiserade värld, men att vara kritisk är inte detsamma som att vara tvärt emot. Dessutom är det för mig självklart att kvinnor och män ska ha samma förutsättningar när det gäller elitidrott. Spelreglerna ska gälla alla, oavsett vad man tycker om dem.

Även internationellt har det handlat om namn. I USA gick det länge ett rykte om att ett nytt lag var på gång. Ett sprillans nytt NHL-lag! Japp. Det var sant. Är sant. Den pittoreska staden Las Vegas hade bestämt sig för att ge sig in i leken men de hade ju inget namn på sitt lag. Gamblers fick de inte heta eftersom NHL förbjudit namn som anspelar på spel och dobbel (ordet dobbel tycks användas väldigt sällan numera). Åh, alla dessa veckade pannor. Man hade velat vara en fluga på väggen under alla spånarmöten. Så hur gick det egentligen? Jodå, efter nattmanglingar så långa att stadens alla kasinon både hunnit stänga och öppna, lyckades man enas om att kalla sitt lag för Vegas Golden Knights. Tjoho! Premiärspel i NHL sker först till hösten 2017. Väl mött i T-Mobile Arena! Här är en film där man får se deras logga och lite annat.

Äntligen mål!
Japp! I herrarnas elitishockey har målen de senaste åren fört en tynande tillvaro. Ja inte målburarna alltså, de står ju där va, utan själva handlingen att göra mål. Målsnittet i SHL har sjunkit mer eller mindre varje år sedan 1975 (ungefär) och säsongen 2012/2013 var det som allra tråkigast med i snitt 4,79 mål per match. Men nu så. För första gången sedan millennieskiftet (år 2000, reds. anm) är målsnittet uppe och nosar på sex mål per match. Förvisso långt under 1970-talets nivåer, men å andra sidan hade målvakterna på den tiden inte benskydd stora som hemmabiosystem (vem har ens hemmabio idag?) och själva målvaktsspelet var så klart inte riktigt lika utvecklat som det är idag.

Ett skäl till att det görs fler mål är utespelarna blivit bättre på att skjuta. Framförallt har man blivit bättre på att skjuta direkt när pucken kommer, alltså utan att först ta emot och behandla den, vilket visat sig vara en mirakelmedicin för att få fart på målskyttet. Det blir liksom svårt för målvakterna att hinna med i svängarna. Jag vet att typ alla har tränat extra på just detta under det senaste året. Kolla den här pedagogiska videon från Hockeyakademin. Jag får lite flashbacks från min gamla övningskörnings-DVD, men det är okej.

Ett bra år?
Sammanfattningsvis då. Har det varit ett bra hockey-år? Mitt svar är ja, det har det väl. Aningen turbulent förvisso. Herregud, minns ni hela grejen när Sverige plötsligt skulle ha med ett lag i KHL? Crowns skulle laget heta. Det hela stannade ju tyvärr vid en mycket minnesvärd presskonferens som jag letat över hela internet för att få tag i. Utan att lyckas.

Visst, det har nog varit ett bra år, men sedan är jag en positiv figur och det är möjligt att jag skapat en alldeles egen filterbubbla där jag bara tagit del av allt som jag tycker är kul. Kanske har det i själva verket varit ett bedrövligt hockey-år. Man blir ju som man umgås. Eller som man googlar. Nej, men seriöst, jag tror faktiskt att 2016 var ett bra hockey-år. Jag tycker det. Hoppas juniorkronorna vinner guld nu i dagarna också. Då blir det garanterat ett bra år. Nu ska jag göra en lista!

1. Årets blogg: Förutom min egen är det dött lopp mellan Women’s Hockey Legends och Famous people wearing hockey jerseys.

2. Årets match: Spelades i april mellan mitt gubbhockeylag Grönby Flyers och Kockumsgänget. Vi förlorade men var så klart bäst ändå.

3. Årets icke-åldrande: Som vanligt Jaromir Jagr.

4. Årets mest väntade namn på ett nytt lag: Vegas Golden Knights, utan tvekan.

5. Årets hockeytrauma: Min högra axel som tog tre veckors semester under våren.

6. Årets hockeybesvikelse: Att jag aldrig lyckades hitta ett vettigt hockeyspel till min iPad.

7. Årets blogginlägg: Om jag själv får välja, nummer 58 som handlade om fair play.

8. Årets TV-serie om hockey: Hockey Wives.

9. Årets sämst bevakade hockeyliga herrar sett till allmänintresset: KHL.

10. Årets sämst bevakade hockeyliga damer sett till allmänintresset: Riksserien, sedermera SDHL.

 

Okej hör ni, vänner. Tack för i år! Vi hörs igen nästa vecka. På tisdag!

Kram!

71. Hockeyn och de stora segrarna

Hej i mellandagarna!

Hoppas julen har varit bra. Jomenvisst, tack, det var trevligt för mig också. Men nu är vi äntligen här, i mellandagarna. Jag är lite bloggmässigt bortkopplad nu under julen och detta inlägg kommer därför inte att bli lika långt och djupgående som vanligt (eller?). Istället satsar jag stort mot fredagens årskrönika som jag hoppas att ni kommer gilla. Yiho!

Junior-VM är igång och precis när jag skriver detta har småkronorna spöat danskarna med 6-1 i sin premiärmatch. Det var kul även om det gärna hade fått vara lite spännande också. Sverige har för övrigt en god tradition av att starta turneringar starkt, liksom gå ut hårt, för att sedan bli stadigt sämre och inte sällan åka ut i kvartsfinal. OS i Salt Lake City (2002) är väl det tydligaste exemplet, där herrarna gick som en ångvält genom gruppspelet och slarvade bort allt i kvarten. Dåligt. Men okej, vi är här och nu, och 6-1 är ju ett bra resultat. Om vi däremot kollar historiskt så finns det så klart ännu större segrar att förundras över. Jag har kollat upp ett par!

I kvalet till OS i Vancouver (2010) ställdes Bulgariens hockeydamer mot Slovakien och det blev en minst sagt märklig historia. Bulgarien fick inte röra pucken på hela matchen och ville väl bara att allt skulle ta slut. Vilket det också gjorde efter tre perioder och 139 skott på mål. Slovakien vann matchen med 82-0 och Bulgarien tog sig aldrig till OS. När kvalet var slut låg de hjälplöst sist med en målskillnad på 1-192. Alltså, de gjorde ett mål och släppte in hundranittiotvå. Säg den meningen igen. Herre-Jesus.

Den största segern i en premiärmatch skedde redan 1949, när Kanada tjongade till just Danmark med 47-0. Det året spelades VM i Stockholm, faktiskt. Redan efter första perioden började nog folk förstå varåt det barkade, då Kanada redan hade fått in 13 puckar. Om folk ändå trodde att matchen fortfarande kunde vända, hade de säkert kommit på andra tankar när det efter två perioder stod 29-0. Men man får ju inte ge upp bara så där. Matchen måste faktiskt spelas klart. Men behöver det alltid vara så här?

Njaejo, alltså… Inom många sporter, även ishockey, har det emellanåt gjorts insatser för att komma tillrätta med dessa så kallade blowouts, eftersom ingen egentligen mår särskilt bra av att förnedras på det här sättet. Det är dock ganska komplicerat eftersom ishockey i slutändan faktiskt handlar om att göra mål. Man kan ju inte bara skjuta utanför för att vara snäll, eller hur? Nej, precis. De numerära resultaten måste någonstans få dra iväg dit de vill och detta handlar snarare om värdegrund – det vinnande laget ska visa respekt och inte aktivt försöka förnedra sina motståndare genom att håna eller skratta. Något åt det hållet. Mycket mer än så kan man inte göra, för ibland, och särskilt i internationella sammanhang, måste det spelas matcher mellan typ Kanada och Färöarna (har nog förvisso aldrig hänt) och då finns det ju en överhängande risk att Kanada vinner stort.

Kära vänner, mycket mer är så här blir det inte idag, men jag lovar – på fredag blir det åka av. Hoppas att ni har fina mellandagar och att stormen Urd inte ställt till med allt för stor skada.

Kram!

70. Special: Hockeyn och julen

Hej och God jul!

Det är ju i och för sig bara fredag och julafton infaller först imorgon, men ändå, jag hoppas att du som läser har fått klart dina bestyr och funnit lite ro. Annars är det så klart helt okej att läsa Hockeyrelaterat trots att man är lite stressad. Välkommen! Idag väntar som ni säkert förstått ett litet specialavsnitt med anledning av morgondagens högtidsafton. Hockeyn och julen! Vad har vi på detta egentligen? En hel del, tror jag.

Vi kan ju börja med lite härlig hockeyhistoria från andra sidan Atlanten. Från det glada 1920-talet och ända fram till 1971 spelades det ofta NHL-matcher på julen. På den tiden hade man ingen riktig respekt för ledigheter, förutom under sommarhalvåret då det var fri hopp och lek. En lite rolig grej är att New York Rangers sägs ha varit det lag som hade mest otur med julmatcherna, eftersom en orimligt stor andel av dem spelades på bortaplan. Tänk att du måste jobba på jul och dessutom behöva resa över hela landet för att ens kunna göra det. Så var det för dessa herrar. Å andra sidan presterade de bra – inget annat lag har genom julhockeyhistorien vunnit fler julmatcher än Rangers. Det är förstås en klen tröst så här i efterhand, men ändå. En klen tröst är ju också en tröst.

Idag har proffsligorna ledigt över själva julen men redan i mellandagarna är man igång igen. Ingen rast och ingen ro. Eller i alla fall inget jullov. Men just i mellandagarna är i alla fall mina ögon halvt fästa på den roligaste hockeyturneringen i hela världen. Junior-VM. Den brukar börja på annandagen och pågår ungefär till nyår, plus någon dag. Det är en fröjd att se unga människor spela ishockey. Alla vill göra mål. Alla vill göra snygga mål. Den ungdomliga entusiasmen lyser rakt ut från teverutan, antingen i form av en vansinnig dribbling på egen blå linje eller genom en närbild på ett glest beskäggat ansikte. Och förstås: Glädjen när de vinner och sorgen när de förlorar. Det är vackert, det är det. Det hade verkligen varit tjänstefel av mig att utelämna Junior-VM i ett sådant här inlägg.

Om vi lämnar verklighetens ishockey och istället närmar oss fiktion, finns det också lite att titta närmare på. 1991 sändes teveserien Sunes jul och om den får man gärna tycka vad man vill, men i avsnitt sex blev jag lite intresserad, eller jag hajade i alla fall till. Det heter Sune och hockeyklubban och följer egentligen en ganska typisk Sune-dramaturgi: Huvudpersonen Sune gör något, i det här fallet är det skridskoåkning med klubba, i samma lokal gör en tjej ungefär samma sak fast utan klubba och Sune fattar tycke för henne. Sedan är det lite pinsamheter och sedan är det slut, för avsnitten är bara 12 minuter långa. Rätt trött humor, men ändå, det faller ju onekligen inom ramen på temat hockey och jul. Serien finns i SVT’s öppna arkiv och du når det aktuella avsnittet här. Fun fact är förresten att detta avsnitt är inspelat i Stora Mossens ishall i Bromma, där jag själv spenderade huvuddelen av min aktiva karriär. Tranebergs klubbemblem syns i bild några gånger.

Till sist: Julen kan ju handla om många saker. Familjehäng, utlandsresor eller kanske en helt vanlig dag på jobbet. Men ganska vanligt är att ge bort presenter. Jag har tidigare skrivit om välgörenhet inom ishockey, vilket särskilt i Nordamerika är att betrakta som en hel folkrörelse. Runt jul är det förstås ännu mer vanligt att ägna sig åt sådant. Så, som avslutning på julspecialen kommer här ett litet men ändå äkta hey guys-klipp med en person som köper klubbor för att ge bort till barn som själva inte har råd med utrustning. Ja ja ja, han har säkert en dold agenda, hundra sponsorer och kanske inte alls vill andra människor väl, men det ser ändå lite fint ut.

Ha en fin jul! Det ska jag ha. En supergod. Vi hörs nästa vecka!

Kram!

69. Hockeyn och kungahuset

Halloj!

Välkomna in i julveckan! Hoppas att ni kan hålla stressen på avstånd. Kanske genom att koppla av med några minuter Hockeyrelaterat? En rakt igenom briljant idé om ni frågar mig. Det är ju ändå några dagar kvar innan allt ska sitta på plats. Ta det lugnt.

Det har ju varit en lite kämpig tid för den svenske målvaktsstjärnan Henrik Lundqvist. De senaste veckorna har han fått sitta i båset och titta på när den yngre, faktiskt med mig jämngamla, Antti Raanta vaktat New York Rangers-buren. Det kan inte ha varit lätt. Men så var Henrik tillbaka i målet häromkvällen och gjorde stor succé. Som om inget hänt fick han dessutom tillbaka sitt anspråkslösa smeknamn: King Henrik. Och jag, som ständigt är på jakt efter nya bloggämnen, fick plötsligt idén att fördjupa mig i vårt eget kungahus. Hur ser deras förhållande till ishockey ut? Jag har kollat!

Vissa tyckte kanske att det var nog när Stiftelsen Konungens Jubileumsfond för Ungdom i Sverige beslöt att för 2016 tilldela bland andra Ulricehamns IF Hockey ett stipendium på 30000 kronor (hela listan hittar du här), men då ska folk veta att kungahusets ishockeyengagemang är bra mycket större än så. Delar av familjen går exempelvis gärna och tittar på plats när landslaget spelar viktiga matcher. Och 2013, när herrlandslaget vann VM-guld på hemmaplan, bjöd Kungen in de sliriga guldmedaljörerna till Slottet innan de åkte vidare med slutdestination Kungsträdgården där de fick larva sig på scenen tillsammans med The Poodles (yes, jag var där). Och Estelle, ja hon stal som vanligt showen även om hon inte var så gammal just då. Här kan ni läsa mer om den händelsen!

Det finns ju en kungaperson som utmärker sig lite extra när det gäller idrott och det är Prins Daniel. Ni kan säkert historien om den personlige tränaren som blev kär i en av sina kunder som i just det här fallet råkade vara Kronprinsessan Victoria. Och som dessutom blev kär i honom! Så fint. I alla fall, även om Prins Daniel inte längre jobbar med gym så har han ett stort engagemang i folkhälsofrågor, inte minst med barnperspektivet i åtanke. Man kan ju faktiskt göra betydligt sämre saker i sin roll som kunglig.

Prins Daniel är trots sin milda och enkla framtoning ett litet mysterium när det kommer till ishockey. Han är ju från Ockelbo, som ligger en bit norr om Sandviken. Gävleborgs län. Det naturliga valet av favoritlag om man har någon slags ambition om att vinna hyfsat regelbundna SM-guld, borde ju då rimligtvis vara Brynäs. Men istället har Prins Daniel valt att hålla på… AIK. Hallå, AIK!? Allmänna Idrottsklubben. Från Solna! Jaja, visst, man gör ju som man vill och själv hejar jag inte på något lag alls. Men jag kan inte låta bli att tycka att det är lite märkligt. Grattis i alla fall, ni AIK’are, som har en kunglig supporterkollega att dela glädje och sorg med. Så här i efterhand kan man ju undra om det verkligen var en slump att Victoria och Daniel valde att flytta in i Haga Slott, som ju faktiskt ligger i Solna…

Den övriga andelen män i kungahuset, Kungen himself och Prins Carl Philip, ska enligt uppgift heja på Djurgården, trots att samtliga Bernadottear faktiskt föds in som hedersmedlemmar i AIK. Så har det varit sedan 1907 när dåvarande kronprins Gustaf VI Adolf åtog sig denna tradition. Vad gäller Drottning Silvia, Prinsessan Madeleine, Prinsessan Sofia samt Kronprinsessan Victoria, finns inga uppgifter om lagtillhörighet.

AIK eller Djurgården?
AIK eller Djurgården?

Så här avslutningsvis kan vi väl anta att ishockeyn kanske inte är den främsta sporten i vår kungafamilj. För Carl Philip är det antagligen motorsport och för de övriga är det sannolikt fotboll som gäller i första hand. Men det som är så bra med Hockeyrelaterat är att det inte bara behöver handla om hockey. Bara det rör hockey. Och det gjorde det väl?

Jag får passa på att önska en trevlig tisdag. Vi hörs till julspecialen på fredag!

Kram!

68. Hockeyn och kulturen

Tja tja!

Jag har bra energi just nu. Full av inspiration. Att driva en blogg är ju så klart upp och ner och vissa veckor är bättre än andra. Och just nu verkar jag ligga på plus. Jag hoppas att ni som läser också märker av mitt flow. Annars får jag väl glädjas i min ensamhet och det är väl inte helt fel heller. I alla fall, stort tack till alla er som läser och ger mig kommentarer. Kram på er.

Tidigare under året hände en lite annorlunda grej på hockeyfronten. Mig veterligen för första gången någonsin. Vad? Jo. En livs levande hockeymusikal gick då upp på City Theatre i Detroit, USA. Den heter Hockey – The musical! och är skriven av Mitch Albom, som förmodligen är mest känd för att ha skrivit best-sellern Tuesdays with Morrie. Men i alla fall. Jag har inte sett musikalen men har hittat en liten trailer på den fantastiska videodatabasen Youtube. Här har vi den. Titta vetja. Sen lovar jag att fortsätta skriva.

Fin va? Den handlar om fem random personer från olika delar av världen, Kanada, USA och Ryssland, som tillsammans kämpar för att hindra ishockeyn från att utrotas. En fin tanke ändå. Tänk om öst och väst kunde enas om fler grejer. Men även om jag förmodligen aldrig kommer att få se den här musikalen och även om jag kanske inte hade tyckt att den var himla sevärd, finns det ändå något intressant i att använda ishockeyn i en kulturyttring som musikaler. Jag ska förklara varför det är intressant, men jag måste börja med ett resonemang.

Det finns människor, ganska många, som går runt på jorden och tycker att kultur är en sak och sport är en annan. Och själv är jag inte bättre. Jag har också trillat dit cirka hundra gånger och sagt att ”i helgen ska jag minsann vara lite kulturell och titta på en utställning” (eller något). Som om inget annat vore kulturellt. Som om resten av veckan ägnades åt icke-kulturella saker så som att titta på teve, äta kikärtsbiffar eller träna karate. Eller hålla på med ishockey. Detta är en form av kulturobjektivism som betyder att man tillskriver olika kulturer eller kulturyttringar olika värden. I ett sådant sammanhang hamnar sporten oftast nedanför musikalen och teatern på en slags imaginär kulturskala. Med det motsatta synsättet, kulturrelativismen, skulle en sådan uppdelning inte ske. Men som människa vill man gärna ha ordning i sinnet. En del grejer är kultur, andra inte.

Det här ämnet togs upp för några år sedan i P1’s långkörare Filosofiska rummet. 2012 närmare bestämt. På temat Den dumma idrotten förde panelen ett intressant samtal utifrån påståendet att idrotten är antiintellektuell. Exempelvis att idrottare uppskattas mer för sina kroppar än för sin intelligens, men också för att idrotten ofta präglas av primitivt beteende både bland utövare och åskådare (typ huliganism). Kort sagt, att det skulle kunna finnas något fördummande i att avskärma sig från den övriga (riktiga) världen för att istället ägna sig åt något så trivialt som idrott. Detta är alltså ingen av panelmedlemmarnas åsikter utan en sammanfattning av olika teorier som lanserades. Superintressant. Lyssna på avsnittet Den dumma idrotten i SR Play eller i din podcast-app.

Utifrån ett sådant resonemang skulle ingen någonsin tycka att det vore fördummande att stänga in sig (avskärma sig) en hel kväll för att se en musikal eller teaterföreställning. Men med idrott och sport är det annorlunda, trots att publiken ofta strömmar till för att ta del av liknande upplevelser som på teatern. Därför är det roligt med en musikal som involverar sport, och dessutom har den goda smaken att välja världens bästa sport. Det är roligt och det är intressant. Att förena sport och kultur. Som om sport inte vore kultur. Eller hur?

Ja, hör ni. Jag blir så engagerad ibland. Hoppas att ni tyckte det var intressant. Om ni tycker annorlunda får ni gärna mejla john@hockeyrelaterat.se eller använda kommentarsfältet. Jag lovar att bemöta era synpunkter.

Ha en underbar helg!

Kram!

67. Hockeyn och tränarbytena

Hallå luciagänget!

Det börjar närma sig jul med allt vad det kan innebära. Hur ni än väljer att fira eller inte fira så vill jag påminna er om att Hockeyrelaterat kommer ut som vanligt under jul och nyår, fast med lite specialtexter. Så när ni har tröttnat på paket eller ätit er alldeles för mätta, ja då finns sajten här som en tillflyktsort i julstressen. Den 23 december blir det en julspecial och fredagen därpå, den 30 december, kommer en årskrönika för hockeyåret som gått. Sådärja. Slut på informationen!

Idag ska jag fördjupa mig i ett ämne som ofta engagerat mig inombords. Något som på allvar avslöjar att elitidrotten i vissa fall är en ganska annorlunda miljö. Jag tänker på det helvilda sparkandet av tränare som alltid sker så fort det börjar gå knackigt. Ska det verkligen vara så? Och blir det verkligen bättre av att byta tränare mitt under pågående säsong? Vi tar en titt!

Ni känner säkert igen det. Ert favoritlag har förlorat de fyra-fem senaste matcherna och visar inga tecken på glöd. Känslan är att en förändring måste ske och snart börjar tidningarna – och experterna – dra igång rykten om att tränaren är på väg bort. Några dagar senare är det klart, tränaren är borta och ersatt av en annan, gärna ett bekant ansikte som kommer med löften om att få ordning på laget och jobba långsiktigt.

Karin Hellerstedt är lektor i företagsekonomi vid Jönköpings Universitet och forskar om team och entreprenörskap. I förrförra veckans nummer av tidskriften Fokus sammanfattar hon det samlade forskningsläget om tränarbyten inom idrotten och menar att det inte leder till bättre resultat. Eller, rättare sagt, det finns inget vetenskapligt stöd för att det leder till bättre resultat. Så enkelt är det. Läs gärna hela artikeln här. Ett citat kommer längre fram i den här texten.

Men ändå byts ju tränare ut. Varför? De vanligaste förklaringarna är att laget behöver en ny röst, någon som rör om i grytan, som står för en annan filosofi (detta luddiga begrepp…) och som kan bygga från grunden. Och så vidare. Ofta målar man upp konflikter mellan tränaren och spelarna, där man menar att det skurit sig mellan tränaren och någon forward som kanske fått sitta på bänken i några dagar. Allt detta är medierna högst ansvariga för, men samtliga argument grundar sig i ett gäng envisa tankefigurer som går ut på att förändringen i sig är lösningen. Vilket oftast inte är fallet.

Det som sällan kommer fram är missnöjet från supportrarna samt trycket från sponsorerna. Dessa är de enskilt viktigaste faktorerna. Karin Hellerstedt igen, ur den ovan länkade artikeln:

Det finns ett tryck från sponsorer och fans att agera snabbt när en klubb inte vinner. Det går att jämföra med aktieägarnas krav på snabba förändringar inom företagsvärlden. Ledningen för en fotbollsklubb har förväntningar på sig, och genom att sparka tränaren kan man visa att man gör något. Medierna bidrar med att underblåsa konflikter. Att man kan betta på vilken tränare som sparkas först gör förstås också sitt till.

Det ska sägas att texten främst behandlar fotbollsvärlden, men det är självklart hundra procent applicerbart på ishockeyn också. Poängen är att nyhetens behag visst kan göra att saker och ting lugnar ner sig – laget kanske får en nytändning och vinner några matcher. Men det är inte alls säkert att vändningen beror på tränarbytet, för det är nämligen så att lag som förlorat många matcher i rad till slut börjar vinna igen, oavsett vad som sker på personalfronten. Så fungerar idrotten. Tränarbytet kan å andra sidan ge en förklaring till vändningen och ofta pratas det om en slags tränareffekt, för det blir en bra historia av det. Människor vill ju gärna ha förklaringar till saker och ting.

Sanningen är att det i slutändan krävs omfattande strukturella förändringar för att skapa bra resultat på riktigt. När en nytillträdd tränare pratar om att jobba långsiktigt menar hen förmodligen väl, men det finns tyvärr mycket lite som tyder på att den möjligheten kommer att ges. Dagens elithockeyklubbar, liksom elitfotbollsklubbar, är snarare att betrakta som stora företag vars aktieägare ska hållas på gott humör. Precis som Hellerstedt säger. Och om supportrarna dessutom uteblir, ja då förlorar man allt på riktigt. Klubbens själ. Ni fattar.

Så nästa gång ni läser en artikel som handlar om något i stil med Lasse Janssoneffekten, ja då är det visst något lag som fått en ny tränare som heter Lasse Jansson och som under hans ledning vunnit ett par matcher och klättrat i tabellen. Om man vill får man gärna tro på Lasse Jansson-effekten och jag dömer ingen. Men det krävs mer för att göra resultat på längre sikt. Ingen Lasse Jansson varar för evigt.

Vi hörs igen på fredag! Då blir det nya roligheter här på sajten. Mejla på john@hockeyrelaterat om du vill kommunicera med mig. Kram!