26. Hockeyn och maskinen

Hej!

Innan vi börjar: Det har inhandlats en rockring till hushållet. Ingen vet riktigt varför det hände. Som liten kunde jag aldrig hantera en rockring, den fattade liksom aldrig mina moves, men nu när jag är vuxen går det lite bättre. Mycket rolig pryl i all sin enkelhet. Rockringsrelaterat kan väl måhända bli nästa bloggsatsning. Det skulle jag förmodligen vara ganska ensam om.

Nu börjar vi. På Hockeyrelaterat är det maskintema idag. Nu finns det inte supermånga maskiner med anknytning till ishockey, så du har kanske redan listat ut att det handlar om ismaskinen. Nej, inte den du har i köket (coolt att ha hemma). Jag menar en sådan här:

Drömåket.
Drömåket.

Ismaskinen, isbilen, Zamboni. Det är den här gulliga farkosten som ser till att ishockeyplanen är blank och jämn när spelarna äntrar isen. Inför match och mellan perioderna dyker den upp från en öppning i sargen och kör i ett förutbestämt mönster för att göra isen så fin som möjligt på kortast möjliga tid. Bakom den lilla ratten sitter oftast en farbror som kanske är vaktmästare och kanske heter Janne. Nä, skämt å sido.

Ja, Zamboni ja. Det är den engelska termen för ismaskin, förutom ice resurfacer som inte låter lika häftigt. Att maskinen kallas Zamboni beror på att den från början tillverkades av ett företag med det namnet. Redan 1939 började en amerikansk kille, som hette Frank Zamboni och var verksam i kylbranschen, experimentera med olika metoder för att få isen fixad. Dåtidens metod, att låta ett hyggligt antal personer skrapa, skotta och sedan spola ett tunt lager vatten ovanpå isen, var enormt tidskrävande. Frank Zamboni insåg att det förmodligen skulle finnas en hel del pengar i att utveckla en mer effektiv metod. Kanske någon form av fordon kunde vara lösningen? Jo men visst.

Efter några år av funderingar och tester stod en maskin klar 1947, men på grund av tekniska brister togs den av banan. 1949 var felen åtgärdade och den första Zambonin kunde gå i produktion på anläggningen i Paramount, USA. Model A blev namnet. Den var fyrhjulsdriven och styrdes med både fram- och bakhjulen. Själva isfixandet gick till så att maskinen hade en skrapa framtill, vilket gjorde isen hyggligt slät. En vattentank blötlade sedan isen, innan en stor squeegee (en sån man tvättar fönstren med fast stor) längst bak såg till att vattnet fördelades fint över ytan. Uppskrapad is och snö samlades i maskinens stora överbyggnad och tömdes efteråt. Voila. Spolat och klart. Patentet var klart 1953. Efter Model A följde Model B och Model C. Sedan bytte den namn tror jag.

Dagens maskiner skiljer sig inte enormt mycket från originalet, sett till funktion. Principen är densamma även om vissa saker har förfinats över tid. Typ som att man kan öppna hela huven, överbyggnaden alltså, med ett enkelt knapptryck för att tömma ut överbliven snö och is. Det görs vanligtvis på marken bakom rinken, i alla fall där jag kommer från. Så, om ni saknar snö, sök er till närmaste kommunala idrottsplats med ishall. Där finns snö typ året om.

Vad som däremot har gått bananas är utseendet på maskinerna. En Zamboni är tacksam att spöka ut. Kolla på den här otäckingen:

Ät inte upp mig.
Ät inte upp mig snälla.

Förutom att göra om Zamboni till ett farligt djur, fungerar det utmärkt att ha den som reklamplats. Gör vad du vill med just din Zamboni. Kanske behåll den som den är. Då ser den ut så här:

Naturligt fin.
Naturligt fin.

Just det. Idag finns så klart andra tillverkare som sysslar med liknande grejer. En variant heter Olympia och tillverkas av det kanadensiska företaget Resurfice. En annan heter IceBear och är tysk. Men Zamboni kommer alltid att vara Zamboni. Kom ihåg var ni hörde det först.

Så, hör ni. Jag hoppas att ni tyckte detta var skoj. Använd gärna kommentarsfältet eller mejla på john@hockeyrelaterat.se. Trevlig helg!

sportbloggar.info

3 reaktioner på ”26. Hockeyn och maskinen”

  1. Jätteroligt om ismaskinen. Jag minns mest väntan på att maskinen skulle göra klart sitt jobb innan skridskorna fick sättas i isen. Zamboni betyder för mig och tusentals andra ” VÄNTAN” För att inte tala om den otålige Janne som väntar på att sista träningspasset ska ta slut så att han får köra sin runda och sen gå hem och lägga sig

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *