72. Årskrönika från Hockeyrelaterat

Hejhej!

Så här på årets näst sista dag är det hög tid att stanna upp och reflektera lite över tillvaron. Men innan jag börjar avhandla hockey-året vill jag klämma in ett lite mer personligt bokslut. För det är ju så att jag har levt med den här bloggen i ganska precis åtta månader. Första inlägget postades den 26 april och sedan har det rullat på, två dagar i veckan. Vår, sommar och vinter. Tack alla ni som läst! Av alla 71 texter jag hittills publicerat är jag nöjd med åtminstone 62, vilket får ses som ett bra betyg för att komma från mig själv. Återstår att se hur kommande text, den sjuttioandra, tas emot i mitt kritiska huvud. Det är egentligen ganska enkelt: Utifrån några teman summerar jag hockey-året 2016 och avslutar med en lista. Hoppas du gillar!

Namncirkus
Under året har en del saker tillkommit och en del förändrats. En förändring skedde i augusti då det blev klart att damernas ishockeyorganisation, Riksserien, skulle byta namn till SDHL. Svenska Damhockeyligan. Ganska likt herrarnas SHL som ju då betyder Svenska Hockeyligan. Namnbytet skedde för att visa att tjejerna är på frammarsch med fler aktiva spelare än någonsin tidigare, men också för att allmänintresset och därmed publiksnittet är på väg uppåt. Eftersom elitishockey i slutändan handlar om pengar, gärna mycket pengar, så måste namnbytet också betraktas som ett led i att locka större sponsorer och investerare till damernas ishockey. Man vill därmed ytterligare närma sig herrarnas ligastruktur, som sedan 1980-talet allt mer kommit att handla om vinstmaximering framför nyttomaximering. Ni som har hängt med ett tag vet att Hockeyrelaterat alltid haft en kritisk inställning till elitishockeyns bolagiserade värld, men att vara kritisk är inte detsamma som att vara tvärt emot. Dessutom är det för mig självklart att kvinnor och män ska ha samma förutsättningar när det gäller elitidrott. Spelreglerna ska gälla alla, oavsett vad man tycker om dem.

Även internationellt har det handlat om namn. I USA gick det länge ett rykte om att ett nytt lag var på gång. Ett sprillans nytt NHL-lag! Japp. Det var sant. Är sant. Den pittoreska staden Las Vegas hade bestämt sig för att ge sig in i leken men de hade ju inget namn på sitt lag. Gamblers fick de inte heta eftersom NHL förbjudit namn som anspelar på spel och dobbel (ordet dobbel tycks användas väldigt sällan numera). Åh, alla dessa veckade pannor. Man hade velat vara en fluga på väggen under alla spånarmöten. Så hur gick det egentligen? Jodå, efter nattmanglingar så långa att stadens alla kasinon både hunnit stänga och öppna, lyckades man enas om att kalla sitt lag för Vegas Golden Knights. Tjoho! Premiärspel i NHL sker först till hösten 2017. Väl mött i T-Mobile Arena! Här är en film där man får se deras logga och lite annat.

Äntligen mål!
Japp! I herrarnas elitishockey har målen de senaste åren fört en tynande tillvaro. Ja inte målburarna alltså, de står ju där va, utan själva handlingen att göra mål. Målsnittet i SHL har sjunkit mer eller mindre varje år sedan 1975 (ungefär) och säsongen 2012/2013 var det som allra tråkigast med i snitt 4,79 mål per match. Men nu så. För första gången sedan millennieskiftet (år 2000, reds. anm) är målsnittet uppe och nosar på sex mål per match. Förvisso långt under 1970-talets nivåer, men å andra sidan hade målvakterna på den tiden inte benskydd stora som hemmabiosystem (vem har ens hemmabio idag?) och själva målvaktsspelet var så klart inte riktigt lika utvecklat som det är idag.

Ett skäl till att det görs fler mål är utespelarna blivit bättre på att skjuta. Framförallt har man blivit bättre på att skjuta direkt när pucken kommer, alltså utan att först ta emot och behandla den, vilket visat sig vara en mirakelmedicin för att få fart på målskyttet. Det blir liksom svårt för målvakterna att hinna med i svängarna. Jag vet att typ alla har tränat extra på just detta under det senaste året. Kolla den här pedagogiska videon från Hockeyakademin. Jag får lite flashbacks från min gamla övningskörnings-DVD, men det är okej.

Ett bra år?
Sammanfattningsvis då. Har det varit ett bra hockey-år? Mitt svar är ja, det har det väl. Aningen turbulent förvisso. Herregud, minns ni hela grejen när Sverige plötsligt skulle ha med ett lag i KHL? Crowns skulle laget heta. Det hela stannade ju tyvärr vid en mycket minnesvärd presskonferens som jag letat över hela internet för att få tag i. Utan att lyckas.

Visst, det har nog varit ett bra år, men sedan är jag en positiv figur och det är möjligt att jag skapat en alldeles egen filterbubbla där jag bara tagit del av allt som jag tycker är kul. Kanske har det i själva verket varit ett bedrövligt hockey-år. Man blir ju som man umgås. Eller som man googlar. Nej, men seriöst, jag tror faktiskt att 2016 var ett bra hockey-år. Jag tycker det. Hoppas juniorkronorna vinner guld nu i dagarna också. Då blir det garanterat ett bra år. Nu ska jag göra en lista!

1. Årets blogg: Förutom min egen är det dött lopp mellan Women’s Hockey Legends och Famous people wearing hockey jerseys.

2. Årets match: Spelades i april mellan mitt gubbhockeylag Grönby Flyers och Kockumsgänget. Vi förlorade men var så klart bäst ändå.

3. Årets icke-åldrande: Som vanligt Jaromir Jagr.

4. Årets mest väntade namn på ett nytt lag: Vegas Golden Knights, utan tvekan.

5. Årets hockeytrauma: Min högra axel som tog tre veckors semester under våren.

6. Årets hockeybesvikelse: Att jag aldrig lyckades hitta ett vettigt hockeyspel till min iPad.

7. Årets blogginlägg: Om jag själv får välja, nummer 58 som handlade om fair play.

8. Årets TV-serie om hockey: Hockey Wives.

9. Årets sämst bevakade hockeyliga herrar sett till allmänintresset: KHL.

10. Årets sämst bevakade hockeyliga damer sett till allmänintresset: Riksserien, sedermera SDHL.

 

Okej hör ni, vänner. Tack för i år! Vi hörs igen nästa vecka. På tisdag!

Kram!

49. Hockeyn och tejpen

Hallå gänget!

Jösses vilken helg va? Vi släppte ju EP i fredags och firade detta på Moriskan här i Malmö. Det eminenta bandet Ragata fick med en punkchock inleda kvällen och hade dessutom repat in en av våra låtar. Det var toppenkul. Tack alla som kom! Nu är vi tillbaka med en ny vecka. Tyvärr började den ganska regnigt och det var ju synd. Dock bra för svamptillväxten i skog och mark.

Hör ni, nu är nästan alla relevanta hockeyserier igång. Malmö Redhawks äter upp allt motstånd i SHL, SKA Sankt Petersburg gör väl detsamma i KHL och i SDHL-toppen fajtas Luleå och Linköping. NHL är sena som vanligt, men det blir väl lätt så när varje lag ska spela tvåhundra träningsmatcher och dessutom prova ut både kostymer och tjänsteflyg. Sedan drog väl World Cup ut på tiden också.

Jag skrev häromveckan en text om miljöarbete inom hockeyn. Den blev uppskattad och det tackar jag för. Vi har ju bara en planet. Mycket av texten handlade om kompositklubbor och dess olika användningsområden. Jag tänkte återknyta lite till klubborna, för nu när hockeyn går på TV så har jag fått tillfälle att studera dessa lite extra. Ni måste förstå att jag är mycket för små detaljer. Men men, i takt med att klubborna blir dussinvaror (de går ju sönder som tändstickor) blir det också intressant att fundera på hur spelarna egentligen hanterar sina pinnar. Kort sagt: hur tejpar folk egentligen sina klubbor? Jag har medelst datorns inbyggda ritverktyg skapat en illustration för de vanligaste varianterna:

klubbor

Ok, från vänster: Spelaren som antingen älskar att tejpa, eller älskar sin klubba. Vi börjar längst ut på bladet och arbetar oss inåt tills vi når en bra bit upp på skaftet. Hen vill förmodligen skydda sin klubba så mycket som möjligt genom att fullkomligt begrava den i tejp. Oklart om det hjälper. Här fordras en rejält tilltagen tejpbudget.

Nummer två: En vanlig variant. Tejpen täcker ungefär den yta som pucken kan förväntas landa på. Jag kan inte säga annat än att detta känns vettigt.

Nummer tre: Studentvarianten. Den här typen av skyddande tejp är inte helt billig och det ligger måhända i spelarens intresse att minska kostnaderna genom att bara tejpa längst ut på bladet. Jag får dock inte ihop ekvationen eftersom en elitspelare rimligen bör få tejpbehoven tillgodosedda, antingen gratis genom klubben eller genom rabatterat pris. Det finns kanske andra orsaker. Lättja?

Nummer fyra: Den obegripliga varianten. Tog tejpen slut? Varför lämnade hen annars toppen av bladet oskyddat? Det ska sägas att detta nog är det minst vanliga sättet att tejpa sin klubba, som studentvarianten fast tvärtom. Men jag har sett det, jag lovar. Det var en spelare i Rögle, tror jag.

Ja, ni ser, detta är ju en vetenskap. Jag avslutar med att posta en så kallad hey guys-video, alltså den typ av video där amerikanska män förklarar hur något går till och som alltid börjar med hälsningsfrasen hey guys. Här lär den amerikanska mannen oss att tejpa hockeyklubbor. Titta!

Sådärja. Men jag då? Jo, jag ska berätta. Jag spelar inte så himla mycket att jag behöver tejpa flera gånger i veckan, men absolut, jag har väl gått igenom de flesta faser i livet. Nu när stickorna är så dyra brukar jag hemfalla åt den första varianten, ni vet den med tejp ända upp på skaftet. Jag tror inte att det ger extra skydd, men det ger en känsla av extra skydd vilket kan vara nog så viktigt. Hur gör du? Mejla mig på john@hockeyrelaterat.se och berätta. Eller skriv något helt annat vetja!

Mina vänner, det var allt för idag. Jag återkommer på fredag med inlägg nummer 50. Vem hade trott det i april? Inte jag, nej.

Kram!

sportbloggar.info