Hej kompisar!
Helgen var kul. Och lugn. Vi var på loppis i söndags. På en idrottsplats, anordnad av den lokala idrottsföreningen. Som det ska vara. Den svenska modellen. Eller ja, en av alla hundra betydelser av det begreppet. Mest av allt verkar det betyda något som är bra, sunt och… gediget. Typ. Jag får väl fixa en politikblogg vad det lider. Men loppisen var bra och vi lyckades komma över lite grejer, bland annat en barometer som vid inköpet visade ostadigt väder. Vilket visade sig stämma ganska väl med den upplevda verkligheten. Det har varit rätt så otrevligt väder det senaste dygnet. Fy. Hör ni, vi går vidare.
Det är ju snart dags för World Cup och jag måste erkänna att jag är mycket förväntansfull. Jag tilltalas av att turneringen är så pass kort. Sverige, eller Team Sweden som det heter i sammanhanget, spelar tre matcher på fyra dagar. Sen är det lite finalspel som förvisso drar ut på tiden eftersom finalen spelas i bäst av tre matcher. Lite annorlunda. Men ändå föredömligt kort. Det är som med musik. Tre minuter är en lagom längd för en låt, tycker jag.
Den 20 september ska Team Sweden möta Team Finland. Och jag tänkte nysta lite i det här med att möta Finland. Det sägs ju vara en alldeles särskild rivalitet länderna emellan, det är alltid skönast att spöa Finland, men hallå varför är det så? Jag fattar derbygrejen, att man gärna vill piska grannföreningen och gärna deras supportrar också, men vad finns mellan Sverige och Finland som gör att det känns extra bra att vinna och extra dåligt att förlora?
Det känns nära till hands att söka förklaringar i den politiska historien. Finland har ju faktiskt tillhört Sverige även om det är över 200 år sedan landet blev självständigt. Och svenska är ett av landets två officiella språk. Så, vi har en del gemensamt. Men jag kan inte riktigt spåra någon riktig konfliktlinje, annat än att Finland möjligen skulle kunna ses som något slags yngre syskon till Sverige. Och att rivaliteten skulle kunna liknas vid ett syskonbråk i baksätet på en Toyota… eller kanske en Saab.
Det skulle kunna vara så enkelt som att Finland och Sverige är två grannländer med ungefär lika högt hockeykunnande, långt förbi både Danmark och Norge och ja, även Island. Därmed blir varje match en slags kraftmätning om vilken nation som egentligen är bäst på hockey i Norden. Båda nationerna tillhör också den absoluta världstoppen i ishockey; både på dam- och herrsidan hamnar Finland trea och Sverige femma. Så skulle det kunna vara. Jag googlade faktiskt ”Sweden Finland rivalry” och förstod att rivaliteten mellan Sverige och Finland är något som intresserar långt fler än jag själv. Och visst, de förklaringar jag listar här stämmer ungefär överens med vad folk ute i världen tror.
Rivalitet inom sport behöver ju heller inte vara något destruktivt och våldsamt. Det är, kan jag tänka mig, ett ganska beskedligt fenomen som medierna haussat upp. Vi har kanske lärt oss att Finland är en motståndare man vill slå extra hårt på fingrarna, utan att det egentligen finns någon riktig substans i det. Egentligen tjänar alla inblandade på en upptrissad stämning mellan nationerna. Det skapar intresse vilket lockar publik, tevetittare och därmed så klart också sponsorer. Glöm för allt i världen inte att Sverige och Finland gemensamt arrangerade Hockey-VM 2012 och 2013. Och, enligt en gammal sed är Finland det första landet som en nytillträdd svensk statsminister besöker.
Jag vet inte om jag kommer så mycket längre. Men med det sagt vill jag bara påpeka att jag inte är unik. Jag vill också slå Finland, extra hårt och extra länge och med extra ost. Därför blev jag lite extra glad den där majdagen 2003, när Peter Forsberg vann över Finland med 6-5 efter att ha legat under med 1-5 inför sista perioden. Här kan ni få se.
Man skulle ju kunna vara lite PK och säga att det var en stark upphämtning, en laginsats, ett teamarbete. Men det är ljug. Peter Forsberg vann över Finland den dagen.
Hör ni! Det blir en toppenfin dag idag, ser jag genom fönstret. Jag råder er att ta en lunchpromenad. Och här ses vi på fredag. Kram!