69. Hockeyn och kungahuset

Halloj!

Välkomna in i julveckan! Hoppas att ni kan hålla stressen på avstånd. Kanske genom att koppla av med några minuter Hockeyrelaterat? En rakt igenom briljant idé om ni frågar mig. Det är ju ändå några dagar kvar innan allt ska sitta på plats. Ta det lugnt.

Det har ju varit en lite kämpig tid för den svenske målvaktsstjärnan Henrik Lundqvist. De senaste veckorna har han fått sitta i båset och titta på när den yngre, faktiskt med mig jämngamla, Antti Raanta vaktat New York Rangers-buren. Det kan inte ha varit lätt. Men så var Henrik tillbaka i målet häromkvällen och gjorde stor succé. Som om inget hänt fick han dessutom tillbaka sitt anspråkslösa smeknamn: King Henrik. Och jag, som ständigt är på jakt efter nya bloggämnen, fick plötsligt idén att fördjupa mig i vårt eget kungahus. Hur ser deras förhållande till ishockey ut? Jag har kollat!

Vissa tyckte kanske att det var nog när Stiftelsen Konungens Jubileumsfond för Ungdom i Sverige beslöt att för 2016 tilldela bland andra Ulricehamns IF Hockey ett stipendium på 30000 kronor (hela listan hittar du här), men då ska folk veta att kungahusets ishockeyengagemang är bra mycket större än så. Delar av familjen går exempelvis gärna och tittar på plats när landslaget spelar viktiga matcher. Och 2013, när herrlandslaget vann VM-guld på hemmaplan, bjöd Kungen in de sliriga guldmedaljörerna till Slottet innan de åkte vidare med slutdestination Kungsträdgården där de fick larva sig på scenen tillsammans med The Poodles (yes, jag var där). Och Estelle, ja hon stal som vanligt showen även om hon inte var så gammal just då. Här kan ni läsa mer om den händelsen!

Det finns ju en kungaperson som utmärker sig lite extra när det gäller idrott och det är Prins Daniel. Ni kan säkert historien om den personlige tränaren som blev kär i en av sina kunder som i just det här fallet råkade vara Kronprinsessan Victoria. Och som dessutom blev kär i honom! Så fint. I alla fall, även om Prins Daniel inte längre jobbar med gym så har han ett stort engagemang i folkhälsofrågor, inte minst med barnperspektivet i åtanke. Man kan ju faktiskt göra betydligt sämre saker i sin roll som kunglig.

Prins Daniel är trots sin milda och enkla framtoning ett litet mysterium när det kommer till ishockey. Han är ju från Ockelbo, som ligger en bit norr om Sandviken. Gävleborgs län. Det naturliga valet av favoritlag om man har någon slags ambition om att vinna hyfsat regelbundna SM-guld, borde ju då rimligtvis vara Brynäs. Men istället har Prins Daniel valt att hålla på… AIK. Hallå, AIK!? Allmänna Idrottsklubben. Från Solna! Jaja, visst, man gör ju som man vill och själv hejar jag inte på något lag alls. Men jag kan inte låta bli att tycka att det är lite märkligt. Grattis i alla fall, ni AIK’are, som har en kunglig supporterkollega att dela glädje och sorg med. Så här i efterhand kan man ju undra om det verkligen var en slump att Victoria och Daniel valde att flytta in i Haga Slott, som ju faktiskt ligger i Solna…

Den övriga andelen män i kungahuset, Kungen himself och Prins Carl Philip, ska enligt uppgift heja på Djurgården, trots att samtliga Bernadottear faktiskt föds in som hedersmedlemmar i AIK. Så har det varit sedan 1907 när dåvarande kronprins Gustaf VI Adolf åtog sig denna tradition. Vad gäller Drottning Silvia, Prinsessan Madeleine, Prinsessan Sofia samt Kronprinsessan Victoria, finns inga uppgifter om lagtillhörighet.

AIK eller Djurgården?
AIK eller Djurgården?

Så här avslutningsvis kan vi väl anta att ishockeyn kanske inte är den främsta sporten i vår kungafamilj. För Carl Philip är det antagligen motorsport och för de övriga är det sannolikt fotboll som gäller i första hand. Men det som är så bra med Hockeyrelaterat är att det inte bara behöver handla om hockey. Bara det rör hockey. Och det gjorde det väl?

Jag får passa på att önska en trevlig tisdag. Vi hörs till julspecialen på fredag!

Kram!

64. Hockeyn och masken

Hej på er!

Kära vänner. Idag är det fredag och det är första gången jag skriver blogg i december. Känns roligt! Hoppas ni har haft en bra vecka. Jag har faktiskt haft det mycket bra. Igår medverkade bandet och jag i T.A.J TV, en Youtube-kanal här i Malmö. Superkul. Resultatet kommer inom några dagar. I övrigt blåser det på rejält här. Men Hockeyrelaterat har ju aldrig låtit sig skrämmas av oroligt väder, så ej denna gång heller. Vi kör bara på, varje vecka året om. Och idag ska jag fördjupa mig i målvaktsattribut. Rulla vinjett!

Jag har tidigare skrivit en text om målvakten, eller, den viktigaste spelaren som många väljer att kalla hen. Må så vara. Klicka här för att läsa om det. Det finns dock en annan sida som jag inte behandlat så ingående, men som jag tycker förtjänar en egen text: masken.

Masken är alltså ingen daggmask utan betyder i det här fallet hjälm, eller närmare bestämt målvaktshjälm. I begynnelsen använde målvakterna inga hjälmar, men å andra sidan sköt ingen särskilt hårt och högt heller. Något senare, på Honkens tid, alltså under 1960- och 1970-talet, hade målvakterna ofta vanliga utespelarhjälmar. Men inte alla. I april 1974 gjorde Andy Brown sin sista match i NHL och blev därmed den sista målvakten att spela helt utan någonting förutom herrfrisyr på huvudet. Han spelade då för Pittsburgh Penguins och de förlorade matchen mot Atlanta Flames med 3-6. Dålig sorti, absolut. Men det är som det är med den saken.

Framåt 1980-talet blev det allt vanligare med ansiktsskydd modell jätteläskig. De skyddade dock bara ansiktet. Inte bakhuvudet. Märkligt. Men det var i alla fall sådana här grejer som bland andra Pelle Lindbergh (tragiskt omkommen i en bilolycka 1985) använde under sin storhetstid:

Åh nej.
Hjälp.

Jodå. Vilken resa de har gjort, målvakterna. Men hur ser det ut i nutid? Jo, mer sentida maskvarianter är så gott som alltid tillverkade i ett stycke, alltså hjälm och ansiktsskydd kombinerat. Det är här det börjar bli intressant, eftersom många väljer att göra sina masker unika genom att låta måla vackra motiv på dem. Så många snygga målvaktsmasker jag har sett i mina dagar. Ni anar inte. På högsta nivån är de så klart ännu mer påkostade. Henke Lundqvist har en fin med New York-motiv, till exempel. Hantverk.

Alltid välklädd.
Alltid välklädd.

En av världens främsta och mest produktiva maskmålare är faktiskt en svensk. David Gunnarsson har genom sitt varumärke DaveArt målat masker till målvakter över hela världen. Han använder air brush-teknik och bedriver sin verksamhet från en gård i södra Sverige, en gård han för övrigt bott på i hela sitt liv. Nu med en egen familj. Ja, jag säger då det. Hur coolt som helst. Här är en video med honom!

Mycket skicklig. Personligen är jag ingen hejare på att rita eller måla. Text är mer min grej. Men som liten hade jag större ambitioner på bildfronten. Under några år ritade jag ishockeymålvakter i stort sett varje dag. Alltid på samma sätt: i en lätt hopkrupen position och precis i färd med att rädda ett skott. Jag lade mycket tid på att få masken att se så autentisk ut som möjligt. Resultatet blev emellertid oftast en besvikelse, eftersom detaljarbetet gjorde att masken blev otroligt stor i förhållande till övriga målvaktskroppen och med en på tok för liten målbur i bakgrunden. Inte så bra. Men så här är det, att om jag hade teckningarna kvar hade jag naturligtvis publicerat dem. Jag tror nog dessvärre att de är preskriberade… och det är väl lika bra det.

Det här blev väl ett lite småtrevligt inlägg, visst? Jag hoppas att ni har haft kul. Nästa vecka hoppas jag på att kunna leverera en lite speciell rackare, men det hänger på om jag lyckas få tillgång till trovärdiga källor. Sådant är ju hur viktigt som helst i dessa tider av informationsbrus. Jag hoppas att det blir toppen! Vi hörs!

Trevlig helg!

Kramiz!