65. Hockeyn och konkurrensen

Hallå hej!

Jag skriver från soffan. Mår mycket bra. Det är måndag kväll, men när ni läser har det hunnit bli tisdag och klockan har passerat åtta. Så nu vet ni det också. Hockeyrelaterat ligger alltid steget före, liksom. Det är nog bäst så.

Helgen var intensiv med såväl drinkar som pepparkaksbak. Dock ej samtidigt vilket väl får anses klokt. Men jag har i alla fall haft väldigt trevligt. Ett litet vakande öga har hållits på medierna i väntan på att truppen till Junior-VM skulle presenteras. Det är ju världens bästa hockeyturnering. Och idag smällde det till, truppen presenterades och nya hockeystjärnor är därmed på god väg att tändas. Men sedan finns ju alltid de som faller bort i konkurrensen, och det är just konkurrens som är huvudtemat i dagens blogg. Häng på!

Inom herrishockeyn har det genom historien tagits ett antal initiativ för att utmana dominerande strukturer. Alla med varierande framgång. Idag ska vi titta närmare på ett av dessa initiativ. Vi börjar så här.

WHA (World Hockey Association) var en hockeyliga som grundades på hösten 1971 i Kanada. Syftet med WHA var att skapa en hockeyliga som på allvar kunde konkurrera med NHL, såväl sportsligt som organisatoriskt. Som mest hade ligan 14 lag, men de flesta av dem hade det struligt ekonomiskt och fick det aldrig riktigt att funka. Mot slutet av WHA’s existens fanns blott ett fåtal lag kvar, bland andra Edmonton Oilers, Quebec Nordiques och Winnipeg Jets, som alla flyttade över till det väloljade maskineriet NHL när WHA slutligen lade ner 1979. Quebec Nordiques, där för övrigt Peter Forsberg tog sina första stapplande NHL-steg, bytte sedermera ort till Colorado och började heta Avalanche i efternamn. Så heter de än idag. Winnipeg Jets fick en lite mer turbulent resa i världens bästa hockeyliga. 1996 lade de ner, flyttade till Phoenix och började heta Phoenix Coyotes. Ungefär samtidigt startade ett annat lag sin verksamhet, nämligen Atlanta Thrashers. 2011 fungerade det inte längre för Thrashers, som lade ner och flyttade till… Winnipeg! Och därmed var Winnipeg Jets återetablerade. Rörigt? Ja, visst är det. Men var var vi? Just det, WHA.

Det visade sig helt enkelt vara för svårt att utmana NHL på hemmaplan, men sportsligt gjorde man inte bort sig alls. WHA-lagen mönstrade många bra spelare och i de matcher som spelades mot NHL-lag vann man hyfsat ofta. Dessutom, och det här är viktigt, var WHA en progressiv kraft inom ishockeyn, bland annat genom att vara tidiga med att rekrytera europeiska spelare i betydligt högre utsträckning än vad som tidigare gjorts inom nordamerikansk ishockey. Tidigare hade spelare mest plockats upp ur de egna leden, så att säga. Men det här nya tippades över på NHL som snabbt förändrades och under 1980-talet kom att bli en kosmopolitisk hockeyliga. Tack WHA! En grej som WHA körde med, men som aldrig riktigt fick fäste någon annanstans, var blå puckar. De hade någon idé om att pucken, om den var blå, skulle synas bättre från läktarplats. Men det var kanske inte så genomtänkt. Här är i alla fall en småmysig dokumentär om WHA. Jag har sett den några gånger.

Jajemen vet ni, här såg man många obehagliga målvaktsmasker, men också en hel del kärlek. Jag var ju inte född när WHA var igång, men jag önskar att jag varit. Det är svårt att ta in att någon inhemsk liga hade modet att våga utmana den stora besten. Och tänk att det också medförde bra saker, som en ökad acceptans för utländska spelare. Tänk vad mycket bättre NHL blev tack vare WHA. Vad mycket bättre hela ishockeyvärlden blev. Konkurrens kan verkligen vara bra ibland. Heja WHA. Och ja. De blå puckarna är förlåtna.

Jag hoppas att ni uppskattade den här texten. Den kändes lite annorlunda, men den var också oerhört inspirerande att skriva. På fredag hörs vi igen! Ajöss!

Och kram!

40. Hockeyn och pengarna

Hej!

Välkomna till Hockeyrelaterat. Publicering nummer 40! På en fredag också, vilken fest va? Särskilt välkommen till dig som är nytillkommen läsare. Du, som kanske råkade surfa in här via en länk på Facebook eller efter tips från en kompis, kollega, granne eller släkting. Lite bakgrundsinfo: Jag heter John och har haft den här lilla plattformen igång sedan i april detta år. Varje tisdag och fredag skriver jag en text på cirka 500-700 ord där jag fördjupar mig i något hockeyrelaterat. Ja, allt som skulle kunna röra hockey. Från bakåtvända kepsar, via bredden på målvaktsbenskydd, till lite tyngre ämnen som idrottspolitik och genusfrågor. Gärna med historiska perspektiv i åtanke. Bland annat. Känn dig välkommen! Mejla på john@hockeyrelaterat.se om du vill kommunicera med mig.

Jag är förkyld och det är inget jag rekommenderar. Men annars har veckan varit bra. Igår spelade Team Sweden den första av två träningsmatcher mot Finland, en dryg vecka innan World Cup drar igång på allvar. Det var mysigt att se lite hockey på TV. Men tidigare på dagen nåddes jag av uppgifter att självaste Peter Forsberg sågat hela turneringen. Åh nej. Han ska, under någon slags föreläsning, ha sagt att World Cup handlar om att NHL bara vill tjäna pengar. Detta alltså menat som något negativt. Okej. Jag delar uppfattningen att NHL sannolikt bara vill tjäna pengar genom att arrangera World Cup. Däremot undrar jag hur Peter, som massimporterat luftiga gummiskor (läs gärna texten om Foppatofflan!), byggt golfbanor över hela Ångermanland och köpt in sig i typ alla världens travhästar, kan ha något emot att tjäna pengar? Nej, så klart inte. Peter älskar pengar och det är helt okej.

Vi ska prata mer om pengar! Enligt Wikipedia: ett gemensamt värderingssystem som är baserat på utbytbara och lagringsbara enheter. Så långt är alla med. Men jag tänkte mer på pengar inom hockey. Hur mycket kan man tjäna? Blir man rikare på hockey än på fotboll? Vem är rikast? Hur sjukt är detta? Jag har tyvärr inte alla svar, men ändå.

Först: Det är svårt att hitta exakta siffror på hur mycket folk egentligen tjänar inom ishockey och fotboll. Ofta är uppgifterna baserade på rykten och spekulationer. Dessutom är kontrakt ofta ganska intrikata historier som, även om de läcker ut, inte alltid är så lätta att tyda för någon som är lite stressad före deadline. Men vi kan säga så här, att världens bäst betalde manliga hockeyspelare i alla fall tjänar tiotals miljoner dollar per säsong, kanske runt 20 eller strax under. Och att manliga fotbollsspelare definitivt tjänar mer. Ronaldo, Messi, Zlatan och grabbarna. De behöver inte ha matlåda med sig till jobbet, om jag säger så. Om vi går över till damsidan så är lönerna oerhört mycket lägre. Men det är i Amerika de finns. Världens bäst betalda kvinnliga hockeyspelare återfinns med all sannolikhet i den kanadensiska proffsligan CWHL. Och en inte allt för vild gissning är att den bäst betalde fotbollsspelaren är landslagsmålvakten Hope Solo. Jo, jag har mina källor.

I NHL finns lönetak som hindrar att lönerna överstiger ziljardbelopp, men ett kontrakt innebär sannolikt ändå att försörjningen är tryggad för ett bra tag framöver. I viss mån kan höga löner motiveras av att karriären är tidsmässigt begränsad. Men det är väl också det enda som är lite rimligt. Sjukt? Ja.

När Börje Salming 1973 satte sig i flygmaskinen och flög till Toronto för att bli NHL-proffs, höll han säkert på att kissa på sig för de 85 000 kanadadollar som väntade i och med tvåårskontraktet. Räknat i dagens penningvärde, och översatt i SEK, fick han ungefär en halv miljon om året. Det kan ju en brevbärare få ut med lite övertid och en lyckad förhandling. Okej, jag överdriver men ni fattar. Det här med pengar har verkligen skenat. I de flesta sporter. Basket, baseball, hockey, varpa och kubb. Hehe.

"Jag kan betala för nya vinterdäck, far"
Nu du far, nu ska du få nya vinterdäck till Amazonen.

Från och med nästa säsong ska damernas Riksserien byta namn till SDHL, Svenska Damhockeyligan. Namnet påminner ju om herrarnas SHL och det är också tanken. En annan tanke är att namnbytet ska symbolisera ett organisatoriskt steg för damhockeyn, vilket i förlängningen är tänkt få upp intresset, locka sponsorer och på så vis få fart på löneutvecklingen. Det kan behövas och i rättvisans namn hoppas Hockeyrelaterat på att det händer något. Idag tjänar svenska damhockeyspelare knappt en spänn på hockeyn och behöver ofta ha vanliga jobb vid sidan om. Så klart helt oacceptabelt.

