61. Hockeyn och papporna

Hej alla!

Hoppas allt är bra med er. Själv har jag haft en skön helg i huvudstaden. Tillika hemstaden. Jo, Stockholm är fint, även om det är lite körigt nu med Slussen och allt. Men man behöver ju inte alltid vara just där. Förresten vill jag tacka alla för responsen på texten i fredags, det var roligt att den landade fint. Jag har ännu inte fått några mejl från missförstådda golfare så kanske var jag inte helt fel ute trots allt. Glädjande! Men nu tror jag att det är dags att rulla vinjetten och sväva ut i text nummer 61. Jag hoppas att ni ska tycka om den också.

Alla som på något vis ägnat sig åt ungdomsidrott har träffat dem, eller åtminstone hört, sett eller läst om dem. Vilka då? Jo. Föräldrarna. Titt som tätt nås vi av tidningsartiklar där någon (manlig) förälder engagerat sig lite väl mycket i sitt barns idrottsutövande, med okvädningsord eller ibland ren rasism som resultat. Så här kommer det förmodligen alltid att vara och det är förstås beklagligt. Senast var det visst någon fotbollspappa som råkade i luven på domaren så till den grad att det blev ett himla liv med benbrott och svarta rubriker. Våld igen alltså? Javisst. Men nej, detta är inte en fjärde text om våld (den lär nog komma tids nog), utan det jag tänkte nysta i är på vilket sätt synen på föräldrar har förändrats genom hockeyhistorien.

När jag skrev min masteruppsats om ishockeyns maskulinitetsideal och hur dessa förändrats över tid, fann jag i källmaterialet en massa andra saker som intresserade mig. Vissa saker kom inte med alls och vissa saker behandlades bara ytligt, men vissa saker har jag helt enkelt sparat för typ sådana här tillfällen. Ett sidospår var på temat ishockeyfostran. 1974 lanserade Svenska Ishockeyförbundet en utbildningsvideo med syfte få ordentlig fart på utvecklingen av toppspelare i Sverige. Filmens skapare, en man vid namn Lars Söderholm, fick gott om utrymme att bedriva marknadsföring i Tidningen Hockey.

Söderholm lade ut texten där han bedyrade vikten av att satsa hårt i unga år. Storklubbarna behövde fånga upp talanger tidigt. Dåvarande praxis på runt 15 år föreslog Söderholm skulle ändras till 8-10 år, eftersom spelarna då var mer formbara. Börjar man rekrytera spelare för sent är det svårt att fostra dem rätt. För att inte talanger skulle ”förstöras” var det viktigt att alla fick rätt träning. Därför vände sig Söderholm direkt till landets alla hockeypappor och uppmanade dem att ta ett steg tillbaka i sina söners hockeyfostran. Spelarna skulle lära sig ishockey av kvalificerade tränare och inte av sina pappor. Annars kunde det gå käpprätt åt skogen, enligt Lars:

”’Pappan’ kanske har läst att det är bra med styrketräning för landslaget och sätter igång med detta även med dessa små, vilket kan få katastrofala följder. Eller hur många gånger ser man inte småpojkar som före en match kör starter och stopp med förödande muskelhämmande effekt som resultat”.

Låt vara att ishockeyn professionaliserades rejält under framför allt senare delen av 1970-talet. Och visst, det tidigare amatöridealet spelade ut sin roll i takt med att svensk ishockey satsade för att bli bättre. Men nog måste Lars Söderholms idéer om att ”ta ett steg tillbaka” ändå ha varit lite överdrivna, även om de på många sätt var talande för de strömningar som präglade ishockeyn vid den här tiden. Så hur gick det då? Jag var ju själv igång med min egen hockeykarriär ungefär 20 år senare och i min generation var det inte ovanligt att föräldrar var just både tränare och föräldrar på samma gång. De gick tränarkurser och hade koll på läget, samtidigt som de var professionella nog att inte favorisera sina egna barn – åtminstone inte alltför uppenbart. Vem vet, kanske tänkte aldrig Lars Söderholm på att man kunde vara både tränare och förälder på samma gång? Vi får aldrig veta.

I det fallet tror jag inte att det var föräldrarnas engagemang som gjorde att våra proffskarriärer uteblev. Det berodde nog mer på oss själva. Motsättningen mellan föräldraskap och hockeyfostran kanske aldrig har funnits på riktigt? Och för att återknyta till första stycket så är det väl inte jätteovanligt att föräldrar ”vet bäst” och ibland går till överdrift, men det behöver ju inte vara så.

Till sist ett aktuellt exempel: Nu har Helsingborg förvisso åkt ur Allsvenskan, men ändå, laget tränades ju länge av pappa Henrik Larsson medan sonen Jordan sprang runt på planen och gjorde alla mål. Uppenbarligen fungerar det ju (nästan) på högsta nivån, i alla fall i fotbollens värld. Eller borde Henke ”tagit ett steg tillbaka”?

Vad tror ni? Mejla mig och berätta eller använd kommentarsfältet. Vi skulle kunna göra detta till en fin diskussion. Jag hoppas annars att du får en trevlig tisdag.

Kram!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *