75. Hockeyn till havs (på ett litet ungefär)

Tja kamrater!

Vad roligt med all snö. Jag välkomnar vintern. Nu är det dags för människor att damma av sina gamla JOFA-griller, placera barnen i pulkor och därefter vallfärda mot kommunala isbanor i vårt avlånga land. Ursäkta cynismen. Det var faktiskt inte meningen. Jag älskar allmänhetens åkning utomhus, på riktigt. Förra året höll vi till i Folkets park här i Malmö. Det finns en helt okej bana där.

Sommaren känns avlägsen, men vänta bara, den kommer fortare än ni anar. Jag vet inte var den här bloggen kommer att befinna sig då, alltså om den kommer finnas kvar i sin nuvarande form, men oavsett vad så måste ni lova mig att minnas det här inlägget (nummer 75) varje gång ni badar i en pool någonstans i världen. Varför? Jo, för idag ska jag berätta om ett somrigt alternativ till ishockey. Underwater hockey!

När man pratar om hockey så pratar man i regel om ishockey. Det finns ju så klart också landhockey och inlinehockey (som jag skrivit om i text nummer 54) men dessa sporter måste alltid preciseras närmare. Hockey betyder ishockey. Vad det minst av allt betyder är underwater hockey. Det kallas också octopush och är, hör och häpna, en helt okej-stor sport i England.

En octopush-match spelas under ytan på en bassäng, mellan två lag med sex spelare vardera på ”planen” samtidigt. Avbytarbänken är, ursäkta ordvitsen, lite flytande och återfinns oftast ovan vattenytan. Pucken, för det finns ju en sådan, ska vispas in i motståndarnas mål med hjälp av en 35 centimeter lång pusher, eller ja, det är en slags klubba helt enkelt. Spelarna simmar omkring iförda simfötter, masker, snorklar, handskar och mössor med respektive lags färger. Det finns så klart också domare som håller koll på att alla regler följs. Äsch hör ni, vad jag pratar. Här är en film som visar hur det går till!

Underwater hockey hittades på redan 1954 av en britt som hette Alan Blake. Sporten spreds först till Sydafrika och därefter till Kanada och Australien. Idag är den även hyfsat populär i delar av Asien. I Sverige är underwater hockey en i det närmaste helt okänd sport med exakt noll komma noll procent organiserat spel. Vilket jag tycker är lite märkligt. Jag menar, det finns ju andra vattensporter som (hehe) flyter rätt bra, som typ vattenpolo och… nej jag kom inte på några fler. Men ändå. Någon kan väl dra igång ett lag? Jag är inte så bra på att simma snabbt men jag har ett helt okej spelsinne och kan fungera som någon typ av back. Kom igen. Det vore så tråkigt om octopush fortsätter (hihi) gå mot strömmen och vägrar få fäste i vårt idrottsland. Ända in i kaklet ska vi, okej?

Jag ska tagga ner med ordvitsarna. Men innan jag avslutar texten måste jag berätta om riskerna för skador när man håller på med den här sporten. Underwater hockey är ingen fullkontaktsport och det är ju för väl, men det går så klart att göra sig illa ändå. Förutom lindrigare åkommor som muskelsträckningar och kanske lite rivsår måste jag göra en heads up för pucken. För att övervinna vattnets tröghet väger den hela 1,5 kilo. ETT KOMMA FEM KILO. Som en gammal mobiltelefon. Eftersom underwater hockey spelas utan hjälm måste man alltså akta sig när trissan, eller vi kanske ska säga den runda tegelstenen, kommer forsande som en missil. Drunkningstillbud ska vara ovanliga men lär väl gissningsvis ha inträffat, sporten har ju trots allt utövats i över 60 år.

Vid närmare eftertanke tror jag ändå att jag håller mig till riktig ishockey på vinterhalvåret och vilar mig i form under sommaren. Octopush är inget för mig. Men hör av er om ni behöver en coach, eller om ni vill komma i kontakt med mig i andra ärenden. Mejladressen är john@hockeyrelaterat.se. Här är jag åter på fredag!

Kram!

68. Hockeyn och kulturen

Tja tja!

