56. Hockeyn och de något märkliga priserna

Hej hej kompisar!

Grattis på fredagen! Vad roligt att ni tittade in. Hoppas ni mår bra. När ni läser detta befinner jag mig i Edinburgh och mår förhoppningsvis också bra, det är dock svårt att veta eftersom det i skrivande stund ännu inte är fredag. Blott tisdag faktiskt. Men det finns väl ingen direkt anledning att tvivla på min hälsa de kommande dagarna. Jag är överlag en frisk en. Peppar peppar. Skål. Äsch, här finns ingen mer tid att spilla. Vi går direkt på dagens ämne.

Om ni någon gång har hållit en gästföreläsning eller på annat sätt utmärkt er i jobbsammanhang, har ni säkert också varit med om att bli belönade med mer eller mindre meningslösa presenter. Kanske en vinöppnare i borstat stål eller varför inte en pannlampa? Ok, det där var ju faktiskt exempel på bra grejer. Men ändå. Jag menar helt enkelt saker som man inte visste att man behövde – sannolikt för att man inte behövde dem. Själv har jag aldrig hållit en gästföreläsning. Men, vet ni, ibland räcker sportkunnandet långt för att presenterna ska komma. Det du ska försöka bli är matchens lirare. Japp!

För så här är det ju i sportens värld också. Fråga bara Marta. En av världens bästa fotbollsspelare. Också bäst i den första finalmatchen i UEFA Women’s Cup 2008, mellan Umeå och Frankfurt. Marta vann en eltandborste. Hurra! Tack Google för informationen.

Eller fråga mig. Jag spelade ett helt gäng cuper som knatte. Ibland var jag bara bra och ibland så himla bra att jag blev just matchens lirare. Särskilt minns jag en cup, ja det var väl i någon norrförort till Stockholm, för det är ju oftast där man lirar. Jag ansågs vara bäst i en av matcherna. Stolt som en tupp skrinnade jag fram till funktionären och tog emot priset. Som var vadå? Jo. En Philips Ear Gear Radio (ej sponsrat). En radiomaskin som man satte i örat liksom. Den fungerade alltså som ett litet headset med en lång antenn, så att jag, typ 12 år gammal, kunde ratta in P4 och lyssna i lurar samtidigt som jag snickrade på lådbilen. Batteriet gick att byta ut men fanns tyvärr inte att köpa någonstans, om jag inte minns fel. Men jag använde så klart den här grejen tills den pajade. Jag hade ju vunnit den.

På den nivån jag höll till var priserna oftast ett resultat av föräldrarnas uppfinningsrikedom i kombination med en ganska stram budget. Nu låter jag säkert raljant. Det bör påpekas att jag förstår att det är tanken som räknas och att det faktiskt är en fin gest att ge bort grejer. Men ändå, det är ju lite kul. Vid något tillfälle har jag vunnit varma strumpor. Det var inte dumt alls. Men sedan, när man är på högre nivå, då hanteras alla sådana här ärenden av sponsorerna. Faktum är att det oftast är de som utser matchens bästa spelare och tar då också sin chans att marknadsföra någon ny produkt. Som när Marta vann sin eltandborste. Eller när någon hockeyspelare vinner en luftvärmepump. Ja, släpa hem den om du kan.

I Nordamerika är det lite annorlunda. Efter matcher i NHL utses alltid matchens tre stjärnor, eller three stars som det heter där borta. Ända sedan 1936 har man utsett de bästa spelarna på det viset. Den tredje stjärnan är minst bäst, den andra är mellanbäst och den första är bästbäst. Ett undantag gjordes för några år sedan, när den legendariske Teemu Selänne gjorde sin sista match för sin klubb Anaheim. Han blev då både minst bäst, mellanbäst och bästbäst.

Det är alltid hemmalagets medierepresentanter som utser de tre stjärnorna, som var och en får åka lite ärevarv och vara extra glada en stund. Vad de vinner, eller om de faktiskt vinner något, vet jag faktiskt inte. De vinner åtminstone äran. Kanske en blombukett eller varför inte en laptop? Vi får fundera lite över det här. Vad ger man egentligen till någon som har allt?

Jag ska fortsätta semestra några dagar till. Hoppas att ni får en trevlig helg! Åter på tisdag med något nytt och förhoppningsvis roligt ämne. Tack för att ni läser!

Kram!

sportbloggar.info

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *