75. Hockeyn till havs (på ett litet ungefär)

Tja kamrater!

Vad roligt med all snö. Jag välkomnar vintern. Nu är det dags för människor att damma av sina gamla JOFA-griller, placera barnen i pulkor och därefter vallfärda mot kommunala isbanor i vårt avlånga land. Ursäkta cynismen. Det var faktiskt inte meningen. Jag älskar allmänhetens åkning utomhus, på riktigt. Förra året höll vi till i Folkets park här i Malmö. Det finns en helt okej bana där.

Sommaren känns avlägsen, men vänta bara, den kommer fortare än ni anar. Jag vet inte var den här bloggen kommer att befinna sig då, alltså om den kommer finnas kvar i sin nuvarande form, men oavsett vad så måste ni lova mig att minnas det här inlägget (nummer 75) varje gång ni badar i en pool någonstans i världen. Varför? Jo, för idag ska jag berätta om ett somrigt alternativ till ishockey. Underwater hockey!

När man pratar om hockey så pratar man i regel om ishockey. Det finns ju så klart också landhockey och inlinehockey (som jag skrivit om i text nummer 54) men dessa sporter måste alltid preciseras närmare. Hockey betyder ishockey. Vad det minst av allt betyder är underwater hockey. Det kallas också octopush och är, hör och häpna, en helt okej-stor sport i England.

En octopush-match spelas under ytan på en bassäng, mellan två lag med sex spelare vardera på ”planen” samtidigt. Avbytarbänken är, ursäkta ordvitsen, lite flytande och återfinns oftast ovan vattenytan. Pucken, för det finns ju en sådan, ska vispas in i motståndarnas mål med hjälp av en 35 centimeter lång pusher, eller ja, det är en slags klubba helt enkelt. Spelarna simmar omkring iförda simfötter, masker, snorklar, handskar och mössor med respektive lags färger. Det finns så klart också domare som håller koll på att alla regler följs. Äsch hör ni, vad jag pratar. Här är en film som visar hur det går till!

Underwater hockey hittades på redan 1954 av en britt som hette Alan Blake. Sporten spreds först till Sydafrika och därefter till Kanada och Australien. Idag är den även hyfsat populär i delar av Asien. I Sverige är underwater hockey en i det närmaste helt okänd sport med exakt noll komma noll procent organiserat spel. Vilket jag tycker är lite märkligt. Jag menar, det finns ju andra vattensporter som (hehe) flyter rätt bra, som typ vattenpolo och… nej jag kom inte på några fler. Men ändå. Någon kan väl dra igång ett lag? Jag är inte så bra på att simma snabbt men jag har ett helt okej spelsinne och kan fungera som någon typ av back. Kom igen. Det vore så tråkigt om octopush fortsätter (hihi) gå mot strömmen och vägrar få fäste i vårt idrottsland. Ända in i kaklet ska vi, okej?

Jag ska tagga ner med ordvitsarna. Men innan jag avslutar texten måste jag berätta om riskerna för skador när man håller på med den här sporten. Underwater hockey är ingen fullkontaktsport och det är ju för väl, men det går så klart att göra sig illa ändå. Förutom lindrigare åkommor som muskelsträckningar och kanske lite rivsår måste jag göra en heads up för pucken. För att övervinna vattnets tröghet väger den hela 1,5 kilo. ETT KOMMA FEM KILO. Som en gammal mobiltelefon. Eftersom underwater hockey spelas utan hjälm måste man alltså akta sig när trissan, eller vi kanske ska säga den runda tegelstenen, kommer forsande som en missil. Drunkningstillbud ska vara ovanliga men lär väl gissningsvis ha inträffat, sporten har ju trots allt utövats i över 60 år.

Vid närmare eftertanke tror jag ändå att jag håller mig till riktig ishockey på vinterhalvåret och vilar mig i form under sommaren. Octopush är inget för mig. Men hör av er om ni behöver en coach, eller om ni vill komma i kontakt med mig i andra ärenden. Mejladressen är john@hockeyrelaterat.se. Här är jag åter på fredag!

Kram!

74. Hockeyn och temperaturen

Hallå där!

Allt är lugnt och jag mår bra. Jag vill börja med att hälsa alla nya och gamla läsare välkomna till mitt hörn av internet som jag kallar Hockeyrelaterat. Här skriver jag två dagar i veckan om allt som skulle kunna röra hockey, på ett sätt du inte hittar i någon annan hockeyblogg. Hoppas att du ska trivas. Innan vi drar igång dagens ämne ska jag summera hockeyläget så här en knapp vecka in på det nya året.

Juniorkronorna åkte ur sitt VM. Inte jätteförvånande. Någon har någon gång sagt att ett lag måste göra en dålig match under en turnering, för då har man det ur världen och man får dessutom lite perspektiv på vilken kapacitet laget besitter. Då skärper man till sig. Synd att årets ”dåliga match” gjordes i den extremt betydelsefulla semifinalen.

Vidare: NHL-året började med en Centennial Classic, en genomsponsrad utomhusmatch mellan Toronto och Detroit för att uppmärksamma ligans 100-årsjubileum. Som vi alla vet är det i år också 102 år sedan den svenska järnvägen började elektrifieras, men av någon anledning tycks detta inte ha blivit lika firat. Malmbanan var den första tågbanan att få elektricitet.

Slut på nyheter! Noterade ni också att det plötsligt blev oerhört kallt ute? Tänkte väl. I Malmö drog vi ihop ett hyfsat gäng minusgrader och i Stockholm, dit jag i skrivande stund är på väg, ska det tydligen vara tvåsiffrigt. Det får mig nästan att längta in i en ishall som trots kylan ändå erbjuder någon slags stabilitet. Det ska liksom vara kallt där inne, alla är med på det. Men exakt hur kallt det ska vara en ishall, och vad temperaturen har för betydelse, tänkte jag reda ut i dagens blogg. Häng på!

Jag hittade en kanonbra källa. Ett examensarbete från Chalmers Tekniska Högskola, Institutionen för energi och miljö. Studien handlar om iskvalitet i ishallar och jag kan inte påstå att jag förstår allt som skrivs, ty jag är skolad inom humaniora och inte bekant med tekniska termer som köldbärarrör eller returtemperatur. Oavsett: Uppsatsen är välskriven och jag bjuder på en länk till den!

Vad jag däremot kan utläsa är att en svensk ishall, alltså en normal islada och ingen arena, ska hålla en temperatur på fem plusgrader ur utövarnas perspektiv (en-två meter över isytan) samt minst åtta plusgrader från läktarplats. Det får, så att säga, gärna vara varmare för de som tittar. Och tittar vi på större arenor – som också används till annat än ishockey och konståkning – ska läktartemperaturen ligga på minst 16 plusgrader för att det ska anses nog komfortabelt för åskådarna. Det krävs en del avancerad teknologi för att dessa temperaturskillnader ska uppstå.

Interiören till en typisk ishall.
Interiören till en typisk ishall.

Det kallaste stället i hela hallen är så klart själva isytan. Här snackar vi riktig vinter. Isen ska vara tre till fem minusgrader, vilket inte låter som ett jättespann att röra sig inom, men som har rätt stor inverkan på hur isen upplevs av de som använder den. En varm is är mjuk och kan ibland upplevas som ”trög”. En kallare is är hårdare vilket medför motsatta egenskaper. Ishockeyspelare föredrar i regel en kallare is medan en varmare lämpar sig bättre för konståkning, eftersom skridskorna skär djupare in i isytan med bättre fäste som följd.

Utmaningen ligger alltså i att bygga ishallar så att temperaturen är behaglig för alla inblandade, utövare som publik. Men sådan här anpassning är ju inte gratis, och om man måste välja så är det naturligtvis enklare att se till att isen håller rätt temperatur och låta resten av hallen bli lite som den blir. Det är förmodligen därför alla hockey- och konståkningsföräldrar skulle kunna doktorera på ämnet vinterklädsel. Jag menar, alla dessa timmar i smällkalla islador. Man lär sig ju vad som fungerar. Eller hur?

Javisst är det så. Jag hoppas att jag lyckats beskriva detta på ett roligt och intressant sätt. Det har i alla fall varit målet. Nu ska jag njuta av en lugn helg. Vi hörs nästa vecka!

Kram!