20. Hockeyn och sommarträningen

Hej och välkomna!

Idag är det möjligen läge att fira lite, för idag publicerar jag den tjugonde texten sedan starten i april. Tjugo texter alltså. Vilken resa. Tack alla! Nej, jag tänker inte sluta.

Vi är ju typ mitt i sommaren nu. Undrar ni vad hockeyspelare gör under sommarmånaderna? Jag gör det inte. Jag vet vad de gör. Först har de semester,  sedan börjar de barmarksträna och sedan går de på is igen. Kroppen måste ju hållas på topp även under sommaren. Barmarksträning förresten, vilket ord va? Vad är barmark liksom? Är det mark utan någonting på, som naken mark? Men mark är väl mark oavsett om marken är naken eller påklädd?

Barmark?
Barmark?

Äsch. Vi släpper det. Ni hajar ju vad jag menar. Idag ska Hockeyrelaterat lära er om när och hur svenska manliga ishockeyspelare började träna även utanför isen. På marken, på golvet och på gymmet. Det blir kul.

Barmarksträningen, eller försäsongsträningen, började egentligen slå igenom ordentligt först i samband med proffshockeyn, typ i början-mitten av 1970-talet. Inte så konstigt. När man var proffs på heltid fanns ju både tid och vilja till att göra armhävningar på jobbet. Men redan under 1960-talet fanns ett starkt vurmande för att hålla hockeykroppen i trim, inte minst från landslagshåll. För att fostras in i landslaget fordrades styrka, hårdhet och lägerrutin (själv var jag på konfirmationsläger en gång men det hade nog inte räckt långt).

Laget före jaget, kollektivet skulle segra. Lojalitet var viktigt. Medialt lanserades en bild av den typiske landslagsspelaren: Mr Viking (för övrigt fanns på den här tiden ett slags ”utvecklingslandslag” som kallades Vikingarna, mer om det en annan gång). Ja, eller jag vet inte riktigt hur stort Mr Viking-grejen slog egentligen, men ordet/namnet/begreppet förekommer lite varstans i alla fall.

Mr Viking, jahaja. Hur var det med honom då? Jo, han förväntades sköta sin försäsongsträning, eller barmarksträning, på egen hand. The self-made man ni vet. Jag har läst en del gamla artiklar som beskrev hur träningen skulle gå till, för så pass betrodda var inte spelarna att de fick utforma passen själva. Det fanns speciella träningsexperter som bestämde det och spelarna hade ansvar att utföra. Sammanfattningsvis skulle barmarksträningen vara rationell och balanserad. Helt enkelt allsidig och disciplinerad träning innehållandes kondition, smidighet och styrka. Inget konstigt. Ja, hade detta varit i modern tid hade man nog fått säga åt spelarna att inte ta selfies under bänkpressen eller något. Det var fokus som var i fokus.

Lägg undan mobilen kidz.
Hantlar i all ära, men never skip leg day kidz.

Man kan se det här som en slags brytpunkt mellan den gamla tidens samhällsförankrade, kollektivistiska hockeyspelare och proffsspelarnas något mer indoktrinerade stil. Fortfarande var det viktigt med allmän balans, lojalitet med laget, familjeliv och hela den grejen. Men här släppte man också in experter för att lägga upp träningen. Det var lite nytt. Och det kom faktiskt från ryskt håll.

Ryssland, som på den här tiden hette Sovjet (tack för informationen!) hade kommit långt med barmarksträningen, vilket inte var så värst konstigt eftersom många av spelarna också var anställda av armén och var vana vid hård fysisk ansträngning. Från svenskt håll såg man hur jäkla bra det blev och lobbade för att även svenska spelare skulle börja lyfta vikter och springa långt. Så det blev på det viset att en hel del träningsmetoder hämtades från det stora landet i öst. Idag är hockeyspelare, både manliga och kvinnliga, på gymmet typ lika ofta som på isen. Det är en del av hockeylivet att ”bygga inför säsongen” samt att ”varva ner på motionscykeln efter ispasset”. Men som sagt, först semester.

Hörs nästa vecka. Det kommer bli en supervecka här på sajten. Surfa in vetja!

sportbloggar.info

En reaktion på ”20. Hockeyn och sommarträningen”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *