72. Årskrönika från Hockeyrelaterat

Hejhej!

Så här på årets näst sista dag är det hög tid att stanna upp och reflektera lite över tillvaron. Men innan jag börjar avhandla hockey-året vill jag klämma in ett lite mer personligt bokslut. För det är ju så att jag har levt med den här bloggen i ganska precis åtta månader. Första inlägget postades den 26 april och sedan har det rullat på, två dagar i veckan. Vår, sommar och vinter. Tack alla ni som läst! Av alla 71 texter jag hittills publicerat är jag nöjd med åtminstone 62, vilket får ses som ett bra betyg för att komma från mig själv. Återstår att se hur kommande text, den sjuttioandra, tas emot i mitt kritiska huvud. Det är egentligen ganska enkelt: Utifrån några teman summerar jag hockey-året 2016 och avslutar med en lista. Hoppas du gillar!

Namncirkus
Under året har en del saker tillkommit och en del förändrats. En förändring skedde i augusti då det blev klart att damernas ishockeyorganisation, Riksserien, skulle byta namn till SDHL. Svenska Damhockeyligan. Ganska likt herrarnas SHL som ju då betyder Svenska Hockeyligan. Namnbytet skedde för att visa att tjejerna är på frammarsch med fler aktiva spelare än någonsin tidigare, men också för att allmänintresset och därmed publiksnittet är på väg uppåt. Eftersom elitishockey i slutändan handlar om pengar, gärna mycket pengar, så måste namnbytet också betraktas som ett led i att locka större sponsorer och investerare till damernas ishockey. Man vill därmed ytterligare närma sig herrarnas ligastruktur, som sedan 1980-talet allt mer kommit att handla om vinstmaximering framför nyttomaximering. Ni som har hängt med ett tag vet att Hockeyrelaterat alltid haft en kritisk inställning till elitishockeyns bolagiserade värld, men att vara kritisk är inte detsamma som att vara tvärt emot. Dessutom är det för mig självklart att kvinnor och män ska ha samma förutsättningar när det gäller elitidrott. Spelreglerna ska gälla alla, oavsett vad man tycker om dem.

Även internationellt har det handlat om namn. I USA gick det länge ett rykte om att ett nytt lag var på gång. Ett sprillans nytt NHL-lag! Japp. Det var sant. Är sant. Den pittoreska staden Las Vegas hade bestämt sig för att ge sig in i leken men de hade ju inget namn på sitt lag. Gamblers fick de inte heta eftersom NHL förbjudit namn som anspelar på spel och dobbel (ordet dobbel tycks användas väldigt sällan numera). Åh, alla dessa veckade pannor. Man hade velat vara en fluga på väggen under alla spånarmöten. Så hur gick det egentligen? Jodå, efter nattmanglingar så långa att stadens alla kasinon både hunnit stänga och öppna, lyckades man enas om att kalla sitt lag för Vegas Golden Knights. Tjoho! Premiärspel i NHL sker först till hösten 2017. Väl mött i T-Mobile Arena! Här är en film där man får se deras logga och lite annat.

Äntligen mål!
Japp! I herrarnas elitishockey har målen de senaste åren fört en tynande tillvaro. Ja inte målburarna alltså, de står ju där va, utan själva handlingen att göra mål. Målsnittet i SHL har sjunkit mer eller mindre varje år sedan 1975 (ungefär) och säsongen 2012/2013 var det som allra tråkigast med i snitt 4,79 mål per match. Men nu så. För första gången sedan millennieskiftet (år 2000, reds. anm) är målsnittet uppe och nosar på sex mål per match. Förvisso långt under 1970-talets nivåer, men å andra sidan hade målvakterna på den tiden inte benskydd stora som hemmabiosystem (vem har ens hemmabio idag?) och själva målvaktsspelet var så klart inte riktigt lika utvecklat som det är idag.

Ett skäl till att det görs fler mål är utespelarna blivit bättre på att skjuta. Framförallt har man blivit bättre på att skjuta direkt när pucken kommer, alltså utan att först ta emot och behandla den, vilket visat sig vara en mirakelmedicin för att få fart på målskyttet. Det blir liksom svårt för målvakterna att hinna med i svängarna. Jag vet att typ alla har tränat extra på just detta under det senaste året. Kolla den här pedagogiska videon från Hockeyakademin. Jag får lite flashbacks från min gamla övningskörnings-DVD, men det är okej.

Ett bra år?
Sammanfattningsvis då. Har det varit ett bra hockey-år? Mitt svar är ja, det har det väl. Aningen turbulent förvisso. Herregud, minns ni hela grejen när Sverige plötsligt skulle ha med ett lag i KHL? Crowns skulle laget heta. Det hela stannade ju tyvärr vid en mycket minnesvärd presskonferens som jag letat över hela internet för att få tag i. Utan att lyckas.

Visst, det har nog varit ett bra år, men sedan är jag en positiv figur och det är möjligt att jag skapat en alldeles egen filterbubbla där jag bara tagit del av allt som jag tycker är kul. Kanske har det i själva verket varit ett bedrövligt hockey-år. Man blir ju som man umgås. Eller som man googlar. Nej, men seriöst, jag tror faktiskt att 2016 var ett bra hockey-år. Jag tycker det. Hoppas juniorkronorna vinner guld nu i dagarna också. Då blir det garanterat ett bra år. Nu ska jag göra en lista!

1. Årets blogg: Förutom min egen är det dött lopp mellan Women’s Hockey Legends och Famous people wearing hockey jerseys.

2. Årets match: Spelades i april mellan mitt gubbhockeylag Grönby Flyers och Kockumsgänget. Vi förlorade men var så klart bäst ändå.

3. Årets icke-åldrande: Som vanligt Jaromir Jagr.

4. Årets mest väntade namn på ett nytt lag: Vegas Golden Knights, utan tvekan.

5. Årets hockeytrauma: Min högra axel som tog tre veckors semester under våren.

6. Årets hockeybesvikelse: Att jag aldrig lyckades hitta ett vettigt hockeyspel till min iPad.

7. Årets blogginlägg: Om jag själv får välja, nummer 58 som handlade om fair play.

8. Årets TV-serie om hockey: Hockey Wives.

9. Årets sämst bevakade hockeyliga herrar sett till allmänintresset: KHL.

10. Årets sämst bevakade hockeyliga damer sett till allmänintresset: Riksserien, sedermera SDHL.

 

Okej hör ni, vänner. Tack för i år! Vi hörs igen nästa vecka. På tisdag!

Kram!

59. Hockeyn och våldet pt. 3

Hej där ute!

Novembermörkret sänker sig över oss. Bara att vänja sig. Så här kommer det att fortsätta i ytterligare en dryg månad, tills vi peakar i vintersolståndet och kan börja vända ljuset rätt igen. Men visst, man kan bli deppig för mindre. Hockeyrelaterat har dock som ambition att vara ditt ljus i mörkret. Du vet, den där lite småvidriga tunnelbanebelysningen som faktiskt går igen på i stort sett alla hockeyrinkar i världen. Den där lite kalla, nakna belysningen utan skuggor. Motsatsen till mysbelysning. Äsch, jag svamlar. Jag vill att du känner dig välkommen.

Jag vill också tacka alla som gav mig så fin respons på mitt förra inlägg om fair play. Det var roligt att det engagerade så många. Så pass roligt att jag känner mig inspirerad att fortsätta på ett besläktat tema, ett tema som jag förvisso berört både här och där men som nu alltså kommer att föräras med ett tredje kapitel eftersom det finns mer att hämta. Våldet.

Den svenska herrishockeyn har ett komplicerat förhållande till våldsanvändning. Komplicerat i den mån att inte råder någon konsensus gällande våldets plats i spelet. Det här beror lite förenklat på att den svenska ishockeyn historiskt sett varit lite av en hybrid mellan två tydliga ishockeykulturer, den kanadensiska och den ryska. Den kanadensiska ishockeykulturen har genom åren präglats av brutalitet och gränslöshet, medan den ryska varit förknippad med militärisk disciplin och systematik. Däremellan har svensk ishockey vuxit fram och anammat det bästa av de båda världarna. Disciplinen har omvandlats till ett recept för laganda och brutaliteten, ja visst har den funnits, men oftast med ett stort mått av återhållsamhet och respekt. Naturligtvis med tusentals undantag. Men ni hajar grejen.

Sedan hockeyhistoriens begynnelse har dock hockeyvärlden krympt och hockeygränserna till stor del suddats ut. Det spelas idag ungefär samma hockey i NHL som det görs i svenska SHL och (till största delen) ryska KHL. Spelarna byter kontinenter kors och tvärs. Några slutar och blir tränare. Men trots den nya hockeyvärlden uppstår ofrånkomligen vissa kulturkrockar emellanåt. En sådan uppstod 2014 när Modo, ledda av de tidigare NHL-stjärnorna Peter Forsberg och Markus Näslund, värvade den då 42-årige NHL-meriterade slagskämpen Donald Brashear. Trots att mannen talade fyra språk och spelade flera instrument var han just det. Slagskämpen. Ett primitiv väsen för medierna att sätta tänderna i, vilket man också gjorde. Att han dessutom inte spelat ishockey på två år var ju bara ännu roligare. Vilken story! Hur som helst. Värvningen av Brashear skedde officiellt för att skydda Modos unga talanger från att råka ut för spö av motståndarna, för övrigt den första värvningen ett svenskt lag någonsin gjort på liknande grunder. Peter Forsberg uttryckte sig lite inlindat, men ändå supertydligt:

Han kommer inte att producera en massa mål men han kommer att tillföra fysiskt spel och trygghet”.

Många, inte minst mediala röster, tyckte att det var på tiden att Sverige fick in lite våldskapital i sin ishockey, så att det äntligen kunde bli lite drag på matcherna. Man trodde att en spelare som Brashear på egen hand kunde lyfta biljettförsäljningen till nya nivåer. Och därtill  hoppades många helt enkelt på att han skulle kunna dra igång riktiga slagsmål, precis som han gjort i NHL.

Donald. Inte presidenten.
Donald. Inte presidenten.

Men inte alla. I Modos högsta klubbledning såg man allvarligt på den våldsförhärligande debatten som gick runt i medierna. Ordförande Tomas Byberg sa till Radiosporten att ”Modo står ju verkligen för en helt annan typ av hockey”, och inom Svenska Ishockeyförbundet tog man också avstånd. Det är här den komplicerade relationen till våld uppenbarar sig. Det finns röster inom media, men också inom klubbarna, som anser att våld hör hemma i ishockey och därmed välkomnade en slagskämpe till den högsta serien. Man ville röra sig i den nordamerikanska riktningen. Men högre upp i kedjan finns inte bara regelboken, utan också det historiska arv som den svenska ishockeyn vilar på och som har ett ansvar gentemot idrottsrörelsen. Hockeyvärlden har krympt, men uppenbarligen inte lika mycket på alla nivåer. Frågan är vilken nivå som vinner i längden. Den som lever får se. Själv hoppas jag innerligt att våldet stannar vid en våt dröm hos vissa.

Så hur gick det för Donald Brashear i Sverige? Äsch. Så där. Första matchen var det så klart ett himla liv och en massa åskådare, men Brashear-effekten ebbade så småningom ut. Efter ett par matcher åkte han hem till USA igen. Jag tror att han håller på en hel del med kampsport.

Tack för att ni läste. Vi hörs på fredag!

Kram!

sportbloggar.info