72. Årskrönika från Hockeyrelaterat

Hejhej!

Så här på årets näst sista dag är det hög tid att stanna upp och reflektera lite över tillvaron. Men innan jag börjar avhandla hockey-året vill jag klämma in ett lite mer personligt bokslut. För det är ju så att jag har levt med den här bloggen i ganska precis åtta månader. Första inlägget postades den 26 april och sedan har det rullat på, två dagar i veckan. Vår, sommar och vinter. Tack alla ni som läst! Av alla 71 texter jag hittills publicerat är jag nöjd med åtminstone 62, vilket får ses som ett bra betyg för att komma från mig själv. Återstår att se hur kommande text, den sjuttioandra, tas emot i mitt kritiska huvud. Det är egentligen ganska enkelt: Utifrån några teman summerar jag hockey-året 2016 och avslutar med en lista. Hoppas du gillar!

Namncirkus
Under året har en del saker tillkommit och en del förändrats. En förändring skedde i augusti då det blev klart att damernas ishockeyorganisation, Riksserien, skulle byta namn till SDHL. Svenska Damhockeyligan. Ganska likt herrarnas SHL som ju då betyder Svenska Hockeyligan. Namnbytet skedde för att visa att tjejerna är på frammarsch med fler aktiva spelare än någonsin tidigare, men också för att allmänintresset och därmed publiksnittet är på väg uppåt. Eftersom elitishockey i slutändan handlar om pengar, gärna mycket pengar, så måste namnbytet också betraktas som ett led i att locka större sponsorer och investerare till damernas ishockey. Man vill därmed ytterligare närma sig herrarnas ligastruktur, som sedan 1980-talet allt mer kommit att handla om vinstmaximering framför nyttomaximering. Ni som har hängt med ett tag vet att Hockeyrelaterat alltid haft en kritisk inställning till elitishockeyns bolagiserade värld, men att vara kritisk är inte detsamma som att vara tvärt emot. Dessutom är det för mig självklart att kvinnor och män ska ha samma förutsättningar när det gäller elitidrott. Spelreglerna ska gälla alla, oavsett vad man tycker om dem.

Även internationellt har det handlat om namn. I USA gick det länge ett rykte om att ett nytt lag var på gång. Ett sprillans nytt NHL-lag! Japp. Det var sant. Är sant. Den pittoreska staden Las Vegas hade bestämt sig för att ge sig in i leken men de hade ju inget namn på sitt lag. Gamblers fick de inte heta eftersom NHL förbjudit namn som anspelar på spel och dobbel (ordet dobbel tycks användas väldigt sällan numera). Åh, alla dessa veckade pannor. Man hade velat vara en fluga på väggen under alla spånarmöten. Så hur gick det egentligen? Jodå, efter nattmanglingar så långa att stadens alla kasinon både hunnit stänga och öppna, lyckades man enas om att kalla sitt lag för Vegas Golden Knights. Tjoho! Premiärspel i NHL sker först till hösten 2017. Väl mött i T-Mobile Arena! Här är en film där man får se deras logga och lite annat.

Äntligen mål!
Japp! I herrarnas elitishockey har målen de senaste åren fört en tynande tillvaro. Ja inte målburarna alltså, de står ju där va, utan själva handlingen att göra mål. Målsnittet i SHL har sjunkit mer eller mindre varje år sedan 1975 (ungefär) och säsongen 2012/2013 var det som allra tråkigast med i snitt 4,79 mål per match. Men nu så. För första gången sedan millennieskiftet (år 2000, reds. anm) är målsnittet uppe och nosar på sex mål per match. Förvisso långt under 1970-talets nivåer, men å andra sidan hade målvakterna på den tiden inte benskydd stora som hemmabiosystem (vem har ens hemmabio idag?) och själva målvaktsspelet var så klart inte riktigt lika utvecklat som det är idag.

Ett skäl till att det görs fler mål är utespelarna blivit bättre på att skjuta. Framförallt har man blivit bättre på att skjuta direkt när pucken kommer, alltså utan att först ta emot och behandla den, vilket visat sig vara en mirakelmedicin för att få fart på målskyttet. Det blir liksom svårt för målvakterna att hinna med i svängarna. Jag vet att typ alla har tränat extra på just detta under det senaste året. Kolla den här pedagogiska videon från Hockeyakademin. Jag får lite flashbacks från min gamla övningskörnings-DVD, men det är okej.

Ett bra år?
Sammanfattningsvis då. Har det varit ett bra hockey-år? Mitt svar är ja, det har det väl. Aningen turbulent förvisso. Herregud, minns ni hela grejen när Sverige plötsligt skulle ha med ett lag i KHL? Crowns skulle laget heta. Det hela stannade ju tyvärr vid en mycket minnesvärd presskonferens som jag letat över hela internet för att få tag i. Utan att lyckas.

Visst, det har nog varit ett bra år, men sedan är jag en positiv figur och det är möjligt att jag skapat en alldeles egen filterbubbla där jag bara tagit del av allt som jag tycker är kul. Kanske har det i själva verket varit ett bedrövligt hockey-år. Man blir ju som man umgås. Eller som man googlar. Nej, men seriöst, jag tror faktiskt att 2016 var ett bra hockey-år. Jag tycker det. Hoppas juniorkronorna vinner guld nu i dagarna också. Då blir det garanterat ett bra år. Nu ska jag göra en lista!

1. Årets blogg: Förutom min egen är det dött lopp mellan Women’s Hockey Legends och Famous people wearing hockey jerseys.

2. Årets match: Spelades i april mellan mitt gubbhockeylag Grönby Flyers och Kockumsgänget. Vi förlorade men var så klart bäst ändå.

3. Årets icke-åldrande: Som vanligt Jaromir Jagr.

4. Årets mest väntade namn på ett nytt lag: Vegas Golden Knights, utan tvekan.

5. Årets hockeytrauma: Min högra axel som tog tre veckors semester under våren.

6. Årets hockeybesvikelse: Att jag aldrig lyckades hitta ett vettigt hockeyspel till min iPad.

7. Årets blogginlägg: Om jag själv får välja, nummer 58 som handlade om fair play.

8. Årets TV-serie om hockey: Hockey Wives.

9. Årets sämst bevakade hockeyliga herrar sett till allmänintresset: KHL.

10. Årets sämst bevakade hockeyliga damer sett till allmänintresset: Riksserien, sedermera SDHL.

 

Okej hör ni, vänner. Tack för i år! Vi hörs igen nästa vecka. På tisdag!

Kram!

59. Hockeyn och våldet pt. 3

Hej där ute!

Novembermörkret sänker sig över oss. Bara att vänja sig. Så här kommer det att fortsätta i ytterligare en dryg månad, tills vi peakar i vintersolståndet och kan börja vända ljuset rätt igen. Men visst, man kan bli deppig för mindre. Hockeyrelaterat har dock som ambition att vara ditt ljus i mörkret. Du vet, den där lite småvidriga tunnelbanebelysningen som faktiskt går igen på i stort sett alla hockeyrinkar i världen. Den där lite kalla, nakna belysningen utan skuggor. Motsatsen till mysbelysning. Äsch, jag svamlar. Jag vill att du känner dig välkommen.

Jag vill också tacka alla som gav mig så fin respons på mitt förra inlägg om fair play. Det var roligt att det engagerade så många. Så pass roligt att jag känner mig inspirerad att fortsätta på ett besläktat tema, ett tema som jag förvisso berört både här och där men som nu alltså kommer att föräras med ett tredje kapitel eftersom det finns mer att hämta. Våldet.

Den svenska herrishockeyn har ett komplicerat förhållande till våldsanvändning. Komplicerat i den mån att inte råder någon konsensus gällande våldets plats i spelet. Det här beror lite förenklat på att den svenska ishockeyn historiskt sett varit lite av en hybrid mellan två tydliga ishockeykulturer, den kanadensiska och den ryska. Den kanadensiska ishockeykulturen har genom åren präglats av brutalitet och gränslöshet, medan den ryska varit förknippad med militärisk disciplin och systematik. Däremellan har svensk ishockey vuxit fram och anammat det bästa av de båda världarna. Disciplinen har omvandlats till ett recept för laganda och brutaliteten, ja visst har den funnits, men oftast med ett stort mått av återhållsamhet och respekt. Naturligtvis med tusentals undantag. Men ni hajar grejen.

Sedan hockeyhistoriens begynnelse har dock hockeyvärlden krympt och hockeygränserna till stor del suddats ut. Det spelas idag ungefär samma hockey i NHL som det görs i svenska SHL och (till största delen) ryska KHL. Spelarna byter kontinenter kors och tvärs. Några slutar och blir tränare. Men trots den nya hockeyvärlden uppstår ofrånkomligen vissa kulturkrockar emellanåt. En sådan uppstod 2014 när Modo, ledda av de tidigare NHL-stjärnorna Peter Forsberg och Markus Näslund, värvade den då 42-årige NHL-meriterade slagskämpen Donald Brashear. Trots att mannen talade fyra språk och spelade flera instrument var han just det. Slagskämpen. Ett primitiv väsen för medierna att sätta tänderna i, vilket man också gjorde. Att han dessutom inte spelat ishockey på två år var ju bara ännu roligare. Vilken story! Hur som helst. Värvningen av Brashear skedde officiellt för att skydda Modos unga talanger från att råka ut för spö av motståndarna, för övrigt den första värvningen ett svenskt lag någonsin gjort på liknande grunder. Peter Forsberg uttryckte sig lite inlindat, men ändå supertydligt:

Han kommer inte att producera en massa mål men han kommer att tillföra fysiskt spel och trygghet”.

Många, inte minst mediala röster, tyckte att det var på tiden att Sverige fick in lite våldskapital i sin ishockey, så att det äntligen kunde bli lite drag på matcherna. Man trodde att en spelare som Brashear på egen hand kunde lyfta biljettförsäljningen till nya nivåer. Och därtill  hoppades många helt enkelt på att han skulle kunna dra igång riktiga slagsmål, precis som han gjort i NHL.

Donald. Inte presidenten.
Donald. Inte presidenten.

Men inte alla. I Modos högsta klubbledning såg man allvarligt på den våldsförhärligande debatten som gick runt i medierna. Ordförande Tomas Byberg sa till Radiosporten att ”Modo står ju verkligen för en helt annan typ av hockey”, och inom Svenska Ishockeyförbundet tog man också avstånd. Det är här den komplicerade relationen till våld uppenbarar sig. Det finns röster inom media, men också inom klubbarna, som anser att våld hör hemma i ishockey och därmed välkomnade en slagskämpe till den högsta serien. Man ville röra sig i den nordamerikanska riktningen. Men högre upp i kedjan finns inte bara regelboken, utan också det historiska arv som den svenska ishockeyn vilar på och som har ett ansvar gentemot idrottsrörelsen. Hockeyvärlden har krympt, men uppenbarligen inte lika mycket på alla nivåer. Frågan är vilken nivå som vinner i längden. Den som lever får se. Själv hoppas jag innerligt att våldet stannar vid en våt dröm hos vissa.

Så hur gick det för Donald Brashear i Sverige? Äsch. Så där. Första matchen var det så klart ett himla liv och en massa åskådare, men Brashear-effekten ebbade så småningom ut. Efter ett par matcher åkte han hem till USA igen. Jag tror att han håller på en hel del med kampsport.

Tack för att ni läste. Vi hörs på fredag!

Kram!

sportbloggar.info

57. Hockeyn och transporten

Hallå där!

Välkomna till Hockeyrelaterat denna presidentvalstisdag. Trump eller Clinton, det är frågan. Vi får väl se. Hockeyrelaterat kan väl så här i sista minuten tipsa om Detroit-forwarden Johan Franzén, vars Instagramkonto innehåller en hel del klokroliga spaningar i satirisk anda. Så, kolla in @jfranzen93 om du också ogillar Trump.

För övrigt mår jag bra. Edinburgh var fantastiskt och mitt resesällskap likaså. Jag kan verkligen rekommendera en resa dit med någon eller några du tycker om. Resa, förresten. Jag hade tänkt att det skulle vara lite resetema på bloggen idag. Varje gång jag ska ut och flyga brukar jag bli blixtintresserad av flygtrafik. Då kollar jag upp flygrutter, vindhastigheter, alternativa flygplatser och så klart flygplansmodell samt tillverkningsår. Det sistnämnda kommer jag åt genom att anteckna numret på flygplanskroppen och därefter, strax innan mobilen ska ställas i flight mode, googla fram alla relevanta fakta. Den här resan blev det två identiska Airbus A319, den ena tillverkad 2008 och den andra 2010. Toppenfina kärror.

Jag har inför den här texten ägnat en del tid åt att undersöka hur hockeylag  reser. Allt kan så klart inte få plats, men hel del. Nu kör vi.

Många NHL-lag chartar flygplan från den kanadensiska flygbolaget Air Canada Jetz. Till exempel gör Ottawa Senators, Calgary Flames och Edmonton Oilers så när det är dags för bortamatch. Precis som många andra idrottsstjärnor och även musiker på turné. Rolling Stones, U2, Bruce Springsteen och Spice Girls är några av stjärnorna som kuskat runt i något av bolagets specialinredda Airbus A319-plan. Dock åker ingen särskilt långa sträckor eftersom Airbus A319 är ett medeldistansplan med en räckvidd på drygt 600 mil per flygning. Och så här ser den ut, en av totalt tre maskiner.

Ska tydligen vara väldigt fin invändigt.
Ska tydligen vara väldigt fin invändigt.

Det finns så klart andra bolag att chartra/leasa plan från, men sedan finns det faktiskt de NHL-lag som på riktigt äger sina plan. Det verkar coolt. Jag har inte lyckats hitta någon riktigt aktuell detaljinfo gällande detta, men vissa källor gör gällande att Phoenix Coyotes glider omkring i en läcker Boeing 757 från åttiotalet. Man kan få en skymt av den i den här videon. Men inte mycket.

Nu känns det som att jag spårar ur lite. För ni vill väl inte läsa till döden om flygplanstyper? Nej, tänkte väl det. Hoppas att ni ursäktar min tillfälliga hang-up på flygplan. Det är väl någon slags förtäckt flygrädsla… eller åtminstone flygrespekt. Man vill ju veta vad man sitter i för maskin, visst?

Miljövänligt? Icke. Ishockeyn är sannerligen ingen miljövänlig sport. Resurskrävande på alla sätt. Bara att fixa till isen tar energi och sedan ska de ju åka både bil och flygplan också. Men med de avstånd som finns, och särskilt i Nordamerika, skulle inget annat transportsätt fungera om man ville bevara NHL’s nuvarande form med 82 matcher/säsong + slutspel. Så ser det ut. Men hur är det hos oss då? I lilla, just nu svinkalla Sverige? Jag har kollat lite på det och särskilt glamouröst är det inte.

Om man ska vara hockeyproffs i Sverige är det en fördel om man gillar att åka buss. Det är i regel det som gäller, för män som för kvinnor. Det är helt enkelt det billigaste sättet att resa. Också språkligt väl etablerat i uttrycket ”de måste vara kvar i bussen”, för att beskriva ett lag som inte riktigt är på tårna från matchens början och kanske släppt in nio mål på sju minuter (ovanligt). Men bussen ja. Det är den som oftast gäller. Vissa undantag görs ibland, särskilt under SHL’s slutspelsserier, där man vill minimera restiden i och med att matcherna ligger tätt. Men oj. Så dyrt det är att chartra plan. Det märks att det finns helt andra pengar over there. Till träningar antar jag att alla åker i varsin bil. Jag kan verkligen inte tänka mig annat.

Bilen ja, den har varit mitt huvudsakliga transportredskap under hela min karriär. Bilen, SL-bussen och tunnelbanan. En del Pågatåg också, i alla fall på senare år. Men det mest exotiska torde ha varit båten. En gång, för typ 13 år sedan, åkte jag båt till en hockeyturnering i finska Åbo. Jag och hela laget. Med på båten hade vi förvisso alla föräldrars kombibilar, men ändå. Det var kul att spela i Åbo även om jag insjuknade rejält under hemresan.

Jag låter detta sjunka in nu (ursäkta båtvitsen). Tack för att ni läste! Kontakta mig gärna på john@hockeyrelaterat.se. Annars möts vi här på fredag!

Kram!

sportbloggar.info

53. Hockeyn och måldomaren

Hej!

Ny vecka. Hoppas att den medför roligheter. Helgen var kul, även om det inte blev något bakande i söndags. Jag gjorde annat istället. Spelade faktiskt ishockey. Det är ju alltid roligt men tyvärr gick det inte så himla bra. Förlust och sura miner hos undertecknad. Tur att jag har min plattform där jag får skriva av mig. Och tur att ni läser! Tack igen. Idag ska jag skriva om ett arbetstillfälle som snart gått helt förlorat och istället ersatts av något annat.

Ur Svenska Ishockeyförbundets regelbok anno 1965:

Regel 11 – Signal och tidsanordningar:

a) Varje bana skall vara försedd med en gong-gong eller annan ljudanordning för tidtagarnas räkning.

b) Bakom varje mål skall en röd lampa vara uppsatt. Måldomaren skall tända den när han anser att mål blivit gjort.

Regel A är ju fortfarande aktuell. Eller, gong-gongen är väl knappast förekommande (vad jag vet), men när perioden är slut ljuder som ni säkert vet en stark signal. Regel B däremot. Där har det hänt grejer.

Ishockeyn har blivit snabbare och snabbare med åren. Som domare är det inte alltid lätt att hänga med i svängarna. Och ibland behöver den randige ta hjälp, särskilt i en situation där det rör sig som ett potentiellt avgörande mål. Det blir ju lätt så dålig stämning om det skulle dömas på fel sätt. Förr sköttes alltid uppgiften av någon som kallades måldomare. Det var en mansperson som satt på en stol bakom målburen (på andra sidan plexiglaset) och helt enkelt bedömde huruvida pucken gått över mållinjen eller inte, samt om situationen föregåtts av några andra regelöverträdelser som kunde komplicera förloppet. När måldomaren bedömde att mål blivit gjort tryckte han alltså på en knapp och så började en röd lampa av saftblandartyp att snurra. Fritt fram att jubla alltså.

Det här låter kanske som ett typexempel på enkla jobb, apropå den något märkliga debatt som råder. Måldomaren satt ju bara där, upphöjd likt en badvakt, och väntade på att få anledning att trycka på knappen. Ganska anonymt också. Men även måldomaren hade gått en domarutbildning. Och som sagt – ishockey går fort. Måldomaren existerar fortfarande i NHL (åtminstone på vissa ställen) men idag finns betydligt mer avancerad teknologi att ta till. För tveksamma målsituationer finns ett situation room som följer alla samtidigt pågående matcher. Om domarna på isen har svårt att avgöra om det blivit mål, åker huvuddomaren fram till speakerbåset och ringer på en telefon med headset. I andra änden svarar någon från situationsrummet och har svaret baserat på ett stort antal videovinklar och andra mätinstrument. Domaren tar emot informationen och säger kanske ”hälsa familjen” innan hen lägger på. Sedan blåser hen i pipan och pekar antingen mot mittcirkeln (det blev mål) eller slår ut med armarna i ett tecken som betyder wash out (det blev inte mål). Här är en video som visar hur det kan gå till i Nordamerika:

Visst verkar det lite mysigt där uppe bland skärmar och grabbar? Just det. Ibland kallas det war room. Någon har kanske haft lite hybris? Well. NHL’s war room är beläget i Toronto. I SHL är motsvarande rum placerat i Stockholm. Och ni kanske undrar vad som har hänt med saftblandarlampan nu när allting är centraliserat? Jodå, den finns kvar och lyser rött. Förutom i Detroit där den lyser blått.

Just det, innan vi slutar. Med måldomarnas försvinnande blev ju plötsligt den bästa platsen i hela arenan ledig. Det här var NHL-laget Calgary Flames inte sena att utnyttja. Den som kan betala en massa dollar kan alltså få sitta där med familjen eller kompisarna och se matchen. Dessutom ingår middag och så får man träffa spelarna och säga hej. Ja, man får en egen matchtröja också. Som man kan bära under matchen för att manifestera sitt supporterskap. Är det inte härligt? Jo, visst är det! Läs mer här.

Med de orden tackar jag för ert intresse och återkommer på fredag. Då blir det kul igen.

Kram.

sportbloggar.info

52. Hockeyn och avtackningen

Hej gänget!

Ni blir fler och fler. Som läser alltså. Välkomna allihopa! Jag hoppas att ni ska trivas i det lilla hörn av Internet som är Hockeyrelaterat. Mitt lilla hörn. Idag är det fredag och ni har kanske en massa roligheter planerade inför helgen. Eller så har ni inte det. Själv ska jag städa ur min bil, ty den luktar illa. Livet som ishockeybloggare är ibland inte häftigare än så. Men, jag kanske ska baka något? Häromdagen hann jag knappt komma hem från jobbet innan min sambo hojtade från vardagsrummet. Det var ett gäng på TV-programmet Cake Boss som hade gått samman och bakat ett helt ishockeymål, komplett med målvakt och allt. Allt gick att äta, ja till och med nätmaskorna. Och allting var i någorlunda naturlig storlek. Så… Vill någon äta hockeymålvakt på söndag? Skicka ett mejl till john@hockeyrelaterat.se. OBS, det går så klart att mejla i helt andra syften också.

Nu måste jag gå vidare i texten. Vet ni vad som händer när en riktigt berömd NHL-spelare väljer att sluta spela? Ja alltså, det gäller ju i baseball och amerikansk fotboll också. Först händer ingenting på ett tag. Men sedan, när det har gått lite tid, finns en tradition av att göra en speciell ceremoni av det hela. Spelaren tackas då av inför fulla hemmaläktare och det blir ofta ganska känslosamt. Det är väl det finaste man kan råka ut för som ishockeyproffs, tror jag. Om det rör sig om en riktigt framstående spelare, som dessutom betytt särskilt mycket för ett och samma lag, kan hela tröjnumret pensioneras. Det får alltså inte användas av någon annan i klubben. Någonsin. Om man inte råkar heta Wayne Gretzky för då är ens tröjnummer pensionerat i hela NHL. Japp, helt sant. Nummer 99 är förbjudet överallt. Första NHL-tröjan att pensioneras tillhörde förresten Toronto-spelaren Ace Bailey. Det var 1934. Ingen i Toronto har sedan dess fått ha nummer 6 på ryggen. Vad tiden går hör ni. När tröjnumret pensioneras hissas det av tradition upp i taket på hemmaarenan. Och där får det hänga. Så här ser det ut när Colorado spelar:

Jaha, det var där jag hängde mina badlakan.
Jaha, det var där jag hängde mina badlakan.

Det här existerar även i Sverige och SHL. Ibland pensioneras nummer för att hedra någon framstående spelare. Jag tror, att om ni går på någon match lite var som helst i Sverige, så märker ni att det oftast hänger ner siffror från taken. Alltså, nu slog det mig att förra inlägget också handlade om saker som hänger ner från taken. Det verkar vara något takrelaterat som rör sig i mitt huvud. Vi får väl se om trenden håller i sig.

Vad säger vi om det här då? Det känns ju som något ganska amerikanskt, gör det inte? Man kan riktigt föreställa sig hur stråkarna spelar medan badlakanen hissas upp i taket. Som i en film. Tack för lång och trogen tjänst liksom. Vördnadsfullt. Det säger också något om sportens betydelse. Ingen som jobbat trettio år på samma ställe, och dessutom varit bäst på jobbet, får ju sitt verktygsbälte eller sin jobbdator upphissad i taket. Det vore dock roligt.

Visst. Det är ett sätt att hedra en enskild spelare, att visa upp dennes betydelse för klubben. Men det är kanske framför allt ett sätt att manifestera och använda klubbens historia på ett fördelaktigt sätt. De upphissade tröjnumren signalerar något heligt och ouppnåeligt, bokstavligt och bildligt talat. Klubben vill att dess historia ska ses upp till och en viktig del i detta handlar om att skapa hjältar. Pensioneringen av tröjnumret hjälper till att upprätthålla hjältestatusen för kommande hockeygenerationer, vilket ska hjälpa klubben att åtnjuta respekt och inge känslan av att man ”varit med länge”. Filosofen Friedrich Nietzsche (ni vet han med mustaschen) hade kallat den här typen av historiebruk för monumentalistiskt, vilket betyder att historien används som förebild på ett ganska okritiskt sätt. Det är ändå lite fint i det här sammanhanget. Så här såg det ut när Börje Salming hedrades för några år sedan.

Nu verkar man ju ha bestämt sig för att det är så här man ska göra. Ok. Själv är jag lite mer progressiv i mitt synsätt och hade nog, om jag hade arbetat med sådant här, lobbat för andra sätt att hedra spelare och visa upp klubbens historia. Just nu kan jag inte komma på något, men jag kanske kan återkomma i ett senare inlägg? Tack för er förståelse. Nu ska jag duscha och sen åka till jobbet.

Vi hörs nästa vecka. På tisdag. Kram och trevlig helg!

sportbloggar.info

49. Hockeyn och tejpen

Hallå gänget!

Jösses vilken helg va? Vi släppte ju EP i fredags och firade detta på Moriskan här i Malmö. Det eminenta bandet Ragata fick med en punkchock inleda kvällen och hade dessutom repat in en av våra låtar. Det var toppenkul. Tack alla som kom! Nu är vi tillbaka med en ny vecka. Tyvärr började den ganska regnigt och det var ju synd. Dock bra för svamptillväxten i skog och mark.

Hör ni, nu är nästan alla relevanta hockeyserier igång. Malmö Redhawks äter upp allt motstånd i SHL, SKA Sankt Petersburg gör väl detsamma i KHL och i SDHL-toppen fajtas Luleå och Linköping. NHL är sena som vanligt, men det blir väl lätt så när varje lag ska spela tvåhundra träningsmatcher och dessutom prova ut både kostymer och tjänsteflyg. Sedan drog väl World Cup ut på tiden också.

Jag skrev häromveckan en text om miljöarbete inom hockeyn. Den blev uppskattad och det tackar jag för. Vi har ju bara en planet. Mycket av texten handlade om kompositklubbor och dess olika användningsområden. Jag tänkte återknyta lite till klubborna, för nu när hockeyn går på TV så har jag fått tillfälle att studera dessa lite extra. Ni måste förstå att jag är mycket för små detaljer. Men men, i takt med att klubborna blir dussinvaror (de går ju sönder som tändstickor) blir det också intressant att fundera på hur spelarna egentligen hanterar sina pinnar. Kort sagt: hur tejpar folk egentligen sina klubbor? Jag har medelst datorns inbyggda ritverktyg skapat en illustration för de vanligaste varianterna:

klubbor

Ok, från vänster: Spelaren som antingen älskar att tejpa, eller älskar sin klubba. Vi börjar längst ut på bladet och arbetar oss inåt tills vi når en bra bit upp på skaftet. Hen vill förmodligen skydda sin klubba så mycket som möjligt genom att fullkomligt begrava den i tejp. Oklart om det hjälper. Här fordras en rejält tilltagen tejpbudget.

Nummer två: En vanlig variant. Tejpen täcker ungefär den yta som pucken kan förväntas landa på. Jag kan inte säga annat än att detta känns vettigt.

Nummer tre: Studentvarianten. Den här typen av skyddande tejp är inte helt billig och det ligger måhända i spelarens intresse att minska kostnaderna genom att bara tejpa längst ut på bladet. Jag får dock inte ihop ekvationen eftersom en elitspelare rimligen bör få tejpbehoven tillgodosedda, antingen gratis genom klubben eller genom rabatterat pris. Det finns kanske andra orsaker. Lättja?

Nummer fyra: Den obegripliga varianten. Tog tejpen slut? Varför lämnade hen annars toppen av bladet oskyddat? Det ska sägas att detta nog är det minst vanliga sättet att tejpa sin klubba, som studentvarianten fast tvärtom. Men jag har sett det, jag lovar. Det var en spelare i Rögle, tror jag.

Ja, ni ser, detta är ju en vetenskap. Jag avslutar med att posta en så kallad hey guys-video, alltså den typ av video där amerikanska män förklarar hur något går till och som alltid börjar med hälsningsfrasen hey guys. Här lär den amerikanska mannen oss att tejpa hockeyklubbor. Titta!

Sådärja. Men jag då? Jo, jag ska berätta. Jag spelar inte så himla mycket att jag behöver tejpa flera gånger i veckan, men absolut, jag har väl gått igenom de flesta faser i livet. Nu när stickorna är så dyra brukar jag hemfalla åt den första varianten, ni vet den med tejp ända upp på skaftet. Jag tror inte att det ger extra skydd, men det ger en känsla av extra skydd vilket kan vara nog så viktigt. Hur gör du? Mejla mig på john@hockeyrelaterat.se och berätta. Eller skriv något helt annat vetja!

Mina vänner, det var allt för idag. Jag återkommer på fredag med inlägg nummer 50. Vem hade trott det i april? Inte jag, nej.

Kram!

sportbloggar.info

43. Hockeyn och tidsuppfattningen

Hallå hallå!

Nu är vi igång igen. Hoppas allt är bra med er! Helgen var rolig. Alltid trevligt med besök. Vi åt gott och gick långt, ungefär som vanligt. På lördag eftermiddag åkte mina föräldrar uppåt landet igen. Tack tack för allt. Annars då? Jo, igår hann vi med lite Ikea. Så nu har vi en lampa till lägenhetens skrivhörna. Den är fin. Kopparfärgad. Eller, roséguldfärgad? Är det samma sak månntro? Jag kan inte färger så bra.

Bra lir mot Ryssland i World Cup-premiären också. Heja Team Sweden! Seger med 2-1 låter ju mer spännande än vad det var, kanske. Det var egentligen ganska lugnt under hela matchen. Ingen oro. Men, det här är ju ingen matchblogg på det viset. Idag ska jag uppehålla mig vid något helt annat. Vi börjar med en nyhet som nådde oss för någon månad sedan. Inför kommande SHL-säsong har ligan fattat beslutet att vända på matchklockan. Tidigare har den räknat uppåt, från noll till tjugo minuter, men nu ska den alltså räkna från tjugo och nedåt. Tanken är att det ska påminna mer om NHL. Ja, det är det enkla svaret. Amerikaniseringen, you know.

Den här nyheten kommenterades och diskuterades i diverse mediala kanaler. Sammanfattningsvis kan sägas att det inte verkar ha blivit någon supersnackis. Ingen verkar riktigt bry sig. Men betyder detta att denna reform saknar relevans? Nej, ingalunda. Hockeyrelaterat är i vanlig ordning sist på pucken, men kommer i gengäld att leverera den skarpaste analysen. Eller – den enda analysen. Så, frågan är: Vad betyder det att matchklockan vänds upp och ned?

Det handlar om hur vi upplever tid. Forskning om tid har visat att ju äldre vi blir, desto snabbare upplever vi att tiden går. Detta beror på lite olika saker. En faktor är att vi tenderar att använda begreppet år för att beskriva och dela in våra liv. De här åren blir svårare att skilja åt när vi blir äldre, eftersom de med tiden (!) blir så många. Jag menar, för en fyraåring är femårsdagen den största dagen i livet, medan 81-årsdagen kanske går halvt obemärkt förbi och plötsligt är man 82 istället. Livet kan därmed upplevas som snabbt, som att det flyger förbi. Dessutom bildar vi många av våra bestående minnen tidigt i livet, minnen som sedan förblir kristallklara livet ut. Att skapa lika djupt rotade minnen blir svårare när man blir äldre. Alltså, det händer ju fortfarande saker, men vi får allt svårare att komma ihåg allt, något som också får tiden att upplevas som snabbare. Så. Om vi försöker applicera detta resonemang på matchklockan, vad händer då?

En uppåtgående matchklocka bör, med denna teoretiska ansats, generera att matchen upplevs som snabbare i slutskedet. Tiden ökar, blir äldre. Ok, det kanske inte stämmer till hundra procent, men ändå. Ibland måste man bända och bryta lite i teorierna för att de ska passa. Men i alla fall, nu vänder vi på matchklockan. Vad händer?

Att räkna nedåt innebär i så fall förloppet, eller upplevelsen av det, blir mer utdraget. Att räkna nedåt är ju att se tiden sakta försvinna. Det som syns på klockan är hur mycket tid som är kvar. I det gamla sättet att räkna såg man i första hand hur lång tid som hade gått. Med minuter som hela tiden adderades kanske matcherna upplevdes flyga fram? Jaha, fjorton minuter, då är det bara sex minuter kvar då. Det är ganska stor skillnad. Tänk hur konstigt det hade känts att räkna uppåt på nyårsafton. Nej, det ska vara ett final countdown, annars är det inte på riktigt. Dra ut på det så länge som möjligt.

Snart dags att räkna upp det nya året, eller?
Snart dags att räkna upp det nya året, eller?

