74. Hockeyn och temperaturen

Hallå där!

Allt är lugnt och jag mår bra. Jag vill börja med att hälsa alla nya och gamla läsare välkomna till mitt hörn av internet som jag kallar Hockeyrelaterat. Här skriver jag två dagar i veckan om allt som skulle kunna röra hockey, på ett sätt du inte hittar i någon annan hockeyblogg. Hoppas att du ska trivas. Innan vi drar igång dagens ämne ska jag summera hockeyläget så här en knapp vecka in på det nya året.

Juniorkronorna åkte ur sitt VM. Inte jätteförvånande. Någon har någon gång sagt att ett lag måste göra en dålig match under en turnering, för då har man det ur världen och man får dessutom lite perspektiv på vilken kapacitet laget besitter. Då skärper man till sig. Synd att årets ”dåliga match” gjordes i den extremt betydelsefulla semifinalen.

Vidare: NHL-året började med en Centennial Classic, en genomsponsrad utomhusmatch mellan Toronto och Detroit för att uppmärksamma ligans 100-årsjubileum. Som vi alla vet är det i år också 102 år sedan den svenska järnvägen började elektrifieras, men av någon anledning tycks detta inte ha blivit lika firat. Malmbanan var den första tågbanan att få elektricitet.

Slut på nyheter! Noterade ni också att det plötsligt blev oerhört kallt ute? Tänkte väl. I Malmö drog vi ihop ett hyfsat gäng minusgrader och i Stockholm, dit jag i skrivande stund är på väg, ska det tydligen vara tvåsiffrigt. Det får mig nästan att längta in i en ishall som trots kylan ändå erbjuder någon slags stabilitet. Det ska liksom vara kallt där inne, alla är med på det. Men exakt hur kallt det ska vara en ishall, och vad temperaturen har för betydelse, tänkte jag reda ut i dagens blogg. Häng på!

Jag hittade en kanonbra källa. Ett examensarbete från Chalmers Tekniska Högskola, Institutionen för energi och miljö. Studien handlar om iskvalitet i ishallar och jag kan inte påstå att jag förstår allt som skrivs, ty jag är skolad inom humaniora och inte bekant med tekniska termer som köldbärarrör eller returtemperatur. Oavsett: Uppsatsen är välskriven och jag bjuder på en länk till den!

Vad jag däremot kan utläsa är att en svensk ishall, alltså en normal islada och ingen arena, ska hålla en temperatur på fem plusgrader ur utövarnas perspektiv (en-två meter över isytan) samt minst åtta plusgrader från läktarplats. Det får, så att säga, gärna vara varmare för de som tittar. Och tittar vi på större arenor – som också används till annat än ishockey och konståkning – ska läktartemperaturen ligga på minst 16 plusgrader för att det ska anses nog komfortabelt för åskådarna. Det krävs en del avancerad teknologi för att dessa temperaturskillnader ska uppstå.

Interiören till en typisk ishall.
Interiören till en typisk ishall.

Det kallaste stället i hela hallen är så klart själva isytan. Här snackar vi riktig vinter. Isen ska vara tre till fem minusgrader, vilket inte låter som ett jättespann att röra sig inom, men som har rätt stor inverkan på hur isen upplevs av de som använder den. En varm is är mjuk och kan ibland upplevas som ”trög”. En kallare is är hårdare vilket medför motsatta egenskaper. Ishockeyspelare föredrar i regel en kallare is medan en varmare lämpar sig bättre för konståkning, eftersom skridskorna skär djupare in i isytan med bättre fäste som följd.

Utmaningen ligger alltså i att bygga ishallar så att temperaturen är behaglig för alla inblandade, utövare som publik. Men sådan här anpassning är ju inte gratis, och om man måste välja så är det naturligtvis enklare att se till att isen håller rätt temperatur och låta resten av hallen bli lite som den blir. Det är förmodligen därför alla hockey- och konståkningsföräldrar skulle kunna doktorera på ämnet vinterklädsel. Jag menar, alla dessa timmar i smällkalla islador. Man lär sig ju vad som fungerar. Eller hur?

Javisst är det så. Jag hoppas att jag lyckats beskriva detta på ett roligt och intressant sätt. Det har i alla fall varit målet. Nu ska jag njuta av en lugn helg. Vi hörs nästa vecka!

Kram!

73. Hockeyn och draften

2017!

Hej och välkomna till årets första inlägg. Jag har firat ett stillsamt nyår med god mat och trevligt sällskap. Ser framemot det nya året och tror att det kommer innehålla en hel del roligheter. Till exempel här på bloggen, som jag tills vidare kör som vanligt med publiceringar varje tisdag och fredag. Men förhoppningsvis händer även något som kan förnya (och förbättra) upplevelsen för dig som tar del av det innehåll som jag skapar. Vi får se vad jag hittar på!

Det är roligt på teven nu. Kvartsfinal i JVM mellan Sverige och Slovakien. Jag vet så klart inte hur det slutar men det lutar just nu åt klar svensk seger. Heja heja. Jag lär inte vara vaken så sent men får väl läsa tidningen imorgon helt enkelt. Vad jag tänkte komma till är att spelarna i JVM är unga. Gänget som skrinnar runt på teven, eller egentligen borta i Montreal, är födda 1997-1999. Några av dem kommer gå långt, och om de inte redan blivit tingade av NHL-lag så lär de bli det ganska snart. Hur då tingade, kanske du undrar? Ja, det funkar ganska precis så. Att bli tingad kallas även att bli draftad och jag tänkte fördjupa mig lite i detta.

Ordet draft används, förutom i nordamerikansk proffsidrott, även i det militära. När en ung soldataspirant blir draftad betyder det att hen skall inställa sig för militär tjänstgöring. Typ liknande gäller för hockeyspelare. Nästan. Att bli draftad i ishockey betyder helt enkelt att ett lag lägger beslag på rättigheterna till spelaren. Men det behöver inte nödvändigtvis betyda att vederbörande skall inställa sig för spel per omgående. Nej, ofta är det tänkt att spelaren ska få några år på sig att mogna eller växa till sig innan det är dags att flyga över sundet som vi kallar Atlanten. Ni ser, det finns allt plats för lite långsiktighet i sporten. Kul va?

Den mest kända draften är förstås NHL’s så kallade entry draft som går av stapeln varje sommar sedan 1963. Då får lagen välja spelare i en ordning som avgörs av hur bra förra säsongen gick. Om det inte gick så bra, kanske missade man slutspel, så får man välja bland de första. Om man vann hela Stanley Cup så får man välja sist, för man är ju så att säga redan bäst liksom. Sedan gör man hela grejen sju gånger. Alltså, draften sker i sju rundor där varje lag har ett val i varje runda.

NHL-draften brukar omgärdas av spekulationer om vilka som ska gå i förstarundan. Det är i regel de mest lovande spelarna som har den chansen. Till exempel valdes Mats Sundin som förste spelare i förstarundan i draften 1989. Och det blev ju bra. Snyggt scoutat. Och snygg keps.

Ibland är de i Vegas, har jag hört. Men jag kanske har hört fel.

Till den kanadensiska proffsdamligan CWHL hålls också en draft. Så har det varit sedan 2010 och är alltså relativt nytt, men det har redan etablerats som en ganska stor sporthändelse i Nordamerika. 2010 valdes svenske Danijela Rundqvist som trettonde spelare av klubben Burlington Barracudas. Hon spelade där i en säsong innan hon gick till den ryska ligan och idag spelar hon inte längre. Men bara för att man blir draftad betyder det inte att man ens får chansen att ta en plats.

Många spelare blir draftade. Nästan alltid i unga år – man måste vara över 18 år men oftast har man ögonen på sig flera år innan dess. För många slutar det med att ens namn ropas upp och sedan händer inget mer. Man harvar på i sitt klubblag, äter sin pasta och firar jul med släkten. Men chansen att få åka över kanske aldrig kommer. Ledsamt? Ja, säkert. Men kanske trodde inte till exempel Sanny Lindström, idag tv-expert, att han skulle bli någon lysande stjärna när han valdes som spelare nummer 156 den där augustidagen 1999. Han kanske var nöjd med livet ändå. Han verkar i alla fall vara ganska glad just nu, där han sitter i teve och kommenterar iförd en fin kostym.

Ja, hör ni. Man får vara glad för det lilla. Hoppas ni är det. Jag är. Vi hörs på fredag.

Kram!

72. Årskrönika från Hockeyrelaterat

Hejhej!

Så här på årets näst sista dag är det hög tid att stanna upp och reflektera lite över tillvaron. Men innan jag börjar avhandla hockey-året vill jag klämma in ett lite mer personligt bokslut. För det är ju så att jag har levt med den här bloggen i ganska precis åtta månader. Första inlägget postades den 26 april och sedan har det rullat på, två dagar i veckan. Vår, sommar och vinter. Tack alla ni som läst! Av alla 71 texter jag hittills publicerat är jag nöjd med åtminstone 62, vilket får ses som ett bra betyg för att komma från mig själv. Återstår att se hur kommande text, den sjuttioandra, tas emot i mitt kritiska huvud. Det är egentligen ganska enkelt: Utifrån några teman summerar jag hockey-året 2016 och avslutar med en lista. Hoppas du gillar!

Namncirkus
Under året har en del saker tillkommit och en del förändrats. En förändring skedde i augusti då det blev klart att damernas ishockeyorganisation, Riksserien, skulle byta namn till SDHL. Svenska Damhockeyligan. Ganska likt herrarnas SHL som ju då betyder Svenska Hockeyligan. Namnbytet skedde för att visa att tjejerna är på frammarsch med fler aktiva spelare än någonsin tidigare, men också för att allmänintresset och därmed publiksnittet är på väg uppåt. Eftersom elitishockey i slutändan handlar om pengar, gärna mycket pengar, så måste namnbytet också betraktas som ett led i att locka större sponsorer och investerare till damernas ishockey. Man vill därmed ytterligare närma sig herrarnas ligastruktur, som sedan 1980-talet allt mer kommit att handla om vinstmaximering framför nyttomaximering. Ni som har hängt med ett tag vet att Hockeyrelaterat alltid haft en kritisk inställning till elitishockeyns bolagiserade värld, men att vara kritisk är inte detsamma som att vara tvärt emot. Dessutom är det för mig självklart att kvinnor och män ska ha samma förutsättningar när det gäller elitidrott. Spelreglerna ska gälla alla, oavsett vad man tycker om dem.

Även internationellt har det handlat om namn. I USA gick det länge ett rykte om att ett nytt lag var på gång. Ett sprillans nytt NHL-lag! Japp. Det var sant. Är sant. Den pittoreska staden Las Vegas hade bestämt sig för att ge sig in i leken men de hade ju inget namn på sitt lag. Gamblers fick de inte heta eftersom NHL förbjudit namn som anspelar på spel och dobbel (ordet dobbel tycks användas väldigt sällan numera). Åh, alla dessa veckade pannor. Man hade velat vara en fluga på väggen under alla spånarmöten. Så hur gick det egentligen? Jodå, efter nattmanglingar så långa att stadens alla kasinon både hunnit stänga och öppna, lyckades man enas om att kalla sitt lag för Vegas Golden Knights. Tjoho! Premiärspel i NHL sker först till hösten 2017. Väl mött i T-Mobile Arena! Här är en film där man får se deras logga och lite annat.

Äntligen mål!
Japp! I herrarnas elitishockey har målen de senaste åren fört en tynande tillvaro. Ja inte målburarna alltså, de står ju där va, utan själva handlingen att göra mål. Målsnittet i SHL har sjunkit mer eller mindre varje år sedan 1975 (ungefär) och säsongen 2012/2013 var det som allra tråkigast med i snitt 4,79 mål per match. Men nu så. För första gången sedan millennieskiftet (år 2000, reds. anm) är målsnittet uppe och nosar på sex mål per match. Förvisso långt under 1970-talets nivåer, men å andra sidan hade målvakterna på den tiden inte benskydd stora som hemmabiosystem (vem har ens hemmabio idag?) och själva målvaktsspelet var så klart inte riktigt lika utvecklat som det är idag.

Ett skäl till att det görs fler mål är utespelarna blivit bättre på att skjuta. Framförallt har man blivit bättre på att skjuta direkt när pucken kommer, alltså utan att först ta emot och behandla den, vilket visat sig vara en mirakelmedicin för att få fart på målskyttet. Det blir liksom svårt för målvakterna att hinna med i svängarna. Jag vet att typ alla har tränat extra på just detta under det senaste året. Kolla den här pedagogiska videon från Hockeyakademin. Jag får lite flashbacks från min gamla övningskörnings-DVD, men det är okej.

Ett bra år?
Sammanfattningsvis då. Har det varit ett bra hockey-år? Mitt svar är ja, det har det väl. Aningen turbulent förvisso. Herregud, minns ni hela grejen när Sverige plötsligt skulle ha med ett lag i KHL? Crowns skulle laget heta. Det hela stannade ju tyvärr vid en mycket minnesvärd presskonferens som jag letat över hela internet för att få tag i. Utan att lyckas.

Visst, det har nog varit ett bra år, men sedan är jag en positiv figur och det är möjligt att jag skapat en alldeles egen filterbubbla där jag bara tagit del av allt som jag tycker är kul. Kanske har det i själva verket varit ett bedrövligt hockey-år. Man blir ju som man umgås. Eller som man googlar. Nej, men seriöst, jag tror faktiskt att 2016 var ett bra hockey-år. Jag tycker det. Hoppas juniorkronorna vinner guld nu i dagarna också. Då blir det garanterat ett bra år. Nu ska jag göra en lista!

1. Årets blogg: Förutom min egen är det dött lopp mellan Women’s Hockey Legends och Famous people wearing hockey jerseys.

2. Årets match: Spelades i april mellan mitt gubbhockeylag Grönby Flyers och Kockumsgänget. Vi förlorade men var så klart bäst ändå.

3. Årets icke-åldrande: Som vanligt Jaromir Jagr.

4. Årets mest väntade namn på ett nytt lag: Vegas Golden Knights, utan tvekan.

5. Årets hockeytrauma: Min högra axel som tog tre veckors semester under våren.

6. Årets hockeybesvikelse: Att jag aldrig lyckades hitta ett vettigt hockeyspel till min iPad.

7. Årets blogginlägg: Om jag själv får välja, nummer 58 som handlade om fair play.

8. Årets TV-serie om hockey: Hockey Wives.

9. Årets sämst bevakade hockeyliga herrar sett till allmänintresset: KHL.

10. Årets sämst bevakade hockeyliga damer sett till allmänintresset: Riksserien, sedermera SDHL.

 

Okej hör ni, vänner. Tack för i år! Vi hörs igen nästa vecka. På tisdag!

Kram!

71. Hockeyn och de stora segrarna

Hej i mellandagarna!

Hoppas julen har varit bra. Jomenvisst, tack, det var trevligt för mig också. Men nu är vi äntligen här, i mellandagarna. Jag är lite bloggmässigt bortkopplad nu under julen och detta inlägg kommer därför inte att bli lika långt och djupgående som vanligt (eller?). Istället satsar jag stort mot fredagens årskrönika som jag hoppas att ni kommer gilla. Yiho!

Junior-VM är igång och precis när jag skriver detta har småkronorna spöat danskarna med 6-1 i sin premiärmatch. Det var kul även om det gärna hade fått vara lite spännande också. Sverige har för övrigt en god tradition av att starta turneringar starkt, liksom gå ut hårt, för att sedan bli stadigt sämre och inte sällan åka ut i kvartsfinal. OS i Salt Lake City (2002) är väl det tydligaste exemplet, där herrarna gick som en ångvält genom gruppspelet och slarvade bort allt i kvarten. Dåligt. Men okej, vi är här och nu, och 6-1 är ju ett bra resultat. Om vi däremot kollar historiskt så finns det så klart ännu större segrar att förundras över. Jag har kollat upp ett par!

I kvalet till OS i Vancouver (2010) ställdes Bulgariens hockeydamer mot Slovakien och det blev en minst sagt märklig historia. Bulgarien fick inte röra pucken på hela matchen och ville väl bara att allt skulle ta slut. Vilket det också gjorde efter tre perioder och 139 skott på mål. Slovakien vann matchen med 82-0 och Bulgarien tog sig aldrig till OS. När kvalet var slut låg de hjälplöst sist med en målskillnad på 1-192. Alltså, de gjorde ett mål och släppte in hundranittiotvå. Säg den meningen igen. Herre-Jesus.

Den största segern i en premiärmatch skedde redan 1949, när Kanada tjongade till just Danmark med 47-0. Det året spelades VM i Stockholm, faktiskt. Redan efter första perioden började nog folk förstå varåt det barkade, då Kanada redan hade fått in 13 puckar. Om folk ändå trodde att matchen fortfarande kunde vända, hade de säkert kommit på andra tankar när det efter två perioder stod 29-0. Men man får ju inte ge upp bara så där. Matchen måste faktiskt spelas klart. Men behöver det alltid vara så här?

Njaejo, alltså… Inom många sporter, även ishockey, har det emellanåt gjorts insatser för att komma tillrätta med dessa så kallade blowouts, eftersom ingen egentligen mår särskilt bra av att förnedras på det här sättet. Det är dock ganska komplicerat eftersom ishockey i slutändan faktiskt handlar om att göra mål. Man kan ju inte bara skjuta utanför för att vara snäll, eller hur? Nej, precis. De numerära resultaten måste någonstans få dra iväg dit de vill och detta handlar snarare om värdegrund – det vinnande laget ska visa respekt och inte aktivt försöka förnedra sina motståndare genom att håna eller skratta. Något åt det hållet. Mycket mer än så kan man inte göra, för ibland, och särskilt i internationella sammanhang, måste det spelas matcher mellan typ Kanada och Färöarna (har nog förvisso aldrig hänt) och då finns det ju en överhängande risk att Kanada vinner stort.

