22. Hockeyn och de roliga namnen

Hallå!

Jag råkade surfa rakt in i en superkul grej på Wikipedia. En lista över svenska idrottares smeknamn. Alltså, väldigt många idrottare, genom typ hela den svenska idrottshistorien. I princip bara män dock. Smeknamnen står i bokstavsordning vilket ju är ganska praktiskt. Till saken hör att jag tidigare fått ett tips om att uppmärksamma just smeknamn inom ishockeyn. En sådan tajming. Förhoppningsvis har ni en småkul stund framför er. Heja!

Idag brukar hockeyspelare på sin höjd kallas Danne, Henke, Jonte, Pillan, Nattis och Jojo. Alltså mindre kreativa omskrivningar för Daniel, Henrik, Jonatan, Pernilla, Natalie och Johanna. Det är ju egentligen inget fel med det, jag menar om man har ett namn så vill man kanske att det kommer till användning i så hög utsträckning som möjligt. Sådan är jag själv. Men så resonerade man inte förr i tiden.

Nils ”Björnungen” Johansson, Leif ”Blixten” Henriksson, Helge ”Dempsey” Johansson, Nils ”Dubbel-Nisse” Nilsson, Gustaf ”Lulle” Johansson, Hans ”Länsman” Dahllöf och Åke ”Plutten” Andersson. Dessa pågar var aktiva under den tidigare samt den mellersta delen av 1900-talet. Det enda namnet i denna skara som på något sätt anspelar på personens riktiga namn torde väl vara Dubbel-Nisse. Nils Nilsson ju. De andra är lite krångliga men några kan jag nog förklara. Målvakten ”Länsman” Dahllöf knegade som polis vid sidan av hockeyn. Enligt Sydsvenskan fick han göra ett inhopp för Brynäs så sent som 1993, 52 år gammal, när förstemålvakten hade gjort sig illa eller något. Sedan har vi ”Blixten” Andersson som var ON FIRE, han var alltså väldigt snabb på skridskorna. Och slutligen ”Plutten” Andersson som jag inte riktigt vet något om, men kanske var han inte så stor i kroppen sin?

Förutom yrken, kroppsstorlek och egenskaper, verkar familjeband ha varit viktiga när det kom till smeknamnskonstruktioner. Alla namn med prefixet ”Lill” kan vittna om detta. Carl-Göran ”Lillstöveln” Öberg hade en pappa som hette Hans ”Stöveln” Öberg. Och Gösta ”Lill-Lulle” Johansson var ju så klart Gustaf ”Lulle” Johanssons grabb. Den kanske mest kända ”Lill”-spelaren var backen Lennart Svedberg. Han kallades ”Lill-Strimma” efter sin far som bara fick heta Strimma fast han egentligen hette Arne. Tydligen var han ganska smal, farsan alltså, smal som en strimma. ”Lill-Strimma” omkom dessvärre tragiskt i en bilolycka 1972.

Det här med ”Lill” verkar inte heller vara särskilt stort längre. William Nylander, son till Michael ”Nyllet” Nylander, kallas ju inte ”Lill-Nyllet” vad jag vet. Mats ”Le Petit Viking” Näslund lyckades heller inte få sitt smeknamn att gå i arv till sonen Markus. Det kan förvisso förklaras med att det blir konstigt att kallas ”Lill-Le Petit Viking”. Lill-lille vikingen. Superkonstigt och krångligt att säga.

Hej William, varför kallas du inte för Lill-Nyllet?
William, varför kallas du inte för Lill-Nyllet?
Lill-Le Petit Viking?
Lill-Le Petit Viking?

Det var nog viktigare förr, det här med smeknamn. Spelarna hade en tydligare koppling till både det övriga samhället och till sina familjer, något som de gärna tog med sig ut på isen. ”Länsman” Dahllöf jagade kanske bus varje dag till 16:30 innan han ställde sig i målet och stoppade puckar utan hjälm (?). Dagens proffshockey tycks inte ha mycket övers varken till humor eller finess. Henke… Danne… Snark.

Trevlig helg på er!

sportbloggar.info

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *