74. Hockeyn och temperaturen

Hallå där!

Allt är lugnt och jag mår bra. Jag vill börja med att hälsa alla nya och gamla läsare välkomna till mitt hörn av internet som jag kallar Hockeyrelaterat. Här skriver jag två dagar i veckan om allt som skulle kunna röra hockey, på ett sätt du inte hittar i någon annan hockeyblogg. Hoppas att du ska trivas. Innan vi drar igång dagens ämne ska jag summera hockeyläget så här en knapp vecka in på det nya året.

Juniorkronorna åkte ur sitt VM. Inte jätteförvånande. Någon har någon gång sagt att ett lag måste göra en dålig match under en turnering, för då har man det ur världen och man får dessutom lite perspektiv på vilken kapacitet laget besitter. Då skärper man till sig. Synd att årets ”dåliga match” gjordes i den extremt betydelsefulla semifinalen.

Vidare: NHL-året började med en Centennial Classic, en genomsponsrad utomhusmatch mellan Toronto och Detroit för att uppmärksamma ligans 100-årsjubileum. Som vi alla vet är det i år också 102 år sedan den svenska järnvägen började elektrifieras, men av någon anledning tycks detta inte ha blivit lika firat. Malmbanan var den första tågbanan att få elektricitet.

Slut på nyheter! Noterade ni också att det plötsligt blev oerhört kallt ute? Tänkte väl. I Malmö drog vi ihop ett hyfsat gäng minusgrader och i Stockholm, dit jag i skrivande stund är på väg, ska det tydligen vara tvåsiffrigt. Det får mig nästan att längta in i en ishall som trots kylan ändå erbjuder någon slags stabilitet. Det ska liksom vara kallt där inne, alla är med på det. Men exakt hur kallt det ska vara en ishall, och vad temperaturen har för betydelse, tänkte jag reda ut i dagens blogg. Häng på!

Jag hittade en kanonbra källa. Ett examensarbete från Chalmers Tekniska Högskola, Institutionen för energi och miljö. Studien handlar om iskvalitet i ishallar och jag kan inte påstå att jag förstår allt som skrivs, ty jag är skolad inom humaniora och inte bekant med tekniska termer som köldbärarrör eller returtemperatur. Oavsett: Uppsatsen är välskriven och jag bjuder på en länk till den!

Vad jag däremot kan utläsa är att en svensk ishall, alltså en normal islada och ingen arena, ska hålla en temperatur på fem plusgrader ur utövarnas perspektiv (en-två meter över isytan) samt minst åtta plusgrader från läktarplats. Det får, så att säga, gärna vara varmare för de som tittar. Och tittar vi på större arenor – som också används till annat än ishockey och konståkning – ska läktartemperaturen ligga på minst 16 plusgrader för att det ska anses nog komfortabelt för åskådarna. Det krävs en del avancerad teknologi för att dessa temperaturskillnader ska uppstå.

Interiören till en typisk ishall.
Interiören till en typisk ishall.

Det kallaste stället i hela hallen är så klart själva isytan. Här snackar vi riktig vinter. Isen ska vara tre till fem minusgrader, vilket inte låter som ett jättespann att röra sig inom, men som har rätt stor inverkan på hur isen upplevs av de som använder den. En varm is är mjuk och kan ibland upplevas som ”trög”. En kallare is är hårdare vilket medför motsatta egenskaper. Ishockeyspelare föredrar i regel en kallare is medan en varmare lämpar sig bättre för konståkning, eftersom skridskorna skär djupare in i isytan med bättre fäste som följd.

Utmaningen ligger alltså i att bygga ishallar så att temperaturen är behaglig för alla inblandade, utövare som publik. Men sådan här anpassning är ju inte gratis, och om man måste välja så är det naturligtvis enklare att se till att isen håller rätt temperatur och låta resten av hallen bli lite som den blir. Det är förmodligen därför alla hockey- och konståkningsföräldrar skulle kunna doktorera på ämnet vinterklädsel. Jag menar, alla dessa timmar i smällkalla islador. Man lär sig ju vad som fungerar. Eller hur?

Javisst är det så. Jag hoppas att jag lyckats beskriva detta på ett roligt och intressant sätt. Det har i alla fall varit målet. Nu ska jag njuta av en lugn helg. Vi hörs nästa vecka!

Kram!

73. Hockeyn och draften

2017!

Hej och välkomna till årets första inlägg. Jag har firat ett stillsamt nyår med god mat och trevligt sällskap. Ser framemot det nya året och tror att det kommer innehålla en hel del roligheter. Till exempel här på bloggen, som jag tills vidare kör som vanligt med publiceringar varje tisdag och fredag. Men förhoppningsvis händer även något som kan förnya (och förbättra) upplevelsen för dig som tar del av det innehåll som jag skapar. Vi får se vad jag hittar på!

Det är roligt på teven nu. Kvartsfinal i JVM mellan Sverige och Slovakien. Jag vet så klart inte hur det slutar men det lutar just nu åt klar svensk seger. Heja heja. Jag lär inte vara vaken så sent men får väl läsa tidningen imorgon helt enkelt. Vad jag tänkte komma till är att spelarna i JVM är unga. Gänget som skrinnar runt på teven, eller egentligen borta i Montreal, är födda 1997-1999. Några av dem kommer gå långt, och om de inte redan blivit tingade av NHL-lag så lär de bli det ganska snart. Hur då tingade, kanske du undrar? Ja, det funkar ganska precis så. Att bli tingad kallas även att bli draftad och jag tänkte fördjupa mig lite i detta.

Ordet draft används, förutom i nordamerikansk proffsidrott, även i det militära. När en ung soldataspirant blir draftad betyder det att hen skall inställa sig för militär tjänstgöring. Typ liknande gäller för hockeyspelare. Nästan. Att bli draftad i ishockey betyder helt enkelt att ett lag lägger beslag på rättigheterna till spelaren. Men det behöver inte nödvändigtvis betyda att vederbörande skall inställa sig för spel per omgående. Nej, ofta är det tänkt att spelaren ska få några år på sig att mogna eller växa till sig innan det är dags att flyga över sundet som vi kallar Atlanten. Ni ser, det finns allt plats för lite långsiktighet i sporten. Kul va?

Den mest kända draften är förstås NHL’s så kallade entry draft som går av stapeln varje sommar sedan 1963. Då får lagen välja spelare i en ordning som avgörs av hur bra förra säsongen gick. Om det inte gick så bra, kanske missade man slutspel, så får man välja bland de första. Om man vann hela Stanley Cup så får man välja sist, för man är ju så att säga redan bäst liksom. Sedan gör man hela grejen sju gånger. Alltså, draften sker i sju rundor där varje lag har ett val i varje runda.

NHL-draften brukar omgärdas av spekulationer om vilka som ska gå i förstarundan. Det är i regel de mest lovande spelarna som har den chansen. Till exempel valdes Mats Sundin som förste spelare i förstarundan i draften 1989. Och det blev ju bra. Snyggt scoutat. Och snygg keps.

Ibland är de i Vegas, har jag hört. Men jag kanske har hört fel.

Till den kanadensiska proffsdamligan CWHL hålls också en draft. Så har det varit sedan 2010 och är alltså relativt nytt, men det har redan etablerats som en ganska stor sporthändelse i Nordamerika. 2010 valdes svenske Danijela Rundqvist som trettonde spelare av klubben Burlington Barracudas. Hon spelade där i en säsong innan hon gick till den ryska ligan och idag spelar hon inte längre. Men bara för att man blir draftad betyder det inte att man ens får chansen att ta en plats.

Många spelare blir draftade. Nästan alltid i unga år – man måste vara över 18 år men oftast har man ögonen på sig flera år innan dess. För många slutar det med att ens namn ropas upp och sedan händer inget mer. Man harvar på i sitt klubblag, äter sin pasta och firar jul med släkten. Men chansen att få åka över kanske aldrig kommer. Ledsamt? Ja, säkert. Men kanske trodde inte till exempel Sanny Lindström, idag tv-expert, att han skulle bli någon lysande stjärna när han valdes som spelare nummer 156 den där augustidagen 1999. Han kanske var nöjd med livet ändå. Han verkar i alla fall vara ganska glad just nu, där han sitter i teve och kommenterar iförd en fin kostym.

Ja, hör ni. Man får vara glad för det lilla. Hoppas ni är det. Jag är. Vi hörs på fredag.

Kram!

65. Hockeyn och konkurrensen

Hallå hej!

Jag skriver från soffan. Mår mycket bra. Det är måndag kväll, men när ni läser har det hunnit bli tisdag och klockan har passerat åtta. Så nu vet ni det också. Hockeyrelaterat ligger alltid steget före, liksom. Det är nog bäst så.

Helgen var intensiv med såväl drinkar som pepparkaksbak. Dock ej samtidigt vilket väl får anses klokt. Men jag har i alla fall haft väldigt trevligt. Ett litet vakande öga har hållits på medierna i väntan på att truppen till Junior-VM skulle presenteras. Det är ju världens bästa hockeyturnering. Och idag smällde det till, truppen presenterades och nya hockeystjärnor är därmed på god väg att tändas. Men sedan finns ju alltid de som faller bort i konkurrensen, och det är just konkurrens som är huvudtemat i dagens blogg. Häng på!

Inom herrishockeyn har det genom historien tagits ett antal initiativ för att utmana dominerande strukturer. Alla med varierande framgång. Idag ska vi titta närmare på ett av dessa initiativ. Vi börjar så här.

WHA (World Hockey Association) var en hockeyliga som grundades på hösten 1971 i Kanada. Syftet med WHA var att skapa en hockeyliga som på allvar kunde konkurrera med NHL, såväl sportsligt som organisatoriskt. Som mest hade ligan 14 lag, men de flesta av dem hade det struligt ekonomiskt och fick det aldrig riktigt att funka. Mot slutet av WHA’s existens fanns blott ett fåtal lag kvar, bland andra Edmonton Oilers, Quebec Nordiques och Winnipeg Jets, som alla flyttade över till det väloljade maskineriet NHL när WHA slutligen lade ner 1979. Quebec Nordiques, där för övrigt Peter Forsberg tog sina första stapplande NHL-steg, bytte sedermera ort till Colorado och började heta Avalanche i efternamn. Så heter de än idag. Winnipeg Jets fick en lite mer turbulent resa i världens bästa hockeyliga. 1996 lade de ner, flyttade till Phoenix och började heta Phoenix Coyotes. Ungefär samtidigt startade ett annat lag sin verksamhet, nämligen Atlanta Thrashers. 2011 fungerade det inte längre för Thrashers, som lade ner och flyttade till… Winnipeg! Och därmed var Winnipeg Jets återetablerade. Rörigt? Ja, visst är det. Men var var vi? Just det, WHA.

Det visade sig helt enkelt vara för svårt att utmana NHL på hemmaplan, men sportsligt gjorde man inte bort sig alls. WHA-lagen mönstrade många bra spelare och i de matcher som spelades mot NHL-lag vann man hyfsat ofta. Dessutom, och det här är viktigt, var WHA en progressiv kraft inom ishockeyn, bland annat genom att vara tidiga med att rekrytera europeiska spelare i betydligt högre utsträckning än vad som tidigare gjorts inom nordamerikansk ishockey. Tidigare hade spelare mest plockats upp ur de egna leden, så att säga. Men det här nya tippades över på NHL som snabbt förändrades och under 1980-talet kom att bli en kosmopolitisk hockeyliga. Tack WHA! En grej som WHA körde med, men som aldrig riktigt fick fäste någon annanstans, var blå puckar. De hade någon idé om att pucken, om den var blå, skulle synas bättre från läktarplats. Men det var kanske inte så genomtänkt. Här är i alla fall en småmysig dokumentär om WHA. Jag har sett den några gånger.

Jajemen vet ni, här såg man många obehagliga målvaktsmasker, men också en hel del kärlek. Jag var ju inte född när WHA var igång, men jag önskar att jag varit. Det är svårt att ta in att någon inhemsk liga hade modet att våga utmana den stora besten. Och tänk att det också medförde bra saker, som en ökad acceptans för utländska spelare. Tänk vad mycket bättre NHL blev tack vare WHA. Vad mycket bättre hela ishockeyvärlden blev. Konkurrens kan verkligen vara bra ibland. Heja WHA. Och ja. De blå puckarna är förlåtna.

Jag hoppas att ni uppskattade den här texten. Den kändes lite annorlunda, men den var också oerhört inspirerande att skriva. På fredag hörs vi igen! Ajöss!

Och kram!

64. Hockeyn och masken

Hej på er!

Kära vänner. Idag är det fredag och det är första gången jag skriver blogg i december. Känns roligt! Hoppas ni har haft en bra vecka. Jag har faktiskt haft det mycket bra. Igår medverkade bandet och jag i T.A.J TV, en Youtube-kanal här i Malmö. Superkul. Resultatet kommer inom några dagar. I övrigt blåser det på rejält här. Men Hockeyrelaterat har ju aldrig låtit sig skrämmas av oroligt väder, så ej denna gång heller. Vi kör bara på, varje vecka året om. Och idag ska jag fördjupa mig i målvaktsattribut. Rulla vinjett!

Jag har tidigare skrivit en text om målvakten, eller, den viktigaste spelaren som många väljer att kalla hen. Må så vara. Klicka här för att läsa om det. Det finns dock en annan sida som jag inte behandlat så ingående, men som jag tycker förtjänar en egen text: masken.

Masken är alltså ingen daggmask utan betyder i det här fallet hjälm, eller närmare bestämt målvaktshjälm. I begynnelsen använde målvakterna inga hjälmar, men å andra sidan sköt ingen särskilt hårt och högt heller. Något senare, på Honkens tid, alltså under 1960- och 1970-talet, hade målvakterna ofta vanliga utespelarhjälmar. Men inte alla. I april 1974 gjorde Andy Brown sin sista match i NHL och blev därmed den sista målvakten att spela helt utan någonting förutom herrfrisyr på huvudet. Han spelade då för Pittsburgh Penguins och de förlorade matchen mot Atlanta Flames med 3-6. Dålig sorti, absolut. Men det är som det är med den saken.

Framåt 1980-talet blev det allt vanligare med ansiktsskydd modell jätteläskig. De skyddade dock bara ansiktet. Inte bakhuvudet. Märkligt. Men det var i alla fall sådana här grejer som bland andra Pelle Lindbergh (tragiskt omkommen i en bilolycka 1985) använde under sin storhetstid:

Åh nej.
Hjälp.

Jodå. Vilken resa de har gjort, målvakterna. Men hur ser det ut i nutid? Jo, mer sentida maskvarianter är så gott som alltid tillverkade i ett stycke, alltså hjälm och ansiktsskydd kombinerat. Det är här det börjar bli intressant, eftersom många väljer att göra sina masker unika genom att låta måla vackra motiv på dem. Så många snygga målvaktsmasker jag har sett i mina dagar. Ni anar inte. På högsta nivån är de så klart ännu mer påkostade. Henke Lundqvist har en fin med New York-motiv, till exempel. Hantverk.

Alltid välklädd.
Alltid välklädd.

En av världens främsta och mest produktiva maskmålare är faktiskt en svensk. David Gunnarsson har genom sitt varumärke DaveArt målat masker till målvakter över hela världen. Han använder air brush-teknik och bedriver sin verksamhet från en gård i södra Sverige, en gård han för övrigt bott på i hela sitt liv. Nu med en egen familj. Ja, jag säger då det. Hur coolt som helst. Här är en video med honom!

Mycket skicklig. Personligen är jag ingen hejare på att rita eller måla. Text är mer min grej. Men som liten hade jag större ambitioner på bildfronten. Under några år ritade jag ishockeymålvakter i stort sett varje dag. Alltid på samma sätt: i en lätt hopkrupen position och precis i färd med att rädda ett skott. Jag lade mycket tid på att få masken att se så autentisk ut som möjligt. Resultatet blev emellertid oftast en besvikelse, eftersom detaljarbetet gjorde att masken blev otroligt stor i förhållande till övriga målvaktskroppen och med en på tok för liten målbur i bakgrunden. Inte så bra. Men så här är det, att om jag hade teckningarna kvar hade jag naturligtvis publicerat dem. Jag tror nog dessvärre att de är preskriberade… och det är väl lika bra det.

Det här blev väl ett lite småtrevligt inlägg, visst? Jag hoppas att ni har haft kul. Nästa vecka hoppas jag på att kunna leverera en lite speciell rackare, men det hänger på om jag lyckas få tillgång till trovärdiga källor. Sådant är ju hur viktigt som helst i dessa tider av informationsbrus. Jag hoppas att det blir toppen! Vi hörs!

Trevlig helg!

Kramiz!

59. Hockeyn och våldet pt. 3

Hej där ute!

Novembermörkret sänker sig över oss. Bara att vänja sig. Så här kommer det att fortsätta i ytterligare en dryg månad, tills vi peakar i vintersolståndet och kan börja vända ljuset rätt igen. Men visst, man kan bli deppig för mindre. Hockeyrelaterat har dock som ambition att vara ditt ljus i mörkret. Du vet, den där lite småvidriga tunnelbanebelysningen som faktiskt går igen på i stort sett alla hockeyrinkar i världen. Den där lite kalla, nakna belysningen utan skuggor. Motsatsen till mysbelysning. Äsch, jag svamlar. Jag vill att du känner dig välkommen.

Jag vill också tacka alla som gav mig så fin respons på mitt förra inlägg om fair play. Det var roligt att det engagerade så många. Så pass roligt att jag känner mig inspirerad att fortsätta på ett besläktat tema, ett tema som jag förvisso berört både här och där men som nu alltså kommer att föräras med ett tredje kapitel eftersom det finns mer att hämta. Våldet.

Den svenska herrishockeyn har ett komplicerat förhållande till våldsanvändning. Komplicerat i den mån att inte råder någon konsensus gällande våldets plats i spelet. Det här beror lite förenklat på att den svenska ishockeyn historiskt sett varit lite av en hybrid mellan två tydliga ishockeykulturer, den kanadensiska och den ryska. Den kanadensiska ishockeykulturen har genom åren präglats av brutalitet och gränslöshet, medan den ryska varit förknippad med militärisk disciplin och systematik. Däremellan har svensk ishockey vuxit fram och anammat det bästa av de båda världarna. Disciplinen har omvandlats till ett recept för laganda och brutaliteten, ja visst har den funnits, men oftast med ett stort mått av återhållsamhet och respekt. Naturligtvis med tusentals undantag. Men ni hajar grejen.

Sedan hockeyhistoriens begynnelse har dock hockeyvärlden krympt och hockeygränserna till stor del suddats ut. Det spelas idag ungefär samma hockey i NHL som det görs i svenska SHL och (till största delen) ryska KHL. Spelarna byter kontinenter kors och tvärs. Några slutar och blir tränare. Men trots den nya hockeyvärlden uppstår ofrånkomligen vissa kulturkrockar emellanåt. En sådan uppstod 2014 när Modo, ledda av de tidigare NHL-stjärnorna Peter Forsberg och Markus Näslund, värvade den då 42-årige NHL-meriterade slagskämpen Donald Brashear. Trots att mannen talade fyra språk och spelade flera instrument var han just det. Slagskämpen. Ett primitiv väsen för medierna att sätta tänderna i, vilket man också gjorde. Att han dessutom inte spelat ishockey på två år var ju bara ännu roligare. Vilken story! Hur som helst. Värvningen av Brashear skedde officiellt för att skydda Modos unga talanger från att råka ut för spö av motståndarna, för övrigt den första värvningen ett svenskt lag någonsin gjort på liknande grunder. Peter Forsberg uttryckte sig lite inlindat, men ändå supertydligt:

Han kommer inte att producera en massa mål men han kommer att tillföra fysiskt spel och trygghet”.

Många, inte minst mediala röster, tyckte att det var på tiden att Sverige fick in lite våldskapital i sin ishockey, så att det äntligen kunde bli lite drag på matcherna. Man trodde att en spelare som Brashear på egen hand kunde lyfta biljettförsäljningen till nya nivåer. Och därtill  hoppades många helt enkelt på att han skulle kunna dra igång riktiga slagsmål, precis som han gjort i NHL.

Donald. Inte presidenten.
Donald. Inte presidenten.

Men inte alla. I Modos högsta klubbledning såg man allvarligt på den våldsförhärligande debatten som gick runt i medierna. Ordförande Tomas Byberg sa till Radiosporten att ”Modo står ju verkligen för en helt annan typ av hockey”, och inom Svenska Ishockeyförbundet tog man också avstånd. Det är här den komplicerade relationen till våld uppenbarar sig. Det finns röster inom media, men också inom klubbarna, som anser att våld hör hemma i ishockey och därmed välkomnade en slagskämpe till den högsta serien. Man ville röra sig i den nordamerikanska riktningen. Men högre upp i kedjan finns inte bara regelboken, utan också det historiska arv som den svenska ishockeyn vilar på och som har ett ansvar gentemot idrottsrörelsen. Hockeyvärlden har krympt, men uppenbarligen inte lika mycket på alla nivåer. Frågan är vilken nivå som vinner i längden. Den som lever får se. Själv hoppas jag innerligt att våldet stannar vid en våt dröm hos vissa.

Så hur gick det för Donald Brashear i Sverige? Äsch. Så där. Första matchen var det så klart ett himla liv och en massa åskådare, men Brashear-effekten ebbade så småningom ut. Efter ett par matcher åkte han hem till USA igen. Jag tror att han håller på en hel del med kampsport.

Tack för att ni läste. Vi hörs på fredag!

Kram!

sportbloggar.info

57. Hockeyn och transporten

Hallå där!

Välkomna till Hockeyrelaterat denna presidentvalstisdag. Trump eller Clinton, det är frågan. Vi får väl se. Hockeyrelaterat kan väl så här i sista minuten tipsa om Detroit-forwarden Johan Franzén, vars Instagramkonto innehåller en hel del klokroliga spaningar i satirisk anda. Så, kolla in @jfranzen93 om du också ogillar Trump.

För övrigt mår jag bra. Edinburgh var fantastiskt och mitt resesällskap likaså. Jag kan verkligen rekommendera en resa dit med någon eller några du tycker om. Resa, förresten. Jag hade tänkt att det skulle vara lite resetema på bloggen idag. Varje gång jag ska ut och flyga brukar jag bli blixtintresserad av flygtrafik. Då kollar jag upp flygrutter, vindhastigheter, alternativa flygplatser och så klart flygplansmodell samt tillverkningsår. Det sistnämnda kommer jag åt genom att anteckna numret på flygplanskroppen och därefter, strax innan mobilen ska ställas i flight mode, googla fram alla relevanta fakta. Den här resan blev det två identiska Airbus A319, den ena tillverkad 2008 och den andra 2010. Toppenfina kärror.

Jag har inför den här texten ägnat en del tid åt att undersöka hur hockeylag  reser. Allt kan så klart inte få plats, men hel del. Nu kör vi.

Många NHL-lag chartar flygplan från den kanadensiska flygbolaget Air Canada Jetz. Till exempel gör Ottawa Senators, Calgary Flames och Edmonton Oilers så när det är dags för bortamatch. Precis som många andra idrottsstjärnor och även musiker på turné. Rolling Stones, U2, Bruce Springsteen och Spice Girls är några av stjärnorna som kuskat runt i något av bolagets specialinredda Airbus A319-plan. Dock åker ingen särskilt långa sträckor eftersom Airbus A319 är ett medeldistansplan med en räckvidd på drygt 600 mil per flygning. Och så här ser den ut, en av totalt tre maskiner.

Ska tydligen vara väldigt fin invändigt.
Ska tydligen vara väldigt fin invändigt.

Det finns så klart andra bolag att chartra/leasa plan från, men sedan finns det faktiskt de NHL-lag som på riktigt äger sina plan. Det verkar coolt. Jag har inte lyckats hitta någon riktigt aktuell detaljinfo gällande detta, men vissa källor gör gällande att Phoenix Coyotes glider omkring i en läcker Boeing 757 från åttiotalet. Man kan få en skymt av den i den här videon. Men inte mycket.

Nu känns det som att jag spårar ur lite. För ni vill väl inte läsa till döden om flygplanstyper? Nej, tänkte väl det. Hoppas att ni ursäktar min tillfälliga hang-up på flygplan. Det är väl någon slags förtäckt flygrädsla… eller åtminstone flygrespekt. Man vill ju veta vad man sitter i för maskin, visst?

Miljövänligt? Icke. Ishockeyn är sannerligen ingen miljövänlig sport. Resurskrävande på alla sätt. Bara att fixa till isen tar energi och sedan ska de ju åka både bil och flygplan också. Men med de avstånd som finns, och särskilt i Nordamerika, skulle inget annat transportsätt fungera om man ville bevara NHL’s nuvarande form med 82 matcher/säsong + slutspel. Så ser det ut. Men hur är det hos oss då? I lilla, just nu svinkalla Sverige? Jag har kollat lite på det och särskilt glamouröst är det inte.

Om man ska vara hockeyproffs i Sverige är det en fördel om man gillar att åka buss. Det är i regel det som gäller, för män som för kvinnor. Det är helt enkelt det billigaste sättet att resa. Också språkligt väl etablerat i uttrycket ”de måste vara kvar i bussen”, för att beskriva ett lag som inte riktigt är på tårna från matchens början och kanske släppt in nio mål på sju minuter (ovanligt). Men bussen ja. Det är den som oftast gäller. Vissa undantag görs ibland, särskilt under SHL’s slutspelsserier, där man vill minimera restiden i och med att matcherna ligger tätt. Men oj. Så dyrt det är att chartra plan. Det märks att det finns helt andra pengar over there. Till träningar antar jag att alla åker i varsin bil. Jag kan verkligen inte tänka mig annat.

Bilen ja, den har varit mitt huvudsakliga transportredskap under hela min karriär. Bilen, SL-bussen och tunnelbanan. En del Pågatåg också, i alla fall på senare år. Men det mest exotiska torde ha varit båten. En gång, för typ 13 år sedan, åkte jag båt till en hockeyturnering i finska Åbo. Jag och hela laget. Med på båten hade vi förvisso alla föräldrars kombibilar, men ändå. Det var kul att spela i Åbo även om jag insjuknade rejält under hemresan.

Jag låter detta sjunka in nu (ursäkta båtvitsen). Tack för att ni läste! Kontakta mig gärna på john@hockeyrelaterat.se. Annars möts vi här på fredag!

Kram!

sportbloggar.info

56. Hockeyn och de något märkliga priserna

Hej hej kompisar!

Grattis på fredagen! Vad roligt att ni tittade in. Hoppas ni mår bra. När ni läser detta befinner jag mig i Edinburgh och mår förhoppningsvis också bra, det är dock svårt att veta eftersom det i skrivande stund ännu inte är fredag. Blott tisdag faktiskt. Men det finns väl ingen direkt anledning att tvivla på min hälsa de kommande dagarna. Jag är överlag en frisk en. Peppar peppar. Skål. Äsch, här finns ingen mer tid att spilla. Vi går direkt på dagens ämne.

Om ni någon gång har hållit en gästföreläsning eller på annat sätt utmärkt er i jobbsammanhang, har ni säkert också varit med om att bli belönade med mer eller mindre meningslösa presenter. Kanske en vinöppnare i borstat stål eller varför inte en pannlampa? Ok, det där var ju faktiskt exempel på bra grejer. Men ändå. Jag menar helt enkelt saker som man inte visste att man behövde – sannolikt för att man inte behövde dem. Själv har jag aldrig hållit en gästföreläsning. Men, vet ni, ibland räcker sportkunnandet långt för att presenterna ska komma. Det du ska försöka bli är matchens lirare. Japp!

För så här är det ju i sportens värld också. Fråga bara Marta. En av världens bästa fotbollsspelare. Också bäst i den första finalmatchen i UEFA Women’s Cup 2008, mellan Umeå och Frankfurt. Marta vann en eltandborste. Hurra! Tack Google för informationen.

Eller fråga mig. Jag spelade ett helt gäng cuper som knatte. Ibland var jag bara bra och ibland så himla bra att jag blev just matchens lirare. Särskilt minns jag en cup, ja det var väl i någon norrförort till Stockholm, för det är ju oftast där man lirar. Jag ansågs vara bäst i en av matcherna. Stolt som en tupp skrinnade jag fram till funktionären och tog emot priset. Som var vadå? Jo. En Philips Ear Gear Radio (ej sponsrat). En radiomaskin som man satte i örat liksom. Den fungerade alltså som ett litet headset med en lång antenn, så att jag, typ 12 år gammal, kunde ratta in P4 och lyssna i lurar samtidigt som jag snickrade på lådbilen. Batteriet gick att byta ut men fanns tyvärr inte att köpa någonstans, om jag inte minns fel. Men jag använde så klart den här grejen tills den pajade. Jag hade ju vunnit den.

På den nivån jag höll till var priserna oftast ett resultat av föräldrarnas uppfinningsrikedom i kombination med en ganska stram budget. Nu låter jag säkert raljant. Det bör påpekas att jag förstår att det är tanken som räknas och att det faktiskt är en fin gest att ge bort grejer. Men ändå, det är ju lite kul. Vid något tillfälle har jag vunnit varma strumpor. Det var inte dumt alls. Men sedan, när man är på högre nivå, då hanteras alla sådana här ärenden av sponsorerna. Faktum är att det oftast är de som utser matchens bästa spelare och tar då också sin chans att marknadsföra någon ny produkt. Som när Marta vann sin eltandborste. Eller när någon hockeyspelare vinner en luftvärmepump. Ja, släpa hem den om du kan.

I Nordamerika är det lite annorlunda. Efter matcher i NHL utses alltid matchens tre stjärnor, eller three stars som det heter där borta. Ända sedan 1936 har man utsett de bästa spelarna på det viset. Den tredje stjärnan är minst bäst, den andra är mellanbäst och den första är bästbäst. Ett undantag gjordes för några år sedan, när den legendariske Teemu Selänne gjorde sin sista match för sin klubb Anaheim. Han blev då både minst bäst, mellanbäst och bästbäst.

Det är alltid hemmalagets medierepresentanter som utser de tre stjärnorna, som var och en får åka lite ärevarv och vara extra glada en stund. Vad de vinner, eller om de faktiskt vinner något, vet jag faktiskt inte. De vinner åtminstone äran. Kanske en blombukett eller varför inte en laptop? Vi får fundera lite över det här. Vad ger man egentligen till någon som har allt?

Jag ska fortsätta semestra några dagar till. Hoppas att ni får en trevlig helg! Åter på tisdag med något nytt och förhoppningsvis roligt ämne. Tack för att ni läser!

Kram!

sportbloggar.info

55. Hockeyn och tränarmönstret

Hej alla läsare!

Det är en ynnest att få skriva blogg för er. Jag blir så glad över alla fina kommentarer och mail. För er nytillkomna så vill jag börja med att säga hej och välkomna. Detta är en blogg om ishockey för er som antingen gillar ishockey eller inte gör det. Läs gärna ikapp tidigare inlägg – det finns en hel del kul bland de 54 texter som hittills publicerats. Idag kör vi nummer 55 och det ska handla om något revolutionerande.

Den 25 augusti i år blev det klart att NHL-laget Arizona Coyotes (tidigare Phoenix Coyotes) hade signat ett anställningsavtal med en kvinna vid namn Dawn Braid. Därmed blev hon NHL’s första heltidsanställda kvinnliga ishockeytränare någonsin, med särskilt ansvar för Coyotesspelarnas skridskoteknik. Viktigt att påpeka är att Braid inte på något sätt är ny i sammanhanget. Hon har verkat i NHL under lång tid och varit involverad i såväl Torontos som Calgarys organisationer, då som konsult. Men med heltidsanställningen är hon alltså historisk. Och det tycker Hockeyrelaterat är superroligt, förstås. Det är verkligen dags att öppna dörren för andra än Peter, Keith, Duncan, Mike, Göran, Lukas, Bert, Ulf och Per-Gunnar. Eller vad de nu kan tänkas heta. Jodå, så kan det vara. Det som Braid har åstadkommit är så klart revolutionerande även om det inte handlar om ett huvudtränaruppdrag. Men frågan är om ett uppdrag som skridskotränare inte smäller snäppet högre ändå. Visst, en huvudtränare har det yttersta ansvaret och får prata mycket med media, men i takt med att spelet hela tiden blir snabbare och tätare kan vikten av rätt skridskoteknik inte nog poängteras. Återigen: Så kul! Här är en video!

Kvinnliga hockeytränare är, precis som kvinnliga fotbollstränare, inte så vanligt när det är herrar som spelar. Framför allt inte på elitnivå. Sverige är väl idag inte bättre än något annat land, men vi var åtminstone tidiga med att försöka bryta mönstret. Under det tidiga 1970-talet tränades Frölundas ungdomskillar av ingen mindre än Pia Grengman, som senare gifte sig med legendariske centern Ulf Sterner och då tog dennes efternamn. Pia var världens första kvinnliga utbildade elithockeytränare. Hon hade även andra tränaruppdrag och blev sedermera förbundskapten för Tysklands damlandslag, efter att ha nobbat ett erbjudande om att bli assisterande coach för Philadelphia i NHL. Mjo. Det hade smällt högt! Den smått fantastiska bloggen Women’s Hockey Legends har ett inlägg om Pia. Läs det vetja!

Ishockeyns mansdominans märks väldigt tydligt när man tittar på ledarfronten. Att det bara ingår grabbar i herrspelartrupper är ju annars inget konstigt – jag tycker att man ska separera kön för att spelet ska bli så rättvist som möjligt. OJ, nu stack jag ut hakan va? Nääää… I många fall finns kvinnor representerade i ledarstaber, men har oftast mindre framträdande roller. På de olika tränarutbildningarna är det dock en hyfsat homogen skara grabbar som träffas. Det som söker sig dit är ofta spelare som insett att de inte kommer mycket längre, eller som fått lägga av på grund av skador. De flesta har ungefär samma hudfärg och klassbakgrund. Kort sagt, de representerar ishockeyn som den ser ut. Vad säger vi om det? Ja du. Jag följer svensk ishockey noga och har så gjort under lång tid. Aldrig har jag sett en tillstymmelse till satsning för att locka tjejer till tränarutbildningar. Varför är det så? Kan inte någon berätta det för mig? Att locka tjejer till att spela är en sak, jag välkomnar det, men varför inte satsa på bredd också när det gäller ledare? Kämpa.

Frågor, frågor. Jag gläds åtminstone åt att Dawn Braid förmodligen kommer att göra Arizona Coyotes till ett av världens snabbaste hockeylag. Och att det trots allt finns potential att ändra på saker och ting. Nu ska jag avsluta det här inlägget. Imorgon flyger vi till Edinburgh för ett par dagars semester. Men lugn å fin. Bloggen är tidsinställd och kommer ut som vanligt på fredag. Det blir roligt. Och hör ni: skicka e-post till john@hockeyrelaterat om du vill komma i direkt kontakt med mig. Ta hand om er.

Kram!

sportbloggar.info

53. Hockeyn och måldomaren

Hej!

Ny vecka. Hoppas att den medför roligheter. Helgen var kul, även om det inte blev något bakande i söndags. Jag gjorde annat istället. Spelade faktiskt ishockey. Det är ju alltid roligt men tyvärr gick det inte så himla bra. Förlust och sura miner hos undertecknad. Tur att jag har min plattform där jag får skriva av mig. Och tur att ni läser! Tack igen. Idag ska jag skriva om ett arbetstillfälle som snart gått helt förlorat och istället ersatts av något annat.

Ur Svenska Ishockeyförbundets regelbok anno 1965:

Regel 11 – Signal och tidsanordningar:

a) Varje bana skall vara försedd med en gong-gong eller annan ljudanordning för tidtagarnas räkning.

b) Bakom varje mål skall en röd lampa vara uppsatt. Måldomaren skall tända den när han anser att mål blivit gjort.

Regel A är ju fortfarande aktuell. Eller, gong-gongen är väl knappast förekommande (vad jag vet), men när perioden är slut ljuder som ni säkert vet en stark signal. Regel B däremot. Där har det hänt grejer.

Ishockeyn har blivit snabbare och snabbare med åren. Som domare är det inte alltid lätt att hänga med i svängarna. Och ibland behöver den randige ta hjälp, särskilt i en situation där det rör sig som ett potentiellt avgörande mål. Det blir ju lätt så dålig stämning om det skulle dömas på fel sätt. Förr sköttes alltid uppgiften av någon som kallades måldomare. Det var en mansperson som satt på en stol bakom målburen (på andra sidan plexiglaset) och helt enkelt bedömde huruvida pucken gått över mållinjen eller inte, samt om situationen föregåtts av några andra regelöverträdelser som kunde komplicera förloppet. När måldomaren bedömde att mål blivit gjort tryckte han alltså på en knapp och så började en röd lampa av saftblandartyp att snurra. Fritt fram att jubla alltså.

Det här låter kanske som ett typexempel på enkla jobb, apropå den något märkliga debatt som råder. Måldomaren satt ju bara där, upphöjd likt en badvakt, och väntade på att få anledning att trycka på knappen. Ganska anonymt också. Men även måldomaren hade gått en domarutbildning. Och som sagt – ishockey går fort. Måldomaren existerar fortfarande i NHL (åtminstone på vissa ställen) men idag finns betydligt mer avancerad teknologi att ta till. För tveksamma målsituationer finns ett situation room som följer alla samtidigt pågående matcher. Om domarna på isen har svårt att avgöra om det blivit mål, åker huvuddomaren fram till speakerbåset och ringer på en telefon med headset. I andra änden svarar någon från situationsrummet och har svaret baserat på ett stort antal videovinklar och andra mätinstrument. Domaren tar emot informationen och säger kanske ”hälsa familjen” innan hen lägger på. Sedan blåser hen i pipan och pekar antingen mot mittcirkeln (det blev mål) eller slår ut med armarna i ett tecken som betyder wash out (det blev inte mål). Här är en video som visar hur det kan gå till i Nordamerika:

Visst verkar det lite mysigt där uppe bland skärmar och grabbar? Just det. Ibland kallas det war room. Någon har kanske haft lite hybris? Well. NHL’s war room är beläget i Toronto. I SHL är motsvarande rum placerat i Stockholm. Och ni kanske undrar vad som har hänt med saftblandarlampan nu när allting är centraliserat? Jodå, den finns kvar och lyser rött. Förutom i Detroit där den lyser blått.

Just det, innan vi slutar. Med måldomarnas försvinnande blev ju plötsligt den bästa platsen i hela arenan ledig. Det här var NHL-laget Calgary Flames inte sena att utnyttja. Den som kan betala en massa dollar kan alltså få sitta där med familjen eller kompisarna och se matchen. Dessutom ingår middag och så får man träffa spelarna och säga hej. Ja, man får en egen matchtröja också. Som man kan bära under matchen för att manifestera sitt supporterskap. Är det inte härligt? Jo, visst är det! Läs mer här.

Med de orden tackar jag för ert intresse och återkommer på fredag. Då blir det kul igen.

Kram.

sportbloggar.info

52. Hockeyn och avtackningen

Hej gänget!

Ni blir fler och fler. Som läser alltså. Välkomna allihopa! Jag hoppas att ni ska trivas i det lilla hörn av Internet som är Hockeyrelaterat. Mitt lilla hörn. Idag är det fredag och ni har kanske en massa roligheter planerade inför helgen. Eller så har ni inte det. Själv ska jag städa ur min bil, ty den luktar illa. Livet som ishockeybloggare är ibland inte häftigare än så. Men, jag kanske ska baka något? Häromdagen hann jag knappt komma hem från jobbet innan min sambo hojtade från vardagsrummet. Det var ett gäng på TV-programmet Cake Boss som hade gått samman och bakat ett helt ishockeymål, komplett med målvakt och allt. Allt gick att äta, ja till och med nätmaskorna. Och allting var i någorlunda naturlig storlek. Så… Vill någon äta hockeymålvakt på söndag? Skicka ett mejl till john@hockeyrelaterat.se. OBS, det går så klart att mejla i helt andra syften också.

Nu måste jag gå vidare i texten. Vet ni vad som händer när en riktigt berömd NHL-spelare väljer att sluta spela? Ja alltså, det gäller ju i baseball och amerikansk fotboll också. Först händer ingenting på ett tag. Men sedan, när det har gått lite tid, finns en tradition av att göra en speciell ceremoni av det hela. Spelaren tackas då av inför fulla hemmaläktare och det blir ofta ganska känslosamt. Det är väl det finaste man kan råka ut för som ishockeyproffs, tror jag. Om det rör sig om en riktigt framstående spelare, som dessutom betytt särskilt mycket för ett och samma lag, kan hela tröjnumret pensioneras. Det får alltså inte användas av någon annan i klubben. Någonsin. Om man inte råkar heta Wayne Gretzky för då är ens tröjnummer pensionerat i hela NHL. Japp, helt sant. Nummer 99 är förbjudet överallt. Första NHL-tröjan att pensioneras tillhörde förresten Toronto-spelaren Ace Bailey. Det var 1934. Ingen i Toronto har sedan dess fått ha nummer 6 på ryggen. Vad tiden går hör ni. När tröjnumret pensioneras hissas det av tradition upp i taket på hemmaarenan. Och där får det hänga. Så här ser det ut när Colorado spelar:

Jaha, det var där jag hängde mina badlakan.
Jaha, det var där jag hängde mina badlakan.

Det här existerar även i Sverige och SHL. Ibland pensioneras nummer för att hedra någon framstående spelare. Jag tror, att om ni går på någon match lite var som helst i Sverige, så märker ni att det oftast hänger ner siffror från taken. Alltså, nu slog det mig att förra inlägget också handlade om saker som hänger ner från taken. Det verkar vara något takrelaterat som rör sig i mitt huvud. Vi får väl se om trenden håller i sig.

Vad säger vi om det här då? Det känns ju som något ganska amerikanskt, gör det inte? Man kan riktigt föreställa sig hur stråkarna spelar medan badlakanen hissas upp i taket. Som i en film. Tack för lång och trogen tjänst liksom. Vördnadsfullt. Det säger också något om sportens betydelse. Ingen som jobbat trettio år på samma ställe, och dessutom varit bäst på jobbet, får ju sitt verktygsbälte eller sin jobbdator upphissad i taket. Det vore dock roligt.

Visst. Det är ett sätt att hedra en enskild spelare, att visa upp dennes betydelse för klubben. Men det är kanske framför allt ett sätt att manifestera och använda klubbens historia på ett fördelaktigt sätt. De upphissade tröjnumren signalerar något heligt och ouppnåeligt, bokstavligt och bildligt talat. Klubben vill att dess historia ska ses upp till och en viktig del i detta handlar om att skapa hjältar. Pensioneringen av tröjnumret hjälper till att upprätthålla hjältestatusen för kommande hockeygenerationer, vilket ska hjälpa klubben att åtnjuta respekt och inge känslan av att man ”varit med länge”. Filosofen Friedrich Nietzsche (ni vet han med mustaschen) hade kallat den här typen av historiebruk för monumentalistiskt, vilket betyder att historien används som förebild på ett ganska okritiskt sätt. Det är ändå lite fint i det här sammanhanget. Så här såg det ut när Börje Salming hedrades för några år sedan.

Nu verkar man ju ha bestämt sig för att det är så här man ska göra. Ok. Själv är jag lite mer progressiv i mitt synsätt och hade nog, om jag hade arbetat med sådant här, lobbat för andra sätt att hedra spelare och visa upp klubbens historia. Just nu kan jag inte komma på något, men jag kanske kan återkomma i ett senare inlägg? Tack för er förståelse. Nu ska jag duscha och sen åka till jobbet.

Vi hörs nästa vecka. På tisdag. Kram och trevlig helg!

sportbloggar.info