49. Hockeyn och tejpen

Hallå gänget!

Jösses vilken helg va? Vi släppte ju EP i fredags och firade detta på Moriskan här i Malmö. Det eminenta bandet Ragata fick med en punkchock inleda kvällen och hade dessutom repat in en av våra låtar. Det var toppenkul. Tack alla som kom! Nu är vi tillbaka med en ny vecka. Tyvärr började den ganska regnigt och det var ju synd. Dock bra för svamptillväxten i skog och mark.

Hör ni, nu är nästan alla relevanta hockeyserier igång. Malmö Redhawks äter upp allt motstånd i SHL, SKA Sankt Petersburg gör väl detsamma i KHL och i SDHL-toppen fajtas Luleå och Linköping. NHL är sena som vanligt, men det blir väl lätt så när varje lag ska spela tvåhundra träningsmatcher och dessutom prova ut både kostymer och tjänsteflyg. Sedan drog väl World Cup ut på tiden också.

Jag skrev häromveckan en text om miljöarbete inom hockeyn. Den blev uppskattad och det tackar jag för. Vi har ju bara en planet. Mycket av texten handlade om kompositklubbor och dess olika användningsområden. Jag tänkte återknyta lite till klubborna, för nu när hockeyn går på TV så har jag fått tillfälle att studera dessa lite extra. Ni måste förstå att jag är mycket för små detaljer. Men men, i takt med att klubborna blir dussinvaror (de går ju sönder som tändstickor) blir det också intressant att fundera på hur spelarna egentligen hanterar sina pinnar. Kort sagt: hur tejpar folk egentligen sina klubbor? Jag har medelst datorns inbyggda ritverktyg skapat en illustration för de vanligaste varianterna:

klubbor

Ok, från vänster: Spelaren som antingen älskar att tejpa, eller älskar sin klubba. Vi börjar längst ut på bladet och arbetar oss inåt tills vi når en bra bit upp på skaftet. Hen vill förmodligen skydda sin klubba så mycket som möjligt genom att fullkomligt begrava den i tejp. Oklart om det hjälper. Här fordras en rejält tilltagen tejpbudget.

Nummer två: En vanlig variant. Tejpen täcker ungefär den yta som pucken kan förväntas landa på. Jag kan inte säga annat än att detta känns vettigt.

Nummer tre: Studentvarianten. Den här typen av skyddande tejp är inte helt billig och det ligger måhända i spelarens intresse att minska kostnaderna genom att bara tejpa längst ut på bladet. Jag får dock inte ihop ekvationen eftersom en elitspelare rimligen bör få tejpbehoven tillgodosedda, antingen gratis genom klubben eller genom rabatterat pris. Det finns kanske andra orsaker. Lättja?

Nummer fyra: Den obegripliga varianten. Tog tejpen slut? Varför lämnade hen annars toppen av bladet oskyddat? Det ska sägas att detta nog är det minst vanliga sättet att tejpa sin klubba, som studentvarianten fast tvärtom. Men jag har sett det, jag lovar. Det var en spelare i Rögle, tror jag.

Ja, ni ser, detta är ju en vetenskap. Jag avslutar med att posta en så kallad hey guys-video, alltså den typ av video där amerikanska män förklarar hur något går till och som alltid börjar med hälsningsfrasen hey guys. Här lär den amerikanska mannen oss att tejpa hockeyklubbor. Titta!

Sådärja. Men jag då? Jo, jag ska berätta. Jag spelar inte så himla mycket att jag behöver tejpa flera gånger i veckan, men absolut, jag har väl gått igenom de flesta faser i livet. Nu när stickorna är så dyra brukar jag hemfalla åt den första varianten, ni vet den med tejp ända upp på skaftet. Jag tror inte att det ger extra skydd, men det ger en känsla av extra skydd vilket kan vara nog så viktigt. Hur gör du? Mejla mig på john@hockeyrelaterat.se och berätta. Eller skriv något helt annat vetja!

Mina vänner, det var allt för idag. Jag återkommer på fredag med inlägg nummer 50. Vem hade trott det i april? Inte jag, nej.

Kram!

sportbloggar.info

46. Hockeyn och miljöarbetet

Hejsan!

Jag är lite trött men mår i övrigt bra. Nu har det blivit höst. Det är väl inte så himla bra, kan jag tycka. Men nu är det som det är. Jaha. Det var väl allt jag hade att säga så här innan jag börjar skriva på allvar. Nej, just det ja, en grej. Snart är det dags för publicering nummer 50 och jag har en liten specialare på gång till det. Jag tror att det kan bli bra. Men hör ni, inlägg nummer 46 är inget man skojar bort heller. Nu kör vi.

Återvinning, eller recycling, är något som är både populärt och viktigt. Det är alltid lätt att raljera över det här med att man ska dela sina smörpaket i nio delar eller slänga kartong i typ tolv olika behållare beroende på materialets sammansättning. Det finns mycket att överdriva kring, vilket jag just gjorde. Men så svårt är det ju inte. Sedan kan man så klart ha invändningar mot huruvida enskilda konsumenters beteende har någon större betydelse i det stora hela, men det tänker jag inte ge mig in på. Här hemma är återvinningen för övrigt något av min sämsta hushållsgren. Alltså, jag lägger ju grejerna rätt och så, men steget från att sortera rätt till att faktiskt bära iväg grejerna till miljörummet på gården, är ofantligt stort. Men ibland händer ju det också.

Sedan ett par år tillbaka har miljöarbete inom ishockey blivit en populär sport i sporten. Förklaringen ligger främst i de nya hockeyklubborna. När jag började fanns det fortfarande hockeyklubbor i trä som kunde köpas för 149 kronor på typ Ica Maxi, men nu för tiden är klubborna tillverkade i kompositmaterial och priset startar väl någonstans kring sjuhundralappen. När träklubborna gick sönder hivade man dem helt enkelt i den där stora gröna soptunnan bredvid rinken, sedan absorberades de av vaktmästaren och… försvann. Ingen visste riktigt. De var ju ändå av trä så de landade väl i brännbart. Dagens kompositklubbor går ju också sönder, faktiskt i betydligt högre utsträckning än träklubborna, men vad händer med vraken som lämnas på isen eller i båset?

Ja, vissa slängs väl som vanligt utan att någon reflekterar över det. Men grejen är att de här klubborna innehåller en del ämnen som är ganska svåra för naturen att hantera. Det bästa är om man kan utvinna de här grejerna, eller ja, ämnena, så att de kan komma till fortsatt användning även efter det där misslyckade skottet som tog klubbans liv. Komposit betyder egentligen en sammansättning av olika konstgjorda material, som vart och ett har olika egenskaper som tillsammans bildar helt unika förmågor. Till exempel kolfiber och plast. Funkar superbra.

HockeyGreen är ett USA-baserat företag som har specialiserat sig på att utvinna kolfiber ur uttjänta kompositklubbor, för att sedan försöka hitta nya områden att återanvända det inom. Via lite olika samarbeten har de hittat en lösning där den som skickar in en trasig klubba får 10 dollar tillbaka. Som en slags belöning. Observera att jag inte får betalt för att skriva detta, vilket för övrigt gäller allt som hittills skrivits på den här bloggen. Men ni kan läsa mer på deras webb.

Ett annat alternativ är att göra något av klubbvraken. Alltså, bygga något nytt. Hur då, undrar du? Ja, okej, det kanske inte passar alla, men man skulle kunna bygga möbler. Här har vi en tjomme som har byggt in gamla klubbor i en utemöbel.

Och här, här har vi en annan person som gjort en hammock av ett hockeymål. Ja, precis. Även lite sittmöbler av hockeyklubbor. Och så har han låtit gamla hjälmar tjäna som lampskärmar… bland annat.

Ja, ni ser, bara fantasin sätter gränser. Så nästa gång du pangar en sticka, tänk till en extra gång vetja. Det kanske kan bli ett chassi till bilen eller varför inte en ny gitarr? Bor du i Sverige kan du alltid kolla in HockeyFuture, som bygger möbler av gamla hockeyklubbor. Bord, förkläden och kuddar. Är det inte fint? Jo, visst är det. Kolla in!

Jag hoppas ni får en trevlig helg. Kram!

sportbloggar.info