Nu tar vi helg och laddar om inför nästa vecka. Krya på mig. Kram!

sportbloggar.info

37. Hockeyn och rivaliteten

Hej kompisar!

Helgen var kul. Och lugn. Vi var på loppis i söndags. På en idrottsplats, anordnad av den lokala idrottsföreningen. Som det ska vara. Den svenska modellen. Eller ja, en av alla hundra betydelser av det begreppet. Mest av allt verkar det betyda något som är bra, sunt och… gediget. Typ. Jag får väl fixa en politikblogg vad det lider. Men loppisen var bra och vi lyckades komma över lite grejer, bland annat en barometer som vid inköpet visade ostadigt väder. Vilket visade sig stämma ganska väl med den upplevda verkligheten. Det har varit rätt så otrevligt väder det senaste dygnet. Fy. Hör ni, vi går vidare.

Det är ju snart dags för World Cup och jag måste erkänna att jag är mycket förväntansfull. Jag tilltalas av att turneringen är så pass kort. Sverige, eller Team Sweden som det heter i sammanhanget, spelar tre matcher på fyra dagar. Sen är det lite finalspel som förvisso drar ut på tiden eftersom finalen spelas i bäst av tre matcher. Lite annorlunda. Men ändå föredömligt kort. Det är som med musik. Tre minuter är en lagom längd för en låt, tycker jag.

Den 20 september ska Team Sweden möta Team Finland. Och jag tänkte nysta lite i det här med att möta Finland. Det sägs ju vara en alldeles särskild rivalitet länderna emellan, det är alltid skönast att spöa Finland, men hallå varför är det så? Jag fattar derbygrejen, att man gärna vill piska grannföreningen och gärna deras supportrar också, men vad finns mellan Sverige och Finland som gör att det känns extra bra att vinna och extra dåligt att förlora?

Det känns nära till hands att söka förklaringar i den politiska historien. Finland har ju faktiskt tillhört Sverige även om det är över 200 år sedan landet blev självständigt. Och svenska är ett av landets två officiella språk. Så, vi har en del gemensamt. Men jag kan inte riktigt spåra någon riktig konfliktlinje, annat än att Finland möjligen skulle kunna ses som något slags yngre syskon till Sverige. Och att rivaliteten skulle kunna liknas vid ett syskonbråk i baksätet på en Toyota… eller kanske en Saab.

Det skulle kunna vara så enkelt som att Finland och Sverige är två grannländer med ungefär lika högt hockeykunnande, långt förbi både Danmark och Norge och ja, även Island. Därmed blir varje match en slags kraftmätning om vilken nation som egentligen är bäst på hockey i Norden. Båda nationerna tillhör också den absoluta världstoppen i ishockey; både på dam- och herrsidan hamnar Finland trea och Sverige femma. Så skulle det kunna vara. Jag googlade faktiskt ”Sweden Finland rivalry” och förstod att rivaliteten mellan Sverige och Finland är något som intresserar långt fler än jag själv. Och visst, de förklaringar jag listar här stämmer ungefär överens med vad folk ute i världen tror.

Rivalitet inom sport behöver ju heller inte vara något destruktivt och våldsamt. Det är, kan jag tänka mig, ett ganska beskedligt fenomen som medierna haussat upp. Vi har kanske lärt oss att Finland är en motståndare man vill slå extra hårt på fingrarna, utan att det egentligen finns någon riktig substans i det. Egentligen tjänar alla inblandade på en upptrissad stämning mellan nationerna. Det skapar intresse vilket lockar publik, tevetittare och därmed så klart också sponsorer. Glöm för allt i världen inte att Sverige och Finland gemensamt arrangerade Hockey-VM 2012 och 2013. Och, enligt en gammal sed är Finland det första landet som en nytillträdd svensk statsminister besöker.

Jag vet inte om jag kommer så mycket längre. Men med det sagt vill jag bara påpeka att jag inte är unik. Jag vill också slå Finland, extra hårt och extra länge och med extra ost. Därför blev jag lite extra glad den där majdagen 2003, när Peter Forsberg vann över Finland med 6-5 efter att ha legat under med 1-5 inför sista perioden. Här kan ni få se.

Man skulle ju kunna vara lite PK och säga att det var en stark upphämtning, en laginsats, ett teamarbete. Men det är ljug. Peter Forsberg vann över Finland den dagen.

Hör ni! Det blir en toppenfin dag idag, ser jag genom fönstret. Jag råder er att ta en lunchpromenad. Och här ses vi på fredag. Kram!

sportbloggar.info