76. Hockeyn och intervjuerna

Hejsan på er!

Så var det fredagen den trettonde. Jag hoppas att ni inte tror på allt som sägs om att det skulle vara en kronisk otursdag och sådana grejer. Det är nämligen hittepå. Fredagen den trettonde kan bli hur bra som helst. Njut av dagen. Eller gör hur ni vill. Men var inte rädda. Förresten, tack för all respons på det förra inlägget om undervattenshockey, det kändes fint. Kul att ni hela tiden blir fler som läser också. Glad blir jag!

Januari har ju knappt hunnit halvvägs men ändå känns det lite som om hockeysäsongen börjar lida mot sitt slut. Det är väl så det är med vårterminen, en enda lång nedräkning till skolavslutningen… eller i det här fallet: slutspelet. Det blir tomt när säsongen är över, inte bara för att alla då måste ägna sig åt golf, utan också för att det är långt kvar tills nästa säsong börjar. Och därmed långt till alla roliga, obegripliga, elaka, rekordkorta eller alldeles för långa spelarintervjuer. Inför dagens blogg har jag funderat lite kring dessa samtal mellan spelare och media. Men vi börjar med ett exempel.

Per Ledin heter en kille som spelat i lite olika klubbar genom åren. Han har gjort sig känd som en ettrig spelare och med många slagsmål på sitt samvete. En jobbig en helt enkelt. För några år sedan var råttet mågat när han skymtade motståndarmålvakten Tommy Salo i spelargången.

Ledin är ju taskig här. Men han är också uppe i varv. Kanske skulle man skippat intervjun och låtit honom gå raka vägen ut i omklädningsrummet och äta en banan? Men då ska man komma ihåg att detta är underhållning. Och just detta blev också ett stycke TV-historia som människor tjänat pengar på även efteråt. Men kom igen. Vad får vi som tittar ut av det? En arg ishockeyman. Ok, det är lite kul… det är det. Faktiskt.

Intervjun med Ledin blir alltså ganska begripligt om man pratar i termer av content. En hockeysändning är lång. Men om TV-kanalerna vill skapa schysst innehåll för att fylla periodpauserna (man kan ju inte bara visa reklam), varför envisas man då med att låta spelarintervjuerna bli så oerhört förutsägbara? Nästa klipp är en parodi på hur hockeyspelarintervjuer brukar vara. Och det är så spot on.

När media ska välja ut någon att prata med i pausen väljer de inte sällan någon som gjort mål. Reportern brukar då be vederbörande att beskriva målet, som om vi som såg det inte riktigt förstod trots sexton repriser i olika vinklar och hastigheter.

”Nä men Janis kommer på vänsterkanten och droppar till Masen och då är det bara att hålla klubban i isen och sen kommer pucken perfekt där, så det var skönt, japp”

Här skulle man kunna göra en grej av att hockeyspelare kanske inte alltid har talets gåva, men det handlar inte så mycket om det. Liksom, vad ska de svara? Man gör så gott man kan. De flesta elitspelare ser nog detta som en del av jobbet och reflekterar kanske inte så mycket över det. Intervjuerna betas av. Alla får sitt. Men utifrån ter det sig lite märkligt, visst gör det?

Om man har tur och talang nog att ta sig så långt som till NHL, ja då får man inte bara resa fint och bo bra, man får även prata med media precis när man håller på att klä av sig. Japp. Dealen är som så att media ska få tillgång till omklädningsrummet tio minuter efter slutsignalen. TIO MINUTER. Och då är det bara att släppa allt och tala ut. Som Sidney Crosby. Undrar om han har kepsen på under hjälmen också.

Man måste ändå imponeras av tålamodet de visar upp. Långt ifrån Per Ledins tramsfasoner. Riktiga proffs det där. Jag hoppas att jag också framstår som lite proffsig emellanåt. Någon gång blixtrar det väl till, tänker jag. Annars får jag vara glad ändå.

Ha nu en trevlig helg så är jag tillbaka här på tisdag.

Kramiz!

50. Special: Hockeyn och kulturarvet

Hej!

Idag är det fredag och det är dags att publicera inlägg nummer 50. Det betyder att bloggen har överlevt i 25 veckor, alltså ett drygt halvår. Jag är stolt och nöjd med att ha lyckats hålla igång så pass länge. Men det är ju så himla kul. Hoppas att ni också tycker det. För övrigt mår jag bra efter en tuff vecka. Ser fram emot helg. Men nu kör vi, OK? Yes!

Följande text bygger på mina upplevelser av en uppsats jag skrev våren 2014. Det började med att jag åkte upp till Stockholm och sov en natt hos mina föräldrar. Morgonen därpå lånade jag deras bil och körde i nordvästlig riktning tills jag efter ett par timmar hamnade i Malung, Dalarna. OK. Varför åkte jag till Malung, Dalarna?