Kära vänner, mycket mer är så här blir det inte idag, men jag lovar – på fredag blir det åka av. Hoppas att ni har fina mellandagar och att stormen Urd inte ställt till med allt för stor skada.

Kram!

65. Hockeyn och konkurrensen

Hallå hej!

Jag skriver från soffan. Mår mycket bra. Det är måndag kväll, men när ni läser har det hunnit bli tisdag och klockan har passerat åtta. Så nu vet ni det också. Hockeyrelaterat ligger alltid steget före, liksom. Det är nog bäst så.

Helgen var intensiv med såväl drinkar som pepparkaksbak. Dock ej samtidigt vilket väl får anses klokt. Men jag har i alla fall haft väldigt trevligt. Ett litet vakande öga har hållits på medierna i väntan på att truppen till Junior-VM skulle presenteras. Det är ju världens bästa hockeyturnering. Och idag smällde det till, truppen presenterades och nya hockeystjärnor är därmed på god väg att tändas. Men sedan finns ju alltid de som faller bort i konkurrensen, och det är just konkurrens som är huvudtemat i dagens blogg. Häng på!

Inom herrishockeyn har det genom historien tagits ett antal initiativ för att utmana dominerande strukturer. Alla med varierande framgång. Idag ska vi titta närmare på ett av dessa initiativ. Vi börjar så här.

WHA (World Hockey Association) var en hockeyliga som grundades på hösten 1971 i Kanada. Syftet med WHA var att skapa en hockeyliga som på allvar kunde konkurrera med NHL, såväl sportsligt som organisatoriskt. Som mest hade ligan 14 lag, men de flesta av dem hade det struligt ekonomiskt och fick det aldrig riktigt att funka. Mot slutet av WHA’s existens fanns blott ett fåtal lag kvar, bland andra Edmonton Oilers, Quebec Nordiques och Winnipeg Jets, som alla flyttade över till det väloljade maskineriet NHL när WHA slutligen lade ner 1979. Quebec Nordiques, där för övrigt Peter Forsberg tog sina första stapplande NHL-steg, bytte sedermera ort till Colorado och började heta Avalanche i efternamn. Så heter de än idag. Winnipeg Jets fick en lite mer turbulent resa i världens bästa hockeyliga. 1996 lade de ner, flyttade till Phoenix och började heta Phoenix Coyotes. Ungefär samtidigt startade ett annat lag sin verksamhet, nämligen Atlanta Thrashers. 2011 fungerade det inte längre för Thrashers, som lade ner och flyttade till… Winnipeg! Och därmed var Winnipeg Jets återetablerade. Rörigt? Ja, visst är det. Men var var vi? Just det, WHA.

Det visade sig helt enkelt vara för svårt att utmana NHL på hemmaplan, men sportsligt gjorde man inte bort sig alls. WHA-lagen mönstrade många bra spelare och i de matcher som spelades mot NHL-lag vann man hyfsat ofta. Dessutom, och det här är viktigt, var WHA en progressiv kraft inom ishockeyn, bland annat genom att vara tidiga med att rekrytera europeiska spelare i betydligt högre utsträckning än vad som tidigare gjorts inom nordamerikansk ishockey. Tidigare hade spelare mest plockats upp ur de egna leden, så att säga. Men det här nya tippades över på NHL som snabbt förändrades och under 1980-talet kom att bli en kosmopolitisk hockeyliga. Tack WHA! En grej som WHA körde med, men som aldrig riktigt fick fäste någon annanstans, var blå puckar. De hade någon idé om att pucken, om den var blå, skulle synas bättre från läktarplats. Men det var kanske inte så genomtänkt. Här är i alla fall en småmysig dokumentär om WHA. Jag har sett den några gånger.

Jajemen vet ni, här såg man många obehagliga målvaktsmasker, men också en hel del kärlek. Jag var ju inte född när WHA var igång, men jag önskar att jag varit. Det är svårt att ta in att någon inhemsk liga hade modet att våga utmana den stora besten. Och tänk att det också medförde bra saker, som en ökad acceptans för utländska spelare. Tänk vad mycket bättre NHL blev tack vare WHA. Vad mycket bättre hela ishockeyvärlden blev. Konkurrens kan verkligen vara bra ibland. Heja WHA. Och ja. De blå puckarna är förlåtna.

Jag hoppas att ni uppskattade den här texten. Den kändes lite annorlunda, men den var också oerhört inspirerande att skriva. På fredag hörs vi igen! Ajöss!

Och kram!