Så, nu har jag gjort en liten analys av det här. Men vad betyder det i så fall att matchen upplevs som mer utdragen och, ja… långsammare? Ptja, jag vet inte egentligen. Kanske händer något med spänningen? Blir det mer spännande när tiden försvinner istället för att hela tiden utökas? Jag vet inte. Men det är väl inte otänkbart. Det kan ju också vara så att det nya sättet att räkna inte får någon större betydelse för upplevelsen av ishockey. I så fall ber jag lite om ursäkt för att ha tagit er tid i anspråk. Eller förresten, det gör jag inte alls. Nu är texten snart slut och om du har orkat läsa hela vägen så säger jag tack, tack och tack. Vi hörs igen på fredag!

sportbloggar.info

39. Hockeyn och målen

Tja!

Jag är tillbaka efter en fullbelagd helg. Så kul. Har varit på trav för första gången. Det jag tänkte mest på är att hästar är fina och springer oerhört fort. Samt att travintresse tenderar att föras vidare över generationer. Nåväl. Därefter åkte jag och spelade ishockey för första gången denna säsong. Också mycket kul. Jag spelade inte så värst mycket i våras eftersom en av mina totalt två axlar krånglade. Men i söndags var jag tillbaka på gubbhockeyn och det kändes bra, mycket bra.

Jag gjorde tre mål på gubbhockeyn vilket får ses som ett godkänt resultat rent personligt. Hade jag gjort tre mål i en SHL-match hade jag förmodligen blivit hyllad som en hjälte. Det är nämligen förbannat svårt att göra mål i ishockey, åtminstone på den nivån där folk liksom har hockeyn som jobb. Det ska jag fördjupa mig mer i. Häng gärna med!

2013 var på många sätt ett ganska bra år. Jag flyttade till Skåne, Tre Kronor vann VM-guld och min iPhone 4 fungerade fortfarande perfekt. Men i svensk ishockey för herrar pratade man mest om att målen blev färre och färre. Alltså, det gjordes typ inga mål längre. Inga alls. Målsnittet hade sjunkit rätt stadigt ända sedan början av 2000-talet, men nu var det liksom löjligt hur svårt det var att få in den där vulkaniserade gummitrissan (ja, pucken alltså). Någon tidning, jag minns inte vilken, hävdade att det gjordes fler mål i engelska Premier League än i SHL. Crazy. Media vände sig direkt till Luleå Hockey, som var det lag som släppt in minst antal (färst!) mål de tre senaste säsongerna. Tränaren Jonas Rönnqvist berättade för Aftonbladet att det var minsann inga konstigheter, Luleå hade duktiga försvarare och jobbade hårt hela tiden. Hela den grejen. Inga genvägar, käka puck. Plus en liten grej bara… att målvakterna hade blivit bättre. Kan det ha varit så enkelt?

Ja, typ. Målvakterna har blivit bättre sedan Honkens tid (jag vet att alla inte håller med), det är inget snack om det. Träningsmetoderna har utvecklats och så klart också det faktiska spelet. Men det är en liten grej till. Skydden är helt enorma. De senaste åren har målvakterna inte bara blivit närmare två meter långa (anses vara lagom längd för målvakter), även deras benskydd har blivit typ två meter breda. Styck. Okej jag överdriver. Men en bidragande orsak till målbortfallet hittar vi här. Det är helt enkelt svårt att hitta luckor. För ett par år sedan gjorde svensk ishockey en del justeringar i målens placering på isen, i hopp om att spelet skulle bli snabbare vilket skulle öka målproduktionen. Men grejen är att en vägg är en vägg. Finns inga luckor så blir det inga mål. Och blir det inga mål blir det i förlängningen ingen publik och då slutar cashen så småningom att rulla in. Så, vad göra?

2015 gjordes en justering av målgården, alltså det lilla utrymme som är målvakternas och som inte får beträdas hur som helst av vem som helst. Den ytan gjordes mindre för att på så vis försvåra för målvakterna och därmed inbjuda till fler mål. Jag har letat runt lite men inte riktigt kunnat hitta någon statistik som visar på vilket sätt målsnittet har förändrats på grund av denna åtgärd. Men troligtvis har det inte hänt så mycket. För det är ju så, att ett lägre målsnitt också beror på att det blivit svårare att komma till avslut. Utespelarna har ju också blivit bättre, på att markera, på att vara taktiskt förberedda och dessutom starkare i sina kroppar. Det är trångt där ute. Jag tror att vi nog kan vänja oss vid att det blir lite målsnålt i hockeyn, åtminstone så länge man envisas med att hela tiden vara så jäkla duktig på alla positioner. Men målvakterna lär ju vara glada. Det är deras marknad.

Två meter lång, två meter bred.
Två meter lång, två meter bred.

På gubbhockeyn är det annorlunda. I söndags slutade matchen ungefär 11-9 till mitt lags fördel. Vi har inga problem med att göra mål. Jag bjuder härmed in representanter för svensk ishockey. Söndag 17.30 i Malmö Arenas träningshall. Så får ni se på mål. Väl mött.

Och vi andra, vi hörs på fredag! Ha det bra nu.

sportbloggar.info