Som hockeyintresserad finns det bara ett svar. I Malung startade entreprenören Niss Oskar Jonsson företaget Jonssons Fabriker 1926. Företaget sprang direkt ur en sedan länge etablerad skinnindustri och en av de första produkterna blev mycket riktigt skridskoremmar i läder. Men snabbt breddades tillverkningen till att innefatta bland annat ridutrustning och tält. Verksamheten var till en början småskalig och utgick i huvudsak från bostaden i Grimsmyrheden. Men senare, och nu är vi i efterkrigstid, ökade man i storlek och produktionen kom att handla mer om ishockey och bandy. Faktiskt också plastbåtar. Och Jonssons Fabriker fick snabbt ett förkortat namn: JOFA.

Alla som spelar eller har spelat hockey, världen över, har kommit i kontakt med JOFAs produkter. Armbågsskydd, klubbor, handskar och skridskor. Kanske framförallt hjälmar. När jag kom till Malung våren 2014 var det dock inte för att undersöka en blomstrande industri. Nej, JOFA var nedlagt efter att de nya ägarna Reebok och Adidas några år tidigare bestämt sig för att flytta produktionen utomlands. Lokalen i Malung inhyste blott ett lager där ett mindre antal personer fortfarande arbetade. Men allt fanns ju kvar. Alla maskiner, alla mätinstrument. Några kontor.

Hjälmen på taket. Om nu himlen skulle ramla ner.
Hjälmen på taket. Om himlen skulle ramla ner. Foto: Jag.

Syftet med resan var att undersöka JOFA som ett industriellt kulturarv genom intervjuer och fältstudier. Inom kulturarvsforskningen finns ett tankemönster som går ut på att industrisamhället är på väg att spela ut sin roll, för att istället ersättas av det något mer diffusa kunskapssamhället. Industrisamhället, som ofta symboliseras av fabriksmiljöer, tillskrivs ofta en stor betydelse för glesbygdens välmående historiskt sett. Med samma logik har industrisamhällets avveckling bidragit till glesbygdens utarmning. Ni har väl inte missat Resten av Sverige på SVT? Helt OK serie, men kanske lite onyanserad emellanåt.

Jag var i Malung i två dagar och sov på ett vandrarhem en bit utanför byn. På två dagar hann jag äta pizza, handla på Hemköp, titta på en fin sjö och göra två intervjuer med tidigare JOFA-anställda. Den första var en man som tidigare varit både fabriksarbetare och tjänsteman. Den andra var en kvinna som arbetat i produktionen i 32 år men som nu hade ett utgående visstidskontrakt. Jag träffade mannen på hans kontor i JOFA-lokalen och kvinnan i hennes eget kök. Det blev två långa samtal om ditten och datten. Båda var överens om att åren med de nya ägarna varit påfrestande, även långt innan nedläggningen blev offentliggjord.

Jag fick även gå en rundvandring i lokalerna. Alltså, hur coolt? För det första: en enorm anläggning. För det andra: så häftig utrustning. Det pågick fortfarande småskalig produktutveckling (kunskapen fanns ju kvar) och det fanns supercoola mätinstrument för att säkerställa kvaliteten på prototyperna. En hel del hemligheter förstås. Nu när över två år har gått vet jag inte riktigt vad som finns kvar.

Något som däremot finns kvar är minnet efter JOFA. Mina båda informanter var överens om att inget kunde ta ifrån bygden dess historia. Mannen jag pratade med valde en trädmetafor för att beskriva situationen.

Det här är ju rötter som går långt ner i backen. Man har bara kapat av toppen, men stubben är kvar och ett rotsystem som går väldigt djupt.

Han menade att minnet skulle finnas kvar så länge fabriksbyggnaden fick stå kvar. Den var, och är, laddad med berättelser som går tillbaka i generationer. Alla som jobbat där och alla vars barn jobbat där. Har du växt upp i Malung har du jobbat på JOFA någon gång. Kvinnan jag pratade med hade goda minnen men den bittra avslutningen gjorde att hon ändå kände sig kluven. Skulle minnet på något sätt bevaras aktivt genom ett museum eller liknande?

Ibland tycker jag det. Och det är väl bra att det står där och att det finns något arbetstillfälle. Men ibland tycker jag att de bara borde lagt ner alltihop.

Ja, allt är inte guld. Men det finns en poäng jag vill lyfta fram. Kulturarv behöver inte vara något som utses av någon utomstående person eller kulturarvsorganisation. Kulturarv kan, och bör kanske, skapas underifrån. Av de som var med när det hände och där det hände. Och det är väl det som har hänt i Malung, antar jag. Människor minns och skapar sin verklighet genom förankring i dåtiden, nutiden och framtiden.

Precis som du och jag gör. Nu ska jag strax publicera detta alster. Trevlig helg så ses vi här nästa vecka! Mejla mig på john@hockeyrelaterat.se om du vill läsa uppsatsen i sin helhet.

Kram.

sportbloggar.info