Jag har bra energi just nu. Full av inspiration. Att driva en blogg är ju så klart upp och ner och vissa veckor är bättre än andra. Och just nu verkar jag ligga på plus. Jag hoppas att ni som läser också märker av mitt flow. Annars får jag väl glädjas i min ensamhet och det är väl inte helt fel heller. I alla fall, stort tack till alla er som läser och ger mig kommentarer. Kram på er.

Tidigare under året hände en lite annorlunda grej på hockeyfronten. Mig veterligen för första gången någonsin. Vad? Jo. En livs levande hockeymusikal gick då upp på City Theatre i Detroit, USA. Den heter Hockey – The musical! och är skriven av Mitch Albom, som förmodligen är mest känd för att ha skrivit best-sellern Tuesdays with Morrie. Men i alla fall. Jag har inte sett musikalen men har hittat en liten trailer på den fantastiska videodatabasen Youtube. Här har vi den. Titta vetja. Sen lovar jag att fortsätta skriva.

Fin va? Den handlar om fem random personer från olika delar av världen, Kanada, USA och Ryssland, som tillsammans kämpar för att hindra ishockeyn från att utrotas. En fin tanke ändå. Tänk om öst och väst kunde enas om fler grejer. Men även om jag förmodligen aldrig kommer att få se den här musikalen och även om jag kanske inte hade tyckt att den var himla sevärd, finns det ändå något intressant i att använda ishockeyn i en kulturyttring som musikaler. Jag ska förklara varför det är intressant, men jag måste börja med ett resonemang.

Det finns människor, ganska många, som går runt på jorden och tycker att kultur är en sak och sport är en annan. Och själv är jag inte bättre. Jag har också trillat dit cirka hundra gånger och sagt att ”i helgen ska jag minsann vara lite kulturell och titta på en utställning” (eller något). Som om inget annat vore kulturellt. Som om resten av veckan ägnades åt icke-kulturella saker så som att titta på teve, äta kikärtsbiffar eller träna karate. Eller hålla på med ishockey. Detta är en form av kulturobjektivism som betyder att man tillskriver olika kulturer eller kulturyttringar olika värden. I ett sådant sammanhang hamnar sporten oftast nedanför musikalen och teatern på en slags imaginär kulturskala. Med det motsatta synsättet, kulturrelativismen, skulle en sådan uppdelning inte ske. Men som människa vill man gärna ha ordning i sinnet. En del grejer är kultur, andra inte.

Det här ämnet togs upp för några år sedan i P1’s långkörare Filosofiska rummet. 2012 närmare bestämt. På temat Den dumma idrotten förde panelen ett intressant samtal utifrån påståendet att idrotten är antiintellektuell. Exempelvis att idrottare uppskattas mer för sina kroppar än för sin intelligens, men också för att idrotten ofta präglas av primitivt beteende både bland utövare och åskådare (typ huliganism). Kort sagt, att det skulle kunna finnas något fördummande i att avskärma sig från den övriga (riktiga) världen för att istället ägna sig åt något så trivialt som idrott. Detta är alltså ingen av panelmedlemmarnas åsikter utan en sammanfattning av olika teorier som lanserades. Superintressant. Lyssna på avsnittet Den dumma idrotten i SR Play eller i din podcast-app.

Utifrån ett sådant resonemang skulle ingen någonsin tycka att det vore fördummande att stänga in sig (avskärma sig) en hel kväll för att se en musikal eller teaterföreställning. Men med idrott och sport är det annorlunda, trots att publiken ofta strömmar till för att ta del av liknande upplevelser som på teatern. Därför är det roligt med en musikal som involverar sport, och dessutom har den goda smaken att välja världens bästa sport. Det är roligt och det är intressant. Att förena sport och kultur. Som om sport inte vore kultur. Eller hur?

Ja, hör ni. Jag blir så engagerad ibland. Hoppas att ni tyckte det var intressant. Om ni tycker annorlunda får ni gärna mejla john@hockeyrelaterat.se eller använda kommentarsfältet. Jag lovar att bemöta era synpunkter.

Ha en underbar helg!

Kram!