65. Hockeyn och konkurrensen

Hallå hej!

Jag skriver från soffan. Mår mycket bra. Det är måndag kväll, men när ni läser har det hunnit bli tisdag och klockan har passerat åtta. Så nu vet ni det också. Hockeyrelaterat ligger alltid steget före, liksom. Det är nog bäst så.

Helgen var intensiv med såväl drinkar som pepparkaksbak. Dock ej samtidigt vilket väl får anses klokt. Men jag har i alla fall haft väldigt trevligt. Ett litet vakande öga har hållits på medierna i väntan på att truppen till Junior-VM skulle presenteras. Det är ju världens bästa hockeyturnering. Och idag smällde det till, truppen presenterades och nya hockeystjärnor är därmed på god väg att tändas. Men sedan finns ju alltid de som faller bort i konkurrensen, och det är just konkurrens som är huvudtemat i dagens blogg. Häng på!

Inom herrishockeyn har det genom historien tagits ett antal initiativ för att utmana dominerande strukturer. Alla med varierande framgång. Idag ska vi titta närmare på ett av dessa initiativ. Vi börjar så här.

WHA (World Hockey Association) var en hockeyliga som grundades på hösten 1971 i Kanada. Syftet med WHA var att skapa en hockeyliga som på allvar kunde konkurrera med NHL, såväl sportsligt som organisatoriskt. Som mest hade ligan 14 lag, men de flesta av dem hade det struligt ekonomiskt och fick det aldrig riktigt att funka. Mot slutet av WHA’s existens fanns blott ett fåtal lag kvar, bland andra Edmonton Oilers, Quebec Nordiques och Winnipeg Jets, som alla flyttade över till det väloljade maskineriet NHL när WHA slutligen lade ner 1979. Quebec Nordiques, där för övrigt Peter Forsberg tog sina första stapplande NHL-steg, bytte sedermera ort till Colorado och började heta Avalanche i efternamn. Så heter de än idag. Winnipeg Jets fick en lite mer turbulent resa i världens bästa hockeyliga. 1996 lade de ner, flyttade till Phoenix och började heta Phoenix Coyotes. Ungefär samtidigt startade ett annat lag sin verksamhet, nämligen Atlanta Thrashers. 2011 fungerade det inte längre för Thrashers, som lade ner och flyttade till… Winnipeg! Och därmed var Winnipeg Jets återetablerade. Rörigt? Ja, visst är det. Men var var vi? Just det, WHA.

Det visade sig helt enkelt vara för svårt att utmana NHL på hemmaplan, men sportsligt gjorde man inte bort sig alls. WHA-lagen mönstrade många bra spelare och i de matcher som spelades mot NHL-lag vann man hyfsat ofta. Dessutom, och det här är viktigt, var WHA en progressiv kraft inom ishockeyn, bland annat genom att vara tidiga med att rekrytera europeiska spelare i betydligt högre utsträckning än vad som tidigare gjorts inom nordamerikansk ishockey. Tidigare hade spelare mest plockats upp ur de egna leden, så att säga. Men det här nya tippades över på NHL som snabbt förändrades och under 1980-talet kom att bli en kosmopolitisk hockeyliga. Tack WHA! En grej som WHA körde med, men som aldrig riktigt fick fäste någon annanstans, var blå puckar. De hade någon idé om att pucken, om den var blå, skulle synas bättre från läktarplats. Men det var kanske inte så genomtänkt. Här är i alla fall en småmysig dokumentär om WHA. Jag har sett den några gånger.

Jajemen vet ni, här såg man många obehagliga målvaktsmasker, men också en hel del kärlek. Jag var ju inte född när WHA var igång, men jag önskar att jag varit. Det är svårt att ta in att någon inhemsk liga hade modet att våga utmana den stora besten. Och tänk att det också medförde bra saker, som en ökad acceptans för utländska spelare. Tänk vad mycket bättre NHL blev tack vare WHA. Vad mycket bättre hela ishockeyvärlden blev. Konkurrens kan verkligen vara bra ibland. Heja WHA. Och ja. De blå puckarna är förlåtna.

Jag hoppas att ni uppskattade den här texten. Den kändes lite annorlunda, men den var också oerhört inspirerande att skriva. På fredag hörs vi igen! Ajöss!

Och kram!